Boyhood (2014)

Det är omöjligt att inte imponeras av Richard Linklaters senaste filmprojekt Boyhood. Jag menar, snubben har gjort en film om en pojkes uppväxt från….

 

5-åring…

 

… till skäggig 18-åring som precis börjat college. 

 

… med en och samma skådis i huvudrollen: Mason (Ellar Coltrane). Systern Samantha spelas av Richard Linklaters dotter, Lorelai Linklater, vilket måste ha varit en risk ändå. Stämningen inom Linklater-familjen om hon dragit sig ur vid senare tillfälle…  I rollen som Masons mamman ser vi underbara Patricia Arquette och pappan spelas av Linklaters favoritskådis Ethan Hawke (som även är med i Linklaters trilogi Before Sunrise/Midight/Sunset). Så det är inte bara en pojkes uppväxt, utan en hel familjs utveckling man får följa under 12 år !

 

Om Richard Linklater vill beskriva hur livet är – dvs inte alltid så jäkla roligt, spännande, eller rättvist, ibland härligt, stunder av lycka, men ständigt i förändring – så når poängen fram. Livet följer ingen dramaturgisk kurva, utan det lunkar mest bara på. Det gör filmen också. Kanske hade jag kvävt några gäspningar om det funnits någon liten känslotopp här och där, men nä, jag får faktiskt aldrig nån. Filmen är väldigt lååååång och det känns nästan som om de filmat i realtid – var filmen verkligen bara 165 minuter och inte tolv år lång?

 

Men visst finns det poänger med Boyhood som är spännande att diskutera. Det känns som Linklater vill understryka maktlösheten under uppväxten, som barn och tonåring har man väldigt lite att säga till om (vilket jag kan känna igen mig i och minns som rätt frustrerande). Besluten tas av någon annan och allt du kan göra är att förhålla dig till livet. Mason tvingas förhålla sig till sina skilda föräldrar, sin mammas dåliga val av män, sin pappas flyktighet, sin dominanta storasyster, att familjen flyttar flera gånger, skolsystemets fyrkantiga syn på människan, osv. Det fångar Linklater på ett fint sätt och om det är något som gör Boyhood till en sevärd flm är det värmen i skildringen av Mason och hans familj. 

 

Jag hade ganska höga förhoppningar på Boyhood, men det som drar ner betyget är långsamheten, eller snarare jämnheten. Jag tycker inte heller att Mason var en jättespännande rollkaraktär, och störde mig lite på vissa av coming-of-age-klichéerna (titta på porr när man är typ sju och relationen till tjejer t.ex). Att filmen känns realistisk och spelats in under så speciella förhållanden, gör den tyvärr inte automatiskt till ett mästerverk, även om den helt klart är sevärd och mysig. 

 

Däremot blir jag väldigt nyfiken på hur processen kändes för skådespelarna; tänk om Ellar Coltrane, Lorelai Linklater, Patricia Arquette eller Ethan Hawke bestämt sig för att dra sig ur vid en tidpunkt, eller om ungarna vuxit upp och blivit jäkligt dåliga skådisar? En risk värd att ta för Richard Linklater uppenbarligen. 

 

Betyg: 

Birdman or (the Unexpected of Virtue of Ignorance) (2014)

 

Om man kollar upp en skådis, eller annan filmskapare, på IMDB finns det en lite snabbguide till personens främsta utföranden under rubriken ”Known for” och så listas deras 3-4 bästa eller mest kända filmer. Michael Keaton är enligt denna snabbguide MEST känd för: Batman (1989), Batman Returns (1992), Toy Story 3 (2010) och Jackie Brown (1997). Det säger en del om Keatons karriär, tyvärr måste jag säga. 

 

Jag gillar Michael Keaton. Han var Batman i de bästa Batman-filmerna, innan dem var han Beetlejuice och efter det agenten i Jackie Brown… och, ja, vad sjutton hände sen liksom? Han dök upp i RoboCop i våras, och visst var han bra där också. Men varför har det inte gått bättre? Förstörde Batman Keatons karriär? Men den frågan som utgångspunkt tycker jag att du ska se Birdman or (the Unexpected Virtue of Ignorance) av Alejandro Gonzalez Innáritu. Sedan tidigare känd för tunga dramer som Biutiful (2010), Babel (2006), 21 grams (2003) och Amores Perros (2000). 

 

Med Birdman visar han upp ett helt annat register: humor. Svart sådan, men ändå. Kanske är det inte så långsökt ändå, för komedin och tragedin har mycket gemensamt. Ofta används det första för att hålla det andra på avstånd. Jag tycker Innaritu lyckas bra med tanke på att hans tidigare filmer är rätt så pretentiösa. Man skulle kunna säga att den här också är pretentiös, med tanke på att premisserna för filmen är att undersöka en självupptagen skådespelares behov av bekräftelse, (brist på) självkänsla, kändisskapets pris osv. Men det är åtminstone kul! 

 

I centrum står alltså Keatons rollfigur Riggan (känd för Birdman) som försöker göra comeback i rampljuset, som regissör slash skådis slash manusförfattare i en pjäs på Broadway. På halsen får han dock en självupptagen och gränslös, men talangfull skådespelare (Edward Norton) som utmanar Riggans redan ifrågasatta självbild. Norton är en skådis som jag egentligen inte är så förtjust i, men här är han jättebra. Liksom Zach Galifianakis i rollen som Riggans pressade producent. Men bäst är Emma Stone som spelar Riggans dotter, Sam. Jag tror att det hade kunnat bli pannkaka av hennes roll om hon inte balanserat den så väl. Tyvärr kan jag inte säga att Innaritu lyckas så där jättebra med de övriga kvinnliga birollerna. De är väldigt mycket ”kvinnor” och inte så mycket människor. Norton spelar en väldigt osympatisk person, men han känns ändå mer intressant och mångbottnad än Watts (Lesley), Riggans unga flickvän Laura, f.d. fru, Sylvia och den iskalla teaterkritikern Tabitha. 

 

Det jag minns tydligast från filmen – förutom den härliga jazzkänslan (det enerverande trummandet), New York-miljöerna, de långa och vindlade kameraåkningarna bakom teaterkulisserna och Riggans maniska, inre kamp med superhjälten Birdman – är just scenerna mellan Edward Norton och Emma Stone. Otippat och en smula klichéarrtat egentligen, att den hårdnackade kändisdottern och svåra skådespelaren finner varandra, men det blev charmigt i dessa skådespelares händer. Men honnör också till filmens huvudperson ändå: Riggan/Keaton. Han gör comeback i en metaroll så övertydlig att det inte blir annat än komiskt. Och lite tragiskt. Men samtidigt, smått genialiskt. 

 

Betyg:

 

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, men Birdman har ordinarie biopremiär på SF den 9 januari 2015. 

 

10.000 km (2014)

Känner nån igen tjejen på bilden? Jag satt och försökte komma på vem hon var under hela visningen, utan framgång, men min kära ybernörd till man kom på det! Ni får vet det EFTER recensionen 🙂

 

Det här var en av de sista filmerna jag såg på Stockholms filmfestival, den enda i kategorin Latin Visions, och det är väl tveksamt om den får svensk distribution, men den går säkert att hitta på streaming- eller hyrsajter. 10.000 km handlar om Barcelona-baserade paret Alex (Natalia Tena) och Sergi (David Verdauger), de är unga, kära och planerar att skaffa barn. Tills en dag då Alex får ett e-mail där hon blir erbjuden ett fotostipendium för att gå en projektutbildning i Los Angeles i ett år. Hon tackar ja och plötsligt ligger 10 000 kilometer mellan dem. De försöker tappert hålla liv i relationen via Skype, men relationen sätts ordentligt på prov. 

 

Jag tyckte inte storyn lät så där jättespännande på papperet om jag ska va ärlig, men den börjar bra, mitt i en sexscen. Man får därefter följa dem upp ur sängen, när de borstar tänderna, duschar, läser e-mail, äter frukost, bråkar, blir sams – allt i en enda tagning om jag inte minns fel. Tack vare två jättebra skådisar och ett välskrivet manus funkar det jättebra och jag dras raskt in i deras bubbla. Det är en smart och modern film om kompromisser, kärlek och kommunikation som växer på en.

