Barnvagnsbio – Guardians of the Galaxy: vol 2

Okej, jag kan ju erkänna direkt – jag har inte sett hela filmen. Två tredjedelar tror jag att jag lyckades få till innan Juno (min fem månader gamla bebis) tröttnade under barnvagnsbion (se utförlig beskrivning längre ner). Fast ärligt talat kändes det inte som om jag missade något … viktigt? Kul? Fräscht?

Jag gillade första filmen. Den var inte perfekt, men den var kaxig, smårolig och tog inte sig själv på så jäkla stort allvar. Rymd-sci-fi-komedi! Och jag gillar Chris Pratt. Och mysiga åttiotals-hits i rymdmiljö. Men jag kände redan under de inledande minuterna av ”Vol 2” att succén troligtvis inte skulle upprepa sig. Likt öppningsscenen i ”Captain America: Winter’s Soldier” hamnar vi mitt i ett actionfyllt uppdrag där de forna ensamvargarna Peter Quill, Gamora, Drax, Rocket och nya lill-Groot numera samarbetar. I ”Captain America” var öppningsscenen det bästa med hela filmen, kanske det enda jag riktigt uppskattade, men här känns det bara stressigt och klichéartat.

Det roliga med första ”Guardians” var att den vågade sticka ut och vända upp och ner på klichéerna kring hur en hjälte eller en skurk ska vara. Som den autistiskt humorlösa Drax, muskelberget som är urkass på att avläsa andra varelser och säger det han tänker utan en tanke på att försöka vara rolig, och därför blir det. Eller Peter Quills fåfänga försök att bli en ökänd bandit genom att ge sig själv namnet Star-Lord.

Här i uppföljaren lyckas man inte riktigt skapa samma mysiga överraskningskänsla kring rollfigurerna (visst, lilla Groot är ruskigt söt), utan tenderar att överdriva deras egenskaper alternativt släppa taget om dem helt. Zoe Saldanas Gamora till exempel. Utöver att vara det sedvanliga sexobjektet har hon dessutom fått rollen som den rätt trista ”morsan” i gänget. Som suckar irriterat när Peter och Rocket slåss om styrspaken och kraschar skeppet på en okänd planet. Hon intygar i en annan scen för en annan alien-kvinna, Mantis att hon inte alls är ful, typ reflexmässigt, kvinnor emellan.

Inte för att Yondu (elaka brorsan från ”The Walking Dead”) var nåt mönsterbarn i första filmen, men när vi återser honom här står han och knäpper byxorna inne på ett horhus där de prostituerade är robotar som stänger av sig själva när jobbet är klart. Sånt där tar mig verkligen ur stämning. Rymden är ungefär, nej exakt, som livet på jorden alltså, med några få undantag.

Så nånstans mellan fisljummen sexism och en rätt lam kärlekshistoria mellan Peter och Gamora finns även en storyline om Peter Quills pappa som jag inte hann se slutet på. Om det var något som fick era hjärtan att banka kan ni väl skriva en rad om det i kommentarsfältet och påpeka att jag har undervärderat ”Vol2” å det allra grövsta.

Uppdatering: spoilers förekommer i kommentarerna. 

Nu var jag ju inte med på själva träffen, men det var ju ett litet gäng som träffades i lördags också som framför allt har sett HELA filmen och skrivit några rader – säkerligen mer positiva än mina – om ”Guardians of the Galaxy: Vol 2”! Spana in dem här:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch

Barnvagnsbio då, var det nåt att ha? Jovars. Att ha salong 1 på Filmstaden Söder nästan för sig själv en onsdag förmiddag (det var jag och två till med tillhörande bebisar där) är en lyx i sig, även om det innebär att ha en ålande bebis i knäet en stund. Juno var väldigt nyfiken på vad det var för färgglada aliens som hoppade omkring och spottade ur sig oneliners bakom henne, men hungern satte så småningom stopp för vidare utforskning. I hela 20 minuter sov hon på min axel trots att ljudet inte var så dämpat som jag hade förväntat, och kanske önskat. Däremot var valet av film kanske inte det smartaste av SF. Två och en halv timmes Marvel-action är rätt krävande utan bebis, så att jag skulle lyckas se hela filmen med tillhörande 10-minuterspaus i mitten, kändes långsökt redan på idéstadiet. Vet att de visade ”Life” av Daniel Espinosa för ett par veckor sedan. En rätt läskig alien-film med 15-årsgräns – hur tänkte de där? Även om det inte direkt är tanken att bebisarna ska kolla på filmen så har de ju öron som liksom mina egna kan skilja på när folk skriker skräckslaget eller skriker av skratt – eller?

Barnvagnsbio får också 2/5 i betyg.