Monthly Archives: mars 2015

Enemy (2013)

Enemy är en av få nutida filmer som håller sig till så kallad ”långfilmslängd”, det vill säga 90 minuter. Det är jag tacksam för, annars hade min djupa rynka i pannan kanske fastnat för gott. De första 60 minuterna är jag förbryllad och en smula irriterad. Liksom, ska det inte hända någonting snart? Som tar det här vidare? Och det händer faktiskt något. De sista 20-30 minuterna överträffar helt klart den första timmen. Jake Gyllenhaal tycks alldeles underbar vad han än gör och så även här. Jag gillade också Sarah Gadon som spelar Anthonys fru Helen. Enemy är en film som MÅSTE diskuteras, annars kommer du att bli galen. Den där känslan av att ingenting är som man tror kan vara både gäckande och irriterande. För min del resulterade detta nog mest i ett: men kom till poängen någon gång då.

Om jag ska vara snäll så ger jag filmen godkänt för att den fick mig på kroken mot slutet och för att jag uppskattar när man gör film som inte smälter lika lätt som smör i varm teflon – utan faktiskt bjuder på lite motstånd. Och för skådespelarinsatserna. Men ska jag vara mindre snäll tycker jag att Enemy var tråkig och kvasifilosofisk, kvinnofobisk och gestaltar en rätt tröttsam mansbild också för den delen. Även om jag inte hajade hela grejen under tiden jag såg filmen hade jag liksom en ”dålig vibe”. Om ni vill veta mer om min aversion mot filmens innnehåll, kolla lite längre ner i inlägget.

wp-bat-2

 SPOILER ALERT!!!     SPOILER ALERT!!!       SPOILER ALERT!!!      SPOILER ALERT!!!
  
Jag kunde ju inte hålla mig från att googla ”explain Enemy” och hittade en intressant tolkning på Youtube av Chris Stuckmann: Enemy Explained – Movie Review. Om hans tolkning är korrekt – den överensstämmer delvis med min egen teori  (jag tänkte att han var schizofren och att hans fru visste om det) – så känner jag nästan ännu mer: men jaha? Snubben är rädd för commitment. Det kanske är kul att lägga pussel, men jag tycker ändå att VAD man väljer att berätta är viktigt, och personligen tycker jag att Enemy är en narcissistisk och kvinnofientlig historia. Regissören Villeneuve repeterar myten om kvinnan som Diktatorn, Spindeln vars nät fångar in och kväser mannens frihet, för att inte tala om den dominanta Modern som han aldrig kan frigöra sig från. Filosofiska citat backar upp teorin. Kul, fräscht, intressant? Nope, inte i min bok.  Sen om detta är en ”korrekt” tolkning eller ej vet jag inte. Någon som har andra, intressanta teorier får gärna upplysa mig. 

 
 
 
 
 
 

The Skeleton Twins (2014)

The Skeleton Twins är en lågmäld ”feelbad”-movie, fast mysig, om livet typ. Som inte alltid blir som man tänkt sig. Hur många kan inte känna igen sig i det? Tvillingsyskonen Maggie (Kristen Wiig) och Milo (Bill Hader) har inte setts på tio år. Båda är rätt deppiga – och snara att döma varandra på ett ytligt plan. Men självklart finns det mer under ytan: en livskris, ett barndomstrauma, knepiga familjerelationer och förbjudna romanser, vilket man får man ta del av när syskonen öppnar sig för varandra på nytt.

Bill Hader är övertygande i rollen som en rotlös skådespelare vars kvicka svar på tal fungerar lika bra som försvarsmekanism som isbrytare. Kul att se Kristen Wiig i en så seriös roll, även om hennes humoristiska kvalitet kommer till nytta i en härlig mima-till-en-gemensam-gammal-favoritlåt-scen. Och Luke Wilson är bara alldeles underbar som käck och godhjärtad make. Perfekt fredagsmys eller söndagsdepp-pepp, it’s your choice.

wp-bat-3

Tack Fiffi för filmtipset! Jag såg ett högt betyg och Kristen Wiigs namn och kände att det räckte för att se filmen. Sedan att bröderna Duplass, som ligger bakom den fantastiska tv-serien Togetherness, producerar drog sitt strå till stacken.

