Tag Archives: Brie Larson

Oscarsgalan 2016 – mina favoriter

academy-awards-filmstrip-logo

I natt (svensk tid) samlas Hollywoodeliten i änglarnas stad för att samsas om röda mattan och slåss om guldgubbarna. Med andra ord är det dags för Oscarsgalan. Det yras förstås till höger och vänster om vilka som kommer att ta hem en statyett, många undrar säkert om Leo DiCaprio övat på att behålla ansiktet om han inte får den där Oscarn, once and for all, och herregud tänk om Alicia Vikander tar hem det. Och föreställ er att Eva von Bahr och Love Larson klår Mad Max på fingrarna och kammar hem Oscars för bästa smink och peruk för Hundraåringen! Svenska medier kommer att tokflippa! Jag med.

Då jag själv inte är någon Oscarstippare av rang lämnar jag det åt andra (Betsson, Variety, Hollywood Reporters Scott Feinberg och Indiewire t.ex). När jag anger förhandstippad vinnare är det det namn/film som flest av ovan nämnda siare gissar på. Här följer alltså min lista över förhandstippade favoriter samt de som jag tycker borde vinna – liksom de som borde ha nominerats utifrån förra årets filmskörd.


Vem vinner för Bästa manliga biroll?

Förhandstippad favorit: Sylvester Stallone i Creed

Min favorit: Mark Ruffalo i Spotlight / Sylvester Stallone i Creed

Mark Ruffalo börjar bli en personlig favorit, med sin intensitet och förmågan att gå upp helt i sina rollkaraktärer. Dessutom känns det som ett bra läge för en Oscar; han varit med rätt länge och vuxit långsamt till en jäkligt bra skådis. Men jag skulle inte sörja om Stallone belönades med en Oscar, för det här känns som hans sista chans. Trots att hans filmkarriär i stort sett gått ut på att han spänner muskler och dödar skurkar iförd röda pannband eller svarta baskrar så har han en kvalitet som berör, och i Creed bevisade han att Rocky Balboa fortfarande är någon att räkna med.

Borde ha funnits med i racet: Benicio del Toro i Sicario, Adam Driver i Star Wars: The Force Awakens, Oscar Isaac i Ex Machina, Nicholas Hoult i Mad Max.


Vem vinner för Bästa kvinnliga biroll?


Förhandstippad favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Min favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Senast en svensk aktris var nominerad i kategorin ”bästa kvinnliga biroll” var 1990 (Lena Olin i Fiender – en berättelse om kärlek), men senast någon faktiskt vann var 1974 (Ingrid Bergman i Orientexpressen). Alicia Vikanders raketkarriär är ändå rätt unik svenska mått mätt och jag tycker att hon sopar mattan med såväl Hollywood som sina svenska föregångare.  Jag kan inte komma på en annan skådis som för tillfället äger samma integritet och skönhet på vita duken som Vikander – vad hon än är med i så minns man henne mer än någon annan. Hennes rolltolkning av Gerda Wegener i The Danish Girl är inget undantag. 

Visst är Kate Winslet superstabil i Steve Jobs, och även Rooney Mara i Carol är grym. Har lite svårt att ta Jennifer Jason Leighs rollkaraktär i The Hateful Eight på allvar, vilket tyvärr sinkar hennes vinstchanser. Rachel McAdams gör en habil insats i Spotlight, men jag finner nomineringen omotiverad.

Borde ha funnits med i racet: Alicia Vikander i Ex Machina, Charlize Theron i Mad Max, Kristen Wiig i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa manliga huvudroll?


Förhandstippad favorit: Leonardo DiCaprio i The Revenant.

Min favorit: Eddie Redmayne i The Danish Girl.

Egentligen går jag inte igång så där jättemycket på någon av de nominerade i år. Eddie Redmayne  kommer troligtvis inte sno Oscarn från Leo – och på ett sätt unnar jag verkligen Leo vinsten – men Redmaynes Einar/Lili lämnade större avtryck hos mig än Hugh Glass grymtanden. Tråkigt att han kommer få en statyett för The Revenant, för det kommer inte vara hans mest minnesvärda roll när man tittar i backspegeln. (Skäms på er i Oscarsjuryn). Den som minst förtjänar nomineringen är i mina ögon Matt Damon. Efter att ha sett om The Martian är jag ännu mer övertygad om hur felcastad han är som astronauten Mark Watney. Han är inte tillräckligt snärtig.

Borde ha funnits med i racet: Jacob Tremblay (Jack) för sin fenomenala prestation i Room.


Vem vinner för Bästa kvinnliga huvudroll?

Förhandstippad favorit: Brie Larson i Room.

Min favorit: Brie Larson i Room.

Har inte sett vare sig Joy eller 45 years, men Brie Larson är så jävla bra på att spela normala människor (här i en ytterst onormal miljö). Tips: Kolla in henne i indiefilmen Short Term 12. Tyckte mycket om Saoirse Ronan i Brooklyn också; att spela så där jäkla pryd och snäll och ändå trollbinda mig är bra jobbat. Cate Blanchett gör en perfekt Cate Blachett i Carol, men det börjar nästan bli förutsägbart.

