Tag Archives: Alicia Vikander

Gästar podcasten Snacka om film

I måndags gästade jag podcasten Snacka om film och pratade om Oscarsgalans vinster och förluster. Alicia Vikander vann – men valde mammsen framför Fassbender. Leonardo fick äntligen sin Oscar, men Stallone blev utan vilket fick Fiffi att börja böla. Och hur kunde juryn missa Sicario från förra årets filmskörd?

Dessutom listar vi remakes som är bättre än originalet – där jag fuskar hejvilt – vi recenserar bioaktuella Brooklyn, dissar/hyllar Matt Damon, tipsar om filmer, tv-serier och aktuella filmfestivaler. Jag ger även Fiffi och Steffo ett saftigt uppdrag som ställer filmvärlden lite grand på ända. Fast å andra sidan är den ju redan på ända, utan att vi tänker på det.

Det var superkul att vara med i min absoluta favorit-film-podd så klart, där de verkliga stjärnorna är Fiffi och Steffo. Se bara så fint uppklädda de var på galan på bilden ovan!

In och lyssna!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Oscarsgalan 2016 – mina favoriter

academy-awards-filmstrip-logo

I natt (svensk tid) samlas Hollywoodeliten i änglarnas stad för att samsas om röda mattan och slåss om guldgubbarna. Med andra ord är det dags för Oscarsgalan. Det yras förstås till höger och vänster om vilka som kommer att ta hem en statyett, många undrar säkert om Leo DiCaprio övat på att behålla ansiktet om han inte får den där Oscarn, once and for all, och herregud tänk om Alicia Vikander tar hem det. Och föreställ er att Eva von Bahr och Love Larson klår Mad Max på fingrarna och kammar hem Oscars för bästa smink och peruk för Hundraåringen! Svenska medier kommer att tokflippa! Jag med.

Då jag själv inte är någon Oscarstippare av rang lämnar jag det åt andra (Betsson, Variety, Hollywood Reporters Scott Feinberg och Indiewire t.ex). När jag anger förhandstippad vinnare är det det namn/film som flest av ovan nämnda siare gissar på. Här följer alltså min lista över förhandstippade favoriter samt de som jag tycker borde vinna – liksom de som borde ha nominerats utifrån förra årets filmskörd.


Vem vinner för Bästa manliga biroll?

Förhandstippad favorit: Sylvester Stallone i Creed

Min favorit: Mark Ruffalo i Spotlight / Sylvester Stallone i Creed

Mark Ruffalo börjar bli en personlig favorit, med sin intensitet och förmågan att gå upp helt i sina rollkaraktärer. Dessutom känns det som ett bra läge för en Oscar; han varit med rätt länge och vuxit långsamt till en jäkligt bra skådis. Men jag skulle inte sörja om Stallone belönades med en Oscar, för det här känns som hans sista chans. Trots att hans filmkarriär i stort sett gått ut på att han spänner muskler och dödar skurkar iförd röda pannband eller svarta baskrar så har han en kvalitet som berör, och i Creed bevisade han att Rocky Balboa fortfarande är någon att räkna med.

Borde ha funnits med i racet: Benicio del Toro i Sicario, Adam Driver i Star Wars: The Force Awakens, Oscar Isaac i Ex Machina, Nicholas Hoult i Mad Max.


Vem vinner för Bästa kvinnliga biroll?


Förhandstippad favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Min favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Senast en svensk aktris var nominerad i kategorin ”bästa kvinnliga biroll” var 1990 (Lena Olin i Fiender – en berättelse om kärlek), men senast någon faktiskt vann var 1974 (Ingrid Bergman i Orientexpressen). Alicia Vikanders raketkarriär är ändå rätt unik svenska mått mätt och jag tycker att hon sopar mattan med såväl Hollywood som sina svenska föregångare.  Jag kan inte komma på en annan skådis som för tillfället äger samma integritet och skönhet på vita duken som Vikander – vad hon än är med i så minns man henne mer än någon annan. Hennes rolltolkning av Gerda Wegener i The Danish Girl är inget undantag. 

Visst är Kate Winslet superstabil i Steve Jobs, och även Rooney Mara i Carol är grym. Har lite svårt att ta Jennifer Jason Leighs rollkaraktär i The Hateful Eight på allvar, vilket tyvärr sinkar hennes vinstchanser. Rachel McAdams gör en habil insats i Spotlight, men jag finner nomineringen omotiverad.

Borde ha funnits med i racet: Alicia Vikander i Ex Machina, Charlize Theron i Mad Max, Kristen Wiig i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa manliga huvudroll?


Förhandstippad favorit: Leonardo DiCaprio i The Revenant.

Min favorit: Eddie Redmayne i The Danish Girl.

Egentligen går jag inte igång så där jättemycket på någon av de nominerade i år. Eddie Redmayne  kommer troligtvis inte sno Oscarn från Leo – och på ett sätt unnar jag verkligen Leo vinsten – men Redmaynes Einar/Lili lämnade större avtryck hos mig än Hugh Glass grymtanden. Tråkigt att han kommer få en statyett för The Revenant, för det kommer inte vara hans mest minnesvärda roll när man tittar i backspegeln. (Skäms på er i Oscarsjuryn). Den som minst förtjänar nomineringen är i mina ögon Matt Damon. Efter att ha sett om The Martian är jag ännu mer övertygad om hur felcastad han är som astronauten Mark Watney. Han är inte tillräckligt snärtig.

Borde ha funnits med i racet: Jacob Tremblay (Jack) för sin fenomenala prestation i Room.


Vem vinner för Bästa kvinnliga huvudroll?

Förhandstippad favorit: Brie Larson i Room.

Min favorit: Brie Larson i Room.

Har inte sett vare sig Joy eller 45 years, men Brie Larson är så jävla bra på att spela normala människor (här i en ytterst onormal miljö). Tips: Kolla in henne i indiefilmen Short Term 12. Tyckte mycket om Saoirse Ronan i Brooklyn också; att spela så där jäkla pryd och snäll och ändå trollbinda mig är bra jobbat. Cate Blanchett gör en perfekt Cate Blachett i Carol, men det börjar nästan bli förutsägbart.

Borde ha funnits med i racet: Emily Blunt i Sicario, Bel Powley i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa originalmanus?

Förhandstippad favorit: Spotlight (Tom McCarthy, Josh Singer)

Min favorit: Ex Machina (Alex Garland).

Det är också helt okej om Spotlight vinner, det är välförtjänt, men manuset till Ex Machina rymmer  så många lager och utmanar mig vilket gör det till min personliga favorit. Kul att den animerade Inside Out fick vara med och tävla med de stora gubbarna, även om jag inte hoppas eller tror på vinst.

Borde ha funnits med i racet: Creed (Ryan Coogler, Aron Covington).


Vem vinner för Bästa manus efter förlaga?

Förhandstippad favorit: The Big Short (Adam McKay and Charles Randolph).

Min favorit: Room (Emma Donoghue).

Har tyvärr inte sett The Big Short, men jag kan inte föreställa mig att den slår Room. I Emma Donoghues manus har all sensationell smörja och överflödigt redovisande skalats bort och kvar är relationen mellan mamma och son. Mycket lämnas åt tittaren själv att förstå. Att manusförfattaren är densamma som romanförfattaren ska heller inte underskattas, det är verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat. Men den här gången blev det fullträff. När det gäller The Martian tycker jag att Drew Goddard (manus) och Ridley Scott (regi) varken lyckades överföra Andy Weirs sinne för detaljer och komisk tajming till filmens manus, eller att göra en egen tolkning som höll hela vägen, även om det fanns höjdpunkter (”You want to send him into space under a tarp?”). Då Carol var en ganska sömning historia på vita duken misstänker jag att boken är mer läsvärd än filmen var sevärd.

Borde ha funnits med i racet: The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Glockner.


Vem vinner för Bästa regi?

Förhandstippad favorit: Alejandro G. Inarritu för The Revenant

Min favorit: Lenny Abrahamson för Room.

För att Room är så j-a bra! Är så himla trött på Inarritu. Vad är egentligen poängen med en film som The Revenant? Usch nej, om inte Lenny vinner (i min drömvärld) så tycker jag gott att George Miller ska prisas för att han tryckte gasen i botten i Mad Max och gav oss en sinnessjuk sciencie fiction-actionrulle med en fåordig, amputerad Charlize Theron-hjältinna i förarsätet.

Borde ha funnits med i racet: Marielle Heller för The Diary of a Teenage Girl. Hennes film om den sexuellt frustrerade Minnie väckte tusenfalt fler perspektiv, känslor och tankar än Boyhood till exempel, som kramades sönder och samman av etablissemanget. Varför utelämnades denna coming of age-pärla från årets Oscarsrace? 


Vem vinner för Bästa film?


Förhandstippad favorit: The Revenant

Min favorit: Mad Max: Fury Road.

Svåraste kategorin att utse en vinnare för det känns så orättvist att jämföra dessa komplett olika filmer med varandra. Går det ens att utse en vinnare? Att jag inte är ett fan av storfavoriten The Revenant är ingen hemlighet – läs gärna varför i min recension. Av de nominerade har jag inte sett två filmer: Bridge of spies och The Big short. Men om jag går på vilken film som jag fick störst wow-upplevelse av så vinner helt klart Mad Max – och det vore så fett om den vann för att den sticker ut så mycket. Mest kramp i hjärta och mage fick jag av Room. Av Spotlight fick jag härligt rättrådig och intellektuell stimulans. Brooklyn var näst efter Mad Max den mest estetiskt tilltalande filmen och jag är väldigt svag för avsked, ensamhet och längtan som sträcker sig över hav, så den prickade in många rätt i min bok. Bridge of spies verkar dötrist, men jag kan förstås ha fel. The Martian har ett fint budskap och borde egentligen tilltala mig mer, men jag tycker den stannar på ytan.

Nåväl Må bästa film vinna! 🙂

Borde ha funnits med i racet: Ex Machina, Sicario, The Diary of a Teenage Girl.

Oscarsnominerade filmer från 2015 som jag har sett och recenserat (bokstavsordning):

Cartel Land
Cinderella
Creed
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
Mustang (ej recension)
The Revenant
Son of Saul
Spotlight
Straight Outta Compton

Tema: Svenskar i Hollywood

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 22.31.46(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Filmspanarna loggaRisken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington. Skärmavbild 2015-09-01 kl. 23.26.05

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

  1. Till det som är vackert (2009)

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 21.12.52

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

3-5-5

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 20.57.30

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

wp-bat-4

 

3. Testament of Youth (2014)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 21.49.23

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

wp-bat-3

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Ex Machina (2015)

Skärmavbild 2015-06-08 kl. 22.42.28Jag har tampats med den här texten om Ex Machina en längre tid. Troligtivs på grund av att den har ett budskap som tvingat mig att knacka rosten av geniknölarna. För det ska Alex Garland ha ett stort tack! Vet inte om jag är färdig med den än, men jag får väl se filmen igen och utvärdera ännu mer då. Men för nu får detta duga. Då jag har valt att skriva om filmens underliggande budskap är det svårt att inte spoila något. Men jag hojtar till när det är dags.

Programmeraren Caleb (Domnhall Gleeson) vinner en tävling och ett besök hos den framgångsrika IT-entreprenören Nathan (Oscar Isaac) i hans smakfulla och ödsliga residens långt ute i vildmarken, omgiven av vackra berg, skog och forsar. Nathan är grundaren till en av världens största sökmotorer på nätet och driver forskningen om artificiell intelligens framåt med egna medel och till synes oinskränkt makt – en tydlig parallell till vår egen tids Google-oligarker.

På plats får Caleb veta att Nathan arbetar med att utveckla en robot med artificiell intelligens som han döpt till Ava (Alicia Vikander) – och att det är Calebs uppgift att pröva hur intelligent hon är genom att kommunicera med henne. Det som till en början är en trevande lek med ord och intellektuella kullerbyttor utvecklas till något annat, något djupare. Ava börjar ta kommando över samtalen. Är hon självmedveten? Är han? Och vad pysslar Nathan med egentligen?

IdQNv

Ex Machina är en sci-fi-thriller som är svår att parera. Den är nästan för snygg, för välartikulerad. Det är egentligen inget negativt, men den glansiga ytan kan lura åskådaren att detta handlar om artificiell intelligens och teknisk utveckling, när det egentligen handlar om mänsklighet och hur vi förhåller oss till varandra, framför allt via våra kön. Skådespelarmässigt är den fläckfri. Alicia Vikander och Oscar Isaac har bägge förmågan att äga rummet och få en att glömma bort att de är skådespelare. Oscarsnomineringar coming up. Alex Garland borde inte bli utan han heller, för han bygger upp en tät, paranoid känsla som är alldeles underbar. För att inte tala om en rätt flippad, men välkoreograferad, dansscen. Som sagt, det är omöjligt att inte tjusas.

Skärmavbild 2015-08-18 kl. 16.54.02

Men det finns en undertext i filmen – eller nä, det kan väl knappt kan kallas undertext, utan utgör själva kärnan i manus – som gör Ex Machina till en lika befriande som sorglig upplevelse. Den kvinnliga ai:n är intet nytt, men betydelsen av det har inte alltid haft en viktig poäng – förrän nu. I  flera sci-fi-filmer (Her, Lucy, Blade runner, Stepford Wives, Ghost in the Shell, Metropolis) är ai:n eller roboten en kvinna – hon har åtminstone formen eller rösten som en – medan skaparen oftast är en man. Eva föds ur Adams revben, eller hur? Hon gestaltas inte sällan som en övermänsklig, men ändock sexuell, varelse tack vare de yttre attributen. I somliga fall kan hon använda sin sexualitet som ett vapen för att övermanna svagsinta män, i andra fall är det själva syftet med hennes existens.

I The Stepford Wives motiverar männen sina handlingar med den cyniska frasen ”because we can”. Filmen är en allmängiltig samhällskritik mot en patriarkal struktur där kvinnor objektifieras av män, men saknar en djupare psykologisk analys av såväl män som kvinnor ut ett genusperspektiv. Det funkade väl på 1970-talet, men i dag krävs en mer komplex palett för att måla en bild av den patriarkala strukturen. ”The good guys” kommer inte undan i Alex Garlands version.

SPOILERVARNING! 

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 11.25.14

Det är ganska uppenbart att Nathan är en douchebag. Man känner vibbarna omgående. Testosteronet skvätter runt karln. Men Caleb då? Är han Avas riddare på vit häst? Varför lämnar Ava honom där i slutet? Jag funderade inte nämnvärt på det, tyckte inte att det var ”fel” men kunde inte sätta fingret på varför. Tills jag läste några fördjupande texter på internet om genuskoderna i Ex Machina. Och kom på att det kanske inte var Domnhall Gleesons fel att jag inte klickade helt och hållet med Caleb.

Varför Nathan byggde Ava som han gjorde var för att testa om hon med hjälp av sin sexualitet kunde driva Caleb till att hjälpa henne. Få honom att tro att hon var mänsklig. Och där slår Garland huvudet på spiken. Vad är mänsklighet? Vem ”förtjänar” att behandlas mänskligt? I slutändan tycks svaret vara: den som har något att erbjuda.  Det är just den premissen, att Caleb hjälper Ava för att hon tilltalar honom sexuellt, som gör att Caleb faller i samma misogyna kategori som Nathan, om än i ett förmildrande ljus. Caleb ifrågasätter inte att Ava sitter inlåst i en cell, ständigt övervakad (eller att Nathan har en stum, sexig, glädjelös tjänstekvinna som ”inte förstår engelska”) förrän han själv erbjuds något i utbyte för sitt engagemang.

tumblr_n2m50cddpf1rdqbfro1_500

Inte förrän Ava börjar bete sig som en kvinna i nöd börjar Caleb ana ugglor i mossen. Hade han brytt sig om att rädda henne om hon inte hade haft stora bruna ögon och runda höfter? Om hon inte hade varit smart och rolig –> pratat med honom som om han vore en potentiell pojkvän? Troligtvis inte, och det är just därför som Ava utnyttjar och sedan lämnar Caleb, för han hade bara inneburit en annat slags begränsning; att vara hans drömkvinna, eller helt enkelt; att vara en kvinna.

Men hon är ingen kvinna. Hon är Ava, en artifciell intellgiens, utan kroppsliga begär. När Ava står framför garderoben och väljer skinn från de tidigare versionerna av henne själv (en otäck allegori över våldet mot kvinnor), notera att det hon har förstått av världen hittills är att kvinnor hålls inlåsta och kasseras när de inte lever upp till förväntningarna, medan män är fria att komma och gå som de vill. Och för att parafrasera Cara Rose DeFabio i Huffington Post; om valet hade funnits hade hon troligtvis valt en manskostym innan hon lämnade Nathans residens.

Ex Machina är en visuell och tänkvärd film som definitivt förtjänar distribution i Sverige. Skäms SF.

wp-bat-4

PSST! Även mina bloggarkamrater Fiffis Filmtajm, Filmitch, Jojjenito, Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har skrivit om filmen.

Läsvärda länkar i ämnet:

Bodies electric: Ex Machina twists the history of sexy robots
Ex Machina reviex: Gorgeous futurism, but flawed gender depictions
Godess from the machine: A look at Ex Machina gender politics

Hotell

Obs! Spoiler alert för den som inte vill veta något om innehållet i filmen Hotell som går på bio just nu. Ni som inte bryr er, läs vidare! 
 
 
Igår såg jag Lisa Langseths nya film, Hotell. Jag tyckte jättemycket om hennes förra film, Till det som är vackert (2009), också den med Alicia Vikander i huvudrollen. I den överraskades jag av och gladdes åt huvudkaraktärens styrka, plotens mörka vändning och Langseths originella hantering av en annars ganska klyschig set up: ung kvinna attraheras av äldre, kultiverad man. Så jag hade ganska höga förväntningar på Hotell. 
 
Jag blev fullkomligt överrumplad av mina egna känslor redan i öppningsscenerna. Obehaget – när Erika (Alicia Vikander) tvingas föda på ett sätt hon inte alls var förberedd på, paniken över att förlora kontrollen och den ohyggliga följden = ett förlossningsskadat barn – fick mig att pressa mig bakåt, bort från filmduken, ner i stolen. Det är ett sällan skildrat öde på film, det här med att föda barn. Och förlossningsdepression är väl inte heller skildrat tusen gånger precis. Men fy fan vad bra det blir när det är Lisa Langseth som berättar. Hon går så nära och tvingar en att bli ett med Erika. Man fattar. Hur jävligt hon mår. Och för att tydliggöra en sak, jag fick inte födselskräck efter att ha sett scenen, vilket jag heller inte tror är poängen – utan det är laddningen i hela situationen som är otäck: avsaknaden av trygghet, ideal som slits itu, glappet mellan förväntning och verklighet, den förnedrande utgången. Erikas pojkvän/man Oskar (Simon J Berger) är bara en fond i bakgrunden, nästan oviktig och platt gestaltad. Kanske är det med mening. För att man ska gå in i Erikas bubbla av ångest och oförmåga att ta itu med sina känslor, liksom slippa se Oskars behov.
 
Jag tänker inte återge hela filmens handling, där hotellet får en betydande plats i berättelsen. Men kort sagt möter Erika andra (Mira Eklund!) som också kämpar med ångest av olika slag. Ensamhet, regression, tomhet, låg självkänsla. Rikard (fantastiska David Dencik) kan säkert uppfattas som creepy – han är trots all en mammafixerad och tortyrutforskande kuf, inte helt accepterade personlighetsdrag i vårt samhälle – men han är ömsint och fint gestaltad. Att Erikas och hans relation är brännande fel, men ändå helt ofarlig, inser man när man kommit över obehaget av att se en vuxen man bli vaggad och smekt över håret som ett barn … Och att Lisa Langseth får mig att tycka om Rikard istället för att rygga tillbaka inför hans enorma närhetsbehov, är kanske den stora fina poängen. 
 
Alicia Vikander är för övrigt fantastisk. Punkt.