Kuriosa: Filmen har en kvinnlig fotograf (Reed Morano), vilket ju är ovanligt och hon står även för fotot i bl.a. Frozen River, Kill Your Darlings och har plåtat flera avsnitt av tv-serien Looking. 

Foxcatcher (2014)

I bland är det svårt att med ord beskriva exakt vad det är som en film har förmedlat. Foxcatcher av Bennett Miller (Capote, Moneyball) är en sådan film. Den måste upplevas. Eller rättare sagt; John du Pont måste upplevas. Obehagligare filmpersona får du leta efter. Att Steve Carell tagit på sig lösnäsa för rollen glömmer man relativt fort, för det här är Carells häftigaste skådespelarinsats någonsin. Tydligen var castingen av Carell som du Pont väl genomtänkt, åtminstone på ett idémässigt plan, det vill säga att Bennett Miller letade efter en kvalitet som ”lurade” tittaren. Om man redan har sett filmen och vill grotta ner sig i dylik (spoilerflaggad) trivia kan man läsa mer om det på IMDB.

Om man inte känner till den sanna historien om John du Pont och brottarbröderna Mark och Dave Schultz är det nog en fördel. Jag hade inte en susning före filmen och det gjorde Foxcatcher väldigt levande och spännande för mig. Fast de primära orden som kommer till mig är sorglig och psykologiskt utmattande. Bennet Miller visar ingen pardon när han äter sig in i du Ponts mentala och känslomässiga ohälsa och tecknar ett tragiskt porträtt av en man som kunde köpa sig allt. Även vänskap och beundran. Den smutsiga känslan är nästan omöjlig att gnugga bort, det kliar ännu.

Foxcatcher var Oscarsnominerad för Bästa regi, manus och skådespeleri (Carell för huvudroll och Mark Ruffalo för biroll), men inte för Bästa film. Det är ovanligt det brukar nämligen hänga ihop. Men Bennet Millers regi är outstanding. Channing Tatum, Mark Ruffalo och Steve Carell är sina rollfigurer, de kändes så levande att jag fortfarande känner mig illa berörd över vad Miller utsatte dem för. Mark Ruffalo går från klarhet till klarhet (väldigt bra i The Normal Heart) och Tatum har liksom Steve Carell ett genombrott som äkta dramaskådis. Foxcatcher är en extremt välgjord film, det finns bara ett betyg att dela ut.

Cirkeln (2015)

 
VARNING FÖR SPOILERS. Sorry, men här måste det nördas. 

 
Åh vad skönt att äntligen få grotta ner sig i Cirkeln! Jag har undvikit all kontakt med recensioner, även om det inte undgått mig att den fått väldans höga betyg. Sen att jag befann mig i Falun när filmen hade premiär och mina bloggkamrater – Filmspanarna – fick chansen att träffa Sara Bergmark Elfgren och prata om böcker och film, ja, det ska vi inte prata om för då blir jag sur. Men nu är den sedd! Tillsammans med min Cirkeln-nördiga vän Bella intog jag position på en mindre biograf på Södermalm och kände förväntningarna picka i tinningen. Fick lov att flytta några platser ut mot kanten eftersom en lååång kille åt godis som en två-åring på raden framför. Han fläkte ut sig och var en sån där person som gick på toan mitt under visningen … 
 
Det var inte särskilt länge sedan jag läste bok två och tre, den första däremot var inte i går. Mina förväntningar var både höga och ljumma – höga för att jag tycker jättemycket om hela trilogin, och ljumma för att när jag första gången såg trailern kände en viss oro för det gamla vanliga när det gäller svensk film: dialogen. I Sverige (jaja, stäm mig för generaliseringen) tycks det mig att man fokuserar något så enormt på dialogen mellan parter som aldrig avbryter varandra, dialogen står liksom i centrum istället för vart man vill komma med dialogen. Förstår ni vad jag menar? Man lixom zoomar in på A som säger till B och A svarar och B lyssnar. Inte ett ord yttras utanför en knivskarp bildruta där det som uttalas är det viktiga. Jag vet inte varför man behandlar ett sådant rörligt och tillåtande medium som film på detta viset, för att citera rumpnissarna. Trailern hade lite vibbar av att lida av detta syndrom och därför var jag en smula nojig. Skulle de Utvalda klara av dialogerna utan att låta som förnumstiga teaterskådisar? 
 
 
Både och skulle det visa sig. På det stora hela är jag nöjd, men det infann sig några tillfällen när jag rycktes ur filmbubblan och tyckte mig se skådespelare istället för Engelsfors-ungdomar. Allra svårast hade skådisarna/regin det när Cirkeln var samlade hela gruppen. Kanske för att de inte känner varandra än? är min förmildrande ursäkt å deras vägnar. Jag vet inte, men vissa replikskiften…  funkade helt enkelt inte. Bäst är filmen när vi får komma tjejerna lite närmare, i en knepig familjesituation över en makaronilåda, framför en friend request på facebook, vid köksbordet hemma hos Anna-Karin, i en intim scen mellan Vanessa och Linnéa (nyårsfesten). Eller när Minoo fattar att något hemskt har hänt Rebecka. Det frammanade såväl tårar i ögonvråna som mysrysningar. Synd på skådisen Gustav Lindh att han var med så kort. Jag älskar scenen när Elias står och tittar ut på de blåsande träden och man riktigt känner hur rädd, eller maktlös? han känner sig. 
 
 
Jag gillar överlag känslan i filmen. Åkningarna över Engelsfors skogar som ackompanjeras av Bennys musik. 
Levan Akin lyckas skapa en känsla av hotfullhet innanför gymnasieskolans tegelväggar, med hjälp av ljud (dånande blåsväder mot fönsterrutorna) och otäcka drömbilder där en mörk gestalt döljer sig längst in i en djup korridor. För att inte tala om det välkända, bruna knäckebrödet som krossas under Anna-Karin när hon slungas in i väggen av Max i matsalen.  
 
Precis som i boken är det framför allt Minoos, Rebecka, Anna-Karin och Vanessas perspektiv som får mest utrymme. Jag tycker att man hittat helt rätt skådespelare för rollerna, men allra mest föll jag för Anna-Karin (Helena Engström) och Linnéa (Leona Axelsen). Att de ständiga följeslagarna Sverrir Gudnason och Ruth Vega Fernandez funnit en plats i rollistan är föga förvånande och jag var lite skeptisk först (måste de vara med precis överallt?) men tycker att de funkade över förväntan som den unga läraren Max och den stela rektorn Adriana Lopez. Adriana är rätt otacksam för hon är ingen kul rollfigur, alls. Men kanske är det för att författarna inte ville ge henne det utrymmet? Cirkeln är de unga häxornas berättelse. Jag finner det sympatiskt att samtliga föräldrar är förpassade till kulisserna och framstår som tämligen ointressanta och passé, nedsuttna i tv-soffan och fast i gamla hjulspår. 
 
Man gjorde helt rätt som tog Nicoalus ur handling, för han tillförde inte särskilt mycket ens i böckerna. Och jag tycker att man lyckats bra med specialeffekterna och etableringen av magi; det är – som Adriana säger –  en förlängning av naturen mer än superkrafter. Den mest övernaturliga kraften står Anna-Karin för, som kan bända folks vilja efter sin egen pipa. Till och med kontrollera dem på avstånd verkar det som då Anna-Karins mamma redan är igång med att baka och putsa när Anna-Karin kommer hem från skolan.
 