Borde ha funnits med i racet: Emily Blunt i Sicario, Bel Powley i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa originalmanus?

Förhandstippad favorit: Spotlight (Tom McCarthy, Josh Singer)

Min favorit: Ex Machina (Alex Garland).

Det är också helt okej om Spotlight vinner, det är välförtjänt, men manuset till Ex Machina rymmer  så många lager och utmanar mig vilket gör det till min personliga favorit. Kul att den animerade Inside Out fick vara med och tävla med de stora gubbarna, även om jag inte hoppas eller tror på vinst.

Borde ha funnits med i racet: Creed (Ryan Coogler, Aron Covington).


Vem vinner för Bästa manus efter förlaga?

Förhandstippad favorit: The Big Short (Adam McKay and Charles Randolph).

Min favorit: Room (Emma Donoghue).

Har tyvärr inte sett The Big Short, men jag kan inte föreställa mig att den slår Room. I Emma Donoghues manus har all sensationell smörja och överflödigt redovisande skalats bort och kvar är relationen mellan mamma och son. Mycket lämnas åt tittaren själv att förstå. Att manusförfattaren är densamma som romanförfattaren ska heller inte underskattas, det är verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat. Men den här gången blev det fullträff. När det gäller The Martian tycker jag att Drew Goddard (manus) och Ridley Scott (regi) varken lyckades överföra Andy Weirs sinne för detaljer och komisk tajming till filmens manus, eller att göra en egen tolkning som höll hela vägen, även om det fanns höjdpunkter (”You want to send him into space under a tarp?”). Då Carol var en ganska sömning historia på vita duken misstänker jag att boken är mer läsvärd än filmen var sevärd.

Borde ha funnits med i racet: The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Glockner.


Vem vinner för Bästa regi?

Förhandstippad favorit: Alejandro G. Inarritu för The Revenant

Min favorit: Lenny Abrahamson för Room.

För att Room är så j-a bra! Är så himla trött på Inarritu. Vad är egentligen poängen med en film som The Revenant? Usch nej, om inte Lenny vinner (i min drömvärld) så tycker jag gott att George Miller ska prisas för att han tryckte gasen i botten i Mad Max och gav oss en sinnessjuk sciencie fiction-actionrulle med en fåordig, amputerad Charlize Theron-hjältinna i förarsätet.

Borde ha funnits med i racet: Marielle Heller för The Diary of a Teenage Girl. Hennes film om den sexuellt frustrerade Minnie väckte tusenfalt fler perspektiv, känslor och tankar än Boyhood till exempel, som kramades sönder och samman av etablissemanget. Varför utelämnades denna coming of age-pärla från årets Oscarsrace? 


Vem vinner för Bästa film?


Förhandstippad favorit: The Revenant

Min favorit: Mad Max: Fury Road.

Svåraste kategorin att utse en vinnare för det känns så orättvist att jämföra dessa komplett olika filmer med varandra. Går det ens att utse en vinnare? Att jag inte är ett fan av storfavoriten The Revenant är ingen hemlighet – läs gärna varför i min recension. Av de nominerade har jag inte sett två filmer: Bridge of spies och The Big short. Men om jag går på vilken film som jag fick störst wow-upplevelse av så vinner helt klart Mad Max – och det vore så fett om den vann för att den sticker ut så mycket. Mest kramp i hjärta och mage fick jag av Room. Av Spotlight fick jag härligt rättrådig och intellektuell stimulans. Brooklyn var näst efter Mad Max den mest estetiskt tilltalande filmen och jag är väldigt svag för avsked, ensamhet och längtan som sträcker sig över hav, så den prickade in många rätt i min bok. Bridge of spies verkar dötrist, men jag kan förstås ha fel. The Martian har ett fint budskap och borde egentligen tilltala mig mer, men jag tycker den stannar på ytan.

Nåväl Må bästa film vinna! 🙂

Borde ha funnits med i racet: Ex Machina, Sicario, The Diary of a Teenage Girl.

Oscarsnominerade filmer från 2015 som jag har sett och recenserat (bokstavsordning):

Cartel Land
Cinderella
Creed
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
Mustang (ej recension)
The Revenant
Son of Saul
Spotlight
Straight Outta Compton

Trainwreck (2015)

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 19.09.48Trainwreck är ingen biografi, men en del av filmens manus är baserat på komikern och manusförfattaren Amy Schumers egna erfarenheter. Som att ha en kroniskt sjuk pappa, och en lillasyster som är hennes motsats. Att supa och ligga runt för att hon mår dåligt, inte för att livet är härligt. Att leva ut för att slippa ta itu med insidan. Och så kan det ju vara. Det är kanske inte så ”bra”, men varför måste ”lösningen” per automatik vara en parrelation?

