The Nice Guys (2016)

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

The Martian VS The Martian

Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …

Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.

Hear me out.

Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:

”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”

Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.

Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.

Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).

Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ‘tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.

Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.

Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!

 

Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.

 

The Martian (2015)

Uppdatering 2016-03-24: Jag har skrivit en ny recension efter en omtitt, se kommentar i slutet av inlägget. 

När en har uppåt 20 utkast på lut är det kanske dags att prångla ur sig en text, men det ska erkännas att den sitter långt inne. Jag har drabbats av någon oförklarlig olust att skriva om film. Jag ser fortfarande film, läser om film, längtar efter film och betygsätter film i hjärnan, men att knattra ner mina åsikter framstår sedan en tid tillbaka som lika lustfyllt som att gå till tandläkaren.

Men ibland får man bara ta sig i kragen, räta på ryggen, och skriva ändå. Med bara några veckor kvar på det här året vore det rent ut sagt pinsamt om jag inte fick ner några rader om den filmen som varit en av de mest efterlängtade för mig personligen detta år.  Här kommer en inte helt spoilerfri recension av The Martian.

Den där om Mark Watney på Mars alltså. Jag har läst boken av Andy Weir, en upplevelse som var både bra och dålig (långrandigt emellanåt med allt som skulle förklaras in i minska kemiska detalj). Jag älskar det humoristiska tilltalet från Watney och det rappa tugget hos NASA-gänget, i synnerhet gillade jag karaktärerna Vincent Kapoor, Mitch Henderson och Mindy Park – men kanske allra mest; NASA:s presstalesperson Annie Montrose. I boken svär hon som en lastbilschaffis, men detta uppmuntrande karaktärsdrag har alltså raderats i filmens version av Annie. Enda orsaken jag kan komma på till varför det är så skulle vara för att få ner åldersgränsen. Mycket tråkigt och Kristen Wiigs komiska tajming känns en aning bortkastad.

Jag är nöjd med filmen. Den är precis lika icke-psykologisk och underhållande som boken, men har 100 gånger mindre tekniskt babbel vilket är till filmens fördel. Och den är för jädra snygg. Jessica Chastain är perfekt castad till rollen som kapten Lewis och det var kul att se Kate Mara som dataingenjören-astronauten Beth Johanssen. Jag ÄLSKAR miljöerna och hela räddningsaktions-stämningen som råder. Bra scen med Donald Glover i rollen som Rich Purnell, då han förklarar hur rymdfarkosten kan använda sig av jordens omloppsbana för att skjutsats tillbaka till Mars.

Och precis som i boken gillar jag hur Watney relaterar till Mars som både sin fiende och en polare som han försöker bräcka.

Scenen där NASA berättar för Mark att han ska braka iväg från Mars i en nedbantad raket utan tak är episkt rolig. Hela den sekvensen, det sista steget inför att faktiskt lämnar Mars, tycker jag bäst om. Trots att jag vet hur det ska sluta känns det nervkittlande och äntligen får man se lite mänsklig ångest i Watneys fejs, precis innan han svooshar iväg mot sin eventuella död. (Har dock ännu inte bestämt mig om jag tycker att Matt Damon verkligen var rätt skådis för rollen).

MEN, jag skulle vilja se filmen en gång till. Det var som om den inte riktigt satte sig vid första försöket. Kanske är det boken som spökar, det var lite samma feeling som när jag såg Gone Girl inte så långt efter att jag läst boken, man sitter mest och funderar på likheter och olikheter och blir nästan distraherad av sina egna tankar.

Men på det stora hela är jag nöjd. Kanske höjer jag betyget efter omtitt.

Uppdatering 2016-03-24:

Jag har sett om The Martian och kommit fram till att betyget består, men med vissa invändningar och jämförelser med boken. Läs den nya recensionen här.

 

Cartel Land (2015)

Första filmen på Stockholms filmfestival blev en dokumentär som jag varit sugen på från allra första början. Cartel Land handlar om två karakteristiska ledare som på varsin sida om den amerikansk-mexikanska gränsen tar upp vapen i motståndet mot drogkartellerna. Nailer är en amerikan som själv varit drogmissbrukare och som anser att det mexikanska drogvåldet är på väg att spilla över på den amerikanska sidan – och att myndigheterna gör för lite för att motverka det. Tillsammans med sin flickvän och en mindre grupp män patrullerar han gränsområdet i kamouflerade kläder och laddade vapen. Samtidigt i Mexiko: Läkaren José Mireles eller ”El Doctor” tar lagen i egna händer och organiserar ett civilt motstånd med start i hemstaden Michoacán i mellersta Mexiko. Och det går förvånansvärt väl – till en början.

Det initiala frigörelsearbetet av Autodefensas (som de kallar sig) börjar med att ”El Doctor” och hans mannar reser från stad till stad för att ingjuta mod i lokalbefolkningen. Res er, beväpna er! Men när de så småningom söker upp misstänkta medlemmar i drogkartellen The Nights Templar, för att driva bort dem, förhöra eller överlämna dem till polisen (som dock är korrupt så det förslår) börjar de själva att likna de brottslingar som de säger sig vilja bekämpa.

Frågorna som utmejslar sig ju längre in i filmen man kommer är: vem har rätt att ta lagen i egna händer? Helgar ändamålet medlen osv?

Jag undrar om Matthew Heineman som har gjort Cartel Land visste vad han gjorde när han planterade sig mitt i rävsaxen där drogkarteller, polis, militär, politiker och civilbefolkningen inte alltid är så enkla att skilja från varandra. Hur som helst är filmen ett beundransvärt försök att gestalta våldsspiralen och korruptionen som härskar i brist på bättre alternativ även om den knappast ger en fullständig bild av verkligheten. Kvinnorna är till exempel i princip osynliga i filmen och det är upp till en själv att dra slutsatser kring hur deras liv ser ut i skuggan av våldet och männen.

Det är en dock en listig film där de personliga berättelserna om El Doctor och Nailer sade mig mer än gestaltningen av Autodefensas. Kanske är den till och med värd en omtitt?

Jag såg Cartel Land (Stockholm Documentary Competition) på Grand under Stockholms filmfestival. Här hittar ni samtliga visningar av filmen.

Southpaw (2015)

Jag trodde inte att jag skulle tycka om Southpaw. Den kändes väldigt macho och ärligt talat, behöver vi ännu en boxningsfilm? Men Jake Gyllenhaal är tamejsjutton on top of himself. Han är så bra! (Det luktar Oscarsnominering lång väg). Och även om det är en film som skildrar en typisk manshistoria där huvudkaraktären Billy Hope är ett frustrerat paket muskler som varken kan hantera sitt humor eller sina känslor så tycker jag inte att det förskönas eller romantiseras ALLS, vilket egentligen var min initiala fördom mot filmen.

Tvärtom problematiseras mansbilden, liksom konsekvenserna av boxning på ett sätt som är mer trovärdigt än i någon boxningsfilm jag sett hittills. Det tar tid att läka en sönderslagen kropp, ett krossat ögonbryn, ett mosat öga och det känns verkligen jobbigt att se Gyllenhaal stappla omkring som en stel köttbulle 95 procent av tiden.

Den är dessutom väldigt snyggt plåtad och musiken är bra (med spår av bl.a. Eminem, som för övrigt var tilltänkt i rollen som Billy Hope, men han hoppade av efter att inspelningen börjat). Jag skulle inte säga att det är en personlig favorit, men med tanke på att hantverket är så pass stiligt och för att denna smutsiga, tragiska fall of/rise of-historia faktiskt engagerade mig såpass att ett par tårar hittade fram genom tårkanalen blir slutbetyget en stark trea.

Straight Outta Compton (2015)

Lördagens filmspanarfilm blev hip hop-filmen ”Straight Outta Compton” på Carls initiativ. Tvärtemot vad affischen signalerar, med ”äkta” namn som Dr. Dre, Eazy-E, Ice Cube, MC Ren och DJ Yella mot svartvit bakgrund, så är det ingen dokumentär det här. Men det är hip hop-legendarernas egen historia, det är deras film rakt igenom. Regissören F. Gary Gray gav den riktiga Ice Cube regi i ”Friday” 1995 och står bakom en film från 2003 som samlar Ice Cubes musikvideohits genom åren. Att han skulle ha särskilt mycket att sätta upp mot producenterna bakom ”Straight Outta Compton”, dvs Dr. Dre och Ice Cube, har jag svårt att tro. Det tror jag i och för sig aldrig var tanken, att detta skulle vara en fritolkande BOATS snarare än en filmatiserad självbiografi av gangstarappens viktigaste frontfigurer.

