Captain America: The First Avenger (2011)

Om jag säger att det som gör mig mest exalterad är filmens end titles kanske ni ser vart den här recensionen barkar. Men har man väl gett sig i kast med Marvel-universat måste man ju även bocka av lite tid med superhjältarnas Kajsa Kavat. Antar jag.

Steve Rogers är en spenslig liten kille som drar till sig mobbare som socker drar till sig flugor. Det är rena rama naturlagen. Om socker är flugornas crystal meth så är Steve Rogers skurkarnas Sansa Stark. De kan bara inte hålla knytnävarna borta, oavsett om han ser ut som en förkrympt tonåring eller har pecs about to blow. Och ändå, trots att han inte kan försvara sig för fem öre vill han bli soldat – för att försvara sitt land och rädda Europa från nazister. Mhm. Steve är nästan lite för god för att vara sann. Eller? Enligt en vetenskapsman som arbetar inom det militära är Rogers helt rätt person att boosta med dunderhonung för att ta fram en slags supersoldat.

Fast… ärligt. Om ni hade ett serum som kunde skapa en typ superhjälte – skulle ni verkligen välja den otränade killen som kastar sig över en granat för att han har så dålig självkänsla och är villig att dö för att visa sig värdig – eller någon som faktiskt är en tränad soldat och högt ansedd bland de som förväntas följa honom? Som inte växer till normal kroppsbyggarstorlek när han tar serumet, utan kanske hade kunnat bli ännu större och starkare?

Jag säger inte att Dr. Abraham Erskine gjorde fel val med facit i hand, jag ifrågasätter bara logiken i att det blev Steve Rogers som fick lägga sig i kapseln och bli Captain America och inte någon med liiite mindre riskfaktor än en envis Bror duktig. Som Agent Peggy Carter till exempel?

Fast jag förstår sensmoralen. Även små killar spelar stor roll. Ungefär som Galadriel sa till Frodo i Sagan om ringen. Fast de klippte åtminstone inte in Elijah Woods fejs på nån teaterskådis pundarsmala kropp och krympte honom bortom all rimlig proportion. På riktigt, har ni sett någon fulare trickfilmning än den man utsatt Chris Evans för i Captain America? Jag trodde faktiskt inte att man kom undan med sånt här nästan 15 år efter att Peter Jackson bevisat att Gollum finns på riktigt.

Jösses. Det var en befrielse att se Steve Rogers transformeras till Captain America så att man slapp oroa sig för att hans huvud skulle trilla av den där lilla, lilla kroppen. Men nog om det.

Captain America var ingen vidare underhållning, även om det inte var det värsta jag har sett. Den är inte så skrattretande usel som t.ex. Thor: The Dark World som gick steget längre än jag med Sagan om ringen-referenserna. De som lyfte filmen något var i så fall Tommy Lee Jones och Dominic Cooper som Colonel respektive vetenskapsman. Hugo Weaving funkade väl som nazist med hybris, men jag tyckte att hans röda fejs var lite fånigt.

I rent Marvelistiskt studiesyfte fyllde det en funktion att få veta vem mannen bakom superskölden är och varifrån han kommer, men å andra sidan kunde jag bara borde ha googlat och besparat mig 124 minuters mallad matinéaction.

Intresserad av vad jag tyckte om de andra Marvel-rullarna? Jag har hittills sett Thor, Thor: The Dark World, The Avengers och Avengers: Age of Ultron.

Mad Max: Fury Road (2015)

Har Charlize Theron någonsin varit vackrare? Har apokalypsen varit så ful, vanskapt och fullkomligt galen som i Mad Max: Fury Road? Jag tror inte det.

I George Millers framtidsdystopi är den del av världen som vi får ta del av ett kargt ökenlandskap. Blod, vatten och bensin är hårdvaluta och den som kontrollerar dessa element härskar även kvarlevorna av mänskligheten. Immortan Joe är en sjuklig men ännu potent man som regerar The Citadel; ett hierarkiskt slavsamhälle insprängt mellan klipporna och sanddynerna. Människorna längst ner i näringskedjan är sjuka och hungriga och förses med vatten utifrån Joes nycker och hålls så fjättrade under hans makt.

”Do not become addicted to water, it will take hold of you and you will resent its absence.”

Hans krigare, de rakade och vitpudrade The War Boys, är fundamentalister som tror på evigt liv efter döden i Valhall. Deras kroppar förses med friskt blod från slavar och modersmjölk från de feta ammorna som liksom allt av värde är Joes egendom.

En av Joes främsta befälhavare, Imperiator Furiosa (Charlize Theron) leder räder i öknen med The War Rig, en tung, trimmad tankbil, och förser The Citadel med bensin (från Gas Town) och ammunition (från Bullet Farm). Fram tills en dag då hon viker av vägen och styr kosan österut i stället, rakt ut i fiendeland. Med sig ombord har hon Joes avelsfruar – vilket sätter igång en våldsam jakt, ledd av Joe själv, följd av sina trogna War Boys. Nux (Nicholas Hoult), en hängiven, men sjuklig krigare som vill visa sig värdig tar med sig sin blodgivare, den tillfångatagna Mad Max (Tom Hardy) när de kör ut i öknen efter Furiosa.

Mad Max är i princip två timmars biljakt. Jag är inget fan av biljakter, ändå älskar jag den här färden. Mycket på grund av att den är så tokflippad. Storyn är simpel, men jag behöver inte veta mer än att Furiosa vill nå en fristad och bli kvitt tyrannen Immortan Joe, som i sin tur vill ha tillbaka sina fruar. The War Boys vill till himlen och Max vill överleva, trots antydan till mental ohälsa och ett mörkt förflutet.

Det är Furiosa och Max som är filmens huvudkaraktärer, och på det tvivlar jag aldrig, trots att de inte har många repliker. Deras karaktärer framhävs snarare genom handling än ord. Istället är det de runt omkring som för dialog. Fruarna, Nux, The War Boys, Joe och klankvinnorna på motorcyklarna. Jag gillar hur Max och Furiosa, två ensamvargar, finner tycke för varandra och ändå håller sig på varsin kant. Allierade i övertygelsen om att autonomi är den enda vägen.

Max är kanske den minst sinnessjuka figuren i det här punk- metal-äventyret, jag menar, Nux har namngett sina cancerknölar och hoppfulla krigare försöker bli utvalda genom att vifta med någons sko. Livet är inte mycket värt i denna värld, The War Boys dör som flugor, men så läge deras mod har bevittnats…

Filmen är löjligt snygg och funkar jättebra i 3D. SOM jag hade velat se filmen i IMAX! Det hade nästan varit värt en flygbiljett till London. Punk- och heavy metal-estetiken (samt steam punk-vibbar) är lysande och miljöerna är så levande att jag kan känna den röda sanden i ögonen och doften av stekhet bensin på de kromade fordonen. Och jag kan inte annat än att mysa när de sinnrikt utspökade bilarna dundrar fram till ljudet av en ylande elgitarr i syfte att trigga blodhundarna lite extra. Den ohämmade galenskapen fyller ut varenda bildruta och gör att jag sitter som på nålar.

Min enda invändning är att man kanske hade man kunnat kapa något i längd, då de två ökenjakterna är snarlika. Det finns en underliggande humor bakom allt det hårda som för tankarna till heavy metal-bandnamn. Skulle inte följande ensemble lika gärna kunna vara bandmedlemmar? Rictus Erectus, Toast the Knowing, The Splendid Agharad, Cheedo the Fragile och The People Eater.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Mad Max: Fury Road. Men ju mer jag tänker på den, desto mer upprymd blir jag. Den står ut, liknar inget annat (jag tror att jag sett någon av de gamla filmerna när jag var liten, men är inte särskilt fäst vid tanken på att se om dem). Kul att se den av Fiffi inte så måttligt omtalade Tom Hardy i rollen som Max. Anade man ett förflutet som läkare i hans hantering av Furiosas punkterade lunga? Regissören Miller var själv läkare innan han blev filmskapare.

Charlize Theron är stenhård, men undviker macho-fällan, och Nicholas Hoult ger fundamentalisten Nux en gnutta mänsklighet. Gillade även de som spelar ”fruarna”; Zoe Kravitz, Rosie Huntington-Whiteley, Abbey Lee och Riley Keough.

Det finns en feministisk underström som jag uppskattade, även om jag tycker att den blev väl enögd mot slutet. Det är inte ofta man får se åldrade kvinnor på motorcyklar med tunga vapen över bröstet – har jag någonsin sett det tidigare? – och det var kul. Däremot tyckte jag att de ”gav upp” lite för lätt vid Furiosas ankomst, vilket gav ett naivt intryck och talade emot deras existensberättigande. Om man nu vill göra en aktuell, politisk parallell är det i så fall till de syrisk-kurdiska kvinnorna som slåss mot IS i skrivande stund. Precis som Furiosa söker de frigörelse från förtryck, varken mer eller mindre. Jag kan inte annat än att sympatisera med deras kamp.

Nästan alla mina filmbloggarvänner har redan skrivit om Mad Max. I dag recenserar även Flmr-Steffo denna råbänga rulle, men spana gärna in de andras tyckanden och tänkanden om filmen! Endast två av dem bjussade på lika högt betyg som jag: Filmitch och Filmparadiset, men några hamnade riktigt högt ändå: Fiffis Filmtajm, Plox, Film4Fucksake, och så har vi ett nöjt, men något mer kritisk gäng som lade sig i mittenfåran: Jojjenito, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord. Vad Den perfekta filmen (podcast) tyckte vet jag inte än.

Focus (2015)

”Never lose focus” är filmens tag line.
Ändå är det just fokus filmen saknar. Jag fattar inte vad det är meningen att det här ska handla om. Är det en heistfilm? En romantisk komedi? En film om en lysande trixar-duo? Eller vänta nu, ska vi fördjupa oss i Nickys (Will Smith) inre mörker? Rynkan mellan mina ögonbryn blir allt djupare under filmens gång – och slätas aldrig riktigt ut.

Margot Robbie gör sitt yttersta för att inte ställa Will Smith i sin skugga, men lyckas inte riktigt dämpa sin stjärnglans. Hon är cool. Och totalt bortkastad på den här larviga filmen om ”geniet” Nicky som kan lura stålarna av vem som helst. Och samtidigt är han lite så där svårtillgänglig när det kommer till känslor. Daddy issues. Bu-fucking-hu.

Fast… Focus har stunder där den inte är helt usel. Det enda geniet i filmen spelas av BD Wong, i rollen som en stenrik… jag skulle inte vilja kalla honom spelmissbrukare, men adrenalinsökare åtminstone. Stämningen under baseballmatchen är alldeles fantastisk! Ända tills allting ska förklaras. Ni vet, man gör en Ocean’s Eleven och spelar upp hela scenariot, hur det egentligen gick till. Det vill säga: man lurar tittaren vid första omgången, sedan drar man undan skynket och ropar: tada!

Jag gillar det inte.

I Ocean’s Eleven lyckas man med konsstycket. För man hejar ju på tjyvarna! Men här lyckas man bara övertyga mig om att tycka illa om, alternativt inte bry mig ett dyft om samtliga karaktärer. För att sedan säga: nej vi bara skojade. Den är dessutom klichéartat sexistisk. Oavsett om den är det ”på riktigt” eller ej.

Amy-dokumentären

Jag är vanligtvis inget fan av artistbiografier eller musikdokumentärer – nåväl, Searching for Sugarman ändrade nog på det – men trailern till dokumentären om sångerskan Amy Winehouse skickar små knottror uppför mina armar och fyller mig med både sorg och förväntan. En udda kombination.

Jag var aldrig något stort fan av Amy Winehouse, men hon hade en fantastisk röst och hennes tragiska öde har en dragningskraft som åtminstone funkar på mig. Filmen Amy hade nyligen premiär på Cannes-festivalen, men kommer troligtvis/förhoppnigsvis upp på svenska biografer i sommar.

House of Cards säsong 2 (2014)

Dags att titta närmare på andra säsongen av House of Cards. Var beredd på spoilers. Här är mina tankar om säsong 1.

