Son of Saul (2015)

Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.