Ur det ”redogörande” perspektivet är det en superintressant film. Inte för att jag varit en hängiven anhängare till NWA (Niggas With Attitude), men Dr. Dre präglade ändå min ungdom med ”Still D.R.E” feat Snoop Dogg och ”Forgot about Dre” (jag var ett HÄNGIVET Eminem-fan, såg honom i Globen 2001). Låtar som i dag framstår som tomma skrytlåtar i jämförelse med det material som framförs i ”Straight Outta Compton”.

Musiken är fantastisk, frustrationen känns äkta och skådespelarmässigt har man castat helt rätt. Jag satt länge och funderade på om Ice Cube bantat och undergått plastikoperationer för han som spelar Ice Cube SER UT SOM ICE CUBE. Nåväl, det var  inte märkligare än att det var O’Shea Jackson Jr, Ice Cubes egen son.

Det har gått ett par dagar sedan jag såg filmen och jag kan verkligen inte säga att den har stannat kvar hos mig. Hantverksmässigt är den välproducerad och snygg, scenen i Detroit när de kör ”Fuck the police” trots varningar från den lokala polisen är TUNG. Ice Cube framstår som en uppfriskande underdog, medan Dr. Dre känns som en rätt blek figur.

Det finns  också en viss tafatthet i manus och redovisande element som inte är trovärdiga, som att Eazy-E och Dre står och snackar när den senare säger ”Vi borde starta vårt eget skivbolag” och Eazy-E ba går från knarklangare till skivbolagsdirektör på 3,5 sekunder. Kan tycka att F. Gary Gray kunde ha satt ner foten och valt bort störande moment, som att Dres flickvän och son försvinner ur handling utan uppföljning (ta bort eller förjupa!) och en märklig sekvens av musikvideo-cruisande mitt i upploppen efter domen mot poliserna i Rodney King-målet som man försöker förankra som en röd tråd genom filmen, utan att egentligen lyckas.

Det som lämnar avtryck hos mig är den rena glädjen, frustrationen och kärleken till musiken som NWA föddes ur. Det som kommer sen – poolpartyn, brudar droger, bilar och penismätande – intresserar mig inte nämnvärt, men tyvärr är det ju resultatet. Även om det finns en ganska fin historia om vänskap mellan raderna.

Ja, nu är ju frågan, har Fiffi hissat flaggan i topp eller nöjer hon sig med en fyra? Och vad tyckte de andra filmspanarna? Klicka er vidare för vidare fördjupning:

Den perfekta filmen (podcast)
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Tema: Svenskar i Hollywood

(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Risken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington.

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

1. Till det som är vackert (2009)

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

 

3. Testament of Youth (2014)

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Trainwreck (2015)

Trainwreck är ingen biografi, men en del av filmens manus är baserat på komikern och manusförfattaren Amy Schumers egna erfarenheter. Som att ha en kroniskt sjuk pappa, och en lillasyster som är hennes motsats. Att supa och ligga runt för att hon mår dåligt, inte för att livet är härligt. Att leva ut för att slippa ta itu med insidan. Och så kan det ju vara. Det är kanske inte så ”bra”, men varför måste ”lösningen” per automatik vara en parrelation?

Jag skrattade högt under visningen av Trainwreck. Frustade säkert vid något tillfälle. Fick blöta ögonfransar vid två tillfällen, första gången för att jag blev rörd av Amys relation med sin MS-sjuka, rasistiska, homofobiska, irriterande pappa. Andra gången alldeles mot slutet. Ni vet …

Fast ändå … jag får typ svårt att fokusera när jag tänker på den. På så vis stämmer titeln. Det är som att försöka minnas vad som hände efter en tågolycka; det är rörigt, för mycket folk och nä, tåget kom faktiskt aldrig fram till stationen.

Första halvan av filmen har en poäng; den inleds med en ljuvligt cynisk dock-metafor och tycks ifrågasätta tvåsamheten och genusroller, men visst, det saknas lite självinsikt hos huvudpersonen Amy. Men det löser andra halvan av filmen genom att sopa all normkritik under mattan och inrätta sig i ledet. Bli ihop med någon och ge för guds skull INTE UPP även om ni är så omaka att måsar gifter sig med fiskar innan någon tänker tanken att just ni ska vara ihop.

Bill Hader är charmig. Amy Schumer är rolig. Brie Larson är underutnyttjad och dötrist. Tilda Swinton är jättekul. Mest för att det är hon bakom allt det där sminket och den sylvassa brittiska accenten. Och Trainwreck har verkligen sina stunder (Ezra Miller som praktikanten, pitchmötena, slutscenen).

Men det som stör mig är nog att jag aldrig riktigt förstår mig på Amy. Varför är hon trasig? Varför jobbar hon på ett skitmagasin? Varför är hennes syrra så jävla präktig? Och i vilket årtionde utspelades scenen med ”desperate housewives from hell”? Kanske är det vanligt i en amerikansk kontext att kvinnor över 30 utan man och barn ses som paria, och att hemmafruarnas worst case scenario inte sträcker sig längre än till vad det nu var för vardagligt utropstecken (så trist att jag glömt). Men sammantaget är detta hattande mellan ”moraliska” ståndpunkter filmens svaghet.

Även om Trainwreck fick mig på gott humör under bion så dalade upplevelsen i efterhand. Den får godkänt som popcornsällskap, men jag hade väntat mig en smartare film. Och nej, en komedi ska inte vara 2 timmar och 4 minuter lång.

En andra chans (2014)

Jag såg Susanne Biers senaste film; En Chance Til på länk då jag skulle recensera filmen på mitt nya jobb, som kultur- och nöjesreporter på nyhetsbyrån TT. Jag satt på en kontorsstol med hörlurar och tittade på dataskärmen på en starkt upplyst redaktion där jag blev avbruten med jämna mellanrum – och försökte stänga in mig i filmbubblan. Att jag trots dessa usla förutsättningar satt med en klump i halsen, tårar i ögonen och en (troligtvis) ful grimas klistrat över fejset under filmens gång säger mig att jag gjorde rätt som gav filmen 4 av 5 i betyg. Så här i efterhand har filmen dock bleknat något och jag skulle nog ge den 3,5 om möjligheten fanns, men jag ger ju inga halvor i betyg så det får bli en 3:a med stjärna i kanten.

Jag – och Fiffi, som nyligen skrev om filmen – tillhör skaran recensenter som har gett En Andra Chans ett högt betyg i Sverige. De flesta stora medier har gett den låga betyg, 1:or, 2:or och på sin höjd en 3:a. Jag förstår faktiskt inte varför. Kanske för att filmen är väldigt tydlig med vad den vill säga? Eller är det för att Susannie Bier klampar in i något obekvämt: FÖRÄLDRARSKAPET? Möjligtvis beror det på att scenariot i filmen är ganska så otrovärdigt, så om man väljer att se filmen som ”realistisk” kan jag förstå att den slår fel.

Det kan också vara Maria Bonnevies fel. Hon var inte så bra.

I En Andra Chans får vi se hur den nyblivna pappan tillika polisen, Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) kämpar för att hålla samman sin familj. Hans fru Anna (Maria Bonnevie) tycks bära på en rädsla inför föräldraskapet som Andreas inte delar. Ömheten lyser i hans ögon när han ser på deras son, Alexander. Närbilder på blå irisar, mjuka kinder och skäggstubb skapar närhet. Lugn.

Samtidigt en känsla av att något kommer att gå fel. I arbetet som polis gör Andreas ett tillslag i en lägenhet och möter en ohygglig verklighet. Från vackert morgonljus i en vitbäddad säng förflyttar vi oss till en trång och smutsig lägenhet där ett drogpåverkat par skriker på varandra medan deras nyfödda barn ligger och gnyr i gamla blöjor. Våldet hänger i luften och smutsen kryper i huden.

Så småningom vävs dessa världar ihop och det blir grumligt. Vem har rätt att avgöra någon annans öde? Förtjänar alla en andra chans? Frågeställningarna är intressanta, men jag tycker att det finns något mer under ytan som är svårt att beskriva. Något som har att göra med hur människor hanterar sorg, svårigheten i att bära på ”fel” känslor och desperationen som kan uppstå i relationer med andra människor. Hur viljan att göra gott kan leda till så många fel.

Fotot är oklanderligt och utnyttjas till max för att förstärka dissonansen som ligger och gror genom hela berättelsen. Och även om intrigen nog främst är tänkt att spegla rollfigurernas dubbelhet så blir det också riktigt spännande.

Noterat: Jag har nog aldrig har upplevt i en film förut att spädbarnen får ta så stor plats som här. De är mer än rekvisita och gestaltas som två tydliga individer. Det var coolt.

House of Cards säsong 2 (2014)

Dags att titta närmare på andra säsongen av House of Cards. Var beredd på spoilers. Här är mina tankar om säsong 1.

De flesta serier bygger upp en säsong med lite tråk i början och sparar det godaste till sist, men House of Cards vänder upp och ner på den devisen. Redan i första avsnittet gör manusförfattarna en ”Game of Thrones” och har ihjäl en av seriens huvudkaraktärer. Det tråkiga är att jag visste att det skulle komma. Tack vare Google. I jakt på en bra bild på Zoe Barnes (Kate Mara) inför att jag skulle skriva om första säsongen skrev jag hennes namn i sökfältet och fick då upp förslaget: ”Zoe Barnes death”.

Mäh!
Tack för den internet. Ändå såg jag det inte komma i avsnittet efter. Eller – det kanske jag gjorde? Jag menar, vem fick inte kalla kårar när Zoe klev ner i tunnelbanan och såg sig omkring till ljudet av rasslande tåg i bakgrunden?

Men trots att det fanns varningsklockor – Franks iskalla avrättning av tvåbarnspappan Peter Russo framför allt – så trodde jag ändå inte detta om Frank Underwood (Kevin Spacey). Att han skulle mörda sin medspelare, journalisten och älskarinnan; Zoe Barnes. Det grymma med hennes öde är att hon på sätt och vis dog på grund av att hon blivit en bättre människa. För att hon litade på någon. För att hon litade på Frank.

I början av tv-serien är Zoe maktlysten, och taktlös mot kollegor, ovillig att låta någon komma nära inpå skinnet. Men mot slutet av säsongen hade hon lärt sig (av Francis exempelvis) att tjänster tenderar att generera gentjänster,  hon värvade Janine Skorsky (Constance Zimmer) till Slugline där hon själv hamnade efter att ha lämnat Washington Herald. Hon och Janine blev till och med bundisar och Zoe började dejta sin före detta kollega, Lucas Goodwin (Sebastian Arcelus) efter att hon och Frank avslutat sin sexuella relation.

När Zoe möter Frank i tunnelbana (bakom ryggen på Janine och Lucas) är det för att sträcka ut en hand. Trion har ett spår som knyter Frank till Russos död och jag tror att Zoe inte ville tro det om Frank – men kanske framför allt inte om sig själv. Att hon blivit förd bakom ljuset och gjort karriär på bekostnad av någon annans död. Vilket hon delger Frank: ”I need to know that I wasn’t a part of someones murder.”

Att hon går med på att radera alla hennes och Franks sms bara minuterna innan Frank knuffar henne framför ett tåg säger något om vilken tillit hon har till Frank. Han raderar t.ex. inte nakenbilderna på henne och hon ber honom inte göra det. In i det sista är hon övertygad om att Frank är lika ärlig mot henne som hon mot honom: ”I want to believe you, Francis” blir hennes sista ord.

Efter Zoe uppstår helt klart ett tomrum. Inte bara för att jag gillade Kate Mara och hennes bångstyriga karaktär, utan för att det var skönt att befinna sig utanför Vita huset emellanåt och umgås med en relativt normal person, och för att det kändes bra att Frank inte satt så säkert i båten. Med Zoe försvann en del av Franks charm, hans svagare sidor blev hårda, ointagliga. Var det verkligen så lätt att göra sig av med henne? Han visar i varje fall ingen ånger och verkar inte ha något samvete över huvud taget. Kanske borde jag inte vara förvånad.

