Category Archives: Nördens favoriter

Nytt år, nya rutiner

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 15.13.47.png

Jag skrev ett långt inlägg inför årsskiftet, gjorde en lista över en massa filmer som jag missat att skriva om och listade sådant jag hade skrivit om. Och så vidare. Jag var nästan klar när jag plötsligt insåg jag inte skrev för att jag tyckte att det var kul. Det var snarare ett måste som berodde på prestationsångest. ”Borde jag inte…”

Jo, jag kanske borde. Men jag vill inte.

Jag vill skriva för att jag tycker att det är kul, för att jag har någonting vettigt att säga om den där filmen eller tv-serien som jag blivit så totalt uppslukad av, eller riktigt besviken på. Tyvärr så funkar min hjärna så att den hatar commitments mer än något annat i världen. Den flyr helst när någon plockar upp en kalender och vill mura in mig tillsammans med hen en söndag om fyra veckor. Som ett djur i bur kastar jag mig mot spjälorna i ett sista försök att ta mig bort från mitt öde. Missförstå mig inte, jag tycker oftast om den här personen och det vi ska göra kan vara hur kul som helst, men det är något med ”måste”, ”borde”, ”ska” som skrämmer livet ur min lilla hjärndemon. Den väljer hellre andra ord ur vokabulären. Som ”kanske”, ”vore roligt”, ”om vi känner för det”.

Utan att fördjupa mig mer i mina psykologiska demoner vill jag med detta inlägg ge en förklaring till varför jag framöver kommer att skriva mer sällan på bloggen under 2016. Den andra anledningen är att jag helt enkelt har mindre tid att avsätta. Jag pysslar med andra former av skrivande som jag prioriterar högre och därför faller det sig naturligt att dra ner på något annat om man ö.h.t. vill ha tid över till att konsumera film, tv-serier och litteratur.

Helt hopplös är jag dock inte. Jag har bestämt mig för att en film/tv-serie/bok i  månaden är alldeles lagom och hanterbart. Det är en så pass låg målsättning att allt utöver det kommer att kännas som en bonus.

Dessutom har jag funderat på, och denna idé känns lockande, att skriva mer om vad jag läser. Om vad som finns i min bokhylla och varför.

Angående de där listorna (a.k.a. årsrapporten) så kommer de inte att publiceras. De känns redan gamla. Förmodligen dyker filmerna där upp om Filmspanarna listar året 2015 så småningom. (*Blink blink*). Då är jag gärna med!

Med de orden vill jag lyckönska er alla inför 2016 – och skådar in i framtiden!

joy2016.jpgKan 2016 vara året då…

– Jag slutligen tar mig igenom Steglitsan (The Goldfinch) av Donna Tartt som jag brottats med sedan i våras?

– Ser klart andra halvan av Lars von Triers Dogville? (Jag vet, usel idé att stoppa mitt i filmen).

– Tröttnar på Game of Thrones? (Om det fortsätter vara lika halv-kackigt som senaste säsongen är risken stor. Förlåt, men jag är en kräsen tv-tittare, hur bra de första 4 säsongerna än var…).


SER FRAM EMOT:

+ The Hateful Eight på 70mm på måndag och Star Wars: The Force Awakens i kväll! Vilken start på det nya året!

+ Jag har ju varit på semester i Spanien och missat premiärerna av storfilmerna Joy och Macbeth, vilka jag ser fram emot att se inom kort. Liksom  The Revenant som har premiär i slutet av januari!

+ Storfilmer coming up: The Danish Girl, Trumbo, Zoolander 2 , Spotlight (februari), Ghostbusters (juli), The Suicide Squad (augusti), för att nämna några.

+ Femte säsongen av Girls börjar 21 februari och enligt Lena Dunham själv är det näst sista säsongen. Tv-serien är ingen pulshöjare, men omöjlig att sluta titta på.

+ House of Cards säsong 4 har premiär den 4 mars! Obeskrivlig lycka.

