Tag Archives: Mark Ruffalo

Oscarsgalan 2016 – mina favoriter

academy-awards-filmstrip-logo

I natt (svensk tid) samlas Hollywoodeliten i änglarnas stad för att samsas om röda mattan och slåss om guldgubbarna. Med andra ord är det dags för Oscarsgalan. Det yras förstås till höger och vänster om vilka som kommer att ta hem en statyett, många undrar säkert om Leo DiCaprio övat på att behålla ansiktet om han inte får den där Oscarn, once and for all, och herregud tänk om Alicia Vikander tar hem det. Och föreställ er att Eva von Bahr och Love Larson klår Mad Max på fingrarna och kammar hem Oscars för bästa smink och peruk för Hundraåringen! Svenska medier kommer att tokflippa! Jag med.

Då jag själv inte är någon Oscarstippare av rang lämnar jag det åt andra (Betsson, Variety, Hollywood Reporters Scott Feinberg och Indiewire t.ex). När jag anger förhandstippad vinnare är det det namn/film som flest av ovan nämnda siare gissar på. Här följer alltså min lista över förhandstippade favoriter samt de som jag tycker borde vinna – liksom de som borde ha nominerats utifrån förra årets filmskörd.


Vem vinner för Bästa manliga biroll?

Förhandstippad favorit: Sylvester Stallone i Creed

Min favorit: Mark Ruffalo i Spotlight / Sylvester Stallone i Creed

Mark Ruffalo börjar bli en personlig favorit, med sin intensitet och förmågan att gå upp helt i sina rollkaraktärer. Dessutom känns det som ett bra läge för en Oscar; han varit med rätt länge och vuxit långsamt till en jäkligt bra skådis. Men jag skulle inte sörja om Stallone belönades med en Oscar, för det här känns som hans sista chans. Trots att hans filmkarriär i stort sett gått ut på att han spänner muskler och dödar skurkar iförd röda pannband eller svarta baskrar så har han en kvalitet som berör, och i Creed bevisade han att Rocky Balboa fortfarande är någon att räkna med.

Borde ha funnits med i racet: Benicio del Toro i Sicario, Adam Driver i Star Wars: The Force Awakens, Oscar Isaac i Ex Machina, Nicholas Hoult i Mad Max.


Vem vinner för Bästa kvinnliga biroll?


Förhandstippad favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Min favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Senast en svensk aktris var nominerad i kategorin ”bästa kvinnliga biroll” var 1990 (Lena Olin i Fiender – en berättelse om kärlek), men senast någon faktiskt vann var 1974 (Ingrid Bergman i Orientexpressen). Alicia Vikanders raketkarriär är ändå rätt unik svenska mått mätt och jag tycker att hon sopar mattan med såväl Hollywood som sina svenska föregångare.  Jag kan inte komma på en annan skådis som för tillfället äger samma integritet och skönhet på vita duken som Vikander – vad hon än är med i så minns man henne mer än någon annan. Hennes rolltolkning av Gerda Wegener i The Danish Girl är inget undantag. 

Visst är Kate Winslet superstabil i Steve Jobs, och även Rooney Mara i Carol är grym. Har lite svårt att ta Jennifer Jason Leighs rollkaraktär i The Hateful Eight på allvar, vilket tyvärr sinkar hennes vinstchanser. Rachel McAdams gör en habil insats i Spotlight, men jag finner nomineringen omotiverad.

Borde ha funnits med i racet: Alicia Vikander i Ex Machina, Charlize Theron i Mad Max, Kristen Wiig i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa manliga huvudroll?


Förhandstippad favorit: Leonardo DiCaprio i The Revenant.

Min favorit: Eddie Redmayne i The Danish Girl.

Egentligen går jag inte igång så där jättemycket på någon av de nominerade i år. Eddie Redmayne  kommer troligtvis inte sno Oscarn från Leo – och på ett sätt unnar jag verkligen Leo vinsten – men Redmaynes Einar/Lili lämnade större avtryck hos mig än Hugh Glass grymtanden. Tråkigt att han kommer få en statyett för The Revenant, för det kommer inte vara hans mest minnesvärda roll när man tittar i backspegeln. (Skäms på er i Oscarsjuryn). Den som minst förtjänar nomineringen är i mina ögon Matt Damon. Efter att ha sett om The Martian är jag ännu mer övertygad om hur felcastad han är som astronauten Mark Watney. Han är inte tillräckligt snärtig.

Borde ha funnits med i racet: Jacob Tremblay (Jack) för sin fenomenala prestation i Room.


Vem vinner för Bästa kvinnliga huvudroll?

Förhandstippad favorit: Brie Larson i Room.

Min favorit: Brie Larson i Room.

Har inte sett vare sig Joy eller 45 years, men Brie Larson är så jävla bra på att spela normala människor (här i en ytterst onormal miljö). Tips: Kolla in henne i indiefilmen Short Term 12. Tyckte mycket om Saoirse Ronan i Brooklyn också; att spela så där jäkla pryd och snäll och ändå trollbinda mig är bra jobbat. Cate Blanchett gör en perfekt Cate Blachett i Carol, men det börjar nästan bli förutsägbart.

Borde ha funnits med i racet: Emily Blunt i Sicario, Bel Powley i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa originalmanus?

Förhandstippad favorit: Spotlight (Tom McCarthy, Josh Singer)

Min favorit: Ex Machina (Alex Garland).

Det är också helt okej om Spotlight vinner, det är välförtjänt, men manuset till Ex Machina rymmer  så många lager och utmanar mig vilket gör det till min personliga favorit. Kul att den animerade Inside Out fick vara med och tävla med de stora gubbarna, även om jag inte hoppas eller tror på vinst.

Borde ha funnits med i racet: Creed (Ryan Coogler, Aron Covington).


Vem vinner för Bästa manus efter förlaga?

Förhandstippad favorit: The Big Short (Adam McKay and Charles Randolph).

Min favorit: Room (Emma Donoghue).

Har tyvärr inte sett The Big Short, men jag kan inte föreställa mig att den slår Room. I Emma Donoghues manus har all sensationell smörja och överflödigt redovisande skalats bort och kvar är relationen mellan mamma och son. Mycket lämnas åt tittaren själv att förstå. Att manusförfattaren är densamma som romanförfattaren ska heller inte underskattas, det är verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat. Men den här gången blev det fullträff. När det gäller The Martian tycker jag att Drew Goddard (manus) och Ridley Scott (regi) varken lyckades överföra Andy Weirs sinne för detaljer och komisk tajming till filmens manus, eller att göra en egen tolkning som höll hela vägen, även om det fanns höjdpunkter (”You want to send him into space under a tarp?”). Då Carol var en ganska sömning historia på vita duken misstänker jag att boken är mer läsvärd än filmen var sevärd.

Borde ha funnits med i racet: The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Glockner.


Vem vinner för Bästa regi?

Förhandstippad favorit: Alejandro G. Inarritu för The Revenant

Min favorit: Lenny Abrahamson för Room.

För att Room är så j-a bra! Är så himla trött på Inarritu. Vad är egentligen poängen med en film som The Revenant? Usch nej, om inte Lenny vinner (i min drömvärld) så tycker jag gott att George Miller ska prisas för att han tryckte gasen i botten i Mad Max och gav oss en sinnessjuk sciencie fiction-actionrulle med en fåordig, amputerad Charlize Theron-hjältinna i förarsätet.

Borde ha funnits med i racet: Marielle Heller för The Diary of a Teenage Girl. Hennes film om den sexuellt frustrerade Minnie väckte tusenfalt fler perspektiv, känslor och tankar än Boyhood till exempel, som kramades sönder och samman av etablissemanget. Varför utelämnades denna coming of age-pärla från årets Oscarsrace? 


Vem vinner för Bästa film?


Förhandstippad favorit: The Revenant

Min favorit: Mad Max: Fury Road.

Svåraste kategorin att utse en vinnare för det känns så orättvist att jämföra dessa komplett olika filmer med varandra. Går det ens att utse en vinnare? Att jag inte är ett fan av storfavoriten The Revenant är ingen hemlighet – läs gärna varför i min recension. Av de nominerade har jag inte sett två filmer: Bridge of spies och The Big short. Men om jag går på vilken film som jag fick störst wow-upplevelse av så vinner helt klart Mad Max – och det vore så fett om den vann för att den sticker ut så mycket. Mest kramp i hjärta och mage fick jag av Room. Av Spotlight fick jag härligt rättrådig och intellektuell stimulans. Brooklyn var näst efter Mad Max den mest estetiskt tilltalande filmen och jag är väldigt svag för avsked, ensamhet och längtan som sträcker sig över hav, så den prickade in många rätt i min bok. Bridge of spies verkar dötrist, men jag kan förstås ha fel. The Martian har ett fint budskap och borde egentligen tilltala mig mer, men jag tycker den stannar på ytan.

Nåväl Må bästa film vinna! 🙂

Borde ha funnits med i racet: Ex Machina, Sicario, The Diary of a Teenage Girl.

Oscarsnominerade filmer från 2015 som jag har sett och recenserat (bokstavsordning):

Cartel Land
Cinderella
Creed
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
Mustang (ej recension)
The Revenant
Son of Saul
Spotlight
Straight Outta Compton

Spotlight (2015)

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 17.18.25.png

Det är sällan jag känner för att använda uttrycket ”habil”, men ”Spotlight” ger mig en anledning. Det är en journalistrulle som är habil ut i kulspetsarna, lika stadig som tjockdatorerna som stod och surrade på The Boston Globes grävavdelning: Spotlight åren 2001-2002. Det var då journalisterna Sasha Pfeiffer, Mike Rezendes, Matt Carroll, under ledning av Walter ”Robby” Robinson, Ben Bradlee Jr och Marty Baron, nystade upp pedofilhärvan inom den katolska kyrkans präster och avslöjade att deras brott mörkats av kardinaler och biskopar under flera decennier.

Filmen som regisserats av Tom McCarthy bjuder på en fläckfri och njutningsfull upplevelse, som enligt en artikel i The Boston Globe 🙂 föregicks av ett lika noggrant förarbete som det som skildras i filmen. Av artikeln att döma har McCarthy och manusförfattaren Josh Singer knackat fram historien med hacka och mejsel på egen hand. Det fanns ingen bok att använda som förlaga som avslöjade hur Spotlight-gänget gick tillväga när de grävde fram storyn – däremot har de skrivit en bok om resultatet (”Betrayal: The crisis in the Catholic church”). Så McCarthy och Singer, och skådespelarna, har själva fått lov att ta på sig reporterrollen och intervjuat journalisterna bakom det stora avslöjandet.

Kanske är det en av anledningarna till att filmen känns så gjuten och genuin. Jag älskar den. Den är habil – men inte på ett tråkigt sätt. Tvärtom blir stringensen och den enahanda fokuset på journalisternas arbete en lättnad, och tonen är hög och klar. Det är så här man gör bra journalistfilm, för det är så här bra journalister gör när de gräver fram och presenterar en bra historia. Rakt upp och ner, inga konstigheter.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 19.07.36Bland skådespelarna imponerar, som vanligt får man numera säga, Mark Ruffalo i rollen som den envisa Mike Rezendes. Gud, den mannen har blivit en äkta karaktärsskådespelare. Han spelar inte, han ÄR sin rollfigur. Tyckte också mycket om Liv Schreibers diskreta intelligens och finstilta akwardness i rollen som den nya chefredaktören – utbölingen – Marty Baron. ”Spotlight” är utan tvekan en av det här årets bästa filmupplevelser. Ett hundra procent murvelmys!

För den som vill läsa The Boston Globes originalartiklar om katolska kyrkans mörkläggning finns de att läsa på tidningens hemsida. Här är också en video med Mike Rezendes och Walter Robinson som pratar om hur det var att tolkas på vita duken av Ruffalo respektive Michael Keaton. Kul va?

wp-bat-4

För fler åsikter om skjutjärnsjournalistik på vita duken, kolla in följande filmboggares recensioner av ”Spotlight”:

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

”Spotlight” är nominerad till sex Oscars i kategorierna: Bästa film, manliga biroll (Mark Ruffalo), kvinnlig biroll (Rachel McAdams), regi (Tom McCarthy), originalmanus (Tom McCarthy, Josh Singer) samt klippning (Tom McArdle). Jag tycker den har gjort sig förtjänt av alla nomineringar – med ett undantag. Jag tyckte inte illa om, men blev inte heller särskilt imponerad av Rachel McAdams rollinsats. Jag tror inte den tar hem för Bästa film – den har tung konkurrens och är kanske lite för ”lågmäld” för att vinna (fast med ”Argo” i färskt minne så varför inte?) … Störst chans tror jag att den har för bästa manus. Om Ruffalo får Oscarn är jag den första att hurra, men det lutar väl lite åt att Stallone tar hem den.

 

The Avengers (2012)

The Avengers

Efter att ha haft en angenäm bioupplevelse med Avengers: Age of Ultron på IMAX kändes det inte mer än rätt än att blicka tillbaka på föregångarna i Marvels kanon. Åtminstone de som jag själv kände för att se. Det fick bli The Avengers från 2012, Thor från 2011 och Thor: The Dark World från 2013. Jag inser nu efter att ha sett The Avengers först och sen Thor, att jag kanske borde ha gjort tvärtom. Liksom klämt in Thor 2 innan jag såg Age of Ultron? Det är rörigt det här. I dag recenserar jag i alla fall The Avengers.

What does Fury want me to do. Swallow it?

Jag hade inte fel om mina spaningar från Age of Ultron. Det är superhjältarnas olikheter – och då syftar jag inte på deras ”superkrafter” utan personligheter – som gör dem till en uppsättning värd att begrunda. De har inte gått samma superhjälteskola precis, utan kommer från olika tidsepoker, planeter och erfarenheter på jorden vilket innebär att deras värderingar och strategier för hur man bekämpar skurkar och uppför sig i möblerade rum, skiljer sig åt på flera sätt. Diskrepansen mellan rättrådigheten själv, Steve Rogers a.k.a. Captain America och ”genius, billionaire, playboy, philantropist”-Tony Stark a.k.a. Iron Man är det kanske det tydligaste exemplet:

Captain America: Stark, we need a plan of attack!
Iron Man: I have a plan. Attack.

LOL.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.06.13Människorna, under Nick Furys ledning, framstår som konspirerande, småsinta och sårbara när sådana som åskguden Thor mullrar fram en blixt i skyn för att i nästan stund helt sonika landa på Avengers flygplan där han kliver in och tar sin bror, Loki i nackskinnet och flyger i väg innan de andra hinner blinka. Såväl Thor som Loki är känslostyrda, men pallar inte med småtjafs. Det är underhållning att Loki spatserar runt i hornhjälm och pratar om människans svaghet för att i nästa stund se honom rulla runt i skogen och slåss med sin bror.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.06.34Loki (Tom Hiddleston) är en underbar skurk. Jag älskar hans lillebrorskomplex, avundsjuka, galna hånflin och slickade frisyr. (Jag förstår honom. Som mellanbarn glöms man lätt bort). Och med ett bombnedslag som Chris Hemsworth till bror är det lätt att hamna i skuggan. Mer om det i den kommande Thor (2011)-recensionen.

Den här kombinationen av gudomlig narcissism och typiska mänskliga drag; svag självkänsla och knepiga syskonrelationer, är varför jag gillar Loki. Det är heller inte särskilt förvånande att det är den till synes mest sårbara (p.g.a inga övermänskliga krafter) medlemmen av superhjältarna; Black Widow/Natasha Romanoff, som lyckas manipulera Loki att avslöja sig när han är instängd i glaskuben. Att planen är att trigga Banners ilska och frigöra The Hulk. Natasha är kanske den i gänget som är allra mest hårdhudad och pragmatisk, spion and everything, och har inget intresse av att demonstrera sin styrka. Tvärtom, knepet är att lura fienden att tro att hon är svag. Black Widow-Loki, 1-0.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 11.05.24Mark Ruffalo som Dr. Bruce Banner då. Vilken jävla kvinnomagnet. Till och med Tony Stark blir lite hård i brallan av att umgås med Bruce. Och jag förstår honom. Integriteten är som en strålglans runt honom, ju mindre han vill delta i maktkampen, penismäteriet och ”politiken” desto mer vill man se av honom. Jag kanske har ägglossning eller nåt, men jag golvades totalt av Banners sexy/nerdy-pryl. Gosh, ge mannen en egen film! Och inte bara för att han är snygg så klart, utan för att en ödmjuk, smart doktor som undviker våld till priset av ensamhet och känslomässig isolering är som en upplagd tennisboll redo för smash.

Jag myser verkligen i interaktionerna mellan Avengers-karaktärerna. Men stort snark på actionscenerna och alieninvasionen i slutet. Hawkeye har en ännu mer otacksam roll i denna film, förtrollad av Loki, en tokmobbad rollkaraktär som inte förtjänar Jeremy Renners tid. Stellan Skarsgård som Selvig likaså. Eftersom jag såg Thor precis efter den här filmen förstod jag först efteråt att Dr. Selvig på något sätt var inblandad i Lokis ankomst till jorden, eftersom han i slutet av Thor tycks vara under hans kontroll trots att Thor skickat iväg honom med hammaren dit han hör hemma. Men det är inte helt klart vad som egentligen hände där i slutet på Thor. Frågor:

1) I slutet på Thor får man se Loki i en spegel typ där han säger en sak som Selvig sedan upprepar. Mao han verkar befinna sig på jorden och kontrollerar Selvigs vilja/hjärna.

2) Men om Loki kontrollerar Selvig befinner han sig väl redan på jorden? Varför måste han komma dit via en portal i The Avengers? Och varför måste han trycka spiran i hjärtat på Selvig en gång till för att ställa honom under sin makt? Makes no sense.

Men – tack vare Lokis galenskap och Avengers splittrade gruppdynamik är ändå den här filmen bättre än Age of Ultron. Så även om betyget inte blir högre än en trea så betänk att det sitter en liten stjärna i kanten.

wp-bat-3

Avengers: Age of Ultron (2015)

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.03.27

Jag har inte sett nån Avengers-film tidigare, förutom Iron Man 1 (vilken jag tyckte sög rövballe at the time), men nu var läget sådant att jag åkte hela vägen till London bara (delvis) för att gå på IMAX. Och Avengers var den enda filmen som visades för tillfället. Med det sagt var det inget som bekom mig, utan jag tänkte att det kanske var dags för mig att bekanta mig med Black Widow, Hawkeye, Hulken och gänget – och se om det var något att ha.

Men jag vill börja med att prata lite om IMAX. Detta episka, omtalade filmformat och filmprojektionssystem som knappast är nytt, men som först de senaste tio åren börjat användas för vanlig spelfilm (tidigare har IMAX-systemet använts för ställen som Cosmonova och för att spela in storslagna naturdokumentärer där vida bilder är en nödvändighet och tung och dyr utrustning inte är ett problem).

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.31.54I Sverige finns ingen IMAX-biograf, bor man här får man vackert ta sig till London för att åtnjuta detta format – kort sagt: en större och bättre bild. IMAX-filmnegativ är 70mm bred, alltså dubbelt så bred som en vanlig 35mm-film. Det innebär att man får in mer information per bildruta, jämför det med antal penseldrag eller antal stygn. Ju fler, desto tätare och mer framträdande bild, typ. Christopher Nolan var tidigt ute med att använda IMAX-film, han spelade in 28 minuter av The Dark Knight på IMAX och stora delar av Interstellar. Men, de flesta filmer som visas på IMAX-biografer är inte inspelade på IMAX-film, utan de har konverteras och projiceras bara på en större yta.

Vi såg Avengers: Age of Ultron på IMAX 3D. Jag är egentligen inte särskilt imponerad av 3D som det är i dagsläget. Som värst innebär det en extra tyngd på näsan och blurriga kanter. (Man ska INTE se 3D på en liten skitbiograf i Falun). Som bäst är det en kristallklar bild med extra djup, vilket jag bara upplevt när jag såg Gravity i Sickla (Stockholm). Och så nu, på Avengers i London. Men även om vi hade kollat i 2D skulle jag nog säga att IMAX är fett. Det är stort. Det övermannar liksom hela synfältet och omfamnar mig.

Filmens innehåll då? Utan några strings attached till Captain America, Hulken, Thor, Hawkeye och Black Widow var det ändå ganska lätt att skapa mig en uppfattning om vilka de är. Tony Stark a.k.a Iron Man känner jag igen från förr och egentligen tycker jag att han är rätt kul. Kanske får jag omvärdera Iron Man-filmerna?

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.56.13Det börjar med att hela Avengers-gänget slåss mot soldater i en vinterbäddad skog. Det är actionfyllt, och karaktärsdanande one-liners flyger inom gruppen. Det är är mys, och i synnerhet en scen när hela gänget flyger fram i profil  var skitsnygg. Jag konstaterar dock genast – och detta motbevisas aldrig under filmens gång – att Captain America är en präktig tönt med en jättetöntig liten mössa, och att Hulken är kalas. Både som grön krutdunk och i form av Bruce Branner (Mark Ruffalo). Thor var också cool. Scarlett Johansson som Black Widow känns också lovande inför kommande solofilm. Tyvärr kan dock inget, eller ingen, övertyga mig om att Hawkeyes skinnremmar runt underarmarna är bra till nåt. Och varför han skjuter med pilbåge istället för en pickadoll med typ laser är helt obegripligt. Jag lämnar detta till serienördarna att förklara för mig.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.39.12Men jag gillar Avengers. De är från olika världar, Thor är en gud som kan flyga med en tung hammare som ingen annan orkar lyfta, Tony Stark och Bruce Branner är supernördar instängda i plåt respektive muskelbyggares kroppar, Black Widow är en ärrad agent som är bra på att köra hoj. Det skiljer dem från t.ex. mutanterna i X-Men, som även om de har olika förmågor ändå delar någon slags genetisk samhörighet som skapar en barriär mellan dem och vanliga människor. Avengers är mixad kompott, jag gillar det.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.22.30Det tråkiga med filmen är att själva intrigen saknar all form av originalitet. Att rädda världen är både pompöst och ospännande eftersom vi vet hur det kommer att sluta. Och trots att titeln antyder någon slags tidsålder så upplever jag inte att någon ”age of” Ultron var nära anstående. Ultron hade karaktär, han var lite mouthy, men jag hade svårt att hålla tillbaka skrattet när Vision tog form. Guldcape? *fniss*

Och jag skulle vilja ifrågasätta om Samuel L Jackson verkligen är en människa. Är vi helt säkra på att han inte är en artificiell intelligens i människoskrud? För han utstrålar egentligen inget annat än konstant coolhet, i sin ögonlapp, solbrillor, hattar, u name it. Han är som en inredningsdetalj, man blir liksom inte förvånad över att han är där, men tillför han verkligen något?

Behållningen i filmen var Mark Ruffalos Hulken-ångest, Black Widows crush på densamma och Thors hammare-skämt. Och med IMAX-upplevelsen blev det en riktigt mysig stund i Marvel-universat.

wp-bat-3

Fler tankar om filmen hittar man hos Fiffis Filmtajm, Jojjenito, Flmr, Fripps Flmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och podcasten Den perfekta filmen.

Foxcatcher (2014)

I bland är det svårt att med ord beskriva exakt vad det är som en film har förmedlat. Foxcatcher av Bennett Miller (Capote, Moneyball) är en sådan film. Den måste upplevas. Eller rättare sagt; John du Pont måste upplevas. Obehagligare filmpersona får du leta efter. Att Steve Carell tagit på sig lösnäsa för rollen glömmer man relativt fort, för det här är Carells häftigaste skådespelarinsats någonsin. Tydligen var castingen av Carell som du Pont väl genomtänkt, åtminstone på ett idémässigt plan, det vill säga att Bennett Miller letade efter en kvalitet som ”lurade” tittaren. Om man redan har sett filmen och vill grotta ner sig i dylik (spoilerflaggad) trivia kan man läsa mer om det på IMDB.

Om man inte känner till den sanna historien om John du Pont och brottarbröderna Mark och Dave Schultz är det nog en fördel. Jag hade inte en susning före filmen och det gjorde Foxcatcher väldigt levande och spännande för mig. Fast de primära orden som kommer till mig är sorglig och psykologiskt utmattande. Bennet Miller visar ingen pardon när han äter sig in i du Ponts mentala och känslomässiga ohälsa och tecknar ett tragiskt porträtt av en man som kunde köpa sig allt. Även vänskap och beundran. Den smutsiga känslan är nästan omöjlig att gnugga bort, det kliar ännu.

Foxcatcher var Oscarsnominerad för Bästa regi, manus och skådespeleri (Carell för huvudroll och Mark Ruffalo för biroll), men inte för Bästa film. Det är ovanligt det brukar nämligen hänga ihop. Men Bennet Millers regi är outstanding. Channing Tatum, Mark Ruffalo och Steve Carell är sina rollfigurer, de kändes så levande att jag fortfarande känner mig illa berörd över vad Miller utsatte dem för. Mark Ruffalo går från klarhet till klarhet (väldigt bra i The Normal Heart) och Tatum har liksom Steve Carell ett genombrott som äkta dramaskådis. Foxcatcher är en extremt välgjord film, det finns bara ett betyg att dela ut.