De flesta serier bygger upp en säsong med lite tråk i början och sparar det godaste till sist, men House of Cards vänder upp och ner på den devisen. Redan i första avsnittet gör manusförfattarna en ”Game of Thrones” och har ihjäl en av seriens huvudkaraktärer. Det tråkiga är att jag visste att det skulle komma. Tack vare Google. I jakt på en bra bild på Zoe Barnes (Kate Mara) inför att jag skulle skriva om första säsongen skrev jag hennes namn i sökfältet och fick då upp förslaget: ”Zoe Barnes death”.

Mäh!
Tack för den internet. Ändå såg jag det inte komma i avsnittet efter. Eller – det kanske jag gjorde? Jag menar, vem fick inte kalla kårar när Zoe klev ner i tunnelbanan och såg sig omkring till ljudet av rasslande tåg i bakgrunden?

Men trots att det fanns varningsklockor – Franks iskalla avrättning av tvåbarnspappan Peter Russo framför allt – så trodde jag ändå inte detta om Frank Underwood (Kevin Spacey). Att han skulle mörda sin medspelare, journalisten och älskarinnan; Zoe Barnes. Det grymma med hennes öde är att hon på sätt och vis dog på grund av att hon blivit en bättre människa. För att hon litade på någon. För att hon litade på Frank.

I början av tv-serien är Zoe maktlysten, och taktlös mot kollegor, ovillig att låta någon komma nära inpå skinnet. Men mot slutet av säsongen hade hon lärt sig (av Francis exempelvis) att tjänster tenderar att generera gentjänster,  hon värvade Janine Skorsky (Constance Zimmer) till Slugline där hon själv hamnade efter att ha lämnat Washington Herald. Hon och Janine blev till och med bundisar och Zoe började dejta sin före detta kollega, Lucas Goodwin (Sebastian Arcelus) efter att hon och Frank avslutat sin sexuella relation.

När Zoe möter Frank i tunnelbana (bakom ryggen på Janine och Lucas) är det för att sträcka ut en hand. Trion har ett spår som knyter Frank till Russos död och jag tror att Zoe inte ville tro det om Frank – men kanske framför allt inte om sig själv. Att hon blivit förd bakom ljuset och gjort karriär på bekostnad av någon annans död. Vilket hon delger Frank: ”I need to know that I wasn’t a part of someones murder.”

Att hon går med på att radera alla hennes och Franks sms bara minuterna innan Frank knuffar henne framför ett tåg säger något om vilken tillit hon har till Frank. Han raderar t.ex. inte nakenbilderna på henne och hon ber honom inte göra det. In i det sista är hon övertygad om att Frank är lika ärlig mot henne som hon mot honom: ”I want to believe you, Francis” blir hennes sista ord.

Efter Zoe uppstår helt klart ett tomrum. Inte bara för att jag gillade Kate Mara och hennes bångstyriga karaktär, utan för att det var skönt att befinna sig utanför Vita huset emellanåt och umgås med en relativt normal person, och för att det kändes bra att Frank inte satt så säkert i båten. Med Zoe försvann en del av Franks charm, hans svagare sidor blev hårda, ointagliga. Var det verkligen så lätt att göra sig av med henne? Han visar i varje fall ingen ånger och verkar inte ha något samvete över huvud taget. Kanske borde jag inte vara förvånad.

Däremot hade jag väntat mig en starkare reaktion från Claire (Robin Wright). Inte nödvändigtvis för Zoes skull, utan för sin egen, och Franks. Är hon verkligen lika känslokall som sin make? Av hennes reaktion att döma när hon ser tv-inslaget om Zoes död förstår hon att Frank har något med det att göra –  hon nämner det inte med ett ord till honom – men accepterar det uppenbarligen. Synd. Jag hade ju på känn i första säsongen att Claire skulle köra sitt eget race, kanske till och med lämna Francis så småningom, trots deras återförening.

Andra säsongen kommer i stället att handla om Franks väg mot högsta ämbetet i Amerikas förenta stater: presidentposten. Om hur han och Claire förför och utmanövrerar presidentparet Garrett och Trisha Walker, om skumraskaffärerna med Kina, konkurrensen med affärsmannen Raymond Tusk – och dessa bitar tycker jag är rätt så tradiga. Den nya House Majority Whip, Jackie Sharps (Molly Parker) intåg i det politiska spelet är dock ett sidospår jag gillar. Hon känns vass.

Det finns ett par avsnitt som är riktigt bra. Som avsnitt 4, när Claire avslöjar i direktsänd tv att hon gjort en abort och blivit våldtagen av general Dalton McGinnis. Claire är en svårläst person, vilket gör att jag har en irriterande distans till henne, men så öppnar hon sig plötsligt och vinner tillbaka alla sympatier. Hundrafalt gånger om. Det är det som gör hennes rollkaraktär spännande, för det finns hela tiden två sidor av henne: den sluga, beräknande och blidkande hustrun, och samtidigt är hon sårbar och stridbar, står upp för kvinnors rättighet till abort och vill bekämpa sexuella övergrepp inom militären.

Hon kan vara hänsynslös (t.ex. i hur hon hanterar affären med fotografen, Adam) i ena stunden – och visar i en annan att hon tycker att det är jobbigt att ständigt spela ett spel och utnyttja andra människor för att nå sina och Franks mål (hon faller i gråt efter pärsen med den psykiskt sjuka Megan som också utsatts för övergrepp av generalen).

Bland de bästa stunderna i serien är Frank och Claires rökmys i fönstret.

Jag gillade också när Frank åker hem för att delta i något Civil War-jippo och överrumplas av sina egna känslor inför sin döda förfader, en soldat som dog i strid, i en hängiven skådespelares gestalt. En liten pusselbit till Franks person. I en scen med Claire och livvakten Edward Meechum får vi också se prov på Franks bisexuella läggning för andra gången i tv-serien. I förra säsongen när han åkte hem och invigde ett bibliotek var kemin mellan honom och hans förre collegekamrat påtagligt het och det framkom att de ”strulat runt” som unga studenter. Och attraktionen finns kvar när de ses igen, 25-30 år senare. De här sidorna av Frank gör honom till en mer intressant person, eller sympatisk kanske är rätt ord. Som om hans oförmåga att påverkas av fördomar eller skuldänslor gör honom till en godare människa – trots att så inte är fallet.

Sammantaget är säsong två något tråkigare än säsong ett på grund av Kate Maras avtackning och för att handlingen koncentreras till Vita huset, där Franks duster med Tusk och Walker får för mycket utrymme. Och jag kan inte låta bli att undra ibland: är det verkligen värt det, Frank? Hur kul är det att vara USA:s president egentligen?

Fler intressanta sidospår och frågetecken:

* Lucas Goodwins öde och hackaren Gavin Orsays brandtal för hacker-communityt. Kommer Lucas att ta sig ut ur fängelset på något sätt till slut ändå eller är han bakom lås och bom i tjugo år? Känns så himla orättvist. Och vad ska Gavin göra nu, utan Doug Stampers nyvunna beskydd?

* Rachel Posner är en spännande karaktär som jag lärt mig att uppskatta. Historien med henne och Doug Stamper som pågått utan Franks vetskap har hotat att brisera länge, men jag trodde att utgången skulle vara det omvända. Nu blev istället Dougs svaghet för Rachel hans död.

* Jag gillar den nya, smarta journalisten Ayla Sayyad som ligger Tusk i hälarna.

* Var tog Christina Gallagher vägen?

* Jag fattar fortfarande inte vem pr-strategen Grayson jobbar för: Tusk eller Underwoods?

Noterat:

* Jodie Foster och Robin Wright kliver in som regissörer i ett avsnitt vardera.

Pitch Perfect 2 (2015)

”We’re back pitches.”

Barden Bellas är tillbaka och regissören Elizabeth Banks har inte sparat på vare sig ostiga one-liners, eyeliner eller riff-offs mellan olika á capella-grupper. Men om det var girl scout-outfits och lömska killgäng som var Bellornas största fiender i första filmen så är det tyska stormästare i svarta nätbrynjor: Das Sound Machine som står i vägen för deras framgång i Pitch Perfect 2. Och jag kan lugnt konstatera; bättre fiender har de aldrig haft! Om DSM finns på riktigt (skoja) vill jag ha en biljett till deras nästa show! Bäst är Birgitte Hjort Sørensen (Autómata) som gruppens ledarsångerska.

Men jag går direkt på slutformulering. Pitch Perfect 2 har inte samma nyhetsbehag som ettan. Domarparet Gail (Banks) och John (John Michael Higgins) känns helt överflödiga och faktiskt så tycker jag inte att Anna Kendrick gör sig bra alls i denna tonartshöjning som tvåan är rent musikaliskt. I första filmen köpte jag hennes trulighet, men här känns det som att hon inte anstränger sig alls. Som om hon hade tankarna på annat håll hela tiden. Och frågan är: hur många tjockisskämt kan man krama ur Rebel Wilson innan det blir tradigt? Förutsägbart?

Det som räddar filmen är musiken. A-capellandet. Jag är ju svag för folk som sjunger i stämmor och skapar stämning genom koreograferad dans. Det ges alltså utrymme för lite mysrys i nacken och blanka ögon mot slutet. Men filmen är lättglömd.

Jag blev medbjuden på visningen av Pitch Perfect 2 av Fiffi, som också skriver om filmen i dag.

Trailern till Magic Mike 2 är ute

Inte för att vara sån… men Channing Tatum är het som wokad tabasco i värmebölja när han virvlar omkring så där i bara byxorna. Visst känns det som att de tagit dansnumren till nya höjder i uppföljaren till Magic Mike? LOL på titeln och rollkaraktäer med namn som Big Dick Richie och Tarzan.

I dag släpptes andra trailern till Magic Mike, men jag tycker teaser trailern var ännu bättre 🙂  Magic Mike XXL har premiär i juli.
Och med det sagt: Trevlig helg!

När det går åt helvete och ändå slutar så bra

Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.

“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”

Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.

Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller  – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.

Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.

Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:

”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”

Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:

”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”

Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.

”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.

Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?

”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”

Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.

”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.

Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.

Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.

Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:

A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)

Extramaterial:
Intervju med Callie Khouri om arbetet med karaktärerna Thelma och Louise.

Som vanligt ska det bli oerhört roligt att se vad mina bloggarvänner skriver på temat: Det går åt helvete. Dig in!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Flmr

Thor: The Dark World (2013)

Gode gud. Ja, jag pratar med dig, Odin av Asgård. Hur kunde du låta detta ske med ditt arv?! Thor (2011) var Marvel-mys på högsta nivå. Den toppade The Avengers (2012) och fick mig att le fånigt, skratta och till och med pressa fram en tår. Uppföljaren får mig att vilja sprutlacka regissören Alan Taylor svart och röd så att han ser ut som sin egen skapelse; svartalven Sith… förlåt, Malekith.

Jag kan knappt ens redogöra för hur det hela börjar fastän jag såg filmen för tio minuter sedan. Någon svartalvshistoria och en kraft (aether) som måste begravas djupt där ingen kan hitta den. Världar som kolliderar. Jane Foster (Natalie Portman) av alla människor hamnar precis där aethern förvaras och den tar hennes kropp i besittning. Thor längtar efter Jane, Loki blir inlåst i en cell för sina brott i New York (The Avengers) och Erik Selvig (Stellan Skarsgård) sitter på hispan efter Lokis trolleri med hans stackars hjärna.

Det fanns bitar i filmen som var okej. Jag berördes av Friggas (Rene Russo) öde och tyckte att det var kul när Thor åkte tunnelbana. När det glimrade till av den där humorn som var behållningen i första Thor-filmen. Men på det stora hela lyckas man inte alls att balansera mellan den dråpliga matinéhumorn och allvaret som man köper rakt av i Lord of the rings-trilogin till exempel.

Men oj vad man försöker. Åh, vad man vill att svartalverna ska kännas lika läskiga som Uruk-Hai, och deras moderskepp är till och med en dålig kopia av The Eye of Sauron. En eldflammande snippa med andra ord! Deras soldater med plastiga laservapen ser ut som orcher i storm troopers-dräkter med Anonymous-masker. Volstagg framstår som giftermålet mellan Gimli och Pippin. Tyvärr är Pippins stortånagel bättre skådis än han som spelar Volstagg (Ray Stevenson).