 
Anna-Karin Nieminen är filmens stjärna. Alla scener med Anna-Karin är starka, hon har det ju allra tuffast, både i skolan och hemma. Det är med henne man upplever största förändringen som magin för med sig. Och hon bara kör. Triumfkänslan när hon får Erik Forslund att kissa på sig och går därifrån flankerad av Idas bästisar Felicia och Julia! Hon äger. Och senare: det är så fruktansvärt ömkansvärt när hon släpper taget om Kevins vilja för att se om det finns en chans att han ändå älskar henne. Att hon vågar. 
 
I böckerna har jag alltid identifierat mig mest med Minoo, och Irma von Platen fångar henne på pricken. Men en sak undrade jag lite över om man inte har sett filmen, fattar man nånting alls av vad Minoo gör med Max? Vad svarta röken är för något. I och för sig så tror jag inte att man som läsare fattade så mycket heller så tidigt i trilogin, men jag tänker ändå att det måste vara ännu mer förvirrande för en oinsatt biobesökare. Sen förstod inte jag vad som hände med Minoo strax efter att hon besegrat Max; skiftade hon ansikte? Hur och varför? Scenen då röken rullar in bakom henne och hon grillar Max, demonernas välsignade, som en räka, var för övrigt jäkligt mäktig. 
 

 
Slutligen så har vi ju trilogins match made in heaven: Vanessa och Linnéa. Fan vad bra scenen på nyårsfesten är när Linnéa i princip klär av Vanessa med blicken, fast utan att det är riktigt tydligt för Vanessa? Jag hoppas verkligen att det blir film av Eld och Nyckeln också. 
 
Två invändningar/frågor:
 
– Är Mona Månstråle helt borta ur bilden eller dyker hon upp i del två??
– Varför är samtliga visningar av Cirkeln textade?? Störigt så in i bängen.
 
 
Kolla gärna in de andra Filmspanarnas recensioner, för det ska jag göra:
 

Game of Thrones (S03, 2013)

Tam-tam-tamtamtamtam-tam-tam-tam-tam-tam-tam-taaaaaa. Jag har nu tittat så mycket på Game of Thrones att jag faktiskt börjat tröttna en smula på titelmelodin (som jag envisas med att se före varje avsnitt). Tydligen så kan man överkonsumera GoT och jag tror att det är precis det jag har gjort genom att se om samtliga säsonger i ett kör. Säsong ett är nog den som haft starkast intryck på mig so far, efter omtitt. Men nu har vi alltså nått fram till säsong 3. Var beredd på spoilers från SAMTLIGA SÄSONGER.

En sammanfattning av tredje säsongen: intrigerna tätnar, nya allianser och bedrövliga brölllop.

KING’S LANDING
Nån som verkligen börjar få problem och förlorar mark är Cersei. Tänk så mäktig och överlägsen hon var i allra första avsnittet och under första säsongen – om än under kung Roberts förmynderi. Med fast hand fick hon Joffrey dit hon ville, till tronen. Men sen då? Joffrey frigör sig allt mer och markerar mot sin mor genom att anmärka på hennes ålder, falnande skönhet osv. Istället låter han sig förledas av Margaery, vilket så klart retar Cersei till döds. Säga vad man vill om Cersies förmåga att intrigera, men när det kommer till att tänka långsiktigt får hon nog spö av Margaery. Hon jobbar sig sakta men säkert in till Joffreys ”hjärta” (blodupump är nog ett bättre ord för just honom), samtidigt som hon bygger upp folkets välvilja till tronen genom att visa upp sig bland de fattiga. Hon är inte dum hon. Maktkampten i King’s Landing gör ingen besviken, och jag älskar varenda boxningsmatch med Tyrells vs Lannister.

För att stärka sin ställning luskar Cersei reda på, via Lord Baelish, att Tyrells planerar att gifta bort Sansa till Loras för att säkra alliansen i norr. När hon går med nyheterna till Tywin hoppas hon på ett erkännande av något slag, men Tywin tackar genom att tvinga Cersei att trolova sig med Loras och Tyrion att lägga beslag på Sansa. Nobody wins – förutom Tywin då. Här börjar missnöjet mot patriarken Tywin gro, inte bara hos Tyrion utan även Cersei.