+ Vattnet drar av debutanten Madeleine Bäck släpps den 19 mars. Svensk skräck på bruksort låter spännande. Första delen i en planerad trilogi.


 KOMMANDE KANSKEN:

/ Jag har varit, och är fortfarande, rätt ljummet inställd till återupplivandet av tv-serien Arkiv X. Jag ser hellre gamla favoriter dö fridfullt än att ge dem konstgjord andning, men vem försöker jag lura? Klart jag kommer att se åtminstone första avsnittet som släpps 24 januari.

/ Podcasten Serial tog upp tråden igen strax före jul med ett nytt ”tveksamt” fall. Denna gång handlar det om en desertör i den amerikanska militären som hölls fången av talibanerna i 5 år innan han frigjordes genom ett fångbyte. Efter tre avsnitt är jag intrigued, även om det är långt ifrån lika spännande som Adnan-fallet. Om den levererar återstår alltså att se.

/ HBO lanserar tv-serien Westworld. Kolla in trailern!  Ser jäkligt snygg ut och har rejäla skådisar. Känns som att det kan vara något i stil med The Leftovers och i så fall är jag jäkligt pepp!


PODCAST-FAVORITER:

snackaomfilm

Snacka om film med mina filmkompisar Fiffi och Steffo är ett givet inslag i min podcastlista. Kul för att deras filmsmak är rätt olik min och för att det är som att äta en godispåse med nya smaker varje vecka, fast med några bestående ”salta sillar”, så som Veckans utmaning och List of the week.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 17.05.25

En varg söker sin pod med serietecknaren Liv Strömquist och författaren och tv-producenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli är som att läsa tidningen, fast roligare. De lyckas alltid hitta ett hål i min hjärna och fylla det med nåt smart.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 16.30.28Creepypodden med Jack Werner från Sveriges Radio. Spökhistorier från internet som är förvånansvärt välskrivna och engagerande. Första säsongen var klockren, andra säsongen är inte lika bra än så länge, men fyfaaan vad vissa avsnitt är ruggiga. Perfekt sängfösare.

 

psyketPsyket från Sveriges Radio. Journalisten Emmy Rasper pratar med svenska kändisar om deras psykiska hälsa och ohälsa i halvtimmesavsnitt. Hög igenkänning och det är nog tanken; att en ska kunna prata om hur folks olika psyken fungerar, utan att fokusera på psykisk sjukdom.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 16.31.42Nerdist Writers Panel (kan ha bytt namn till bara Writers Panel) är en amerikansk podcast där manusförfattare och skribenter inom film, tv, skönlitteratur, serietidningar och musik pratar om sitt skrivande och branschen. Kul att höra Damon Lindelof (Lost) prata om arbetet med att överföra Tom Perottas bok The Leftovers till tv-formatet t.ex (avsnittet den 8 september, 2015).


 

 Det var allt för nu. Vi hörs och ses på bloggen framöver!

 

Video

Nörden tipsar: Jon Snow på middagsbjudning

Jag undviker trailers, spoilers, förhandssnack inför säsong 5 av Game of Thrones för jag vill gärna gå in i serien – igen – utan förväntningar än mina egna. Men jag har inget emot att bryta magin med sånt här trams. Jag dog lite av skratt när jag såg det här klippet från Late Night with Seth Meyers. Gillar att Kit Harrington, som ju anklagas för att vara en riktig tråkmåns i Jon Snows kläder, bjuder på sig sig själv på det här viset.
GoT-nördar: missa inte! Och tack Martin för tipset!

 

 

SERIAL | Podcast (2014)

Det händer sällan att jag blir besatt av att LYSSNA. Men den här podcasten golvade mig totalt. Eller snarare, fick mig på fötter. Den gav mig en anledning att ge mig ut på låååånga promenader så att jag kunde få lyssna på ännu ett avsnitt av Serial (12 avsnitt). Journalisten Sarah Koenig från This American Life gräver i en rafflande mordhistoria som utspelar sig i Baltimore, Maryland 1999, ett fall som resulterade i att Adnan Syed dömdes för mord på sin ex-flickvän. Han sitter nu i fängelse sedan 15 år tillbaka, men hävdar fortfarande att han är oskyldig. I podcasten försöker Sarah Koenig lösa mordgåtan och svara på frågan:
 
Did Adnan do it?
 
Jag ska inte spoila något av innehållet för er, men jag kan säga att om du ger dig in i den här historien och kommer ut på andra sidan med ett givet svar: gratulerar! Själv befinner jag mig i stadiet där jag murvlar runt på nätet och läser gamla förhör med poliskommissarie MacGillivary och målets huvudvittne, Jay Wilds. 
 
Det som är intressant – utöver själva knäckfrågan om vem som mördade Hae Min Lee den 13 januari 1999 – är att man får en otroligt generös inblick i ett gäng ungdomars liv i Baltimore, hur det amerikanska rättsväsendet funkar och hur en mordutredning fortlöper. Vilka frågor som polisen ställer (detaljerade), hur minnet fungerar och inte minst är det väldigt intressant att ta del av Adnans perspektiv.
 
För egen del har det varit jobbigt (men säkert nyttigt) att utsätta sig för total huvudbry. VEM? HUR? VARFÖR? Jag har tillbringat den senaste veckan med att vrida och vända på vartenda argument som läggs fram i podden. Och som sagt, nu har jag börjar leta själv – på nätet. Jag förstår att jag inte kommer att knäcka nöten hux flux av egen maskin. Men jag kan ändå inte sluta nysta. Det är som en förälskelse. Skit samma hur det slutar, det handlar om att ge sig hän.
 
Jag vill dock påpeka, med respekt för de anhöriga och samtliga inblandade, att jag förstår allvaret i fallet. Det är också en del av attraktionskraften. Att det är en verklig historia med riktiga människor som berörs av alla spekulationer. Därför avstår jag från att ”ta ställning”. Diskuterar dock gärna – kommentarsfältet är öppet! 
 
Nedan finner du matnyttiga länkar som kan vara intressant nattläsning när podcasten är genomlyssnad. 
 
Serial Podcast – podcastens hemsida där det finns massor av info, tidslinjer och så klart ALLA avsnitt. 
 
MEDIA
 
”I never recanted Adnan’s alibi” – artikel på Vulture om Asia McClains brev till Adnan
 
Exclusive: Jay tells his story – Jay Wilds talar ut för första gången i The Intercept, del 1
 
”Hae was dead before she got to my house” – Jay talar ut i The Intercept del 2
 
 
BLOGGAR 
 
Split the Moon – Advokaten Rabia Chaudrys blogg
 
The View from LL2 – Blogg som ”kartlägger” Jays förhör 
 
DOKUMENT
 
Första förhöret med Jay Wilds, 28 februari, 1999
 
Andra förhöret med Jay Wilds, 15 mars, 1999
 

Torsdagtipset: Wanderers (2014)

Wanderers is a vision of humanity’s expansion into the Solar System, based on scientific ideas and concepts of what our future in space might look like, if it ever happens. The locations depicted in the film are digital recreations of actual places in the Solar System, built from real photos and map data where available.

Without any apparent story, other than what you may fill in by yourself, the idea of the film is primarily to show a glimpse of the fantastic and beautiful nature that surrounds us on our neighboring worlds – and above all, how it might appear to us if we were there.

Läs mer om Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

* * *

 Jag blev överraskad av min käresta i torsdags, utbjuden på middag å grejer och så hade han en särskild överraskning som avrundning. Vi skulle gå på premiärvisningen av hans kompis Erik Wernquists (visuellt geni och animatör) kortfilm Wanderers på Scalateatern. En film om rymden. Om människan i rymden. Det lät ju asgrymt! Men att den var så här bra kunde jag inte föreställa mig. En kortfilm som bäst kan förklaras som att den öppnar en lucka i min hjärna och ropar hallå! Glöm existentiell ångest! Det är för futtigt. Rymden väntar på oss.

Wanderers är bara 4 minuter lång. Men den träffade mig djupare än Interstellar. Jag får goose bumps stora som apelsiner varje gång jag ser den och jag kommer att se den om och om igen. Det fantastiska ljudet, Carl Sagans röst och musiken bidrar starkt. (Se filmen med bra ljud).
Filmen har vetenskaplig grund (Erik Wernquist förklarade filmen efteråt och jag satt med hakan i knät). Wanderers har nu 2,6 miljoner visningar på Vimeo och jag tror att Hollywood kommer att ringa Erik och säga hej (om de inte redan gjort det). Så ta chansen att se den och var stolta att detta verk kommer från en visionär som finns mitt bland oss. Fler bilder och mer info om filmen finns här.

Comic Con (Gamex) 2014

 
 
I dag var jag på Comic Con-mässan i Kista. Waaaaay mycket mer folk än mässhallen klarade, fylld med storm troopers, superhjältar, ringbrynjor, Ghost busters, Frozen-klänningar och världens sötaste lilla Leia i bebisformat m.m. Tyvärr var det fullsatt på ”Hur du överlever en zombieapokalyps”-förläsningen, vilken jag alltså missade, men jag gick ändå därifrån glad i hågen. Det hände nämligen en kul grej precis eftet att vi lämnat mässhallen… Införskaffade även (äntligen) Volym 1 och 2 av fantasyserien Saga av Brian K. Vaughan, ritad av Fiona Staples.
 
Spontanintrycket efter att ha läst ut nästan hela första delen; skitsnygg, humoristisk och smart serie. Har något så ovanligt som en nyfödd bebis i en av huvudrollerna, och manuset är väldigt up to date-fyndigt. Rappheten känns igen från Y: The Last Man, som är en av mina seriefavoriter. Även om det hela utspelar sig på flera planeter i en galaxy far far away så är ”världen” väldigt mänsklig och har ungefär samma värderingar som vår egen planet (vilket faktiskt var något av en besvikelse). Inspirerad av Star Wars, enligt författaren själv. 
 
Var även in en sväng på världens mest ambitiösa Star Wars fan movie: Threads of Destiny. Imponerande snygg, men skämskudde på allt som rörde skådespel, manus och det var en del konstiga scener. Fast hann se en najs sabelfight åtminstone!
 
Men, vet ni vad som hände utanför mässhallen?! Vi sprang in i RJ Mitte, alltså Walter Jr. från tv-serien Breaking Bad (läs mitt inlägg om 10 bra tv-boxar). Vi visste att han besökte mässan och övervägde att gå och kolla på hans Q&A, men vi var på ett Q&A tidigare på dagen med två skådisar från Under the Dome som var så pinsam att vi gick efter tre minuter. En moderator hade kanske varit en bra idé, Comic Con? 
Hur som helst, tillbaka till ”Walter Jr”. Han stod plötsligt bara där, uppklädd i vit skjorta och kavaj, så jag och min pojkvän gick fram och hälsade och han var precis så här glad och trevlig som på den här bilden: 
 

Han frågade oss vad vi hette och vi sa att vi älskade Breaking Bad 🙂 och frågade vad som händer nu typ. Och då släpper han värsta nyheten på oss: det kommer en prequel! Jag hade ingen aning, gick hem och kollade upp det och inser att han måste ha syftat på Better Call Saul, som har pushats fram gång på gång. *duuh* Jag som började fantisera om en RIKTIG BB-prequel där man får se hur Walter startar Grey Matter, träffar Skyler osv… But no… Men det kanske är dags att se om hela Breaking Bad? Den är ju så himla bra. Trevlig Halloween!

Musiken i The Leftovers

Nä, men om jag skulle tjata lite till om The Leftovers då 🙂
 
Sällan har musiken spelat så stor roll för min tittarupplevelse som i The Leftovers. Jag får sylvassa goose bumps i varenda avsnitt, och det är tack vare ett helt fantastiskt soundtrack. ”November” av Max Richter gör att jag vill skrika, slåss, flyga högt och aldrig mer bråka med människor jag älskar – samtidigt. Flera av låtarna, bland annat seriens main theme står Max Richter bakom. Det är njutbar musik även om man inte sett serien (fast det borde du). 
 

Med en rosa penna…

Det var roligt att träffa Neil Gaiman och få min första Sandman signerad (ser ni den rosa pricken?) Och att han lyckas vara trevlig och fyndig (”don’t forget your lovely pen”) efter tre timmars signerande i Science Fiction Bokhandeln är beundransvärt. Jag tror att det här är början på en strålande läsa-författar-relation. 
 

Nästan, Neil Gaiman

I går (tisdag) var jag nära att få till en intervju med författaren Neil Gaiman som är på besök i Stockholm i två dagar. Han kommer att signera böcker på Science Fiction Bokhandeln i dag (onsdag 28/5) och i går var han gäst på Kulturhusets Internationella Författarscen i samtal med Johanna Koljonen. Varför jag inte var där beror helt enkelt på att jag alldeles för sent upptäckte att Gaiman skulle komma hit. Biljetterna tog slut ILLA KVICKT. Och intervjun? Jag kommer till det. 
 
Jag har en ”historia” med Neil Gaiman. Och den började på en veranda i Harlem, New York hösten 2008. En holländsk – eller var han belgare? – hur som helst, ung man som jag tyvärr inte minns namnet på gjorde sitt yttersta för att leva upp till sinnesbilden av Den Mörka Poeten. Han rökte, han bar svarta kläder och han hade mörkt, lite halvlockigt hår och snurrade in sig i filosofiska tankegångar som såvitt jag minns främst ledde till tipset att läsa Sophie’s World av norrmannen Jostein Gaarder. Om jag skulle sätta ett känt ansikte på Poeten såg han lite ut som Adam Driver från Girls. Eller en ung Neil Gaiman, slog det mig senare. Den senare var alltså hans andra lästips (man får aldrig så mycket lästips som från missförstådda tänkare) och sedan dess har Sandman funnits nedskriven på min mentala ”Måste läsa-lista”. 
 
   
Men ack. Så mycket har kommit mellan mig och Neil. Andra författare, andra grafiska noveller, andra romaner och läsar-författar-möten. Finns egentligen ingen värre orsak än så. Jag har förstås sett Coraline (gillar) och har i stort rätt bra koll på vad han gjort, men inte gett mig in i hans värld helhjärtat. 
 
Jag började i alla fall med Amerikanska Gudar för jag vet inte, ett år sedan, en av hans mest hyllade romaner som jag egentligen vill läsa på engelska, men jag fick tag på den svenska versionen gratis – övergiven i en kulturredaktörs bokhylla, orecenserad – och började därför i den änden. Jag har ännu inte läst ut den, trots att jag gillade den. Jobbar på det. Sedan lånade jag några serier på biblioteket i höstas, samt hans senaste roman The Ocean at the End of the LaneDärefter pitchade jag en intervju med Gaiman för ett svenskt magasin, som nappade, och jag försökte komma i kontakt med honom men fick aldrig något svar (trist). Där nånstans tappade jag tråden och gled sakta men säkert ur min begynnande Gaiman-fas…
 
Men så inträffade följande: 
Vaknade i går morse, tittade på min mobil och såg en förfrågan från samma magasin, där de undrade om jag ville intervjua Gaiman I MORGON. Jag svarade självklart: JA! Och efter att hela dagen suttit och researchat, speedläst  Oceanen vid vägens slut på svenska (originalversionen på engelska kom jag bara halvvägs med i höstas, då hela förra året består av påbörjade men icke avslutade läsprojekt, det är en hemsk fas) och införskaffat mig första numret av Sandman (det tog bara 6 år, Poeten) – får jag veta att det tyvärr inte fanns någon tid för fler intervjuer.
 