Däremot hade jag väntat mig en starkare reaktion från Claire (Robin Wright). Inte nödvändigtvis för Zoes skull, utan för sin egen, och Franks. Är hon verkligen lika känslokall som sin make? Av hennes reaktion att döma när hon ser tv-inslaget om Zoes död förstår hon att Frank har något med det att göra –  hon nämner det inte med ett ord till honom – men accepterar det uppenbarligen. Synd. Jag hade ju på känn i första säsongen att Claire skulle köra sitt eget race, kanske till och med lämna Francis så småningom, trots deras återförening.

Andra säsongen kommer i stället att handla om Franks väg mot högsta ämbetet i Amerikas förenta stater: presidentposten. Om hur han och Claire förför och utmanövrerar presidentparet Garrett och Trisha Walker, om skumraskaffärerna med Kina, konkurrensen med affärsmannen Raymond Tusk – och dessa bitar tycker jag är rätt så tradiga. Den nya House Majority Whip, Jackie Sharps (Molly Parker) intåg i det politiska spelet är dock ett sidospår jag gillar. Hon känns vass.

Det finns ett par avsnitt som är riktigt bra. Som avsnitt 4, när Claire avslöjar i direktsänd tv att hon gjort en abort och blivit våldtagen av general Dalton McGinnis. Claire är en svårläst person, vilket gör att jag har en irriterande distans till henne, men så öppnar hon sig plötsligt och vinner tillbaka alla sympatier. Hundrafalt gånger om. Det är det som gör hennes rollkaraktär spännande, för det finns hela tiden två sidor av henne: den sluga, beräknande och blidkande hustrun, och samtidigt är hon sårbar och stridbar, står upp för kvinnors rättighet till abort och vill bekämpa sexuella övergrepp inom militären.

Hon kan vara hänsynslös (t.ex. i hur hon hanterar affären med fotografen, Adam) i ena stunden – och visar i en annan att hon tycker att det är jobbigt att ständigt spela ett spel och utnyttja andra människor för att nå sina och Franks mål (hon faller i gråt efter pärsen med den psykiskt sjuka Megan som också utsatts för övergrepp av generalen).

Bland de bästa stunderna i serien är Frank och Claires rökmys i fönstret.

Jag gillade också när Frank åker hem för att delta i något Civil War-jippo och överrumplas av sina egna känslor inför sin döda förfader, en soldat som dog i strid, i en hängiven skådespelares gestalt. En liten pusselbit till Franks person. I en scen med Claire och livvakten Edward Meechum får vi också se prov på Franks bisexuella läggning för andra gången i tv-serien. I förra säsongen när han åkte hem och invigde ett bibliotek var kemin mellan honom och hans förre collegekamrat påtagligt het och det framkom att de ”strulat runt” som unga studenter. Och attraktionen finns kvar när de ses igen, 25-30 år senare. De här sidorna av Frank gör honom till en mer intressant person, eller sympatisk kanske är rätt ord. Som om hans oförmåga att påverkas av fördomar eller skuldänslor gör honom till en godare människa – trots att så inte är fallet.

Sammantaget är säsong två något tråkigare än säsong ett på grund av Kate Maras avtackning och för att handlingen koncentreras till Vita huset, där Franks duster med Tusk och Walker får för mycket utrymme. Och jag kan inte låta bli att undra ibland: är det verkligen värt det, Frank? Hur kul är det att vara USA:s president egentligen?

Fler intressanta sidospår och frågetecken:

* Lucas Goodwins öde och hackaren Gavin Orsays brandtal för hacker-communityt. Kommer Lucas att ta sig ut ur fängelset på något sätt till slut ändå eller är han bakom lås och bom i tjugo år? Känns så himla orättvist. Och vad ska Gavin göra nu, utan Doug Stampers nyvunna beskydd?

* Rachel Posner är en spännande karaktär som jag lärt mig att uppskatta. Historien med henne och Doug Stamper som pågått utan Franks vetskap har hotat att brisera länge, men jag trodde att utgången skulle vara det omvända. Nu blev istället Dougs svaghet för Rachel hans död.

* Jag gillar den nya, smarta journalisten Ayla Sayyad som ligger Tusk i hälarna.

* Var tog Christina Gallagher vägen?

* Jag fattar fortfarande inte vem pr-strategen Grayson jobbar för: Tusk eller Underwoods?

Noterat:

* Jodie Foster och Robin Wright kliver in som regissörer i ett avsnitt vardera.