El Labyrinto del Fauno / Pans Labyrint (2006)

Spanien 1944. I spåren av Spanska inbördeskriget strider ännu vänsterrebeller mot Francos militärer i bergstrakterna. Här kämpar även unga Ofelia med att anpassa sig till ett nytt liv, som styvdotter till fascistkaptenen Vidal, som hennes mor gift sig och väntar ett nytt barn med. Ofelias far har dött och hon flyr in i sina böcker. En natt lockas hon in i en labyrint och stiftar bekantskap med en faun, som påstår att Ofelia egentligen är en prinsessa i ett underjordiskt kungarike. Hon måste dock bevisa sin börd genom att utföra tre uppdrag. Samtidigt pågår blodiga stridigheter i skogen och rebellerna har två infiltratörer, som tar allt större risker, i Vidals läger. 

 

Jeez! Jag var inte förberedd på hur mörk och tungsint den här filmen skulle vara. Jag fick lov att ta en paus mitt i och gå och laga pannkakor för att inte deppa ner mig fullständigt (vilket normalt sett är ett etikettsbrott i mina ögon, att avbryta mitt i en film). Historien är gripande, både den om Ofelia och de socialistiska rebellerna (särskilt med facit i hand: Spanien förblev en diktatur under Franco ända fram till 1975). Omständigheterna är i princip hopplösa för alla inblandade, det är våldsamt och otäckt mest hela tiden. Guillermo del Toro låter inte heller Ofelia fly in i någon ljus fantasivärld direkt, jag blev både äcklad och rädd för figurerna hon möter.

 

Men trots svärtan är det en djupt mänsklig och fin berättelse (fram med gråthinken). Parallellerna mellan Ofelias och rebellernas kamp som förenas i den gemensamma fienden, kapten Vidal, är ett smart grepp och deras öden är på lika blodigt allvar. Det är knappast en barnsaga bara för att huvudkaraktären är ett barn. I övrigt är bildspråket och fotot fantastiskt och musiken gör mycket för den rysliga stämningen. 

 

Betyg;

Disney: The Little Mermaid (1989) vs Den lille havfrue (1837)

  

 

”Nere på botten, här är allt toppen, lyssna och njut!”

 

Ännu en stark kvinnlig karaktär, ännu en kärlekshistoria mot alla oss. En sjöjungfru som är besatt av livet på land och människorna som befolkar den. En människoprins, som har lika svart hår som Gaston men som är ödmjukheten själv, i giftasålder. En dag räddas han ur havet av Ariel, sjöjungfruprinsessan som sjunger för honom, när han vaknar minns han bara hennes röst. 

 

Den lilla sjöjungfrun är en av mina äldsta favoriter, det är en klassiker. Framför allt älskar jag musiken (som belönades med två Oscars), Ariels nyfikenhet och temat som Disney värnar om både här och i Skönheten och Odjuret, nämligen ifrågasättandet av normer. Ariel är inte som andra, hon väljer att gå sin egen väg i en värld som styrs av en patriark. 

 

Det är upplyftande om man tänker på det – att Disney har gett oss fler filmer med kvinnliga huvudroller, och långt tidigare än mainstream-Hollywood gjorde filmer om Katniss. Värt att notera är att Disney trots det följer formuläret för en en stark, kvinnlig huvudkaraktär: hon omges nästan bara av män. Ariels harem består av: Flounder, Sebastian, kung Triton, Scuttle (måsen) och prins Eric. Vi har ett liknande scenario runt Belle (Skönheten),  där de största bikaraktärerna är Odjuret, fadern, Gaston, Lumiere och Cogsworth. Prinsessan Jasmine omges av Aladdin, Abu, Genie, sin far Sultanen, Jafar och fågeln Iago. Ariels systrar är summerade till en unson motsats till henne själv, slarvigt ritade och stöpta i samma form. Ursula, megaskurken är förstås en värdig kvinnlig roll, men det är den enda utöver Ariel själv. Liksom Mrs.Potts i Skönheten och Odjuret. Jasmine har ingen. Och nog pratar de mest om män? Ingen A-märkning alltså, trots tre starka kvinnor. 

