Jag trodde inte att jag skulle tycka om Southpaw. Den kändes väldigt macho och ärligt talat, behöver vi ännu en boxningsfilm? Men Jake Gyllenhaal är tamejsjutton on top of himself. Han är så bra! (Det luktar Oscarsnominering lång väg). Och även om det är en film som skildrar en typisk manshistoria där huvudkaraktären Billy Hope är ett frustrerat paket muskler som varken kan hantera sitt humor eller sina känslor så tycker jag inte att det förskönas eller romantiseras ALLS, vilket egentligen var min initiala fördom mot filmen.
Tvärtom problematiseras mansbilden, liksom konsekvenserna av boxning på ett sätt som är mer trovärdigt än i någon boxningsfilm jag sett hittills. Det tar tid att läka en sönderslagen kropp, ett krossat ögonbryn, ett mosat öga och det känns verkligen jobbigt att se Gyllenhaal stappla omkring som en stel köttbulle 95 procent av tiden.
Den är dessutom väldigt snyggt plåtad och musiken är bra (med spår av bl.a. Eminem, som för övrigt var tilltänkt i rollen som Billy Hope, men han hoppade av efter att inspelningen börjat). Jag skulle inte säga att det är en personlig favorit, men med tanke på att hantverket är så pass stiligt och för att denna smutsiga, tragiska fall of/rise of-historia faktiskt engagerade mig såpass att ett par tårar hittade fram genom tårkanalen blir slutbetyget en stark trea.
The Nerd Bird 