Nä – jag vet inte vad de tänkte när de pitchade Thor: The Dark World. Troligtvis nåt i stil med  ”Tänk Sagan om Ringen möter Star Wars möter Jane & Leopold!” Någon dum jävel sa ja och resten är historia. Begrav denna film så djupt att ingen kan hitta den. Och gräv inte upp den, Jane Foster!

Thor (2011)

I Thor får vi bakgrundshistorien till Thor och Lokis osämja som leder till
Lokis ankomst till jorden i The Avengers (2012). I Asgård är allguden Odin (Anthony Hopkins) på väg att kröna sin förstfödda son, Thor (Chris Hemsworth) till kung, när deras fiender frostjättarna försöker bryta sig in i Asgårds valv för att ta tillbaka källan till sin kraft: ”The Casket of Ancient Winters”. När Thor på eget bevåg beslutar sig för att attackera frostjättarnas värld, Jotunheim och därmed riskerar att bryta freden i universum som Odin bevarat i tusentals år, skickar Odin Thor till jorden, fråntagen sin styrka och utan möjlighet att lyfta sin hammare, Mjölner, förrän han har visat sig värdig. Bakom sig lämnar han sin bror, Loki, som alltid stått i skuggan av Thor.

Samtidigt på jorden, närmare bestämt New Mexiko, USA: Astronomifysikern Jane Foster (blinkning till Jodie Foster i filmen Contact från 1997?) bedriver forskning på maskhål i rymden och råkar av en händelse befinna sig på platsen där Thor landar efter att Odin kastat ner honom på jorden. Jane (Natalie Portman), hennes assistent, Darcy (Kat Dennings) och Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgård) kör på Thor med bilen, tar honom till sjukhus där han vaknar upp och på äkta Asgård-manér börjar slåss med sjukhuspersonalen. Thors ankomst får agenturen S.H.I.E.L.D. att reagera och Janes forskning beslagtas. Men deras vägar korsas igen.

Det händer mycket under filmens 115 minuter, men primärt fokuserar man på rivaliteten mellan bröderna Thor och Loki, flirten mellan Jane och Thor och att Thor måste lära sig att lägga egot åt sidan och inte söka krig – men vara beredd att försvara freden. Det är en förvånansvärt sympatisk och ödmjuk filosofi som beaktas av Odin, vilket är glädjande. En berättelse om Asgård hade lika gärna kunnat vara blodig och våldsbejakande. Jag gillar idén om Asgård som en plats i rymden och att trädet Yggdrasil är som en galax där jorden är en av de nio världarna. Makes perfect sense, ju!

Idris Elba som Heimdall är filmgodis, liksom Hopkins som den vise Odin. Här är Loki ganska nedtonad då hans illmariga öronsnibbsleende inte utvecklat sin fulla potential ännu. Men jag tycker att hans historia är rörande och Tom Hiddleston är perfekt castad i rollen som Loki. Tyvärr lyckas man inte övertyga mig om att Thors krigare tillika vänner Sif, Volstagg, Fandral och Hogun hör hemma i den här filmen. Jag får Asterix och Obelix och Xena-vibbar av dem och för att vara Asgårds fyra bästa krigare är de tämligen överskattade. Det hade också varit lite ballare om inte Asgård såg ut som en pimpad version av Peter Jacksons Rivendell, utan varit lite mer dunkelt och skandinaviskt.

Thor funkar dock ännu bättre för mig än The Avengers. Jag gillar sagokänslan och det är allra mysigast när Thor stövlar omkring på jorden och beter sig som om han vore med i en Shakespeare-pjäs. Kul med lokalbefolkningen som försöker rucka på Mjölnir. Man har också lyckats jättebra med Darcy som är filmens subtila comic relief och kontrast till den envisa och högpresterande forskaren Jane. Jag tycker kanske inte att Natalie Portman är hundra procent rätt i rollen som Jane, i alla fall inte i scenerna med Thor, men hon funkar okej. Skönt att slippa allt för långa krig- och slagsmåls-sekvenser och att man begränsat historien något.

Självklart vill man se tvåan.
Thor: Can you se her? How is she?
Heimdall: She’s searching for you.