Men vi vet ju alla vem den största förloraren är: Sansa Stark. Eftersom hon trodde att hon ska giftas bort med Loras och flytta till High Garden tackar hon nej till Lord Baelish erbjudande att fly King’s Landing till Lady Arren (Sansas moster), som Lord Baelish ska gifta sig med. Hon sitter med andra ord kvar i rävsaxen, och Joffrey missar inte ett tillfälle att förnedra henne.

En STORFAVORIT kommer in i bilden: Lady Olenna Tyrell. Vilken rockstjärna. Henne skulle jag vilja ha som farmor. Herrejösses vilken gambler. Den enda som faktiskt lyckas mäta sig med henne är Tywin.

Sansas och Tyrions bröllop går nog till historien som det näst mest tragiska bröllopet för säsongen (ni vet nog vilket som är värst). Men det är också lite fint – för de finner varandra mitt i eländet, trots allt. Shae är förstås svartsjuk, men jag tycker hon är rätt irriterande om jag ska vara ärlig. Tyrion har ju gjort klart för henne att han aldrg kommer lämna King’s Landing och gifta sig med henne på en ö långt från politikens epicentrum, så varför tar hon inte diamanterna som Varys erbjuder henne och drar? Hon framstår inte i övrigt som något pucko, utan en pragmatisk och intelligent person.

Lord Baelish aka Littlefinger, avslöjar Ros som Varys insiderkälla och ”ger bort” henne till Joffrey som dödar henne på sitt sadistiska lilla vis. Hon återfinns bunden, upphängd, skjuten med armborst, förnedrad (väldigt otäck scen). Baelish framträder allt tydligare som en extremt obehaglig man. Replikskiftena mellan Baelish och Varys är som en bra tennismatch.

Tyrion fortsätter att briljera, som den underdog han är. Peter Dinklage, vilken stjärna.

JAMIE & BRIENNE
Brienne och Jamie blir polare på riktigt  – Jamie övertalar Locke (som tillfångatar dem mitt i en svärdsfajt dem emellan) att inte våldta Brienne i utbyte mot hans fars pengar. Jamie får som han vill, men Locke lessnar på Jamies rikemansfasoner och hugger av hans hand. Säsongens första *dra efter andan*-scen. Mycket oväntat. Jamie står för en av seriens mest positiva karaktärsutvecklingar. Alla andra blir elakara, grymmare och mörkare – men hans ”godhet” bara växer. Bara för att i nästa stund… Första gången jag såg tredje säsongen trodde jag att det var Jamie, som under sitt besök hos Lord Bolton (dit han eskorteras av Locke) vinner över Lord Bolton på Lannisters sida och arrangerar morduppgörelsen på Stark-familjen hos Walder Frey, eftersom han säger till Bolton: ”Tell Robb Stark I am sorry I couldn’t make it to his uncle’s wedding. The Lannisters send their regards”. Bolton upprepar frasen när han kallblodigt mördar Robb Stark i avsnittet som blivit känt som ”The Red Wedding”.

Fast när jag kollar upp GoT Wiki framstår det som att Tywin är hjärnan bakom (vilket i och för sig är mer rimligt), men det betyder alltså att Jamies roll i det hela i princip är oväsentlig… eller?!

JON, BRAN, YGRITTE / THE NORTH
Till Brans undsättning kommer Jojen och Mera Reed, ett syskonpar som av någon anledning retar gallfeber på mig. De är så präktiga. Usch. Jag vill lika mycket som förra gången snabbspola förbi Brans Harry Potter-äventyr.Den här säsongen är jag inte lika förtjust i Ygritte. Faktiskt så stör jag mig på hela kärlekshistorien mellan henne och Jon. Jag fattar faktiskt inte ens varför hon är kär i honom – vad har han gjort för henne, utöver att inte döda henne och äga överraskande färdigheter i cunnilingus 🙂 ? Hon limmar på honom som en galning och sen drar han när han fått nog av wildling-lekar. Ähh. MEN, det glimrar faktiskt till i Kit Harringtons fejs när han står öga mot öga med Ygritte och bekänner färg efter att ha vägrat avrätta en bonde, och hon med spänd båge och tårar i ögonen parafraserar sig själv: You know nothing, Jon Snow. Just kill the guy! Nåja, hon sätter i alla fall tre pilar i kroppen på uslingen.