 

Men det här gäller alltså bara filmen – inte den ursprungliga sagan (1837) som är skriven av dansken Hans Christian Andersen. Där har Ariel en klok farmor att ty sig till och systrarna spelar större roller. Det verkar också finnas på en slags hedonistisk vs kristen-dualism i botten, då sjöfolket saknar själar och när de dör upplöses deras kroppar till vågskum, medan människorna lever kortare – men har en själ som lever vidare för evigt i himlen!

 

I originalsagan blir Ariel kär i Eric, men vill också ha en odödlig själ, så det är av två anledningar hon söker sig till sjöhäxan Ursula och ingår en pakt: ett par snygga ben mot den vackraste rösten i världen. Det ska tilläggas att hennes ben värker som knivhugg när hon traskar upp på land och börjar flirta med Eric. Inget som Disney tryckte på i filmadaptionen precis. Om Ariel inte lyckas charma öronen av Eric, och därmed erhålla en odödlig själ, dör hon och upplöses i havsskummet som nämnt ovan. 

 

Ariel misslyckas att få sig kyss, såväl i filmen som i originalsagan, och Eric väljer att gifta sig med en annan. Och det är här som vägarna skiljs åt på allvar. I filmversionen dödas Ursula och magin bryts, Triton förvandlar Ariel till människa igen och hon gifter sig och lever lycklig med Eric i alla sina dagar. 

 

I HC Andersens saga är kvinnan som Eric gifter sig med inte en förklädd Ursula, utan en vanlig kvinna. När Ariel får nobben upplöses hon inte till skum direkt – utan planerar att lönnmörda Eric i sömnen med en magisk kniv som hon får från sina systrar (girl power!) och spilla hans blod på sina fötter, för då blir hon en sjöjungfru igen och kan återgå till undervattensvärldens okomplicerade nöjen i typ 200 år till. OMG, den här delen ignorerade Disney! 

 

Tyvärr fegar Ariel ur och kastar sig i havet i väntan på döden, men då kommer vändningen. Hon blir en ”daughter of the air” och får chansen att bli en odödlig själ i Guds himmelrike trots allt, men hon måste göra sig förtjänt av den genom att uträtta fler goda gärningar, i stil med den hon just gjorde när hon valde att inte mörda prinsen och hans nya fru. Ack, Disney, you so missed out on the great parts. Samtidigt har jag lite svårt för kristna budskap om självuppoffring, så Disney vinner ändå. Men en mashup hade fått full pott!

 

För mer läsning, se även den här finurliga artikeln där skribenten jämför de olika versionerna av Den lille havefruen. 

 

Disneybetyg, however:

HC Andersen: 

 

Fury (2014)

 

När jag kom hem från visningen av Fury och skulle berätta vad jag tyckte om den för min filmskapande och filmälskande sambo var allt jag fick fram… ”jag vet inte”. Och vi började diskutera genren KRIGSFILM. Han menade att jag kanske inte var ett fan av genren, och därför hade problem att formulera mig. Kanske är det så, att det är en genre som kräver ett ställningstagande, ungefär som med genren MUSIKAL, accepterar man konceptet? 

 

Det är sant att krigsfilm inte är mitt förstahandsval, men det finns krigsfilmer som jag gillar. Norska Max Manus till exempel. The Hurt Locker,  Schindler´s List, The Monuments Men, Waltz with Bashir och satirkrigsfilmen Inglorius Basterds. Gemensamma nämnare är väl att det är filmer som handlar om vad som händer utöver kriget, med  människorna och samhället. Minns inte vad jag tyckte om klassiker som Saving Private Ryan, The Deer Hunter, Apocalypse Now och Full Metal Jacket mer än att jag vet att de också utforskar hur krig påverkar människor, i motsats till krigsfilmer som poängterar hjältens roll och simplifierar fienden (Black Hawk Down, Pearl Harbour). 

 

I Fury återvänder vi för hundraelfte gången till Andra världskriget. Ett krig med tydliga förlorare: nazisterna. Ingen har någon sympati för dem så det är lätt att låta dem dö som flugor (Fury), ta deras skalpar (Inglorius Basterds) eller spränga dem i luften (Max Manus) utan skuldkänslor. För att nämna några exempel. Men det är också mitt stora problem med krigsfilm, det oundvikliga i att sitta och heja på folk som dödar andra människor, nazister eller ej. Det är osmakligt. 

 

 

Har Fury då något att erbjuda en sån som jag? 

Mitt svar är mjo. Det har den kanske. (Däremot kan jag nästan garantera att krigsfilmsvurmare kommer att älska den. Krigsscenerna är många, högljudda, blodiga och brutala).  

 

Fury är paradoxalt nog en film som vill slå hål på hjältemyten och amerikanska soldaters oskuld, samtidigt som den säljer in Brad Pitts karaktär, Don ”Wardaddy” Collier, som den perfekta (anti)hjälten. Han är knappast moraliskt fläckfri, men han håller sina mannar, i pansarvagnen som de döpt till Fury, vid liv. Han lär den nykläckte soldaten Norman (Logan Lerman, ”Percy Jackson”) att döda tyskar. ”Det är du eller han”. Truppen runt Wardaddy består av olika sorters män; den religöse ”Bible” (Shia LaBeouf), machiston Grady (Jon Bernthal, Shane från Walking Dead) och osentimentale ”Gordo” (Michael Pena). Skådespeleriet är lysande från LaBeouf och Bernthal, liksom babyface Logan Lerman. Brad Pitt var okej, men jag kan inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker om honom. 

 

  

  

Det är kring den här lilla gruppen män, uppenbart traumatiserade av kriget, som historien kretsar. Vi lär känna dem genom Normans ögon, som med förskräckelse, naivitet och stort motstånd tvingas ta del av krigets fasor och brutala verklighet. Dö eller dödas. Det är effektivt, vi känner som Norman, och tycker de här krigspittarna är rätt störda. Men efter att ha sett döden i vitögat några gånger växer Normans förståelse för Wardaddy och hans mannar. Och det gör även min.

 

  

 

Krig tar fram det fulaste i människor, inte bara i de tyskar som såg sig själva som övermänniskor, utan även i de amerikanska soldater som fritog tyska städer och utnyttjade de kapitulerades underläge. Som köpte eller våldtog kvinnor, misshandlade tillfångatagna tyskar, osv. Trots det genanta draget att skapa en liten romans mitt i kaoset (Emma och Norman), samtidigt som en grupp män tar en kvinna i omgångar ute i en pansarvagn, är det ”uppfriskande” att man inte väljer att gestalta amerikanerna som hjältar, utan som soldater som inte är mer civiliserade än dem de dödat. Det är krasst och svårsmält, men jag tycker att regissören David Ayer lyckas visa att krig är förjävligt och skapar förjävliga konsekvenser. Och frågan måste ställas: vad var alternativet? Att låta Nazityskland ta över Europa och fortsätta utrensningen? ”Ideals are peaceful, history is violent” som Wardaddy säger. En ursäkt lika mycket som en hård sanning. 

 

Tyvärr lyckas inte Fury slutföra sitt resonemang, utan styr sedan skutan rakt in i hjältefällan ändå. Men det var ett gott försök. Jag tyckte om dynamiken mellan skådespelarna, hur de trots sina olikheter svetsats samman till en enhet under ”Wardaddys” befäl. Ett brödraskap på gränsen till vansinne, medvetna om att det här kommer att prägla dem för resten av livet, om de ens överlever. Ett ironiskt ”the best job I ever had” ringer i bakhuvudet. 

 

Fury har biopremiär i dag. 

 

Betyg: 

 

Gone Girl (2014)

Boken var över förväntan – och det var även filmen måste jag säga. Först var jag tveksam till Ben Affleck i rollen som Nick Dunne. Att spela en relativt enkelspårig, skööön man som är lite lagom uppriven, läs: misstänkt obrydd, efter sin frus försvinnande är trots allt mer komplicerat än det låter. Vi som tittare ska undra vad det är som pågår egentligen och då gäller det att spela under, inte över. Men jag behövde inte oroa mig för det senare. Ingen kan gestalta en alldaglig, på gränsen till urtråkig, före detta New York-journalist som flyttar tillbaka till Mellanvästern pga. arbetslöshet och en sjuk mor, som Ben Affleck. Den försvunna drömhustrun, Amy Elliot Dunne, spelas däremot av en lysande Rosamund Pike. 

 

Gone Girl är en relations-thriller som stjäl två och en halv timme utan problem. Det märks att författaren Gillian Flynn även skrivit filmens manus, det följs nästan till punkt och pricka, och tillsammans med David Fincher lyckas hon framkalla samma huvudbry som i originalet. Det är nämligen en rätt knepig och mångbottnad historia vi har att göra med. Vissa har kallat den kvinnofientlig. Och ja, det finns spår av detta både i romanen och i filmen, men inte oreflekterat. Gillian Flynn är smartare än så, misstänker jag, och det är med glimten i ögat som hon gestaltar äktenskapets dubbla ansikten utan att hemfalla i förakt för karaktärerna. Det är intelligent och snyggt – men framför allt underhållande. 

 

Jag blev extra förtjust över att Nick Dunnes syrra, Go, spelas av Carrie Coon från The Leftovers (Nora Durst). Hon är perfekt i rollen som rapp och pålitlig syrra. Kriminalinspektören Rhonda Boney (Kim Dickens) gav också historien ett välbehövligt sunt förnuft, en stadig fyr i satirstormen. 

 

Betyg:

The Fault in Our Stars (2014)

 

Ja, det händer att jag gråter när jag ser på film, men det är sällan jag känner för att fortsätta gråta en stund efter filmen och att jag måste torka filmsällskapets tårar. Men efter att ha sett The Fault in Our Stars (ignorerar bestämt den svenska översättningen) som är baserad på boken med samma titel (av Vlog Brothers-brodern, the nerdfighter, John Green) var det precis vad som hände. Historien om Hazel och Augustus golvade mig rakt upp och ner. 

 

Jag knockades inte ”bara” för att det är en riktig kärlekssnyftare om cancersjuka tonåringar, utan framför allt för att den har ett riktigt vettigt manus, ett par icke-konventionella vändningar samt en kul och trovärdig huvudkaraktär i Hazel Grace Lancaster (Divergent-Shailene Woodley). Om du är som jag, och gärna fördjupar dig historier som känns genuina och genomarbetade, kan jag rekommendera att – efter att du sett filmern – läser detta

matiga Q&A om bakgrunden till boken samt massa spännande tankar om skrivarprocessen och John Greens syn på YA-litteratur, ateism, könsroller etc etc (spoilervarning, duh).

 

Spaning: Nat Wolff som spelade Augustus bästa vän, Isaac syntes ju i Gia Coppolas Palo Alto (som inte var någon favorit direkt), och jag gillar honom. 

 

Wake up-call: Att True Blood-Sam är jämngammal med Laura Dern (1969 resp. 1967) bekräftade bara sunkigheten i True Blood, där hans karaktär Sam suktar efter den 1982-födda Anna Paquin (Sookie Stackhouse). 

 

Surprise: I filmen lyssnar en av karaktärerna på låten Bomfalleralla med svenska hip hop-duon Afasi & Filthy. Extreeeemt oväntat. 

 

Betyg: 

 

Filmspanarna: Predestination (2014)

Tidsresor, har jag insett, är inte min favorit-subgenre inom science fiction. Tanken är väl att jag ska stretcha hjärnan och känna att det går att klura ut det bara jag tänker lite hårdare. Men oftast blir jag bara irriterad. Kanske är jag inte så kvick bakom pannloben eller så tycker jag bara inte att det är så ballt som filmskaparen vill att jag ska tycka. Edge of Tomorrow prövade mitt tålamod något, men där var tidshoppet åtminstone begränsat till en enda dag. 

 

I Predestination hoppas det hejvilt mellan 1940-, 60-, 70- och 80-tal, fram och tillbaka i en loop som gör det omöjligt att begripa var tidsresdan egentligen börjar. Var börjar och slutar historien? Det är förmodligen halva poängen med filmen, att man inte ska fatta, och undra. Men följden för mig blir att jag mest känner: jaha. 

 

Inte heller lyckas huvudkaraktärerna övertyga mig, trots att det finns en tråd som spinner kring intersexualism, men som jag tycker att man problematiserar på ett märkligt sätt. Filmens titel då? Predestination – alltså, hur mycket man verkligen kan förändra och vad som är oundvikligt på grund av vissa delar av en inte kan förändras, eller missförstår jag helt den biten? – hamnar tyvärr i skymundan av tankevurporna och jakten på ”the Fizzle bomber”. 

 

Så frågan är vad som kvarstår?  

Skådespeleriet mellan Ethan Hawke och Sarah Snook var en trevlig kombination. Kul att se Ethan Hawke, känns som om han kommer på nytt. Och den som inte är blind kan inte ha missat att Snook ser ut som en korsning mellan Jodie Foster och Leonardo di Caprio. Till en början kunde jag inte tänka på något annat. Men, trots den fina noir-känslan och det faktum att jag hellre ser halvdan, men snygg sci-fi, än inget alls så blir inte betyget högre än en stark tvåa. 

 

Betyg: 

Det här var månadens filmspanarfilm, som vi alla gick och såg på nya filmfestivalen Monsters of Film på Zita i lördags. Så kolla in vad mina fellow bloggkamrater tyckte om Predestination:

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Walking Dead säsong 5

Femte säsongen av Walking Dead är igång efter lång väntan (känns det som iaf). Serien fick ett rejält uppsving i säsong 4, jag skulle rentav vilja påstå att det är den bästa efter första säsongen. Några av karaktärerna som tidigare stått på sidan om Rick och Carl fick rjeält med utrymme, Michonne, Carol, Daryl och Beth till exempel. Upplägget, att följa en grupp/historia i taget, gav möjlighet till fördjupning och tid för eftertanke. Bra!

Avsnittet med Beth och Daryl var ren tv-magi, liksom det med Carol och Tyreese/Lizzie och Mika. 

Säsong 5 börjar med extra mycket blod, riktigt magstarkt, med paralleller till The Road. Ärligt talat är jag lite trött på allt zombieslafsande och hoppas på någon slags utveckling, en förnyelse av något slag. Får de aldrig vila liksom?

Disney: Beauty & the Beast (1991)

 

”Who could ever love a beast?”

 

Jag kan! Jag älskar Skönheten och Odjuret. Inte helt förbehållslöst, men nästan. Kanske för att jag kan identifiera mig med Belle, som hellre läser böcker och umgås med sin excentriske far (min är sjöman) än att vara bihang till fratboyen Gaston (tydligen går det att spela över i tecknad film). 

 

B&tB är en fantastisk kärlekshistoria, som verkligen förmedlar något fint: att skönhet kommer inifrån. Att man kan göra fel och sedan göra rätt. Fast, här kommer en tanke som inte släpper taget om mig: hade det inte varit lite kul med ombytta roller? Med en skitsnygg bondpojke som tvingades bo i ett slott med ett lurvigt odjur af det feminina könet? En ung man som ser förbi Odjurettes vredesutbrott (och behov av anger management kanske?), och rakt in i hennes hjärta? Skulle inte Xavier Dolan kunna regissera den filmen? 

 

Belle är ju annars en grym, feministisk förebild. En intellektuell boknörd som längtar efter att se världen utanför den franska byhålan. Jag utgår från att hon och Odjuret/prinsen sålde slottet och flyttade utomlands när kamerorna slocknade. Sedan vi såg dem sist har de backpackat genom Australien, bestigit höga berg och skaffat fyra små odjur, *host* jag menar barn. 

Och musiken! Klassiska musikalnummer, samt det fantastiska ”fotot” – eller vad ska man kalla det i tecknad film? – som gör mig så himla glad. Miljöerna är fantastiska, scenerna färglada och stiligt komponerade så att man skulle kunna tro att Wes Andersson var inblandad. Animeringen är lite klumpig, men på det stora hela är det skitsnyggt. Bikaraktärerna är också gamla favoriter: lilla koppen Chip, tekannan Mrs. Potts, ljusstaken Lumiere och klockuret Cogsworth. En av de bästa Disney-filmerna, utan tvekan. 

 

Disneybetyg: 

 

 

Automata (2014)

Vill man se Antonio Banderas i rollen som deprimerad försäkringsagent, Dylan McDermott som skurkaktig polis med backslick och Melanie Griffith plastikopererad till oigenkännlighet i en sci-fi-film om artificiell intelligens som (någonstans i cyberrymden) jämförts med Bladerunner?

Dum fråga. Klart man vill. 

 

Automata är regisserad av den spanska regissören Gabe Ibánez. Han långfilmsdebuterade 2008 men har jobbat inom filmindustrin i fler år som 3D-animatör och med visuella effekter. Det känns ju inte helt osökt att hans tredje långfilm, Autómata är hans ursäkt att utnyttja sina skills som regissör tillika visuellt proffs. Och jag tycker att han lyckas rätt bra. 

 

Det är inte nya Bladerunner, även om öppningsscenen (och egentligen hela filmens estetik) kan tolkas som en hyllning. Antonio Banderas är fläckfri som försäkringsagenten Jacq Vaucan, (ROC Robotics Corporations) som utreder malfunktionella robotar. Robotar vars samhällsnyttiga jobb är de vanliga: byggarbetare, hemhjälp, taxiförare och tja, de gör allt smutsigt arbete som människan inte längre känner för. Året är 2044 och 97 procent av den mänskliga populationen har dött ut på grund av nån radioaktiv skit och klimatförändringar som torkat ut jorden (allt förklaras i början och jag minns inte exakt). Resterna av den mänskliga civilisationen lever i dunkla städer där teknologin tycks ha regraderat till typ tidigt 90-tal. Även robotarna är relativt simpla, med begränsad intelligens och två regler att följa: 

1) Att inte skada någon levande varelse

2) Att inte ´förändra´ / ´fixa´ sig själv eller andra robotar

Det krävs ingen hjärnfysiker för att räkna ut att det en dag dyker upp en robot som lyckats bryta mot den andra lagen, och det är Jacq Vaucans uppgift att lokalisera källan till detta problem. För om robotarna kan laga sig själva, betyder inte det att de är självmedvetna? 

 

Filmen håller sig till detta spår, vilket uppskattas, och ställer samma fråga som alla ai-filmer: Vad skiljer människa från robot? Och vad är den ena utan den andra? Osv. 

Även om jag överlag känner mig rätt förtjust i filmen har den vissa problem; ett par logiska luckor, svaga skurkar, övertydlighet och det är en smula klichéartat på sina ställen. Men det finns en uppriktighet i Ibánez vilja att berätta om en framtid som trots allt inte känns så långt borta. Han ger Banderas stort utrymme, och det är filmens stora behållning. Det är också lite befriande med filmer som inte är perfekta, men ändå lyckas säga något meningsfullt. Angående Melanie Griffith, så insåg jag att det var hon långt efter att eftertexterna rullade. Någon har verkligen slipat kniven bakom hennes öronsnibbar. 

 

Jag gillar också miljöerna; den nästan utbrända, vita öknen som kontrast till stadens förfall. Retrokänslan känns igen från Moon (2009) och som tidigare nämnts, Bladerunner (1982). Robotarna ser 100 procent äkta ut och på det visuella planet har jag ingenting att gnälla på.

 

Betyg:

 

Disney: Aladdin (1992)

 

Prins Ali, vilken magi, Aliababa.

Han är bäst, stark som en häst

Här kommer han

 

Jag har hittat antidoten mot höstdepression. Disneyfilmer! Från och med nu blir det minst en i veckan. Det är i varje fall min plan för att öka antalet endorfiner i omlopp. Jag tjuvstartade redan förra veckan med att se den icke-tecknade Disneyfilmen Maleficent. Angelina Jolie spelar huvudrollen som den goda fen, Maleficent som efter ett stort svek och stympning (hemskt!) blir ”ond” och lägger en förbannelse över den nyfödda prinsessan Aurora som hämnd mot kungen, Auroras far. Maleficent är en nyskriven bakgrundshistoria till Sleeping Beauty. Filmen har goda ambitioner, ett par storslagna scener och stort portion humor, men jag tycker inte man tar hand om materialet riktigt så bra som man hade kunnat. Jag fick definitivt fler rysningar av featuretten än av filmen. Synd på en annars fin historia i stil med Frozen, där verkligheten inte är svartvit och karaktärerna tillåts vara mer komplexa äm bara onda eller goda. 

 

Aladdin (allah-din, som det uttalas i originalversionen) då? Hur har denna klassiker åldrats? 

Som med de flesta äldre Disneyfilmer hade jag bara sett Aladdin med svensk dubbning tidigare. År 1992 var jag ynka 7 år gammal och jag minns inte hur, var eller när jag såg Aladdin, men en kvalificerad gissning är på VHS hemma eller hos en kompis. Kanske till och med på bio, vem vet! Jag svalde de flesta Disneyfilmer med hull och hår på den här tiden – så även berättelsen om prins Ali, vilken magi, aliababa!

 

Jag tycker väldigt mycket om Aladdin. Storyn är klassisk: En fattig gatupojke stjäler bröd för att överleva dagen och en dag möter han en udda flicka på marknaden och blir kär. Prinsessan Jasmine är uttråkad bakom palatsets höga murar och ger sig ut på gatorna, där hon möter Aladdin och hans apa, Abu. Båda drömmer om frihet och kanske är de inte så olika ändå… 

 

Aladdin hittar en magisk lampa med en ande i som ger honom tre önskningar, varav en är att förvandla honom till en prins så att han kan fria till Jasmine (eftersom lagen säger att hon måste gifta sig med en prins). Men Jasmine trotsar sin far och vägrar gifta sig med vem som helst bara för att det förväntas av henne – tidig Disney-feminism! Samtidigt är skurken Jafar ute efter Sultanens tron och sätter käppar i hjulet för Aladdin och Jasmines kärlekshistoria. Efter några missöden och fartfyllda turer (även en mycket romantisk tur till tonerna av ”A whole new world”) på en välmenande flygande matta slutar det hela lyckligt. 

 

Jag är också lycklig efter 90 minuters sagoinjektion. Tack vare grymma sångnummer (inledningen!) en fantatstiskt urflippad Robin Williams i rollen som Anden i lampan/Genie och bästa sidekick-apan Abu. Och jag vill definitivt också ha en flygande matta. 

 

Disneybetyg: