The Revenant (2015)

Skärmavbild 2016-01-21 kl. 14.52.07Observera att detta är en inte helt spoiler-fri recension.

Jag kan inte hjälpa det, men så fort jag tänker på The Revenant blir jag full i skratt. Filmen är inte ett dugg komisk, inte avsiktligt i alla fall, men när jag tänker tillbaka på Leo DiCaprios brutna kropp och smutsiga ansikte inuti en djurhud, så spritter det till i mungipan, som en tics. Jag vet inte om jag kan förklara det, men jag ska försöka.

The Revenant är en förtjusande film, framför allt på grund av sin ursinnigt, fysiska gestaltning av Hugh Glass umbäranden i vildmarken. Det existerar inte en sekund av tvivel om att DiCaprio upplever allting på riktigt, att han faktiskt slåss med en grizzlybjörn, att hans reflexer att blåsa på sina fingrar efter att ha kravlat upp ur det kalla flodvattnet är genuin, att han trycker in en rå bisonlever i munnen för att han är utsvulten, men likväl får kväljningar. Allting känns på riktigt och det är inte ENBART tack vare att Leo är en stabil skådis, utan för att regissören Alejandro González Iñárritu skapade förutsättningarna för det genom att släpa med sig hela inspelningsteamet ut i den riktiga vildmarken. Hans fotograf, Emmanuel Lubezk (Oscarsnominerad för besväret), filmade t.ex. enbart i naturligt ljus, vilket satte en enorm press på hela teamet kan man gissa, och lät DiCaprio flåsa rakt in i linsen så att den nästan immade igen. Det är intimt, snyggt och på gränsen till ”för filmiskt”. Det händer fler gånger under filmen att jag sitter och tänker på att det är en häftig film, vilket ingalunda är ett gott betyg för upplevelsen, men det kan också bero på att hajpen kring The Revenant blåst upp förväntningarna och medvetenheten kring vad det var jag satt och glodde på.

Skärmavbild 2016-01-23 kl. 15.56.19

Det komiska ligger heller inte i historien kring Glass; vilken är rätt slätstruken om du frågar mig. Det finns intet nytt i vare sig det övergripande temat (en man som söker hämnd när han förlorat allt), eller kärlekshistorien mellan den vite erövraren och en av ursprungsbefolkningens kvinnor. Den döda ”hustrun” som ler mot Glass i drömsekvenser, representanten för liv i den karga ödemarken, känns direkt oinspirerande och klichéartad. Att inte ta chansen och göra någonting annat än Dansar med vargar 2.0. är lite slappt. Jag fick ingen feeling alls för deras gränsbrytande kärlek och det går inte att utskönja några karaktärsdrag hos henne, vilket gör att hon bara blir en anonym (ointressant) skugga i hans minne. Sonen Hawk är lika anonym han, trots att han är närvarande i kött och blod. Det finns en bra scen mellan Glass och Hawk och det är när den förra ger den senare en hurring och säger åt honom att inte utmana sin (underlägsna) ställning. Det är en tragisk scen, men det finns något ömt med det hela.

Det rådde även en viss förvirring kring vilka dessa fångstmän arbetade för. Av någon anledning trodde jag att de var en del av militärmakten. Kanske för att det fanns en Kapten Henry (Domnhall Gleeson), kanske för att man får se flashbacks där soldater bränner hyddor. Dessutom hade de en moralkodex som om de vore soldater: ”leave no man behind” osv.

I början kastas man som tittare rakt in i en ganska actionfylld scen, men trots att manusets ganska övertydliga repliker borde ha gjort situationen glasklar – rädda skinnen, lämna skinnen, göm skinnen, hur ska vi få betalt för skinnen, vems är skinnen? – så hade jag svårt att ta in att de ”bara” var fångstmän, kanske för att de figurerade i en sådan känslig, politisk kontext. Jag har det ännu inte helt klart för mig, så förklara gärna vad dessa fångstmän egentligen hade för befogenheter och uppdragsbeskrivning.

Då jag inte hade läst särskilt mycket om filmen innan hade jag problem med att placera in exakt när dessa händelser ägde rum. Det kan i och för sig bero på min egen okunskap om den amerikanska historien på ett mer detaljerat plan. Tyvärr bidrog denna tankeverksamhet åt att jag blev en aning ofokuserad och smått irriterad. (För visst fick man ingen tidsangivelse när filmen drog igång?)

Så, nej. Det är heller inte kontexten som får mig att le när jag tänker på The Revenant.

Scenerna som får mig att dra på smilbanken är de oförblommat groteska, och de för en civiliserad och bekväm människa, otänkbara situationer som vår protagonist, Glass, finner sig i för att överleva. Hans nakna kropp inuti en häst, hans tur i oturen när han rider ut för ett stup och landar i en gran, beslutet att lägga krut på halsen och tutta på med en handfull fnöske för att få blodkärlen att sluta sig (eller vad det var han gjorde). För att inte tala om den skräckfyllda striden med grizzlybjörnen! Årets ballaste scen! Jag skrattar för att det är så sinnessjukt långt från den varma biosalongen där jag sitter med magen full av indisk mat och smaken av cappucino på tungan. Jag skrattar för att det är en absurd upplevelse – men jag välkomnar den med ett brett leende.

The Revenant handlar om en man som ”återvänder från de döda”. Hugh Glass borde inte ha överlevt där ute i vildmarken i början på 1800-talet. Men han gjorde det. Och det är fanimej bra jobbat.

3-5-5

Uppdatering: Det kändes orättvist att sätta 3 på en film som trots allt lämnar ett (delvis) starkt avtryck, men ärligt talat känns inte helheten som en 4, så jag sänker betyget och landar på ett diplomatiskt 3,5.

The Revenant har svensk biopremiär nu på fredag den 29 januari.

Fler som sett The Revenant och som kanske inte blev fulla i skratt. Eller?

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord

 

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

Om Leonardo DiCaprio får en Oscar för sina ”grunts” och fysiska skådespelarinsats i The Revenant, so be it. Jag tycker han förtjänat det. Han borde ärligt talat ha fått minst en Oscar redan. Jag tycker däremot att den skådespelare som lämnade störst avtryck i filmen var Tom Hardy, även han nominerad fast för bästa manliga biroll. Alejandro González Iñárritu är nominerad för Bästa regi andra året i rad. Förra året kammade han hem tre Oscars för Birdman och före det var han nominerad för Babel, 2007. Personligen har jag andra favoriter i kategorin: George Miller (Mad Max) och Tom McCarthy (Spotlight) till exempel. Jag har ännu inte sett Room (Lenny Abrahamson) och The Big Short (Adam McKay).

Bästa foto-kategorin har kanske aldrig haft så hög konkurrens som i år, där Emmanuel Lubezki fajtas mot fullpoängare som Mad Max: Fury road, Sicario, The Hateful Eight och Carol (den sista har jag inte sett). Att The Revenant är nominerad i alla tunga kategorier (film, regi, skådespelare) och en hel hög som har att göra med filmens look (ljud, ljus, design) – men inte manus, förvånar mig inte alls. Storyn är ingen kioskvältare, varken på papperet eller i genomförandet.

Min gissning?
Det är så sjukt hög klass på nomineringarna i år att det känns som att The Revenant skulle kunna förlora i samtliga kategorier! Leo DiCaprio största hot är enligt min mening Eddie Redmayne i The Danish Girl (utan att ens ha sett den), och jag tror att Tom Hardy förlorar sin birollstatyett mot Sylvester Stallone (Creed) eller Mark Ruffalo (Spotlight).

The Revenant skulle kunna ta hem priset för Bästa film trots brister i manus, men jag hoppas på Mad Max 🙂 Det är dock den svåraste kategorin att förutspå och historiskt sett hade jag aldrig lagt mitt bud på att Argo skulle klå Les Misérables, Silver Linings Playbook och Zero Dark Thirty (2012), eller att Slumdog Millionaire skulle sno statyetten från Milk och The Reader (2008), att Crash ansågs vara en bättre film än Brokeback Mountain (2005). Inte ens med facit i hand kan jag begripa att filmer som Up in the Air (2009), Toy Story 3 och The Kids Are Allright (2010) ens nominerades. Inte för att dessa skulle vara dåliga filmer. Men bästa filmen det året? Knappast! Vissa år är rena rama vilda västern.

Det vore uppfriskande om Brooklyn vann, en lysande och aktuell film med fantastiska Saoirse Ronan i huvudrollen. En film med en kvinna i huvudrollen har inte vunnit denna kategori sedan 2004, då Million Dollar Baby med Hillary Swank som affischnamn kammade hem priset.

The Revenant skulle kunna vinna för bästa foto, fast visst borde väl Robert Richardson vinna för sina ambitioner med The Hateful Eight ?! Å andra sidan…  John Seale borde få pris för Mad Max. Eller kommer juryn låta samvetet styra och ge Oscarn till den 13-falt Oscarsnominerade Roger Deakins för Sicario? Nja, men vad som helst kan hända och jag tycker att alla de nominerade förtjänar en statyett.

Störst chans har kanske The Revenant trots allt i regiklassen. Både Tom McCarthy (Spotlight) och Adam McKay (The Big Short) känns lite för nya i sammanhanget, trots att de uppenbarligen krossat glastaket genom att bli nominerade. Room av Lenny Abrahmson känns typ för ”smal” för att vinna. Eller vad tror ni? Oscars-racet har börjat!

17 responses to “The Revenant (2015)

  1. Bra revy Cecilia. Du fångar många av de känslor jag också hade när jag såg och sett filmen. Jag går i och för sig inte och skrattar åt filmen. Däremot drog jag på smilbanden åt ditt ordval, ”fångstmän”… 🙂

    Jag tolkade det som att de var privata entreprenörer.

    Händelsen som beskrivs utspelades 1823 enligt internet. Hugh Glass har funnits och han lämnades för död efter grizzlyattacken av Fitzgerald och Bridger men han hade ingen indiankvinna eller son. Han kröp tillbaka till civilisationen (320 km) och han letade upp de två som lämnat honom, men i slutändan avstod han från att utkräva hämnd på dem…

    Liked by 1 person

    • Fångstmän var väl precis det de var, översatt från engelskans ”trappers”. Jag har också läst bakgrundshistorien – i efterhand – men den hade jag inte koll på när jag såg filmen. Kanske hade varit bra att läsa på före för en gångs skull, annars brukar jag vilja se filmer så ospoilat som möjligt, även om de är baserade på verkliga händelser. Undrar hur många amerikaner som känner till ”legenden” om Glass i modern tid, är det nåt de får höra på historielektionen kanske? Eventuellt inte nödvändigt för att uppskatta filmen, det är mer en allmän fundering…

      Den verkliga historien låter ju rimlig med tanke på att han varken hade fru eller son att hämnas.

      Liked by 1 person

      • Jag gillade ditt ordval av fångstmän! Då ordet är så ovanligt var det roande… 🙂

        Gilla

        • Jag antar att det är mina somrar på Svalbard som gör att det låter som ett fullkomligt normalt ord i mina öron. Fångstmän hit och fångstmän dit! Arktisk historia kryllar av dom 🙂

          Gilla

  2. Jag tror nog allt att Leo tar hem priset i år. Priset har ju generellt sett en aningens touch av ”för lång och trogen tjänst” över det hele. Och i och med att Eddie Redmayne vann förra året få man nog anse att han är rökt för i år.

    För övrigt avstår jag att spekulera om vem som vinner. Det är tröttande och känns lite meningslöst.. 🙂

    Gilla

    • Det lutar ju åt det, och som du säger är det inte alltid så att skådisen ifråga vinner för ”rätt” film utan för lång och trogen tjänst så ur det perspektivet har DiCaprio den redan i sin hand. På sätt och vis vore det nästan pinsamt om han inte får den… får nästan lite ont i hjärtat när jag tänker på det. Ge den till Leo!!

