Gentlemen (2014)

Jag var rätt övertygad om att jag inte skulle tycka om Gentlemen. Trailern osade estetik utan innehåll och jag kände mig allmänt avogt inställd till Klas Östergrens 1970-tals-epos om bröderna Morgan. Författarklichéer, förbjuden kärlek och folk som kedjeröker. I motljus. Nä tack. Och typ en tredjedel in i filmen sitter jag verkligen och gäspar och tänker: vad fan är det här? Vad håller Marcimain på med? Jag känner INGENTING. Tycker skådisarna är dåliga, till och med David Dencik, manuset är knackigt, om inte bedövande ointressant och replikerna tycks tagna ur en gammal pilsnerfilm. Det enda som tilltalar mig är Ruth Vega Fernandez ögonfransar. Och en fråga pockar konstant: hur fick David Fukamachi Regnfors rollen som Klas? Han är så menlös att jag gråter av glädje (nåja, nästan) då Sverrir Gudnason dyker upp i bild, när en tredjedel av speltiden passerat, och väser ”Jag har suttit på dårhus.”

 

Och plötsligt vänder hela filmen och min upplevelse med den. Jag dras in i berättelsen, eller snarare stämningen, för storyn är inget mer än en skröna, en romantisk exposé över ett storpolitiskt Sverige och en övre undre värld där man äter hummer och dricker sprit som om det vore energidryck. Och efter ett tag tycker jag om att hänga i Henry Morgans rymliga lägenhet på Hornsgatan med Kärran, Leo, Henry och hummern. Det är till och med lite sorgligt när det tar slut. Mycket har jag nog att tacka Sverrir för. Och det snygga fotot. Dencik kommer också ikapp och blir rätt lysande som den pianospelande strebern som kan snacka sig in och ur det mesta. Gentlemen är förbryllande ojämn, men lyckades på något sätt ändå nästla sig in i magen och lämna ett gott intryck. 

 

Betyg:

 

Night Will Fall (2014)

SVT visar Night Will Fall på Förintelsens dag, 70 år efter befrielsen av Auschwitz. En dokumentärfilm av André Singer om hur brittiska, amerikanska och sovjetiska soldater fick i uppdrag att filma i koncentrationslägrena i Tyskland och Polen under och efter befrielsen, 1945. Tanken var att göra en dokumentärfilm åt eftervärlden och den regisserades av självaste Alfred Hitchcock och producerades av Sidney Bernstein. Men materialet var så starkt och filmen (med den rungande titeln ”German Concentration Camps Factual Survey”) stod istället och samlade damm fram tills 1984 då den visades på Berlin Filmfestival – och filmen har inte färdigställts helt och hållet förrän nu. 

 

 

Jag var i Auschwitz när jag var 15 år. I vår skola var det tradition att skicka alla niondeklassare till Polen för att besöka Birkenau och Auschwitz. Ett starkt minne, men jag är inte helt säker på om man verkligen var mogen att ta in vad som hände där i den åldern. Kanske blir man aldrig det. Night Will Fall är väldigt grafisk och jag vill varna för starka bilder. Men det är också en jäkligt bra påminnelse om hur vi inte vill att världen ska se ut. 

 

Lucy (2014)

Luc Besson är en ojämn filmmakare. Efter Le Grand Bleu, Léon och The Fifth Element som är suveräna har han gjort en massa actionrullar jag inte är ett skvatt intresserad av, samt de medelmåttigt intressanta Jeanne D’Arc och The Lady. För att inte tala om pajiga Taken 1, 2, 3 som han skrivit manus till. Men med Lucy lyckas han åtminstone i mina ögon återupprätta sin heder. Jag tycker filmen är oförtjänt underskattad, med 6.4 på IMDB och ynka 44 % i publikpoäng på Rotten Tomatoes. 

 

Lucy (Scarlett Johansson) hamnar av misstag mitt uppe i en knarkuppgörelse i Taiwan, utnyttjas som mula och får ett paket blå kristaller inopererade i magen. Parallellt får vi se hur Professor Norman (Morgan Freeman) föreläser om den mänskliga hjärnan då han får frågan: vad skulle hända om människan fick tillgång till 100 procent av sin hjärnkapacitet? (Att vi i dag bara använder 10 procent är tydligen en omdebatterad myt, men jag är ingen hjärnforskare). ”I don’t know”, svarar Norman sanningsenligt. 

 

Nej, det är ingen som vet. Därför kan Luc Besson leka fritt med tanken på vad en övermänniska skulle göra, och vänder sig till evolutionen för inspiration. Det är smart och effektfullt. Klippningen är suverän. Exakt hur Lucy går från en normal 10-procentare till en som använder 20 procent och senare ännu mer av sin kapacitet, efter att den syntetiska drogen läcker ut i hennes mage, förklaras inte. 

 

Men det gör inget. Jag tillåter mig med att fantisera om en värld utan mänskliga tillkortakommanden såsom karriärsångest, stenar i skon och tillväxthysteri eftersom herr Besson levererar en APSNYGG sci-fi-action signerad raka rör och noll pardon i 89 underhållande minuter. 

 

Betyg:

 

The Imitation Game (2014)

 

Benedict Cumberbacth är nominerad till en Oscar för sin rollprestation i The Imitation Game. Men jag tror inte att han kommer att vinna. Inte för att han inte förtjänar det, men jag misstänker att man i sedvanlig filmpolitisk anda kommer att belöna någon för lång och trogen tjänst i stället. Som Steve Carell för Foxcatcher, eller Michael Keaton för Birdman. Cumberbatch däremot – honom kommer vi att se mycket mer av framöver. Han är en skådis som många vurmar för, jag har dock inte smittats av Cumberbatch-bacillen riktigt än. Han är jättebra i rollen som Alan Turing, no doubt about it. Men jag skulle vilja se mer innan jag bekänner färg. 

 

I The Imitation Game får vi ta del av en historia som den brittiska regeringen hemlighöll i 50 år efter andra världskrigets slut. En historia om hur matematikern Alan Turing tillsammans med Bletchley Park-gänget knäckte tyskarnas Enigma-kod. Ingen liten uppgift, då det ska ha räddat miljontals liv och kortat ner kriget med två år. Ett par år efter andra världskrigets slut dömdes Turing till ”kemisk kastrering” för att han hade haft sex med män. Homosexualitet (eller rättare sagt, sexuella relationer mellan samkönade) var olagligt fram till 1967 i Storbrittanien. Trots det var det först 2013 som Turing fick ett offentligt förlåt* (royal pardon) från Englands drottning för hur han behandlades. Så dags då. 

 

 

Filmen är välgjord och snygg och det bränner till bakom ögonlocken ett par gånger. Cumberbatch är skarp, även om det inte kändes jätteoriginellt med geniporträttet av Turing. Jag köpte heller inte motståndet han och kodknäckargruppen mötte från Commander Denniston (Charles Dance a.k.a. Tywin Lannister), liksom konflikten inom gruppen – var det verkligen på det här sättet? Och varför drar man ut på det så länge? Det kändes inte motiverat och jag misstänker att man skapat dessa motsättningar för att utmejsla Turing som missförstått geni, samt ett knep för att skruva upp dramatiken kring det hela. Men jag kan tycka att kampen mot klockan hade varit nervslitande nog. 

 

Däremot gillade jag relationen mellan Alan Turing och Joan Clarke (Keira Knightley) som skildras väldigt fint av både Cumberbatch och Knightley. Mark Strong som MI6-chefen Stewart Mezies – och hela historien kring hur man hanterade informationen från Bletchley-gruppen – lämnade också avtryck. I slutändan är det en stark film, men förväntningarna var ändå snäppet högre än utdelningen måste jag säga. 

 

 

Betyg: 

 

Magic in the Moonlight (2014)

Bara Woody Allen kommer undan med en Woody Allen-film. Förstår ni vad jag menar?

Det är bara han som kan komma på tanken att göra en film om livet, döden, Gud och människan i ett sådant lättuggat format som i Magic in the Moonlight och komma undan med det. Det är 1920-tal. Colin Firth spelar en erkänd magiker som får höra talas om ett medium som verkar vara ”the real deal” (Emma Stone). Eftersom han är en Rationell Man som finner alla svar på livets gåtor i vetenskapen ger han sig iväg till södra Frankrike för att avslöja henne som en bluff. 

 

Colin Firth och Emma Stone har en härlig kemi, fast inte nödvändigtvis på ett romantiskt plan, utan mer som att de trivs bra ihop framför kameran. Två väldigt olika skådisar som hittar ”common ground” typ. Jag gillar verkligen Emma Stone. Hon har integritet och ”quite a bit of magic”. Firth är strålande torr och rationell, och det är väldigt kul att se honom våndas när han ställs inför livets största mysterium: kärlek. Magic in the Moonlight är en bagatell och Allen har många bättre filmer i arsenalen, men den här slinker ner relativt lätt. Som ett kallt glas saft en varm sommardag. 

 

 

Men jag kan inte låta bli att fundera lite på det här med ålder. Det skiljer det 28 år mellan Stone och Firth. Marcia Gay Harden som spelar Emma Stones mamma i filmen är jämngammal med Colin Firth, men en romans mellan jämlikar är sällan Allens melodi. Unga kvinnor har ofta en given plats i hans filmer – nästan uteslutande som romantiskt eller filosofiskt objekt i relation till en äldre män. Blue Jasmine är det enda undantaget jag kommer på. Det kan jag störa mig på. Fast samtidigt kommer jag inte undan det faktum att Allen oftast lyckas skapa någon slags dynamik i det hela. Kanske för att det är en så pass ”accepterad” kliché. Men jag väntar fortfarande på en Allen-film där han låter unga kvinnor ta plats, utan en excentrisk man som förkläde. 

 

Betyg:

SERIAL | Podcast (2014)

Det händer sällan att jag blir besatt av att LYSSNA. Men den här podcasten golvade mig totalt. Eller snarare, fick mig på fötter. Den gav mig en anledning att ge mig ut på låååånga promenader så att jag kunde få lyssna på ännu ett avsnitt av Serial (12 avsnitt). Journalisten Sarah Koenig från This American Life gräver i en rafflande mordhistoria som utspelar sig i Baltimore, Maryland 1999, ett fall som resulterade i att Adnan Syed dömdes för mord på sin ex-flickvän. Han sitter nu i fängelse sedan 15 år tillbaka, men hävdar fortfarande att han är oskyldig. I podcasten försöker Sarah Koenig lösa mordgåtan och svara på frågan:

 

Did Adnan do it?

 

Jag ska inte spoila något av innehållet för er, men jag kan säga att om du ger dig in i den här historien och kommer ut på andra sidan med ett givet svar: gratulerar! Själv befinner jag mig i stadiet där jag murvlar runt på nätet och läser gamla förhör med poliskommissarie MacGillivary och målets huvudvittne, Jay Wilds. 

 

Det som är intressant – utöver själva knäckfrågan om vem som mördade Hae Min Lee den 13 januari 1999 – är att man får en otroligt generös inblick i ett gäng ungdomars liv i Baltimore, hur det amerikanska rättsväsendet funkar och hur en mordutredning fortlöper. Vilka frågor som polisen ställer (detaljerade), hur minnet fungerar och inte minst är det väldigt intressant att ta del av Adnans perspektiv.

 

För egen del har det varit jobbigt (men säkert nyttigt) att utsätta sig för total huvudbry. VEM? HUR? VARFÖR? Jag har tillbringat den senaste veckan med att vrida och vända på vartenda argument som läggs fram i podden. Och som sagt, nu har jag börjar leta själv – på nätet. Jag förstår att jag inte kommer att knäcka nöten hux flux av egen maskin. Men jag kan ändå inte sluta nysta. Det är som en förälskelse. Skit samma hur det slutar, det handlar om att ge sig hän.

 

Jag vill dock påpeka, med respekt för de anhöriga och samtliga inblandade, att jag förstår allvaret i fallet. Det är också en del av attraktionskraften. Att det är en verklig historia med riktiga människor som berörs av alla spekulationer. Därför avstår jag från att ”ta ställning”. Diskuterar dock gärna – kommentarsfältet är öppet! 

 

Nedan finner du matnyttiga länkar som kan vara intressant nattläsning när podcasten är genomlyssnad. 

 

Serial Podcast – podcastens hemsida där det finns massor av info, tidslinjer och så klart ALLA avsnitt. 

 

MEDIA

 

”I never recanted Adnan’s alibi” – artikel på Vulture om Asia McClains brev till Adnan

 

Exclusive: Jay tells his story – Jay Wilds talar ut för första gången i The Intercept, del 1

 

”Hae was dead before she got to my house” – Jay talar ut i The Intercept del 2

 

Here’s how The Intercept landed Serial’s Star Witness First Interview – The Observer 

 

BLOGGAR 

 

Split the Moon – Advokaten Rabia Chaudrys blogg

 

The View from LL2 – Blogg som ”kartlägger” Jays förhör 

 

DOKUMENT

 

Första förhöret med Jay Wilds, 28 februari, 1999

 

Andra förhöret med Jay Wilds, 15 mars, 1999

 

Bloggpanelen på Moviezine #2

 

Vill bara göra lite oblyg reklam för att Filmspanarna numera är ständiga sekreterare på filmsajten Moviezine. Varje vecka deltar tre av oss filmbloggare i Bloggpanelen och svarar på 3 frågor om aktuella film- och teve-händelser. Denna vecka är det min tur, i sällskap med Flmr-Steffo och Fiffis Filmtajm. Inlägget publiceras i dag klockan 15.00. Missa inte denna möjlighet att läsa våra tankar om bland annat Guldbaggegalan och vilka tv-serier som får våra knän att skaka och våra hakor att vila tungt mot bröstkorgen. Spana gärna in förra veckans Bloggpanel där Henke, Jojje och Fiffi diskuterar Oscarsnomineringarna! 

Kingsman: The Secret Service (2014)

 

Jag vet inte vad jag trodde att Kingsman: The Secret Service var för slags film, men jag var inte beredd på denna mashup av…  Guardians of the Galaxy feat. Colin Firth feat. Samuel L.Jackson. Alltså en superhjältefilm (man vet att man har att göra med en serietidnings-adaption när det flyger tegelstenar ur en spräng byggnad och bildar filmens ”titles”) förklädd till en brittisk spionfilm som frontar med en amerikansk IT-skurk i jeansskorta och sneakers. Jag var jätteförvirrad till en början. Och är det fortfarande. För jag vet inte riktigt vad jag tycker om Kingsman. Men känslan av att det var lite för många syrliga karameller i den godispåsen kanske beskriver det bäst. Nu är jag sträv på tungan. 

 

Matthew Vaughn och Jane Goldman (radarparet som skrivit manus till X-Men: Days of Future Past, Kick-Ass och Stardust) vet inte alltid var gränsen mellan kul och plumpt går. Det är ett problem. För även om många i biosalongen fnissade ihjäl sig åt att svenska statsminister och prinsessan (Madeleine?/Hanna Alström) hade små roller att spela i intrigen var det mest skämskudde som gällde för min del. Åh gud…nej. Bort. Och någon borde säga till Samuel L. Jackson att spela EXAKT samma karaktär i samtliga filmer med hans namn på affischen är liksom inte nånting positivt. Det är att göra våld på ett varumärke som en gång var kultförklarat. Även om han aldrig varit nån personlig favorit så är han numera så minimalt intressant som skådespelare att jag vill skänka bort honom till välgörenhet. 

 

Det positiva med Kingsman stavas Taron Egerton, som spelar underdogen ”Eggsy”. Colin Firth gör förstås det han ska på sitt torra Firth-sätt, men det är scenerna med Egerton som får mig att le lite fånigt. Han är en bättre skådis och har en mer komplicerad rollkaraktär än Chris Pratt i Guardians of the Galaxy, men filmerna har vissa likheter. Ett modernt, popmusik-dängigt soundtrack, otroliga slagsmål i slow motion och skurkar med hårda actionbrudar till assistenter.

 

Spaning 1: Jack Davenport (Derek i tv-serien Smash). Vill se mer av honom! 

Spaning 2: Mark Hamill är med på ett hörn också. Oigenkännlig. Men han är där. 

 

Betyg:

 

Bästa filmerna 2005

Personligen har jag ingen klockren favorit från året 2005, utan det är snarare lite jämntjockt med många bra och intressanta filmer. En riktigt usel men som resulterade i någonting gott ändå. Ni får se. Ordningen får ni ha överseende med av just den (jämna) anledningen. 

 

 

 BÄSTA FILMERNA 2005

 

10. Kocken

En uppstickare på listan. Svensk doldis om livet på sjön, klart jag håller den som en favorit.

Bra skådespelarinsatser av Kjell Bergkvist och Peter Viitanen framför allt. 

 

 

9. War of the Worlds

Tom Cruise kan man lite på. Steven Spielberg också för det mesta. 

I alla fall när världen är under attack. 

 

 

8. Sin City

Innan alla fick bånge av att göra film av seriertidningar gjorde Frank Miller och Robert Rodriguez Sin City.

En film som inte liknar något jag sett förut, med samtliga Hollywoodskådisar som är något att räkna med.

Och några som kanske inte är det. 

 

 

7. La Marche de l’Empereur (Pingvinresan)

En av världens konstigaste dokumentärer där kända skådespelares röster

ger liv till kungspingvinerna som lever på den Antarktiska tundran.

Alla måste se den någon gång. 

 

 

6. Capote

Det finns 3 bra anledningar att se Capote:

1) Den bygger på en bra bok av Truman Capote (In Cold Blood).

2) Capote spelas här av Philip Seymour Hoffman som vann en Oscar för sin roll.

3) Det är en spännande film som spänner från Manhattans creme de la creme till en fängelsecell i Kansas. 

 

 

5. The Squid and the Whale

Skådespelarfilm av episka mått. Jeff Daniels, Laura Linney och Jesse Eisenberg

slåss om uppmärksamheten i 1980-talets Brooklyn, New York. 

 

 

4. Batman Begins

Christian Bale blir Batman. Michael Caine blir Alfred.

Och vi lämnar Gotham City för att träna i bergen med Liam Neeson.

Jag tyckte jättemycket om Nolans mörka Batman och att vi får fördjupa oss i hur Batman blev till. 

 

 

3. Walk the Line

Men hur bra är inte den här? Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon

går in med själ och hjärta i rollerna som Johnny Cash och June Carter.

Svinbra musik, vemodigt och snyggt. 

 

 

2. Brokeback Mountain

Jag klädde ut mig till Ennis Del Mar (Heath Ledger) på en cowboyfest.

Mitt sällskap var förstås Jack Twist (Jake Gyllenhaal). Varför?

För att vi ville hylla denna fantastiska Ang Lee-film som bryter mot konventionerna på alla möjliga sätt. 

*Bonusbild längre ner. 

 

 

 

1. Thank You For Smoking

Jag vet, måhända en otippad förstaplats, men när jag tänker på den här filmen får jag ett fånigt leende på läpparna VARJE GÅNG. Aaron Eckhart i sitt esse och ett übersmart manus gör detta till en minnesvärd film som jag kan se om vilken dag som helst. Här syns även Oscarsnominerade J.K. Simmons. Manus och regi av Jason Reitman, mannen bakom Juno. 

 

 

Bubblare:

Lord of War, Corpse Bride, Charlie and the Chocolate Factory, Grizzly Man, V for Vendetta, Madagaskar. 

Redigering: Glömde ju The Descent! Skotsk rysare om ett gäng klättrare (enbart brudar) som, minst sagt, sätter karbinen i fel grotta. 

 

Kvar att se:

Syriana, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy, Manderlay, Zozo.

 

Besvikelser:

Mr & Mrs Smith – men det blev ju ändå en Mr & Mrs Brangelina, så det är nästan förlåtet. 

The Island

Star Wars Episode III 

 

 

Fler 2005-listor och filmtips från Filmspanarna finnes här:

 

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir 

Fripps Filmrevyer

Spel & Film

Flmr

We Could Watch Movies

 

 

*Bonusbild Ennis & Jack (2009)

 

 

 

Taken 3 (2014)

Att jag infinner mig på Rigoletto en lördagseftermiddag för att se Taken 3, efter att ha gett den första filmen i trilogin: Taken (2008) en etta i betyg kan ju verka märkligt. Lite korkat till och med. Vad förväntar jag mig? Att Liam Neeson ska ha slutat att behandla sin vuxna dotter som ett mycket litet barn, eller att skurkarna från Öst lämnat honom ifred för gott? ICKE SA NICKE. Men ibland tar man en för ”teamet”, d.v.s. Filmspanarna. Taken 3 var Jojjes val på månadens filmspanarträff – det var bara att bänka sig och spänna fast säkerhetsbältet. Vässa sågen. 

 

Fast så katastrofalt dålig var den faktiskt inte. Även om Bryan Mills (Neeson) fortfarande köper gigantiska mjukisdjur till sin nu 20-åriga dotter och pepprar sönder ryssar till höger och vänster. Precis som i första filmen är den inledningsvis inte så pjåkig, och även här står relationen mellan pappa Bryan och dottern Kim (Maggie Grace) i fokus. Grace spelar äntligen dotterns rätta ålder och Liam Neesons Bryan Mills känns sympatisk, lugn, kanske till och med någorlunda lycklig. Bryan och ex-frun Lennie (Famke Janssen) tycks ha lagt ner stridsyxan (vilket säkert har att göra med vad som hände i Taken 2, vilken jag inte sett) och man bara väntar på att glöden mellan dem ska ta fyr på riktigt. Men så inträffar något hemskt… Och plötsligt ser det ut som att Taken 3 ska utveckla sig till en The Fugitive-historia (en favoritfilm i min ungdom), en katt-och-råtta-lek mellan f.d. CIA-agenten Bryan Mills med McGyvers nio liv i bakfickan och den klipska mordutredaren Franck Dotzler (Forest Whitaker).

 

Åhh, ja! jag förlåter Hollywood för första filmen om ni löper linan ut på detta tema, tänker jag hoppfullt. Jag skiter i om det inte är originellt, så länge det inte innefattar albanska maffian och (alltför) unken sensmoral. Och Forest Whitaker känns faktiskt perfekt i rollen som en mindre aggressiv Tommy Lee Jones/Samuel Gerard-karaktär. Han har pondusen, lugnet, och tvinnar snoddar och äter bagels som en smart detektiv bör göra i ett sådant upplägg. Och så har han respekt för rättvisan via lagens långa arm, vilket ju är bra eftersom Bryan Mills gärna slarvar på den punkten.

 

 

Harrison Ford i The Fugitive (1993) och Liam Neeson i Taken 3 (2014). Lika som bär?

 

 Tyvärr kunde man bara inte hålla sig från att spränga parkeringshus och låta Bryan Mills glida in i Superman-dräkten – igen – precis när det höll på att bli en okej actionfilm. Nä, se den gubben gick inte. Istället för att fortsätta i det täta thriller-spår som Dr. Richard Kimble och kommissarie Samuel Gerard traskade upp för 21 år sedan springer filmen iväg åt ett helt annat håll. In med skjutdonen, en krigsskadad ryss med läskigt kort lugg och alla visste ju vem den riktiga skurken var redan från början. Det är som om regissören Olivier Megaton inte riktigt kunde bestämma sig för vilken historia han ville berätta, så han stoppade in lite av varje. Inte till dess fördel. Man sjabblar bort dynamiken mellan Mills och Dotzler lika effektivt som stygnen som borde ha suttit på Famke Janssens hals. Och jag tycker att man tar lite lättvindigt på titelns tematik, för särskilt varaktig är inte kidnappningen av Mills ex-fru, som jag förmodar är den som blir ”taken” i sammanhanget. Nästan lite fusk. 

 

Betyg: 

Nu ska det bli intressant att läsa vad de övriga tappra filmspanarna tyckte om Taken 3!

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (pod)

 

Jojjenito

 

Fripps filmrevyer