Suck. Vilken antiklimax. Så nära,men ändå så långt borta. 
 
Jag tröstar mig dock med att denna karusell av händelser nu lett till att jag faktiskt kommer att sätta mig in i Neil Gaimans verk och värld, där jag tidigare egentligen bara varit och nosat, nyfiken, men inte riktigt gett en ordentlig chans. Kanske är denna vidunerliga resa en prövning? Jag kommer helt enkelt inte få träffa Neil Gaiman förrän jag är redo. 
 
Så vad tyckte jag om Oceanen?
Mycket läsvärd, med många bottnar och lager. Det finns lika mycket magisk realism som allmängiltiga tankar och känslor av att vara barn i en vuxenvärld som instick av självbiografiska lager. Det är i ingen tvekan om att han är en historieberättare av rang. Jag tyckte dock bäst om de mer realistiska bitarna, och imponerades över att hur osentimentalt han kan beskriva en 7-årings tillvaro vars födelsedagskalas ingen kommer på. Kanske just därför som hjärtat nästan trillar sönder på en när man läser om det. 

Some Desperado av Joe Abercrombie #Dangerous Women

Nu har jag börjat läsa antologin Dangerous Women, och först ut är Joe Abercrombie med storyn Some Desperado. (Bilden här nedanför har ingenting med boken att göra, men är en passande referensbild! Kvinnan på bilden är Peggy Stewart, en skådis som medverkade i ett gäng b-filmer på 1930- och 40-talet, varav många var västernfilmer.)
Men först några rader om introduktionen, och syftet med boken. I förordet skriver Gardner Dozois så här:
“Here you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.  
 
Jag hyllar initiativet, verkligen. Och jag vet att Gardner Dozois och George RR Martin som är redaktörer för boken också står bakom en rad andra så kallade ”cross over”-antologier. Så idén att samla den här sortens tvärgenre-litteratur låg dem nära till hands. Men ändå – är det inte lite typiskt att när det görs en antologi om kvinnliga kämpar, så är det ändå filtrerat genom två vita, medelålders män?
 
Forts.
Instead, you will find sword-wielding women warriors, intrepid women fighter pilots and far-ranging spacewomen, deadly female serial killers, formidable female superheroes, sly and seductive femmes fatale, female wizards, hard-living Bad Girls, female bandits and rebels, embattled survivors in Post-Apocalyptic futures, female Private Investigators, stern female hanging judges, haughty queens who rule nations and whose jealousies and ambitions send thousands to grisly deaths, daring dragonriders, and many more.”
 
Sen var det kanske lite övertydligt att pressa in ordet ”female” före varenda subjekt… suck. Ja, vi fattar att det handlar om FEMALES. Det andra könet. Det märks att det är en amerikansk, ”missar halva målet”-man som skrivit introduktionen. Tyvärr. 
 
Jag vred också lite på mig när jag läste vissa delar i Dozois introduktion där han pysslar med något slags krigshyllande trams – fast meningen var nog att visa att kvinnor är lika kapabla som män i krig – men jag tycker att det blir lite skevt. Han ”skryter” bl.a. med att det fanns en brutal, kvinnlig prickskytt under andra väldskriget som dödade en massa människor, och drar sedan parallellen till de kvinnor som i dag tjänstgör i Israels militär. Som också offrar sina liv i strid. 
 
Mjo, visst gör de det. Och de dödar andra människor i krig. Är det bra?
Jag gillar inte att han blandar in verkligheten, för det skapar lite dålig stämning att skryta om hur bra kvinnor är på att döda, lika osmakligt som det vore att skryta om att män är det. Det hade varit roligare med ett förord som tar upp exempel på kvinnokämpar i den litterära världen – som ju är antologins poäng, trodde jag. Varför måste han dra fram ”bevis” för att kvinnor är kapabla i verkligheten, för det fattar vi väl? Det vore nonsens att tro något annat. 
 
