Monthly Archives: juli 2014

500 Days of Summer (2009)

När vi postade årsbästa-listor för filmåret 2009 hade så mycket som tre av fem filmspanare med (500) Days of Summer med på listan, och inte på vilken placering som helst utan på FÖRSTAPLATS. Henke, Steffo och Johan föll som små furor för Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitts lilla kärlekshistoria (”som inte är någon kärlekshistoria”). Hur dålig kan den vara? 
 
Det ska erkännas att mina förväntningar var rätt låga. Trailern satte igång ett par varningsklockor i mitt huvud. Kille står i hiss och lyssnar på musik och tjej tittar under lugg och säger att hon gillar The Smiths. Kille blir kär. Gäääääsp. Get a Amelie från Montmartre-room! Sockersött indietjafs var min ingångspunkt. 
 
Och en bit in i filmen kändes det ungefär så. Intet nytt under solen, guy meets girl, Tom (Gordon-Levitt) är lite romance-nördig och Summer (Deschanel) är rosett möter intellekt-snygg. Gulligt måhända, men storyn har jag sett triljoner gånger förut och det hjälper inte att jag sitter och tänker på att Spike Jonze snott lite av idé och stil från företaget där Tom och Summer jobbar med att skriva säljande fraser på gratulationskort till Her eller att Toms vänner är lika jobbiga som alla jobbiga kompisar i komedier alltid är. Men så hände det något. En scen som vände hela filmen för mig. Joseph Gordon-Levitt… dansar på väg till jobbet och får sällskap av förbipasserande. Det utvecklas kort och gott till en liten musikal för några ögonblick! SÅLD! Så lätt är jag att sätta snavben på när jag håller på att surna till. 
 
Resterande del av filmen tyckte jag faktiskt var över förväntan. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk skådis och lätt att bli lite småkär i. Tyvärr fattar jag fortfarande inte grejen med Zooey Deschanel. Tycker hon ägnar sig åt något slags icke-skådespeleri och sällan uttrycker vad som känns som riktiga känslor. Hon är monoton och flippad på en och samma gång, men det känns mer om om hon är sån som person, inte att hon spelar en roll. I The Happening kanske det var M. Night Shyamalans katastrofala manus som var problemet, men jag minns också att hon kändes väldigt malplacerad i rollen som Mark Wahlbergs flickvän. Det lilla jag sett av New Girl bekräftar saken: hon spelar sig själv även där. Kanske var Summer en otacksam roll att spela, för personlighetsmässigt fanns det inte så mycket stoff att arbeta med. 
 
Sen upptäckte jag en kul grej… Är det så att Joseph Gordon-Lewitts snygga sida är höger, och Zooey Deschanels vänster? Eller har regissören någon slags tvångssyndrom? Tycker hur som helst att det här bildspelet säger något om filmen. 
 
 
Betyg
 
 
 

The Crash Reel (2013)

Där kom den. Första femman på bloggen sedan betygsskalan infördes. 
 
 
Lucy Walker gjorde det med Waste Land – och har lyckats ännu bättre med The Crash Reel. Hon gör dokumentärfilmer som är både snygga och känslomässigt förlösande. Hon vet, kort sagt, hur man berättar en historia och får ens kinder att bli sjöblöta. 
 
Ändå väntade jag så länge med att se den här filmen. Tror jag kände mig lite lite opepp på snowboardkulturen, en grabbig, om än spektakulär sådan. Men The Crash Reel var mycket större och häftigare än jag kunde ana. Lucy Walker är en klok dokumentärfilmare som fattar att bildens narrativ är lika viktigt som det uttalade. Det räcker inte med huvuden som pratar, det räcker inte att storyn är bra på papperet. Det måste upplevas. Och gärna presenteras av någon med visuell fingertoppskänsla, som fattar hur viktig musiken är för upplevelsen och har dramaturgisk feeling. Det är som om Walker förbjudit sig att luta sig på materialet och låtit det ”göra jobbet”. Man vet att det ligger mycket jobb bakom en dokumentär när man inte för en skund funderar var regissören håller hus. När inte en enda fråga ställs framför kameran. 
 
The Crash Reel handlar om snowboardåkaren Kevin Pearce som råkade ut för en traumatisk olycka under träningen två månader före OS i Vancouver 2010 där han var en lovande OS-guldmedaljör. Men filmen handlar inte bara om en människa, det är en berättelse om en familj, om villkoren inom extremsporterna, om rivalitet och vänskap. Efter filmen rekommenderas Lucy Walkers utsaga om hur filmen blev till. 

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

 
Alldeles nyligen bekantade jag mig med ordet antropomorfism, tack vare Sofia som nämnde det i en kommentar under mitt inlägg om Gorillas in the Mist. Jag inser att jag feltolkat ordet något, för jag trodde att det innebar en idealisering av djurs egenskaper. Men oraklet Wikipedia avslöjade följande:
 
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djur, gudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.
 
Apornas Planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes) är ett praktexempel på det svåruttalade begreppet. Man har i princip copy/pastat människans egenskaper, sociala strukturer och Hollywoods anti-bechdelism till aporna, i detta fall schimpanser. Aphonorna har… *hrmm* blomkransar i sitt hår, slöjor för ansiktet och aphanarna avfyrar maskingevär och hjälper fullvuxna människokvinnor upp med hjälp av en utsträckt hand lika belevat som Mr Darcy på ett dansgolv. Jo jag vet, schimpanser lever i patriarkala strukturer, men människans könsroller är rörliga och skapade av både sociala och biologiska förutsättningar. Schimpanser har tydligen dålig fantasi och snodde könsrollerna rakt av. Darn it! Men varför tjafsa om sånt, det är ju sci-fi! Vad som helst är tillåtet, för det är ju påhittat! 
 
Förutom att det inte är ett dugg påhittat. Storyn i DotPotA är lika originell som en Billy-bokhylla från Ikea. Det är nästan pinsamt vilket latemansgöra som genomsyrar 3D-debaclet. Manusförfattarna orkade åtminstone googla fram namnet Julius Caesar och copy/pastade in honom och hans nära vän Brutus, eller förlåt, Koba i manus. Sedan slötittade man på Avatar, nej jag menar Dansar med Vargar, nej jag menar Pocahontas, nej jag menar The Last Samurai, eller kanske allihop? Man ”inspirerades” lite och bytte ut det blå folket, indianerna, samurajerna mot apor. Sen kunde man inte casta Mark Wahlberg igen, så det fick bli den anonyme Jason Clarke som kastades in för att medla mellan raserna och han lyckades faktiskt behålla samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Imponerade. Gary Oldman försöker göra något åt situationen, men vad kan en man göra när man är under attack av tusentals arga apor? Inte mycket. 
 
Att filmen får så högt betyg som 2 beror inte på att det var ”roligt” att se Keri Russell göra comeback som Felicity 2.0 (och som brukligt envisas hon med att stirra suktande på en blondlockig man fastän hon är omringad av mörkhåriga skönheter) utan på att jag faktiskt kände en gnutta sympati för Caesar.  En hyvens apa som vuxit upp bland människorna, en ädel schimpans som till och med tar med sin unge på utflykt och låter mamman vila. Rena rama velourfarsan. Och hela apgänget var jäkligt snyggt gjorda. Liksom att jag gillade det postapokalyptiska San Francisco och skogsmiljöerna. Men var det nån mer än jag som drog paralleller till boken The Passage av Justin Cronin? Nåväl, det faktum att tonårssonen i filmen läste den grafiska romanen Black Hole genererade störst glädje säger väl något om min kemi med den här filmen. Och 3D:n på Faluns biograf ska vi inte ens tala om, då blir jag irriterad på riktigt. 
 
 Betyg

 
För en mer nyanserad bild, kanske du vill veta vad några andra filmbloggare tyckte om filmen? Fiffi, Plox och Jojjenito har också sett Dawn of the Planet of the Apes. 
 

The Heat (2013)

Det här kommer nog att bli min kortaste recension nånsin. Men ibland har man inte så mycket att säga. Jag trodde inte jag skulle gilla den här filmen. Men eftersom Sandra Bullock och Melissa McCarthy UPPENBARLIGEN är komiska genier så visade sig The Heat vara en väldigt rolig film. Jag är själv förvånad, men a girl’s gotta do what a girl’s gotta do and give it to the LADIES. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Betyg:
 
 

Gorillas in the Mist (1988)

Jag är väldigt svag för filmer där djur och människa får kontakt och djurens ädla egenskaper höjs till skyarna. Där människors girighet hotar att utrota arten ifråga. Jag blir blödig helt enkelt, kastar de analytiska celler som min hjärna trots allt besitter överbord och ror mot solnedgången med en gorilla i knäet. 
 
Det spelar ingen roll om det är spelfilm, tecknat eller dokumentär. The Cove, Blackfish, Djungelboken, Free Willy, De vilda djurens flykt, Youtube-klipp på gnuer som skyddar en gnu-unge mot en krokodil… Gorillas in the Mist. Jag vill genast öka min donation till Greenpeace och WWF när jag ser djur lida på grund av människans dumhet. 
 
Sigourney Weaver spelar huvudrollen i filmen som bygger på den verkliga Dian Fosseys kamp för de då utrotningshotade bergsgorillornas överlevnad i Kongo/Rwanda. Weaver kan konsten att spela över och få det att framstå som om det inte fanns något annat sätt. När jag tittar på bilder på den riktiga Dian Fossey ser hon inte lika bindgalen ut som Weavers porträtt, men jag låter mig övertygas eftersom ”Silverback”-gorillan Digit verkar gilla Weaver i rollen som Fossey. Och efter lite efterspaningar på nätet verkar det som om Fossey var rätt excentrisk. Och ärligt talat var det befriande att se Sigourney röka som en bortsbindare, skita i allt som heter äktenskap och viga sitt liv åt sitt intresse. Så låt gå för det!
 
Ett uppdrag (att observera och räkna gorillor) som skulle pågå i ett halvår blev ett livsprojekt för Dian Fossey. Med backup från en lokal spårare tog hon sig närmare gorillorna än någon annan människa tidigare varit, genom att härma deras beteende, inordna sig i hierarkin och ”bli en av dem”. Gorillorna blev hennes familj. Hon gav sig på lokala tjuvjägare, politiker och tja, de flesta som kom i hennes och gorillornas väg. Detta alltså på 1960- och -70-talet, i ett afrikanskt land vars grannar hade fullskaligt inbördeskrig. Det är en imponerande prestation, oavsett hur tokig gorilla-mamman må ha varit. 
 
Så hur lyckas regissören Michael Apted förmedla Dian Fosseys livsverk?
Rätt bra faktiskt. Som sagt krävdes det inte många squikande gorillabebisar för att tårarna skulle svälla i mina ögon. Filmen känns dock väldigt sent 1980-tal. Den är lite kaxig i sitt tilltal, anti-psykologisk och misslyckades fatalt med att få mig att tro på Sigourney Weaver när hon i början försöker framstå som en äkta ”quinna” som kräver sin rätt att ta med sig makeup och hårblås till djungeln. Jag dök ner i skämskudden lite grann faktiskt. 
 
Hela gorilla-biten var fantastisk. Jag blev väldigt sugen på att åka till djungeln och bli ett med våra gamla släktingar. Men jakten på dem fick mitt aphjärta att vrida sig flera varv av ångest. Djuren var trovärdiga i sina roller som utrotningshotade, respektingivande, överbskyddande, vilda gorillor 🙂 Hur man har lyckats få det att kännas så på riktigt vet jag inte. Men om de (vilket jag antar är enda sättet) använde zoo-gorillor är det i så fall en rätt intressant ”brist”. Liksom förtar det inte lite grann budskapet med filmen? 
 
Det största problemet ligger dock i den något överseende analysen av Dian Fossey som person. Jag fattar att hon var en udda, excentrisk person. Respect. Men filmen erbjöd inte riktigt någon förklaring till vem hon egentligen var bakom den där häxmasken. 
 

Filmspanartema: Män som springer

Filmspanarnas månadstema är MÄN SOM SPRINGER.
Jag kommer att hålla mig kort, mycket kort. Jag tänkte helt enkelt lista tre riktigt bra ”spring” på film. Från filmer jag tycker väldigt mycket om förstås.
 
Det finns ju en hel väldans massa män som sprungit på film. Ibland undrar man om de gör något annat. 1988 sprang Bruce Willis och tyskarna i Die Hard över glassplitter, hisschakt och ut genom skyskrapefönster. I Matrix (1999) handlade det mycket om att hinna fram till en telefonautomat i tid. Sylvester Stallone har gjort sin beskärda joggingjabbar i diverse Rocky-filmer (även om jag minsann har en favorit där också). I Forrest Gump dök den klassiska repliken ”Run Forest, run!” rakt in i populärkulturen mycket tack vare en löpkunnig Tom Hanks och kompisen Robin Wright (Jenny). För att nämna några.
 
Men mina tre favoriter handlar om män som springer för sitt liv (och lite för underhållnings skull), till insikt och från ordningsmakten. Män som jag gillar. Som har det där lilla extra i såväl skådespeleriet somi  springsteget. 
  
 
3. Redigerad text: På tredjeplatsen hittar vi inte filmen som var min mest sedda film som barn, men jag vill ändå passa på att hylla Indiana Jones och De Fördömdas Tempel. Jag såg den typ en gång om dagen en tid i mitt liv då Indiana Jones var min absolut största hjälte. Han var också rätt lik min pappa (tyckte både pappa och jag). Av någon anledning trodde jag att stenbumlingscenen hörde hemma där, men det är ju förstås i Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten som Harrison Ford älgar fram genom tunneln med en stembumling hack i häl. Oavsett blir jag fortfarande varm i hjärtat när jag ser Indy som springer!
 
 
 
2. Sen finns det ju män som varken springer från stenbumlingar, boxande ryssar eller skurkar i solglasögon. Som snarare springer till någon, som springer för kärlekens skull. Som Billy Crystal i When Harry Met Sally (1989). Filmen är fortfarande nummer ett i genren romantiska komedier om du frågar mig. Jag tokälskar den här filmen. Springscenen som jag syftar på är väldigt charmig, lite vemodig, men så kommer insikten, löpningen, avslutet. Det ser jobbigt ut för Harry när han springer, trots att han har vita sneakers och ser rätt smärt ut. Det här springet känns på riktigt!
(Obs! Spoilervarning i klippet, detta är slutscenen i filmen).
 
 
 
1. På förstaplats hittar vi den skotske prinsen som jag med glädje vilat ögonen på i Moulin Rouge, Star Wars, Big Fish, Velvet Goldmine, The Ghost Writer, Cassandra’s Dream, Emma, The Island, A Life Less Ordinary och Brassed Off bland annat. Här löper han med lika mycket junkie-nonchalans som karisma genom Edinburghs gator, till en voice over som måste anses som kultförklarad. Låt mig presentera en av mina absoluta favoritskådespelare på språng: Ewan McGregor i Trainspotting. 
 
 
 
Så, djupare analys av Män som springer blev det inte. Jag hoppas att någon annan tagit på sig de analytiska glasögonen och försökt luska ut vad springande män måhända symboliserar. Autonomi? Förlust av kontroll? Jaktinstinkt? Varför springer män så himla mycket på film? You tell me. 
 
Kanske har någon av de här svaret:
 

Rosemary’s Baby (1968)

 Varning för spoilers i denna recension. Jag har försökt skriva utan att avslöja några major plots men det var en viktigt detalj i handlingen jag bara inte kunde låta bli att nämna. Har du inte sett Rosemary’s Baby och är känslig för spoliers så sluta läs här. 
 
 
När Roman Polanskis nagelbitarklassiker Rosemary’s Baby gick på tv härom kvällen passade jag på att se den – för första gången faktiskt. Den handlar om ett ungt par, Rosemary (Mia Farrow) och Guy Woodhouse (John Cassavetes) som flyttar in i en vacker, men olycksförföljd lägenhet där folk dött under mystiska omständigheter. De bllir dock väl mottagna av sina nya, enerverande grannar, det äldre paret Roman och Minnie Castevet, vilka de snabbt blir förtroliga med. Och det dröjer inte länge förrän Rosemary är gravid. 
 
Filmen osar av vibbar om att något inte står rätt till från allra första scenen. Och så fortsätter det. Rosemary mår allt sämre under graviditeten, ett resultat av en våldtäkt av Guy, vilket vidrörs en enda gång i detta märkliga replikskifte: 
 
Rosemary Woodhouse: You… you had me while I was out? 
Guy Woodhouse: It was kinda fun in a necrophile sort of way
 
Och medan Rosemarys hälsa dalar blir hon allt mer beroende av paret Castevets omsorger. De får henne att byta till deras läkare (som vägrar hjälpa henne mot magsmärtan), hon dricker fru Castevets ”specialdryck” varje morgon och hon går knappt ut längre. Det är först när hennes vän, Hutch (Maurive Evans) försöker varna henne som lamporna börjar blinka på allvar i Rosemarys huvud och hennes omdöme sätts på prov. 
 
 
Rosemary’s Baby är en skräckis (fast på affischen står det thriller) av den psykologiska sorten. Polanski bygger upp en stämning av obehag snarare än att fördjupa sig i det ockulta fenomen som lurar i ögonvrån.  Jag tycker nästan den känns ”Bergmansk” i vissa avseenden, Rosemary har trots sin bräcklighet en viss inre styrka som många av Ingmar Bergmans kvinnor har. Och Roman Polanski ger oss flera tolkningsmöjligheter där man inte riktigt vet vems verklighetsuppfattning det är som är den rätta – eller vad det möjligtvis kan symbolisera.
 
Men särskilt läskig tycker faktiskt inte att den är, för hotet är så uppenbart att jag mest stör mig på att Rosemary inte gör något åt det tidigare (om man nu väljer att se det så). Samtidigt var det spännande och jag satt nästan som på nålar ända in i slutscenen. Det var kul att se Mia Farrow också, en skådis jag mest hört talas om men sällan sett agera. Filmen får på grund av de spännande tolkningsmöjligheterna därför ett något högre betyg än vad magkänslan egentligen håller med om. 
 
Betyg:
 
 

Where the Wild Things Are (2009)

Spike Jonze berättar en historia om en jäkligt frustrerad pojke, Max (Max Records) som kanske mest av allt behöver någon att leka med. Någon som ser honom, som både uppmuntrar hans fantasi och håller honom nere på jorden. Men hans mamma (Catherine Keener) orkar inte riktigt med och Max flyr till Vildingarnas land (filmens svenska titel). Där utses Max till kung av de märkliga varelserna som ser ut som en blandning av jättar, björnar, getter, fåglar och noshörningar. Särskilt Carol (James Gandolfini) tycker precis som Max om att ha sönder saker. Och coola KW (Lauren Ambrose, Six Feet under) som Carol verkar gilla men har svårigheter att kommunicera med blir Max nya bundsförvant i det märkliga landet där ett barns färdigheter kommer väl till pass. 
 
Where the Wild Things Are är en mysig film, vackert fotad i kontrastrika miljöer, men har en allvarsam botten. Och det som är så häftigt är att Jonze har full fokus på Max perspektiv. Vuxenvärlden kan ta sig nånstans. Det här är en film som utspelar sig på hans villkor. Det gör att vissa händelser och replikskiften ibland är lika begripliga som ett barns fantasier. De tangerar något som jag tror mig minnas, en känsla inombords om hur det är att vara barn, men det känns samtidigt som om jag ser och hör det för första gången. Jag satt hela tiden och analyserade vad allt som Max upplevde ”betydde egentligen” (vilket jag tror mig ha luskat ut) men oavsett hur det var så njöt jag i fulla drag. 
 
 
Betyg: 
 

Bästa filmerna 2008

Filmåret 2008 måste nog vara ett av mina absoluta favoritår! Herre vilken ansamling toppfilmer som kramade mitt hjärta lite extra hårt. Jag har skyfflat filmerna upp och ner på listan, tycker det är svårt att rangordna så många favoriter. Generellt är 2008 ett väldigt ”manligt” år: många starka mansroller och typiskt manliga berättelser  Krig, kriminalitet, politik är tre starka ledord för min lista. Men lite musikalisk flärd fick jag ändå med!
 
OBS tillägg onsdag 2/7!! Jag hade ju missat att Max Manus kom 2008!! Den hade lätt kommit med på listan om jag inte klantat till det. Tillägnar den ett hedersomnämnande bums! Se längst ner på listan. 

 

 

Topp 10 – Bästa filmer 2008

 

 

10. IN BRUGES

Blev svag för Colin Farell efter Woody Allens Cassandra’s Dream (2007) där han spelade mot min favvoskådis genom tiderna; Ewan McGregor. Den ena med irländsk brytning, den andra med skotsk! Hur kan man inte avguda den duon? In Bruges blev jag totalcharmad igen, av såväl Colin Farell som den svarta humorn och de vackra omgivningarna i staden Bruges. 

 

9. RACHEL GETTING MARRIED

Jag vet inte vad det är med den här filmen, men jag gillar allting i den. Multikulti-bröllopet, systerskapet, familjebilden och det svarta fåret Kym som spelas av Anne Hathaway. En skådis jag gillar i typ allt hon gör. Här som deprimerad, nykter narkoman som åker direkt från rehab till sin systers bröllop. 

 

8. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN
 
Vintermörker, ruvande tystnad och litervis med blod. Tomas Alfredsson gör ett bra jobb med en av mina svenska favoritböcker. Stämningen i Låt den rätte komma in är otäck, brutal och finstämd på en och samma gång – och jag älskar att Alfredsson vågar gå lika långt som John Ajvide Lindqvist i en särskild scen (ni vet vilken). Den amerikanska versionen är ett sömnpiller.

 

7. THE DARK KNIGHT
 
Uppföljaren till Christopher Nolans Batman Begins är nattsvart och innehåller framför allt en riktigt obehaglig Joker i Heath Ledgers gestalt, som vi väl alla är överens om gör en genial sista roll. Dessutom har man klokt nog gjort sig av med Katie Holmes och anlitat Maggie Gyllenhaal som Bruce Waynes love interest, Rachel. Bästa Batman-filmen i Nolans serie, även om jag gillade första filmen väldigt mycket också.  

   

6. MAMMA MIA!

Som jag var tveksam till denna film säg, de hela första 15 minuterna. Jag är ju ett stort fan av musikaler, men det här kändisspektaklet kändes så megakrystat att jag ville hålla för både ögon och öron. Men… så hände något. Lyckliga känslor började bubbla fram och lagom till att Meryl Streep krämar på med The Winner Takes It All var mitt motstånd som bortblåst. Har sett om flera gånger och det är samma sak varje gång. Inledningen är gräslig och Pierce Brosnan kan inte sjunga, men det gör inget. Mamma Mia är ett lyckopiller som får mig att le fånigt varenda gång. 

   

5. MILK
 
Jag gillar politiska biografier och när Gus Van Sant står för regi och Sean Penn spelar huvudrollen är det väl typ givet att det blir superbra. Här axlar Penn rollen som Harvey Milk, gayaktivisten som blev Kaliforniens första öppet homosexuella, folkvalda politiker. Bra skådespeleri och perfekt balans mellan privatpersonen och politikern Harvey Milk. Och James Franco funkade jättebra i rollen som pojkvännen, Scott. Stark, varm gråtfilm.

 

4. HUNGER

Det var på Stockholms filmfestival som jag såg Michael Fassbender för första gången. I Steve McQueens långfilmsdebut där han bjuder på ett filmiskt porträtt av hungerstrejkaren Bobby Sands och den politiska konflikten på Nordirland på 1980-talet. En våldsam och välskriven story i fängelsemiljö som innehåller en oförglömlig, 17 minuter lång, oklippt scen mellan Fassbender och Liam Cummingham (sir Davos i Game of Thrones). Se den!

 

3. THE HURT LOCKER

Såg Hur Locker rätt nyligen och imponerades av filmen som gav Kathryn Bigelow en Oscar för bästa regi (vilket gjorde henne till den första kvinnan att vinna en Oscar i den kategorin…). Jeremy Renner övertygar i rollen som Sergeant William James som desarmerar bomber som om det handlade om att byta däck på bilen. Storyns delikata undertext, som var en och får tolka själva, vävs in subtilt och gör det här till en ovanligt bra krigsfilm. 

 

2. WALL-E

Jag har nog sett Wall-E en handfull gånger. Jag älskar Wall-E. Det kan vara årets smartaste och mest episka film, animerad and all. Den hade mig verkligen från ruta ett och hela vägen ut i rymden med alla sina finurliga lager där den lyckas pressa in allt: samhällskritik (eller borde vi rätt och slätt kalla det människokritik?), en alldeles underbar karaktär, en kärlekshistoria, sci-fi, superb animation och det utan att yttra så mycket mer än ett fåtal ord.

 

1. WALTZ WITH BASHIR

Att årets två bästa filmer kommer från ritbordet och inte är livs levande spelfilm är rätt unikt. Men det Wall-E och Waltz with Bashir har gemensamt är att de med hjälp av animation kanske ger oss en bättre bild av verkligheten än vad spelfilmen kan erbjuda. Animationen gör att det är lättare ta in materialet, genom distanseringen mediet erbjuder. Waltz with Bashir är en animerad dokumentär, alla personerna i filmen finns på riktigt, intervjumaterialet är äkta och historien bygger på regissören Ari Folmans egen utforskning av sina undantrycka krigsminnen från Libanonkriget 1982. Utan att spoila något kan jag säga att hans grepp, att blanda fiktion i form av animation och verklighet i form av innehåll och manus, får sitt crescendo. Och det blåste mig av stolen totalt. Otroligt stark film med ett fantastiskt manus och ett riktigt bra soundtrack.

 

Hedersomnämnande:
MAX MANUS

Norsk krigsfilm, det låter lite larvigt som ”svensk krigsfilm”. Men icke! Max Manus handlar om när Norge invaderas av Nazi-Tyskland under andra världskriget och om motståndsrörelsen i Norge med den senare nationalhjälten Max Manus i spetsen. Superspännande drama och riktigt bra action! Och gissa om jag blev lite småkär i skådespelaren Aksel Hennie. 

 

BubblareKung Fu Panda, De Ofrivilliga, The Wrestler, The Reader, Revolutionary Road, W, Changeling.  

Årets bottennapp: The Happening av M. Night Shyamalan. Som jag har skrattat åt Mark Wahlberg. Här är några av de ”bästa” scenerna:
Mark Wahlberg needs a second
Mark Wahlberg talks to a tree
What… No!

Nu är det ju så att vi är en hel drös med filmbloggare som gallrat fram de allra bästa filmerna från år 2008. Så titta och jämför med de andra filmspanarnas listor. Hur överens är vi? 

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Spel och Film

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

Flmr

Filmitch