Monthly Archives: juli 2015

Cinderella (2015)

Skärmavbild 2015-07-28 kl. 13.05.08

Det är för mig fullkomligt obegripligt att nyinspelningen av Cinderella med Cate Blanchett, Lily James, GoT-hunken Richard Madden (Robb), Stellan Skarsgård och sagodrottningen Helena Bonham Carter har 7.2 på IMDB och snittar runt 80-85 procent på Rotten Tomatoes. WHÅT!?

Jag hade av någon anledning fått för mig att nya Cinderella hade en twist á la Maleficent. En mörk hemlighet inbäddat i manus, eller en modern touch. Eller det kanske räcker med att den inte är tecknad för att kallas modern? Det är märkligt för manusförfattaren Chris Weitz står bakom smarta filmer som Om en pojke och Antz och regissören Kenneth Branagh övetygade åtminstone med mig Thor från 2011.

Hur som helst, hade jag vetat att det var en live action-reboot av den helt vanliga Askungen från 1950 vet i sjutton om jag hade gett filmen en chans. För storyn är rent ut sagt svintråkig. Ella (Lily James) som efter faderns död blir ”Cinderella” med sin kyliga styvmor (Cate Blanchett) och hysteriska styvsystrar är präktigare än Carolas strumpläst och stor del av tiden vill jag stoppa in en trasa i munnen på henne. Sensmoralen ”var modig och snäll” känns i och för sig som ett bra budskap till dagens barn (för detta är en barnfilm), men varför kastar man bort möjligheten att på riktigt modernisera den klassiska sagan i stället för att återupppfinna detta 1950-talstrams? Jag förstår helt enkelt inte. (Eller jo, jag fattar, money talks).

Skärmavbild 2015-07-28 kl. 13.06.41Filmen saknar tyvärr allt som jag gillar med (många) Disneyfilmer. Glimten i ögat, bra sångnummer (inte ett enda) och ett rivigt manus. I stället: fult animerade möss, töntiga repliker och sockersöt dekor. Brrr!

Det enda som håller är skådespeleriet. Lily James kan faktiskt bli något, Cate Blanchett levererar ett par härligt djupa häxskratt och Helena Bonham Carter får tack och lov måttligt utrymme och är faktiskt ganska kul som ”fairy godmother”. Men ”Robb Stark” får jobba lite hårdare på charmen om han ska vinna mitt ”jag är bara en flicka från landet”-hjärta.

wp-bat-2

True Story (2015)

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 16.03.22

Jag är djupt nere i true crime-träsket just nu och har varit sedan Serial och The Jinx. Hade nyligen ett mindre återfall till just Serial då jag av någon anledning hade glömt bort att läsa den stora intervjun i tre delar med Jay av The Intercept (rekommenderas). Numera rullar podcasten Criminal i hörlurarna med jämna mellanrum och jag såg dokumentären The Imposter för en tid sedan, en film jag planerar att skriva några rader om framöver. Möjligtvis startade mitt nyfunna intresse med romanthrillern Gone Girl av Gillian Flynn som jag läste förra sommaren. Sedan dess har jag även betat av hennes första och andra bok: Sharp Objects och Dark Places, varav den senare snart får biopremiär med Charlize Theron i huvudrollen. Inte för att det Flynn skriver är baserat på verkliga händelser, men hon får det att kännas så.

True crime-genren är en guldgruva för Hollywood. Manuset skriver nästan sig självt och man kan alltid använda verkligheten som ett alibi om någon ifrågasätter trovärdigheten. ”En sann historia” betyder dock inte att resultatet på vita duken blir bra, förstås. Det krävs att regissören har en egen vision av hur storyn ska berättas, att skådespelarna är skapliga och att man lyckas fixa en skön en stämning. Det senare var avgörande i en av förra årets bästa filmer: Foxcatcher. Tätare film får man leta efter.

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 15.36.21Döm min förvåning när jag upptäckte den av Brad Pitt producerade True Story i regi av Rupert Goold. En vattentät ”based on a true story”-film om relationen mellan New York Times-journalisten Michael Finkel (Jonah Hill) och Christian Longo (James Franco). Den senare anhölls 2002 misstänkt för att ha mördat sin fru och deras tre barn, vilka återfanns i ett gäng resväskor, dumpade i havet. Barnen var 2, 3 och 4 år gamla 😦 En historia jag inte visste ett dyft om innan jag såg filmen, vilket bidrog till spänningen eftersom jag inte visste utgången på förhand (rekommenderas). Filmen baseras på boken ”True Story: Murder, Memoir, Mea Culpa” av Michael Finkel.

Jag älskar amerikanska journalister på film. De är ofta smarta, ambitiösa och framgångsrika. Mys! Så även frilansjournalisten Michael Finkel – tills han gör ett ödesdigert misstag. Han tummar på sanningen i en artikel om slavarbete i Mali och tvingas till reträtt från rampljuset. När en annan journalist kontaktar honom och berättar att en mordmisstänkt familjefar använt Finkels namn under tiden före och vid gripandet väcks blodhunden i honom och han bestämmer sig för att besöka Christan Longo i häktet.

Till sin förvåning upptäcker Finkel vissa likheter mellan honom själv och Longo. Utåt sett är de inte särskilt lika, varken utseendemässigt eller i vilka val de har gjort i livet, men intellektuellt finns ett visst samförstånd. Finkel ser dessutom i Longos fall en chans till upprättelse; chansen finns ju att han sitter på världens scoop. För tänk om Christian Longo, vilken många tycks ha dömt på förhand, är oskyldig?

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 16.04.04

Det finns regissörer som Oliver Stone som öser på av bara helvete, som får en att känna sig lite överkörd av fakta och ambitiösa teorier (JFK), och så finns det regissörer som Rupert Goold. Som snarare vill undersöka motiven bakom människors handlingar på ett psykologiskt och socialt plan, framför det politiska. Som lämnar mycket osagt och ändå lyckas putta en i en tydlig riktning. Goold zoomar in helt och hållet på Finkel och Longos relation och dynamiken som uppstår emellan dem.

Jag har nog aldrig sett James Franco så här bra och Jonah Hill, ett för mig relativt okänt ansikte, funkade jättebra även om han inte infriade bilden av en frilansjournalist med smuts under naglarna så att säga. Även Felicity Jones gör en hedersvärd insats i rollen som Michael Finkels flickvän/fru Jill. Stämningen, som jag hela tiden dillar om, är nervig och samtidigt kompakt och det är delvis filmfotografen Masanobu Takayanagis (Silver Linings Playbook) förtjänst. Fotot (och klippningen) känns väldigt effektfullt och genomarbetat och är utan tvekan en stor del av filmens magi. Se den!

wp-bat-4

Kuriosa: New York Times rättelse om Michael Finkels delvis falsifierade historia från Mali finns att läsa här.

Även Filmitch har sett True Story (spoilervarning i hans text)! Lite svalade inställd.

En andra chans (2014)

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 14.20.19

Jag såg Susanne Biers senaste film; En Chance Til på länk då jag skulle recensera filmen på mitt nya jobb, som kultur- och nöjesreporter på nyhetsbyrån TT. Jag satt på en kontorsstol med hörlurar och tittade på dataskärmen på en starkt upplyst redaktion där jag blev avbruten med jämna mellanrum – och försökte stänga in mig i filmbubblan. Att jag trots dessa usla förutsättningar satt med en klump i halsen, tårar i ögonen och en (troligtvis) ful grimas klistrat över fejset under filmens gång säger mig att jag gjorde rätt som gav filmen 4 av 5 i betyg. Så här i efterhand har filmen dock bleknat något och jag skulle nog ge den 3,5 om möjligheten fanns, men jag ger ju inga halvor i betyg så det får bli en 3:a med stjärna i kanten.

Jag – och Fiffi, som nyligen skrev om filmen – tillhör skaran recensenter som har gett En Andra Chans ett högt betyg i Sverige. De flesta stora medier har gett den låga betyg, 1:or, 2:or och på sin höjd en 3:a. Jag förstår faktiskt inte varför. Kanske för att filmen är väldigt tydlig med vad den vill säga? Eller är det för att Susannie Bier klampar in i något obekvämt: FÖRÄLDRARSKAPET? Möjligtvis beror det på att scenariot i filmen är ganska så otrovärdigt, så om man väljer att se filmen som ”realistisk” kan jag förstå att den slår fel.

Det kan också vara Maria Bonnevies fel. Hon var inte så bra.

I En Andra Chans får vi se hur den nyblivna pappan tillika polisen, Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) kämpar för att hålla samman sin familj. Hans fru Anna (Maria Bonnevie) tycks bära på en rädsla inför föräldraskapet som Andreas inte delar. Ömheten lyser i hans ögon när han ser på deras son, Alexander. Närbilder på blå irisar, mjuka kinder och skäggstubb skapar närhet. Lugn.

Samtidigt en känsla av att något kommer att gå fel. I arbetet som polis gör Andreas ett tillslag i en lägenhet och möter en ohygglig verklighet. Från vackert morgonljus i en vitbäddad säng förflyttar vi oss till en trång och smutsig lägenhet där ett drogpåverkat par skriker på varandra medan deras nyfödda barn ligger och gnyr i gamla blöjor. Våldet hänger i luften och smutsen kryper i huden.

Skärmavbild 2015-07-27 kl. 14.17.18

Så småningom vävs dessa världar ihop och det blir grumligt. Vem har rätt att avgöra någon annans öde? Förtjänar alla en andra chans? Frågeställningarna är intressanta, men jag tycker att det finns något mer under ytan som är svårt att beskriva. Något som har att göra med hur människor hanterar sorg, svårigheten i att bära på ”fel” känslor och desperationen som kan uppstå i relationer med andra människor. Hur viljan att göra gott kan leda till så många fel.

Fotot är oklanderligt och utnyttjas till max för att förstärka dissonansen som ligger och gror genom hela berättelsen. Och även om intrigen nog främst är tänkt att spegla rollfigurernas dubbelhet så blir det också riktigt spännande.

Noterat: Jag har nog aldrig har upplevt i en film förut att spädbarnen får ta så stor plats som här. De är mer än rekvisita och gestaltas som två tydliga individer. Det var coolt.

wp-bat-3

While We’re Young (2015)

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 21.44.57

Jamie: I really loved your film. That scene with the dogs around the garbage. How did you stage that?
Josh: I said ‘Hey, shoot those dogs’

Det känns som att Noah Baumbach har skrivit en film som handlar om honom själv och den tid han lever i. Han är liksom filmens huvudperson, Josh (Ben Stiller) en sextiotalist som måhända känner sig utmanad av åttiotalisternas oärliga ”livet är ett smörgåsbord”-inställning. Trots att man marknadsför While We’re Young med Naomi Watts (Cornelia), Amanda Seyfried (Darby) och Adam Driver (Jamie) i rollistan är det Ben Stiller (Josh) som har huvudrollen.

Josh är en dokumentärfilmare som kämpar med såväl äktenskapet som sin alldeles för långa film om tjeckisk ekonomi, eller vad var det nu igen? I Adam Drivers rollfigur Jamie får han inspiration att förändra sitt sätt att leva och tänka, men allt eftersom byts den nyfunna lyckan ut mot misstänksamhet.

Hela biten med barn/inte ha barn och att glida ifrån sina (tråkiga) vänner är pynt. Det är knappt ens en film om parrelationer, vilket var mitt intryck före filmen.  För just som jag trodde att jag var mitt uppe i en romantisk komedi där Josh och Cornelia blir höga under en spy-seans och Baumbach skämtar friskt med hipsterkulturen så byter han ben och låter Stillers hjälte försvara vikten av att faktiskt ha någonting att berätta.

Har Baumbach det? Ja, även om slutet är väl tillrättalagt.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 22.29.57

Bonus: att se Adam Driver luta sig över Ben Stiller när de går och pratar i ett livligt New York är en väldigt tillfredsställande scen av någon anledning. Adam Driver och Amanda Seyfried hade för övrigt kunnat vara världens snyggaste par, men de ges aldrig chansen att visa upp någon vidare kemi, vilket var synd.  För övrigt är Amanda Seyfried underutnyttjad i filmen.

wp-bat-3