      Gilla

  3. Och, nu mitt sista svar, min egen text är redan skriven och den kommer ut imorgon 29/1:
    http://fripp21.blogspot.com/2016/01/the-revenant-2015.html

    🙂

    Gilla

  4. Så Fiffi blev golvad och du skrattsugen… 🙂 Själv blev jag nog ingetdera men gillade ändå filmen mycket. Fastnade inte så himla mycket i dina historiska funderingar, kanske hade jag tillräcklig koll på kolnialhistoria för att känna mig någorlunda bekväm i sammanhanget. Jag hade faktiskt inte en tanke på att det i förhållandet mellan Glass och hans fru blir en slags Dansar med vargar men det blir det förstås. Å andra sidan måste det väl finnas rätt många historier/filmer om vita män som hade ihop det med indiankvinnor? Jag tyckte nog att den närmast skissartade beskrivningen av Glass bakgrund med avseende på fru och son funkade rätt bra och jag uppfattade inte alls att hon representerade liv.

    Däremot fastnade jag lite för kontrasteringen mellan de franska pälsjägarnas stackars fånge och indiankvinnorna på fortets ”krog” — var det något du tänkte på? Jag tolkade det som ett utnyttjande som bara tog sig olika uttryck

    Gilla

    • Det är knappast en film som lämnar en oberörd 🙂 Absolut, det fanns säkert kärleksrelationer mellan vita män och indiankvinnor, men jag hade gärna sett en ny sorts gestaltning när Inarritu ändå ger sig på den här epoken och försöker bjuda på en ny sorts berättelse. Det känns som en klyscha att män i krig/vildmark ser sina kvinnor framför sig i sina drömmar; stumma och vackra, upphöjda i viss mån. Precis som Aragorns återblickar/drömmar om Arwen i Two Towers. Lökigt.

      Det är ju min tolkning så klart. Hon representerade i alla fall hans gamla liv, och hon gav liv åt hans son, som var det enda som betydde något för Glass, så jag fick i alla fall intrycket att hon stod för ”liv” i känslomässig mening, men kanske också kulturellt sett, i kontrast till hans ensamma kamp i vildmarken…

      Angående _kontrasteringen_ mellan de båda ”situationerna” håller jag med dig om att det kändes som två sidor av samma mynt. Jag hade gärna sett filmen om överlevaren Powaqa, där snackar vi nytt perspektiv på kolonialiseringen och kriget mot ursprungsamerikanerna. En ensam indiankvinna som försöker överleva i vildmarken!

      Gilla

      • Jag tänkte mer på att det måste finnas många filmer (och böcker) som beskriver relationer mellan vita män och indiankvinnor oavsett hur vanligt det var ”i verkligheten”. En sådan där exotism-grej, du vet 🙂

        Och har säkert rätt i din livstolkning — det låter fullt rimligt, jag kunde bara inte läsa in det själv.

        Kan du inte pitcha den idén till Inarritu? En uppföljare som skulle vara sååå spännande att se!

        Gilla

  5. Pingback: The Revenant (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

  6. Pingback: The Revenant (2015) | Jojjenito – om film...

  7. Pingback: The Revenant (2015) | Flmr

  8. Jag blev också full i skratt! Det du skriver om i stycket om varför du börjar skratt stämmer in på mig med. Förutom kanske björnattacken. Av nån anledningen så gjorde den inte så mycket för mig. Kanske berodde det på att jag satt och funderade på hur de hade gjort. En cgi-björn och så en Leo som blir attackerad av en vanlig människa som river och sliter i honom som man sen klipper bort och in med björnen istället. Cool när björnen andades in i kameran dock.

    Gilla

    • Ha ha skönt att höra att man inte är ensam i sin bisarra humor… Björnattacken fyller inte heller mig med skratt, snarare skräckblandad förtjusning. Den scenen var otäck och jag tänkte inte på CGI, jag tänkte på stackars Leo som sliten i stycken !!

      Gilla

  9. Pingback: Oscarsgalan 2016 – mina favoriter | The Nerd Bird

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s