Jag skrattade högt under visningen av Trainwreck. Frustade säkert vid något tillfälle. Fick blöta ögonfransar vid två tillfällen, första gången för att jag blev rörd av Amys relation med sin MS-sjuka, rasistiska, homofobiska, irriterande pappa. Andra gången alldeles mot slutet. Ni vet …

Fast ändå … jag får typ svårt att fokusera när jag tänker på den. På så vis stämmer titeln. Det är som att försöka minnas vad som hände efter en tågolycka; det är rörigt, för mycket folk och nä, tåget kom faktiskt aldrig fram till stationen.

Första halvan av filmen har en poäng; den inleds med en ljuvligt cynisk dock-metafor och tycks ifrågasätta tvåsamheten och genusroller, men visst, det saknas lite självinsikt hos huvudpersonen Amy. Men det löser andra halvan av filmen genom att sopa all normkritik under mattan och inrätta sig i ledet. Bli ihop med någon och ge för guds skull INTE UPP även om ni är så omaka att måsar gifter sig med fiskar innan någon tänker tanken att just ni ska vara ihop.

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 19.10.36

Bill Hader är charmig. Amy Schumer är rolig. Brie Larson är underutnyttjad och dötrist. Tilda Swinton är jättekul. Mest för att det är hon bakom allt det där sminket och den sylvassa brittiska accenten. Och Trainwreck har verkligen sina stunder (Ezra Miller som praktikanten, pitchmötena, slutscenen).

Men det som stör mig är nog att jag aldrig riktigt förstår mig på Amy. Varför är hon trasig? Varför jobbar hon på ett skitmagasin? Varför är hennes syrra så jävla präktig? Och i vilket årtionde utspelades scenen med ”desperate housewives from hell”? Kanske är det vanligt i en amerikansk kontext att kvinnor över 30 utan man och barn ses som paria, och att hemmafruarnas worst case scenario inte sträcker sig längre än till vad det nu var för vardagligt utropstecken (så trist att jag glömt). Men sammantaget är detta hattande mellan ”moraliska” ståndpunkter filmens svaghet.

Även om Trainwreck fick mig på gott humör under bion så dalade upplevelsen i efterhand. Den får godkänt som popcornsällskap, men jag hade väntat mig en smartare film. Och nej, en komedi ska inte vara 2 timmar och 4 minuter lång.

wp-bat-3

Short Term 12 (2013)

Skärmavbild 2015-08-06 kl. 10.28.36Jag snubblade över Short Term 12 via IMDB på nån vänster (kanske var det min kille som hittade den). Och en American independent med 8.0-rating verkade ju onekligen lovande. Ändå märkligt att jag inte hade hört talas om den innan? Å andra sidan är det regissören Destin Daniel Crettons andra långfilm (den första med den självuppfyllande titeln I Am Not a Hipster).

Short Term 12 utspelar sig på ett korttidsboende för ungdomar som ”hamnat snett i livet” och som av olika orsaker inte kan bo hemma hos sina föräldrar eller anhöriga. I centrum står personalen på boendet; chefen Grace (Brie Larson) och hennes pojkvän Mason (John Gallagher Jr.) som båda har väldigt god hand med ungdomarna. Filmen börjar när de ska introducera den nya killen Nate (Rami Malek) på jobbet. Ett inte helt lätt jobb eftersom det innebär att sätta sig in i och förstå problematiken bakom ungdomarnas (ibland) aggressiva och självskadande beteende. Men också att hantera sin egen roll som stöttande vuxen utan att bli alltför bundis med tonåringarna.

Filmen öppnar med en väldigt typisk american independent-scen; en handkamera på Grace, Mason, Nate och en till i personalen som står framför ett hus medan Mason berättar en historia för sina kollegor. Men tittaren (och nykomlingen Nate) får inte vila särskilt länge i den roliga, men bisarra historien när verkligheten brakar loss…

Skärmavbild 2015-08-06 kl. 10.28.57Därefter är jag förlorad i filmen. Brie Larson som skulle kunna beskrivas som ”queen of normcore” trollbinder mig med sin naturliga jag vet inte vad – känsla, närvaro, lsyande karaktär? Hon känns så otroligt bekant, som om jag känner henne. Kanske är det en skådespelares främsta prestation, att få en att känna som om att vi är bundisar. Även den hårdsminkade Jayden (Kaithlyn Dever) och rapparen Marcus (Keith Stanfield) är lysande i sina roller som arga och utsatta ”soon to be grownups”.

Regissören som också skrivit manus ställer sig till hundra procent på de utsatta ungdomarnas sida med värme och sympati och trots att man inte får veta så mycket personliga detaljer om ungdomarna förstår man deras situation. Men det är i slutändan porträttet av Grace som lämnar starkast intryck. Samt med vilken fngertoppskänsla Cretton använder humor för att berätta om sociala problem.

Min kompis Hanna frågade vilka filmer den kunde liknas vid och egentligen finns det ingen som funkar i direkt jämförelse, men i känsla har den vissa likheter med Rachel Getting Married, Frances Ha och The Skeleteon Twins. Det finns bara ett sätt att avgöra om jag har rätt: se filmen!

wp-bat-4