Mad Max: Fury Road (2015)

Har Charlize Theron någonsin varit vackrare? Har apokalypsen varit så ful, vanskapt och fullkomligt galen som i Mad Max: Fury Road? Jag tror inte det.

I George Millers framtidsdystopi är den del av världen som vi får ta del av ett kargt ökenlandskap. Blod, vatten och bensin är hårdvaluta och den som kontrollerar dessa element härskar även kvarlevorna av mänskligheten. Immortan Joe är en sjuklig men ännu potent man som regerar The Citadel; ett hierarkiskt slavsamhälle insprängt mellan klipporna och sanddynerna. Människorna längst ner i näringskedjan är sjuka och hungriga och förses med vatten utifrån Joes nycker och hålls så fjättrade under hans makt.

”Do not become addicted to water, it will take hold of you and you will resent its absence.”

Hans krigare, de rakade och vitpudrade The War Boys, är fundamentalister som tror på evigt liv efter döden i Valhall. Deras kroppar förses med friskt blod från slavar och modersmjölk från de feta ammorna som liksom allt av värde är Joes egendom.

En av Joes främsta befälhavare, Imperiator Furiosa (Charlize Theron) leder räder i öknen med The War Rig, en tung, trimmad tankbil, och förser The Citadel med bensin (från Gas Town) och ammunition (från Bullet Farm). Fram tills en dag då hon viker av vägen och styr kosan österut i stället, rakt ut i fiendeland. Med sig ombord har hon Joes avelsfruar – vilket sätter igång en våldsam jakt, ledd av Joe själv, följd av sina trogna War Boys. Nux (Nicholas Hoult), en hängiven, men sjuklig krigare som vill visa sig värdig tar med sig sin blodgivare, den tillfångatagna Mad Max (Tom Hardy) när de kör ut i öknen efter Furiosa.

Mad Max är i princip två timmars biljakt. Jag är inget fan av biljakter, ändå älskar jag den här färden. Mycket på grund av att den är så tokflippad. Storyn är simpel, men jag behöver inte veta mer än att Furiosa vill nå en fristad och bli kvitt tyrannen Immortan Joe, som i sin tur vill ha tillbaka sina fruar. The War Boys vill till himlen och Max vill överleva, trots antydan till mental ohälsa och ett mörkt förflutet.

Det är Furiosa och Max som är filmens huvudkaraktärer, och på det tvivlar jag aldrig, trots att de inte har många repliker. Deras karaktärer framhävs snarare genom handling än ord. Istället är det de runt omkring som för dialog. Fruarna, Nux, The War Boys, Joe och klankvinnorna på motorcyklarna. Jag gillar hur Max och Furiosa, två ensamvargar, finner tycke för varandra och ändå håller sig på varsin kant. Allierade i övertygelsen om att autonomi är den enda vägen.

Max är kanske den minst sinnessjuka figuren i det här punk- metal-äventyret, jag menar, Nux har namngett sina cancerknölar och hoppfulla krigare försöker bli utvalda genom att vifta med någons sko. Livet är inte mycket värt i denna värld, The War Boys dör som flugor, men så läge deras mod har bevittnats…

Filmen är löjligt snygg och funkar jättebra i 3D. SOM jag hade velat se filmen i IMAX! Det hade nästan varit värt en flygbiljett till London. Punk- och heavy metal-estetiken (samt steam punk-vibbar) är lysande och miljöerna är så levande att jag kan känna den röda sanden i ögonen och doften av stekhet bensin på de kromade fordonen. Och jag kan inte annat än att mysa när de sinnrikt utspökade bilarna dundrar fram till ljudet av en ylande elgitarr i syfte att trigga blodhundarna lite extra. Den ohämmade galenskapen fyller ut varenda bildruta och gör att jag sitter som på nålar.

Min enda invändning är att man kanske hade man kunnat kapa något i längd, då de två ökenjakterna är snarlika. Det finns en underliggande humor bakom allt det hårda som för tankarna till heavy metal-bandnamn. Skulle inte följande ensemble lika gärna kunna vara bandmedlemmar? Rictus Erectus, Toast the Knowing, The Splendid Agharad, Cheedo the Fragile och The People Eater.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Mad Max: Fury Road. Men ju mer jag tänker på den, desto mer upprymd blir jag. Den står ut, liknar inget annat (jag tror att jag sett någon av de gamla filmerna när jag var liten, men är inte särskilt fäst vid tanken på att se om dem). Kul att se den av Fiffi inte så måttligt omtalade Tom Hardy i rollen som Max. Anade man ett förflutet som läkare i hans hantering av Furiosas punkterade lunga? Regissören Miller var själv läkare innan han blev filmskapare.

Charlize Theron är stenhård, men undviker macho-fällan, och Nicholas Hoult ger fundamentalisten Nux en gnutta mänsklighet. Gillade även de som spelar ”fruarna”; Zoe Kravitz, Rosie Huntington-Whiteley, Abbey Lee och Riley Keough.

Det finns en feministisk underström som jag uppskattade, även om jag tycker att den blev väl enögd mot slutet. Det är inte ofta man får se åldrade kvinnor på motorcyklar med tunga vapen över bröstet – har jag någonsin sett det tidigare? – och det var kul. Däremot tyckte jag att de ”gav upp” lite för lätt vid Furiosas ankomst, vilket gav ett naivt intryck och talade emot deras existensberättigande. Om man nu vill göra en aktuell, politisk parallell är det i så fall till de syrisk-kurdiska kvinnorna som slåss mot IS i skrivande stund. Precis som Furiosa söker de frigörelse från förtryck, varken mer eller mindre. Jag kan inte annat än att sympatisera med deras kamp.

Nästan alla mina filmbloggarvänner har redan skrivit om Mad Max. I dag recenserar även Flmr-Steffo denna råbänga rulle, men spana gärna in de andras tyckanden och tänkanden om filmen! Endast två av dem bjussade på lika högt betyg som jag: Filmitch och Filmparadiset, men några hamnade riktigt högt ändå: Fiffis Filmtajm, Plox, Film4Fucksake, och så har vi ett nöjt, men något mer kritisk gäng som lade sig i mittenfåran: Jojjenito, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord. Vad Den perfekta filmen (podcast) tyckte vet jag inte än.