Monthly Archives: augusti 2017

Generation loss (2016)

generation-loss

Jag har varit nyfiken på Elizabeth Hands ”Generation loss” ett tag nu. Den kom ut på originalspråket engelska redan 2008, men översattes till svenska först 2016 på Linda Skugges förlag Constant Reader. Jag har förstått att det är en omtyckt ”succéroman” som gjorde Elizabeth Hand till en erkänd författare, med en rätt karg antihjältinna i centrum. Bara epitetet ‘antihjältinna’ kan ha vara orsak nog till att jag köpte boken, i synnerhet då jag redan plöjt alla Gillian Flynns böcker som alltid innehåller kvinnor med mindre prydliga karaktärsdrag.

 

Mycket riktigt är huvudpersonen Cassandra Neary ingen mönsterflicka. Tvärtom. Redan i tonåren kastar hon sig huvudstupa in i punkens ytterligheter. Det är sent 1970-tal i New York och drogerna flödar på och bakom undergroundscenerna. Den unga Cass Neary plåtar det som ingen vågat, eller kanske haft en önskan om att fästa på filmrullens negativ förut. Nakna kroppar, trasiga själar, döda människor i gränder som överdoserat – sex, drugs and rock ’n’ roll, minst sagt. ”Du är galen, Cass. Typ som en nihilist. Du är förälskad i förintelse”, bekräftar en vän till henne mindre än tjugo sidor in i boken.

Cass Neary blir ett namn i medierna och på gallerierna ett tag, men det blir en kortvarig karriär.

Uppväxt- och ungdomsåren beskrivs i rasande tempo, det är som om Elizabeth Hand lånat Cass nerviga energi och bara vill ha det överstökat. Komma förbi det som är svårt, och landa i nuet först trettio år senare, när de snabba fixarna klingat av och döden i form av medelåldern tvingar antihjältinnan till någon form av eftertanke. Kanske.

Hur som helst är det i ”nutiden” som större delen av boken utspelar sig, och långt från New Yorks musik- och fotoscen. Cass blir ivägskickad på ett fotouppdrag till en enslig ö i Maine för att intervjua och plåta en annan ljusskygg fotograf som till skillnad från Neary, lyckats behålla en viss kultstatus. Det lilla samhället runt ön känns lika gästvänligt som det i ”Boys don’t cry”, typ. Det är ett alldeles eget litet Vilda västern, fast istället för cowboys är det fiskare, udda konstnärer och uttråkade ungdomar med hoodies som bidrar till den obehagliga glesbygdsstämningen.

Här någonstans börjar jag ana thriller-delen som utlovas på baksidan av boken (nominerad till bästa utländska thriller 2016 av Svenska deckarakademin t.ex), då Cass Neary noterar att flera ungdomar anmälts saknade de senaste åren. Dagen efter som hon anländer försvinner ännu en tonårstjej. Då fotografen Aphrodite Komestos är motvilligt intervjuobjekt ägnar sig Cass mer åt att luska i öns historia och udda personligheter än att plåta – och dras så in i en härva av hemligheter.

Så hur var läsningen av denna ”succéroman”?

Av någon anledning lät jag mig inte övertygas av Hands antihjältinna.

Vi kan börja med Cass Nearys bilder. Kanske har jag sett för många Fotografiska-utställningar för att tycka att det hon beskriver är särskilt unikt eller spännande. Svartvita bilder på ”döda ting” och trasiga människor i urban misär, den typen av bilder känns väldigt desperata – och jag har aldrig gillat dem. Det är med andra ord ingen bra säljpitch för mig att boken till stor del handlar om detaljbeskrivningar av fotografier av detta slag.

Inte heller förmår jag att engagera mig i denna så omtalade, dödslängtande punkare som 30 år efter att karriären gått i stå, inte tycks ha utvecklats alls. Varken som människa eller fotograf. Visst, Cass Neary är en uppdiktad person, men tanken är ju att jag ska tro att hon är på riktigt. Och det gör jag inte. Hon känns lite för hård och ointaglig för att vara på riktigt och man kommer aldrig riktigt in bakom skalet. Det är som om författaren vill att man ska samma relation till Cass som Cass har till omvärlden. På säkert avstånd.

Så OM det är distans Elizabeth Hand vill att jag ska känna till huvudkaraktären så har hon lyckats. Men jag tycker att hon har lämnat för mycket osagt mellan raderna för att jag ska bry mig om vad som ska hända Cassandra Neary. Frågan är då vad som återstår för mig att tycka om med ”Generation loss”?

Thriller-delen är det då inte. Den retar i bakgrunden, börjar pysa som en halvstor nyårsraket någonstans i mitten – men exploderar aldrig. Det blir inga fyrverkerier. Den är ojämnt utbroderad och lämnar mig tämligen oberörd.

Men visst finns det något där. Alla andra (som älskar boken) kan ju inte ha fel! (Eller?) Jag måste ändå säga att jag emellanåt tycker om känslan av att befinna mig i utkanten,  rent geografiskt på den lilla ön i Maine, men också i utkanten av någons livshistoria. Även om det i detta fall är en person jag finner mindre intressant så lyckas Hand med språket suga in mig i en väldigt speciellt miljö.

Och på tal om miljö så spelar öns natur, hus och invånare en avgörande roll i boken – och om det är något jag tar med mig så är det den klibbiga känslan av disiga ö-landskap, hala trädstammar och otäcka djur i träd.

The Girl with All the Gifts (2016)

MV5BYTBmMDhhYjctMjkyNS00MGQzLTgxZTEtZDEzMWU0YzQwNzMxXkEyXkFqcGdeQXVyNDkzNTM2ODg@._V1_SY1000_CR0,0,1503,1000_AL_.jpg

Tuggade i mig (!) denna lilla pärla till film här om kvällen. En i mina kretsar rätt så omtalad zombieapokalypsfilm som på sticker ut hakan med ett annorlunda perspektiv. ”The Girl with All the Gifts” handlar om en flicka vid namn Melanie som trots sin belevade brittiska knappt betraktas som en människa av sin omgivning. Tvärtom kallas hon och de andra barnen som hålls inlåsta i andefattiga celler för ”friggin’ abortions” av soldaterna som vaktar dem. Ett ordval som förklaras lite längre in i filmen kan man säga.

Även om jag har mina aningar (eftersom jag vet vilken genre filmen tillhör) undrar jag vad det är för fel på barnen. Varför sitter barnen i rullstolar med huvuden och händer fastlåsta? Varför rullas de in i ett klassrum för att lära sig det periodiska systemet? Under en lektion, då den sympatiska läraren Helen Justineau hamnar i konflikt med en aggressiv sergeant vid namn Parks, får vi veta svaret. Doften av människohud (och blod får man anta) förvandlar dessa lammungar till hungriga vargar. Plötsligt skjuter käkarna fram och de tuggar mekaniskt efter människokött. Jag fick rätt mastiga rysningar på armarna vid ljudet av klapprande små barnmunnar kan jag säga.

Den blandade känslan av obehag och empati för de fängslade barnen som uppstår i mig – det är ju inte deras fel att de är hungriga på människokött – tycks även finnas hos Justineau. Ett särskilt gott öga har hon till den intelligenta och vänliga Melanie, som trånar efter uppmärksamhet och beröm från sin lärare. Jag minns själv hur härligt det var att bli SEDD av vuxna när man var liten och denna respons är halmstrået som Melanie griper efter i sin ensamhet. Vi introduceras även till forskaren Dr. Caldwell, gestaltad av en snaggad och skarp Glenn Close. Hon söker efter svar på zombie-epidemin hos barnen, för till skillnad från horden av ”hungries” som härjar utanför militäranläggningen, är de födda med svampsmittan som drabbat världens befolkning, och de förvandlas bara stundvis till besinningslösa bestar. Här finns alltså en ny generation av halv-zombies, vilket komplicerar och fördjupar frågan om människovärde. 

”The Girl with All the Gifts”, som är baserad på Mike Careys roman med samma titel, bockar av zombiefilm-listans sedvanliga element – ödesdigra bett som förvandlar levande till blodtörstiga ”hungries”, den logiskt tänkande forskaren (Caldwell) som är beredd att offra några liv för ”the greater good”, den hårdhudade Sergeant Parks som försöker upprätthålla ordningen in i det sista, humanisten Justineau (namnet måste vara en blinkning till rollfigurens rättvisepatos väl?) som står på barnens sida. Och i stormens öga har vi Melanie som står med ena foten i den gamla världen och den andra i den nya.

locarno-festival_the_girl_with_all_the_gifts_publicity_still_h_2016.jpg

Det är kring denna ”konflikt” – självaste Melanie – som filmen tar sig ton på ett intressant sätt. Valet att skildra apokalypsen genom Melanies ögon, där hon och de andra barnen är de förtryckta, kastar ett inte så förmildrande ljus över människorna som desperat kämpar för att rädda mänskligheten. Tolvåriga skådespelaren Sennia Nanua är ett ovanligt vackert och vänligt poster face för zombieapokalypsen. Trots att hon tar sig en smakbit av såväl människor och djur är hon filmens osvikliga protagonist. Som man hejar på. Utan hennes likeability hade det varit svårt att framföra den civilisationskritik som filmen vill understryka.

Det är en uppfriskande, rak och enkel historia i en genre som börjar bli liiiite tjatig, för att inte säga experimentell. ”Warm Bodies” lade romantik till blodslafset och ”Pride and Prejudice and Zombies” kastade in dönickarna i en Jane Austen-klassiker. ”The Girl …” ligger närmare ”28 Days Later” med sin osentimentala, brittiska touch. Dessutom lyckas man göra en film med tre kvinnliga huvudroller av fyra utan att sexualisera dem för fem öre. Bara det är värt en liten applåd.

wp-bat-4