Jag snubblade över Short Term 12 via IMDB på nån vänster (kanske var det min kille som hittade den). Och en American independent med 8.0-rating verkade ju onekligen lovande. Ändå märkligt att jag inte hade hört talas om den innan? Å andra sidan är det regissören Destin Daniel Crettons andra långfilm (den första med den självuppfyllande titeln I Am Not a Hipster).
Short Term 12 utspelar sig på ett korttidsboende för ungdomar som ”hamnat snett i livet” och som av olika orsaker inte kan bo hemma hos sina föräldrar eller anhöriga. I centrum står personalen på boendet; chefen Grace (Brie Larson) och hennes pojkvän Mason (John Gallagher Jr.) som båda har väldigt god hand med ungdomarna. Filmen börjar när de ska introducera den nya killen Nate (Rami Malek) på jobbet. Ett inte helt lätt jobb eftersom det innebär att sätta sig in i och förstå problematiken bakom ungdomarnas (ibland) aggressiva och självskadande beteende. Men också att hantera sin egen roll som stöttande vuxen utan att bli alltför bundis med tonåringarna.
Filmen öppnar med en väldigt typisk american independent-scen; en handkamera på Grace, Mason, Nate och en till i personalen som står framför ett hus medan Mason berättar en historia för sina kollegor. Men tittaren (och nykomlingen Nate) får inte vila särskilt länge i den roliga, men bisarra historien när verkligheten brakar loss…
Därefter är jag förlorad i filmen. Brie Larson som skulle kunna beskrivas som ”queen of normcore” trollbinder mig med sin naturliga jag vet inte vad – känsla, närvaro, lsyande karaktär? Hon känns så otroligt bekant, som om jag känner henne. Kanske är det en skådespelares främsta prestation, att få en att känna som om att vi är bundisar. Även den hårdsminkade Jayden (Kaithlyn Dever) och rapparen Marcus (Keith Stanfield) är lysande i sina roller som arga och utsatta ”soon to be grownups”.
Regissören som också skrivit manus ställer sig till hundra procent på de utsatta ungdomarnas sida med värme och sympati och trots att man inte får veta så mycket personliga detaljer om ungdomarna förstår man deras situation. Men det är i slutändan porträttet av Grace som lämnar starkast intryck. Samt med vilken fngertoppskänsla Cretton använder humor för att berätta om sociala problem.
Min kompis Hanna frågade vilka filmer den kunde liknas vid och egentligen finns det ingen som funkar i direkt jämförelse, men i känsla har den vissa likheter med Rachel Getting Married, Frances Ha och The Skeleteon Twins. Det finns bara ett sätt att avgöra om jag har rätt: se filmen!
The Nerd Bird 