Men nu – till själva innehållet, där varje författare står för sig själv.  Spoilervarning! Jag kommer beskriva berättelsens ”set up”, lite hur den börjar och var vi befinner oss, och vad jag tyckte om berättelsen – men inte avslöja detaljer eller hur den slutar. Ok? Då kör vi. Först ut:
 
 
Vi får följa banditen och bankrånaren Shy (även ”Smoke” kallad, eftersom hon tycks gå upp i rök efter rånen) när hon rider in i en dammig, liten stad någonstans, gissningsvis i den amerikanska västern. Hennes häst är skjuten och på väg att förblöda, hon har inga skor, däremot en säck full med stulna pengar, och tre män som vill tillfångata henne och överlämna henne mot en lösensumma, i hasorna. Shy har haft ljusare stunder i livet. Men om det är något annat hon har så är det också förmågan att handla – snabbt. 
 
Jag har inte läst Joe Abercrombie förut, men jag gillar hans språk, det är lättsamt, varmt och humoristiskt. Han lyckas väva in mycket mer i historien genom Shys tankar och tillbakablickar, än scenerna som spelas upp i texten.  Hela händelseförloppet sker inom cirka 20 minuter skulle jag gissa. Jag känner inte att jag behöver mer, det är en perfekt liten historia som hade kunnat vara ett synopsis till en Tarantinofilm. Kill Bill in the West, hade den kanske hetat? 
 
Om det varit en film… så funkar det rätt bra med referensbilder från The Last Rites of Ransom Pride, med Lizzy Caplan – och Peter Dinklage från Game of Thrones 🙂 Har inte sett filmen, den verkar rätt käss, men bilderna var fina och kändes rätt rent känslomässigt. 
 
 
 

Boktips: Farliga kvinnor

KOLLA HÄR!!!
Så vad är detta för trevlig bok? Jo, det är antologin Dangerous WomenJag fick den i vardagspresent av en person som känner mig mycket väl 🙂  Det finns inget som jag blir så glad av som när någon FÖREKOMMER mina behov, för jag visste inte ens att den här fantastiska (nåja, jag har inte läst den än) boken existerade. Det är i alla fall en samling korta historier av kända fantasy- och scifi-författare som skrivit varsin novell på ämnet ‘farliga kvinnor’, vilket jag tolkar som = kvinnliga skurkar, hjältar, antagonister, maktkvinnor, typ.
 
George RR Martin och Gardner Dozois är redaktörer, men den förre har också skrivit en egen story i boken som ska vara en slags prequel till Game of Thrones-böckerna. Sweet, säger jag bara! Nu blir det läsa av. 
Tänk bara, om Robert Jordan levt. Vilka hade han skrivit om? Aviendha, Birgitte, Tuon, Egwene… Listan hade kunnat bli lång. 

INNEHÅLL: 
 

SOME DESPERADO, by Joe Abercrombie

MY HEART IS EITHER BROKEN, by Megan Abbott

NORA’S SONG, by Cecelia Holland

THE HANDS THAT ARE NOT THERE, by Melinda Snodgrass

BOMBSHELLS, by Jim Butcher

RAISA STEPANOVA, by Carrie Vaughn

WRESTLING JESUS, by Joe R. Lansdale

NEIGHBORS, by Megan Lindholm

I KNOW HOW TO PICK ‘EM, by Lawrence Block

SHADOWS FOR SILENCE IN THE FORESTS OF HELL, by Brandon Sanderson

A QUEEN IN EXILE, by Sharon Kay Penman

THE GIRL IN THE MIRROR, by Lev Grossman

SECOND ARABESQUE, VERY SLOWLY, by Nancy Kress

CITY LAZARUS, by Diana Rowland

VIRGINS, by Diana Gabaldon

HELL HATH NO FURY, by Sherilynn Kenyon

PRONOUNCING DOOM, by S.M. Stirling

NAME THE BEAST, by Sam Sykes

CARETAKERS, by Pat Cadigan

LIES MY MOTHER TOLD ME, by Caroline Spector

THE PRINCESS AND THE QUEEN, by George R.R. Martin