THEON & RAMSAY
Theon torteras av seriens största sadist (Joffrey kommer faktiskt bara på andraplats); Ramsay Snow. Lord Boltons galna oäkting som kastrerar Theon och skickar hans saknade kroppsdel till Iron Islands, vilket får hans syster att dra ut på räddningsaktion. Så här andra gången är hela tortyr-prylen mest tröttsamt faktiskt, Ramsay är mer som nån slags obehaglig comic relief när han muntert sitter och mumsar på en korv inför Theon efter hans kastrering. Theon är mot slutet av säsongen så nebdruten att han accepterar sitt nya ”slavnamn”; Reek.
RELIGIONERNA
Något som jag nästan ignorerat tidigare är religionerna som förekommer i Westeros. Ta t.ex. liknelsen mellan Lord of Light och Kristendomens monoteistiska ‘Gud’. I Westeros finns de gamla och nya gudarna (plural), och skulle kunna vara likvärdiga de hedniska gudarna? Någon som är insatt i Got-religionerna? I serien får man se flera ”bevis” för att Lord of Light faktiskt är mäktig, särskilt hos The Brotherhood, där en av ledarna (Beric) dödas av The Hound och återuppstår för sjunde gången. Betyder det att The Red Woman, Mellisande, som Stannis umgås med, har rätt i sitt siande om att Stannis är den rätta kungen osv? Tidigare har jag betraktat henne som ‘falsk’, att hon egentligen inte besitter någon makt eller inte är i direktkontakt med nån magi på riktigt, men nog sjutton är hon det. Det räcker ju med att hon tittar på folk så får hon en förebådan, t.ex. möter hon Arya och säger:

”I see a darkness in you. And in that darkness; brown eyes, blue eyes, green eyes. Eyes that you’ve shut forever. We will meet again.”

PÅ ANDRA SIDAN HAVET
Daenerys skaffar sig äntligen lite army power i slavstaden Astapor där hon köper och frigör The Unsullied, och beordrar sina flygande bäbisar att göra grillkol av den äckliga slavägaren Kraznys som förolämpat Daenerys utan att veta om att hon kan snacka Valyrian. Hell yeah! Dany blir under denna säsong fullfjädrad arméförare och drottning och bjuder en hel del rys-attacker på armarna. Hon är fortsatt den goda kandidaten till Järntronen.
THE RED WEDDING
Säsongens värsting-avsnitt då, The Rains of Castamere, mer känt som The Red Wedding. Det var en smula lättare att ta sig igenom andra gången faktiskt. Men fortfarande fruktansvärt, framför allt för Aryas skull, som är så nära att hinna ifatt sin familj, men än en gång blir vittne till en brutal och orättvis avrättning av sina familjemedlemmar. Hon och The Hound har slagit följe sedan Arya lämnade the Brotherhood som hon sprang på i sällskap med Gendry. Arya försöker faktiskt mörda The Hound i grottan hos brödraskapet, och om ni inte minns varför så är det för att Hound dödade pojken som Arya lek-fäktades med i första säsongen när Joffrey och hon hade en beef – en beef som faktiskt skapade en liten spricka mellan Stark och Baratheon/Lannisters, måhända det första tecknet på att det var en bräcklig allians som i princip bara hängde på vänskapen mellan Robert och Ned.
Bye bye King of the North. 
 
Ja, men det var allt för denna gången. Nu är det bara säsong 4 kvar innan säsong 5 rullar i gång i april! Stay tuned. Här hittar ni mina utläggningar om tidigare säsonger: