Om du är stormförtjust i Angry Birds – spelet – finns det ingen anledning att ta en paus för att se de arga små fåglarna tjöta med varandra om gröna grisar och äggläggning i The Movie. Varken jag eller de godistankade barnen runt omkring mig, som satt på såna där extrastolar för att se över fåtöljkanten på biografen, skrattade särskilt ofta. Tvärtom är jag rätt säker på att en och annan grät. Jag somnade med jämna mellanrum. Då och då tvingade jag mig att glänta på ögonlocken och följa handlingen över mållinjen. Men hade jag inte varit en sådan artig biobesökare hade jag lätt valt att falla i djup sömn i stället för att se stereotyp snubbel-göteborgs-familjehumor i 1 timme och 38 minuter.
Filmen försökte, det gjorde den verkligen. Men jag tror inte att de som knåpat ihop manuset visste vem filmen var till för. Jag kände att den varken talade till mig som vuxen eller till barnen, den var liksom varken Pixar-smart eller Disney-snäll, utan saknade mest fingertoppskänsla. Till exempel uppfattade jag ett pedofilskämt mitt i allt det fluffiga, vilket föll helt platt med tanke på att publiken i stort sett bestod av barn och deras föräldrar. En alltför märklig kombination av oborstat klarspråk och mumlande i skägget helt enkelt.
Det fanns förstås ett gäng moraliska frågeställningar som guppade omkring i fjäderträsket, men inte ens de var särskilt tydliga. Är det bra att bli arg ibland? Är terapi töntigt? Är den som väljer ett ensamt liv egentligen olycklig? Ska man inte öppna famnen för gröna främlingar som anländer till din ö? Är fåglar supertraditionella kärnfamiljer? Och så vidare.
Att vi såg den dubbade, svenska versionen kanske gjorde sitt också. The Angry Birds Movie kommer inte gå till historieböckerna och betyget landar på en grön gris.
Så här tyckte de andra filmspanarna som vågade sig in bland småfåglarna på Sergel …
Har du inte sett den (Jennifer)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird 