Son of Saul (2015)

Skärmavbild 2016-02-11 kl. 13.12.15Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

wp-bat-4

academy-awards-filmstrip-logo

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.

13 responses to “Son of Saul (2015)

  1. Pingback: Sauls son (2015) | Jojjenito – om film...

  2. Vad fick dig att se den igen? Alla (bra) filmer bör väl ses mer än en gång, men vissa bjuder mer motstånd än andra.

    Gilla

    • Att jag skulle recensera den för TT. Annars hade jag nog inte gjort det. Såg inte om hela filmen, utan ville mest dubbelkolla om magkänslan och minnet av de första scenerna stämde, vilket det gjorde. Fast det kändes lite starkare denna gång.

      Gilla

  3. Jag upplever att du är inne på samma reflektion som jag — att det var oerhört positivt att filmen inte åtföljdes av ett smäktande score (även om jag nu är svag för Schindler’s List). Snarare att ljudbilden underströk det totala kaos som situationen uppvisar. Starkt att sätta dig med den igen med en sådan första upplevelse.

    Liked by 1 person

    • Ser fram emot att läsa din text! Varför inte lägga ut den i dag?? 😀

      Visst hade, och har, Schindler’s list ett berättigande, men kanske är det naturligt att vi närmar oss Förintelsen så här: först med känslorna och sist med huvudet. Och jag tänker att ju fler år som läggs mellan oss och 1940-talet desto mer måste vi anstränga oss för att tränga in på djupet av traumat, samtidigt som det blir lättare att vara ”respektlös” mot såväl traumat som genren – vilket möjliggör en film som Saul. Kanske?

      Gilla

      • Kommer på måndag 🙂

        Jag tror du har rätt i att det oftast måste gå en viss tid efter ett trauma innan man kan börja återuppleva det inom populärkulturen. För snabbt och det blir utskällt som ”spekulativt” oavsett hur allvarsamt och respektfullt det än är. Däremot tror jag att en film som den här absolut hade kunnat komma mycket tidigare än 2015. La vita e bella är mer tveksamt om den hade kunna göras många år innan den kom

        Gilla

    • Nu fick jag kortslutning i hjärnan då jag föreställde mig ett 13 Hours slut à la Michael Bay även i Sauls son.

      Gilla

  4. Pingback: Saul Fia (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

  5. Pingback: Oscarsgalan 2016 – mina favoriter | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s