 

Regissören Carlos Marques-Marcet använder små medel. Med Skype, facebook, google maps och foton får man känslan av att vi befinner oss i LA med Alex och i Barcelona med Sergi, men vi får faktiskt aldrig följa med dem utanför lägenheterna eller se några andra människor i bild – fast utan att det blir alltför klaustrofobiskt och tråkigt. Det är ett smart sätt att hålla budgeten nere, men ambitionerna på topp 🙂

 

Betyg:

 

 

Så vem var hon nu då, den snygga, spansk- och engelstalande skådespelerskan? Jo, ingen mindre än vilding-kvinnan Osha i Game of Thrones!

 

 

 

Love is Strange (2014)

Det är ju rätt fantastisk när jag, en 29-årig kvinna från ”byn” kan identfiera mig med två äldre, gayherrar i New York. Och då menar jag inte att vi delar samma erfarenheter eller att våra liv på något sätt liknar varandras. Utan snarare känslomässigt, och upplevelsen av att vara i en kärleksrelation. 

 

Jag blev helt blown away av Ira Sachs romantiska, vardagliga men samtidigt storslagna, berättelse om Ben (Tredje klotet från solen-John Lithgow) och George (Alfred Molina) som efter 39 år tillsammans gifter sig – och genast måste flytta isär. Ben är den äldre (71 år) konstnären och George den något yngre musikläraren som undervisar elever i en  katolsk skola. Men på grund av giftermålet får George sparken, och de tvingas sälja sin lägenhet för att klara sig ekonomiskt. Under tiden de letar ny bostad tvingas de dela på sig och sova på släktingar och vänners soffor – vilket förstås leder till komplikationer. Men det är också i de nya miljöerna deras relation klarnar och man förstår vad det är som binder dessa två själsfränder till varandra. 

 

Det här är amerikansk, lågmäld, romantiskt drama när det är som bäst. Det är New York, väldigt mycket New York (vilket jag älskar), Ben och George omger sig med författare, konstnärer, filmfolk (och två poliser som de kallar The Policemen, haha). Det är en härlig, rik miljö att hänga i, och genom Ben och George får man även lära känna Bens familj; författaren Kate (underbara Marisa Tomei), tonåringen Joey (Charlie Tahan) och cyniska Mindy (Christina Kirk).

 

Alfred Molina är bra i allt han gör och det är en ynnest att få se honom och underskattade John Lithgow äga sina huvudroller som de gör här. Det är alldeles för sällan man får se grånande män kramas, kyssas och gråta, såväl i verkligheten som på film, men jag känner att världen skulle må bättre av det. Och när det gäller film är så här det ska göras. Med det sagt utser jag Love is Strange till min personliga vinnarfilm på årets filmfestival. 

 

Betyg:

 

Jag såg Love is Strange på Stockholms filmfestival, men filmen har ordinarie Sverigepremiär 2 januari. Missa inte!

 

Tv-serierna som sviker: Homeland

Men alltså, vad händer där borta i Hollywood egentligen? Har manusförfattarna gått på strejk igen, eller vad är anledningen till att de pruttar de ur sig så mycket skit-teve just nu!? Tv-serierna som sticker ut lite extra i skithögen är Homeland (säsong 4), Masters of Sex (säsong 2) och Walking Dead (säsong 5). Den första har iofs legat i utförsbacke sedan säsong 1, och borde ha slutat efter säsong 2. WD är en riktigt ojämn serie, ibland älskar jag den (konceptet är briljant, de utnyttjar det dock inte så bra alltid), men nu löper den amok i dålighet. 

 

Ja, det är tamejsjutton dags för lite hating. Och jag tänkte hata dem, en åt gången, och först ut är HOMELAND. Det blir grova spoilers, så har ni funderingar på att titta på denna serie rekommenderar jag er att sluta läsa. Typ nu. Typ hej då. 

 

 

 

HOMELAND (2011)

Aktuell säsong: 4

Beskrivning: Emmy-vinnande, politisk tv-serie med Claire Danes i huvudrollen som CIA-agenten Carrie Mathison.

 

Efter fyra säsonger skulle man kanske önska att Carrie inte hade en utvecklingskurva som såg ut så här: ——–——— I början gillade jag att hon var lite loco, jag menar en bipolär CIA-agent som jagar terrorister lika desperat som en annan försöker hitta lakritsarna i Gott & Blandat-påsen, och blir kär i en amerikansk marinsoldat som omvänts till islam och är terrorist; what’s not to like? 

 

Men nu då. Vad sysslar Carrie Mathison med efter att:

* CIA sprängts i luften

* Hon varit inlagd på mentalsjukhus (”fast på skoj”)

* Brody hängdes publikt i Iran

* Hon födde deras kärleksbarn…

* … och lämnade bebisen hemma hos sin syrra (pga. förlossningsdepression, post-traumatisk stress, hennes psykiska sjukdom eller kanske ren logik? Vad ska vi som tittare tycka och tro om Carries handlande?)

* Hon dragit till Pakistan och gjort sig ovän med ALLA 

* Saul slutat i CIA och blivit omåttligt tråkig 

????

 

Om inte detta rör Carrie ”crazyeyes” Mathison i ryggen, vad gör då det?? När hon var tre skunder från att bomba sin mentor och närmaste vän, Saul, där i bilen med talibanerna kände jag mest: ja, varför inte? Då kanske hon äntligen bryter ihop och kan pussla ihop sig själv till en något mer komplex människa än den hon är nu. Vissa kanske tycker att hon ÄR komplex bara för att hon är annorlunda, men se nej, det tycker inte jag. Hon är fyrkantigare än en skolåda och jag har för länge sen tröttnat på hennes dåliga impulskontroll. 

 

Hela grejen med Homeland från början var ju att en amerikansk soldat kom hem och hade blivit omvänd till muslim och terrorist, och att den enda som misstänkte honom var Carrie, en CIA-agent som är lika briljant som hon är gränslös. Dynamiken mellan dem och att man faktiskt fick förståelse för ”den andra sidan”, den som USA/CIA krigar mot, och sympatiserade med Brody även efter att han avslöjats för tittaren, var anledningen till att jag gillade serien. Det fanns många spännande komponenter: ifrågasättande av amerikanskt patriotism, krigstrauma, vad som skapar en terrorist, psykisk sjukdom (bipolaritet), förbjuden kärlek. 

 

 

Vad handlar Homeland om nu? Inget intressant eller vettigt alls. De har försökt ersätta Brody med Quinn (den enda i persongalleiret jag typ gillar), men det kommer ju aldrig ske nåt där, inte så länge Carrie springer runt och skäller på allt och alla och försöker ha ihjäl alla hon känner. SLUTA! Det glimtade till en aning när Carrie tillbringade lite tid med sin dotter i säsongens inledande avsnitt, man anade en mer sårbar person, men det var över på en millesekund. Och dottern har sedan inte nämnts med ett ord. 

 

Och ja, det blir en femte säsong. *kniper ihop ögonen* Vad kommer hända då, ska Brodys dotter få en halv, meningslös säsong igen kanske där hon bestämmer sig för att bli CIA-agent och hämnas sin pappa? Kom igen, varför inte. Det följer ju seriens röda tråd, nämligen att inte ha någon tråd alls. 

 

Betyg Homeland

Säsong 1:  4/5

Säsong 2:  3,5/5

Säsong 3:  2/5 (första halvan var gräslig, andra något bättre)

Säsong 4:  1,5/5

Nightcrawler (2014)

 

”What if my problem wasn’t that I don’t understand people but that I don’t like them?”

 

 

Jag vet inte, det här är bara en tanke… men jag tror att Nightcrawler skulle kunna inspirera arbetslösa MYCKET mer effektivt än samtliga av Arbetsförmedlingens coacher, starta-eget-seminarier och ”internetkurser”. Louis Bloom (Jake Gyllenhaal) är nämligen rätt bra på att…

1) Sälja in sig själv

2) Skapa utbud och efterfrågan

3) Analysera marknaden och anpassa sig till konkurrensen

4) Leverera!

Lägg dig även till med (valfritt) ett brett, närmast psykotiskt, leende, en snabb bil, en hutlöst underbetald assistent och låt sedan verkligheten göra resten – BOOM! – så har du en helt ny karriär framför dig. Åtminstone om du heter Louis Bloom. 

 

Nightcrawler är thrillerunderhållning med stora stänk av morbid humor och mediekritik, en hybrid mellan American Psycho och Gone Girl. En ruskigt smal Jake Gyllenhaal har aldrig varit obehagligare än i rollen som Lou Bloom, en småfifflare i Los Angeles som utvecklas till en fullfjädrad sensationsjournalist med vittring på nyheter. Snaskiga sådana. Biljakter, olyckor, snyfthistorier och mord. Bloom är minst lika skrupelfri som tv-producenten Nina Romina (Rene Russo), vars nyhetsredaktion han levererar videofilmer till, bostavligt talat till vilket pris som helst. 

 

Rene Russo som gammal tv-räv är underbart rapp i käften och hyvlar av filmens kanske bästa replik (*twitter*) till nyhetsredaktören, den enda förutom Lous assistent som verkar ha moralkompassen i behåll. Det är härligt att man kan utläsa henne ambivalens inför den påträngande, men skickliga videoreportern Louis, utan att hon behöver säga så mycket. Russo och Gyllehaal ger filmen en härlig kemi. 

 

 

Regissören Dan Gilroy grottar ner sig i det vi älskar att hata; reality-teve som snyltar på folks olycka, närd av höga tittarsiffror förstås, vilket säger något om samhället vi lever i. Vi kanske tycker att det är omoraliskt att filma och fotografera utsatta människor; oavsett om det är knarkare som åker fast i Cops eller ett olycksoffer i ett bilvrak, men nog tittar vi om chansen erbjuds. Integritet är i sanning något relativt.

 

Det är också mycket roligt att Gilroy driver så hårt med klyschan att ”alla är sin egen lyckas smed”. Jo, men tänk om smeden är en regelrätt galning?! Det är kul, men tyvärr blir det övertydligt mot slutet. Lite för cyniskt och samtidigt banalt. Hade det inte varit mer spännande om Louis Bloom hade haft några fler känslor i kroppen utöver maktrus och dålig självkontroll? Utöver det är filmen snyggt klippt och det finns knappt några överflödiga bilder. Ändå känner jag mig inte mer än medelmåttigt förjust i Nightcrawler. Kanske var det lite för många timmars rumpgnässande mot hårt underlag (Reflexen och Park) som tog musten ur upplevelsen. 

  

Betyg:

 

---

 

 

Lördagens filmfestivals-marathon som regisserades av Henke innehöll inte mindre än tre filmer: Northern Soul av Elaine Constantine, Kumiko, the Treasure Hunter av David Zellner. Jag kommer inte att recensera de andra två, men kortfattat kan jag säga att jag hade större behållning av att följa med en japansk dagdrömmare till Fargo i jakt på en skatt än att hänga med ett gäng danstokiga, brittiska ungdomar som knarkar och slåss. Den senare hade heller ingen textning vilket innebar att ungefär 75 procent av dialogen gick mig förbi. Samtliga filmer visades på Stockholms Internationella Filmfestival. Nighcrawler kommer upp på svenska biografer 28 november. 

 

Så vad tyckte de andra Filmspanarna om Nightcrawler? There’s only one way to find out.. 

 

 The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (Carl)

 

Movies-Noir

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Interstellar (2014)

 

När jag kom ut från biografen fann jag mig själv stående i en vägkorsning. Tom i hjärnan, stirrande på grå asfalten. Känslan av att ha ryckts ur en dröm var stark. Jag ville instinktivt krypa tillbaka in i biomörkret och åka ut i rymden igen. Resa instellärt. 

 

Men vi börjar i rätt ände… Det är skönt att ha sett überhajpade Interstellar efter närmare ett års väntan, inte bara för att jag har haft MEGA-förväntningar, utan för att jag också slipper hålla för öronen bland filmvänner (eller springa ifrån folk jag inte litar på), undvika recensioner och äntligen kan börja diskutera filmen! Fast, jag har försökt att vara cool, hålla lite distans… nä, vem försöker jag lura. Jag har velat såga av armen på dem som råkat spoila någon liten detalj, och glatt mig enormt över att svenska filmfotogafen Hoyte van Hoytema fått plåta detta episka sci-fi-drama. Fy fan vilket jävla uppdrag! 

 

Foto: Melinda Sue Gordon/Paramount Pictures/Warner Brothers Pictures

 

Det finns flera ingångar till Interstellar. Jag skulle vilja kalla den sci-fi-drama, SF klassar den som en thriller, andra kanske skulle säga dystopi. Låt oss säga att du korsbefruktar samtliga ovan nämnda genrer så har du Nolans film i en rymdkapsel, ursäkta ordvitsen.

 

Interstellar utspelar sig i en nära framtid; där jorden har utarmats, smuts och sand skyfflas runt i atmosfären och människosläktet är på väg att dö ut. Ex-piloten Cooper (Matthew McConaughey) som en gång tränat hos NASA är majsbonde, precis som många andra tvingats bli. Världen behöver inga ingenjörer, utan arbetare som försörjer jordens befolkning med mat. Men Cooper fortsätter drömma om sin förlorade pilotkarriär, och kan inte släppa idén om att vetenskap och utbildning är nyckeln till utveckling – och jordens räddning.

 

Han uppmuntrar sin 10-åriga dotter Murph (Mackenzie Foy) att tänka kritiskt och söka vetenskapliga svar på allt som verkar främmande eller orimligt. Exempelvis varför böckerna i hennes bokhylla trillar ner till synes utan anledning. Finns det ett mönster? Regelbundenhet? Murph hävdar att det är ett spöke som vill säga henne något…

 

OBS! Nu kommer spoilers. Sluta läs här, gå på bio och se Interstellar. Den är bra. Jag lovar.

 

 

Det finns mycket i Interstellar som jag älskade. Först och främst ambitionen att göra något mer än en djärv sci-fi-rulle om interstellära resor till andra galaxer (well, det i sig väcker fjärilar i min mage) i skenet av en borttynande värld. Nolan berättar också, eller kanske framör allt, en historia om en ensamstående far som lämnar sina barn för att rädda världen. En otroligt sorglig kompromiss. Relationen mellan Coop och Murph gav filmen känslomässig tyngd och krokade sig fast i mitt hjärta helt och fullt. 

 

My list goes on: maskhål, svarta hål, relativitetsteorin in action, dimensioner, Matthew McConaughey, Anne Hathaway, det rykande dammet som sakta förtärde mänskligheten, fotot, miljöerna, både jordiska och icke-jordiska (vattenplaneten!), att Interstellar varken var Jonathan eller Christopher Nolans idé från början utan baseras på ett utkast av en fysiker vid namn Kip Thorne och producenten Lynda Obst, vilka var med och utvecklade Contact (1997, där McConaughey har en mindre roll). Jag älskar att det kändes på riktigt och att tre timmar inte var ens ett ögonblick för långt. Och visst är väl Interstellar lite som en vild storebror till Gravity? De genomsyras av samma känsla, och gör rymden mänskligare än någonsin. 

 

Sen finns det dimensioner *blinkblink* som jag inte gillade så mycket. Som att vissa skeenden hastades igenom  (förenklades), det fanns scener som var något överdramatiserade, thrillerfloskler, och paradoxen som jag misstänker att fler än jag hakat upp mig på? I slutet, när Cooper trillar ner i ett svart hål och kommunicerar med Murph via bokhyllan var Nolan nära att tappa mig, det blev nästan lite för mycket av det goda. Kände jag då. Nu, så här i efterhand är det nästan förlåtet, å ena sidan ger det mig rysningar, å andra sidan tycker jag fortfarande att hela den biten är lite lökig. Samtidigt, vem är jag att säga att denna dimension inte finns och är fullt möjlig? 

 

Den slutgiltiga känslan är ändå att jag blev ÖVERVÄLDIGAD. Och jag längtar tills jag får se Interstellar igen. 

 

Betyg: 

 

 

Psst…  Man kan bygga solsystem och utforska främmande galaxer med Endurance i ett spel på Interstellar-hemsidan. Jag har byggt en rosa planet med två månar än så länge 🙂

Uma Thurman & Kill Bill Vol.1

Jag såg Uma Thurman IRL i fredags 🙂 Hon tog emot Stockholm Achievement Award och i samband med hästutdelningen hölls det ett Face 2 Face med henne på Park klockan 18.00. Moderator var skådespelaren Moa Gammel. 

 

Umas F2F

Uma var både glamorös och jordnära. Moa Gammel höll samtalet, vilket kändes trevligt och genuint från båda håll, flytande utan problem. Det är ett svårt uppdrag att intervjua en superkändis inför publik, så jag är nöjd så länge det inte blir skämskudde. (Men frågar du mig finns det bara en genial intervjuare i Sverige och det är Jessika Gedin i Babel). Gammel skötte sig dock och hennes genuina nyfikenhet (skådis-till-skådis) var en bra ingång. 

 

Det jag fastnade för i samtalet handlade om Umas ”skådespelarteknik”, och hennes syn på struktur. Hon sa något i stil med att hon föredrar ett uppstyrt arbetssätt, där regissörens eller manusförfattarens vision framgår tydligt i manus och regi. Inget improvisationstrams eller lösa tyglar. Det ska vara precision från början till slut. Uma sa skämtsamt att det kanske låter tråkigt, men jag har full respekt för detta synsätt. Det är modigare att staka ut tydliga mål och se till att genomföra dem eller misslyckas, än att utgå från en diffus plan – för det senare innebär att man lämnar mycket åt slumpen. Då kan man skylla på än det ena, än det andra om det går åt helvete. 

 

Umas filmer

När jag började skriva den här texten slog det mig att jag faktiskt inte sett så många filmer med Uma Thurman. För mig är hon liksom synonym med Kill Bill och det är tack vare de filmerna jag beundrar henne. Jag bestämde mig för att lista de filmer jag sett där hon medverkar och det är inte många egentligen: Dangerous Liaisons (1988), Pulp Fiction (1994), Batman & Robin (1997), Gattaca (1997), Les Misérables (1998), Kill Bill Vol. 1 (2003), Kill Bill Vol. 2 (2004), tv-serien Smash (2012) och nu senast i von Triers Nymphomaniac (2014). Det innebär inte att hon varit sysslolös. Nej, hon har gjort 2-3 filmer om året sedan 1995. Men många är filmer jag knappt hört talas om och som inte tagit sig över 5.0 på Imdb. Hur många har sett, exempelvis; Bel Ami (med Robert Pattinson), Playing for Keeps (2012), Ceremony (2010) eller The Accidental Husband( 2008)? För att inte tala om den stjärnspäckade Movie 43 av Elizabeth Banks som bara fått 4.4 på Imdb. 

 

             

 

Uma som ”The Bride”

Efter F2F:et visades Quentin Tarantinos Kill Bill Vol.1 där Uma Thurman gör sin största roll hitills som The Bride. Det var underbart att se den på bio igen och filmen står sig lika bra i dag som när den kom 2003. Då jag sett filmen ett par gånger förut roade jag mig med att spana efter Zoe Bell, som gjorde Uma Thurmans stunts. Om man håller ögonen öppna är det lätt att känna igen henne i svärdfajtingscenerna, eftersom hon både är kortare och kralligare än Thurman. (På grund av grava bortdomningar i sittkuddarna pallade jag inte stanna för Vol. 2).

 

Personligen listar jag Kill Bill bland Tarantinos topp 3, tillsammans med Ingloriuous Basterds och Death Proof. Uma Thurman som hämnare i Kill Bill har dock en särskild plats i mitt feministhjärta. Hon ser inte ut som en actionhjälte (lång, smal, inte så värst vältränad), men hon lyckas ändå övertyga mig om att hon kan svinga klinga som en samuraj, slita tungan av en våldtäktsman med bara tänderna och övermanna 88 torpeder i japanska maffian. DET är filmmagi. Och jag tackar Tarantino för att han inte gör The Bride till sexualiserad superhjältinna, utan faktiskt låter gestalta en riktig människa (nåja, inom ramarna för historien), med både styrkor och svagheter som går bärsärk mot sina forna kollegor i Deadly Viper Assasination Squad. 

 

Kill Bill Vol. 1 (2003)

Betyg:

 

 

 TIPS! Uma Thurman medverkar i senaste Skavlan på SVT. 

A Girl Walks Home Alone at Night (2014)

Ni vet sådana där festivalfilmer som man tycker verkar coola, fast som man i slutändan oftast skiter i att gå på för att man, om man är som jag, är en aning lat, men så tar en sig i kragen och går dit och ångrar INTE EN SEKUND? A Girl Walks Home Alone at Night (Iran) är sen sådan film. 

 

Det var knökfullt på Zita. Förväntningarna på ”Irans första vampyrwestern”, där en slöjbeklädd vampyr utlovats fick fler än mig på kroken. Ana Lily Amirpour som skrivit manus och regisserat berättar här i en Q&A att hon inspireras av framför allt David Lynch, men också Quentin Tarantino. Mitt filmsällskap såg släktskap med SFF:s gullegris Xavier Dolan (Hjärtslag, Tom at the Farm, Mommy). Låter inte det som en perfekt blandning, så säg?

 

I en försummad oljeindustristad, Bad City, förföljer en ensam, kvinnlig vampyr stadens invånare. En hallick, en torsk, en prostituerad kvinna, en kvarterspojke, en hemlös. Alla hamnar på kollision med vampyren på ett eller annat sätt. Men vem är hon? Vad vill hon? Arash, en godhjärtad James Dean-lik, ung man, vars far är en nedgången heroinist, möter en natt vampyren och sätter hennes ensamhet på prov. 

 

Filmen är sällsynt välskriven, utan att bli pretentiös för en debutant med David Lynch som förebild. Dialogen är sparsam och scenerna långsamma, ändå blir det aldrig tråkigt. Tvärtom är det rätt skönt att så mycket skit som man vanligtvis fyller en vampyrfilm med är bortskalat. Det är total fokus på ett fåtal karaktärer och Amirpour låter humorn och den hotfulla spänningen tala sitt eget språk. På tal om det senare är persiskan (som talas i filmen) ett väldigt vackert språk!

 

Skådisarna är ruggigt bra. Sheila Vand som spelar vampyren har en närvaro man skulle kunna skära i med kniv. Och med risk för att komma med onödiga  jämförelser – men jag gör det ändå – så var Dominic Rains som spelar hallicken och knarkhandlaren Saeed lite märkligt lik Matthew McConaughey, de hade liksom samma intensitet och käkben. För att inte tala om Arash som såg ut som en hunkigare variant av Adam Brody (Cohen i tv-serien OC). Han var också väldigt bra, och kändes som en rising star. 

 

Sist men verkligen inte minst är det en SNYGG film. Fylld med magiska ljussättningar, udda vinklar och bildrutor som man vill plocka med sig och stoppa i fickan så att man kan sätta upp dem på väggen där hemma. Jag är inte alls förvånad att Amirpour även valt att göra en prequel i form av en grafisk serie. Det enda som störde mig var ljudkvaliteten, den var ojämnt mixad, vilket tog mig ur stämning emellanåt. 

 

Betyg:

 

A Girl Walks Home Alone at Night visades på Stockholms filmfestival och tillhör sektionen Twilight Zone. 

Den visas nästa gång 15/11 kl. 21.30 på biograf Reflexen. 

Kuriosa: Elijah Wood är en av producenterna. 

 

 

 

#SFF14

Då var det dags. I dag börjar Stockholms Internationella Filmfestival, den tjugofemte i ordningen. Jag har inte bestämt mig för så mycket än, men river av premiärdagen med att se en film som oblygt kallas Irans första vampyrwestern: A Girl Walks Home Alone at Night. 

 

Har även köpt biljett till:

Uma Thurman F2F (Achievement Award) och Kill Bill Vol. 1 & 2

Northern Soul

Kumiko, the Treasure Hunter

Nightcrawler

Birdman or (the Unexpected Virtue of Ignorance)

 

Vi ses i filmvimlet, maybe?