Hipster sci-fi av Spike Jonze

Her tar oss in i en snar framtid, där alla tekniska möjligheter som man drömmer om i dag, är verklighet. Som en dator som skriver ut det man talar/läser in, uppkoppling till sin röststyrda dator, telefon, nätverk via en öronsnäcka och ”tv-spel” utan varken skärm eller consol, bara en skimrande bild mitt i rummet. Man kan skaffa ett operativsystem som har artificiell intelligens, som assisterar dig i vardagen och anpassas efter användarens behov. Så ja, det är en njutning att befinna sig i Spike Jonzes hipster-sci-fi:iga, närastående framtid bara av DEN anledningen.

 

Men storyn då?

Huvudpersonen Theodore (Joaquin Phoenix) är en författare som bor ensam i en lägenhet efter uppbrottet från sin fru (Rooney Mara). Känslor som ensamhet och rotlöshet är påtagliga hos Theodore i filmens inledning. Men så skaffar han det nya operativsystemet som jag nämnde innan, och får stifta bekantskap med Samantha (Scarlett Johansson), vars mänskliga, hesa och charmerande röst får Theodore att leva upp. 

 

Samantha är en artificiell intelligens som utvecklas snabbt, hon lär sig att läsa av Theodores känslor och behov, men hon utvecklar  framför allt en egen personlighet. Hon skriver musik, sorterar hans inkorg efter eget tycke och smak, skämtar, skrattar och diskuterar Theodores tidigare kärleksrelationer med honom. Han blir allt mer fäst vid Samantha och tar henne på strandpromenader med ”mobilen” (eller vad de kallar det i framtiden) i bröstfickan så att hon kan ”se” vad han ser. Kort sagt inleder de en relation, men precis som i mänskliga relationer smyger sig problemen snart på… 

 

Alltså, så här. Her vann en Oscar i kategorin ”Best Writing, Original Screenplay” (Bästa manus) och det tycker jag verkligen den förtjänar. Spike Jonze har skrivit ett manus som rymmer många dimensioner. Det är i mångt och mycket en berättelse om ensamhet, den sortens ensamhet som tumlat runt i själen på människan sedan språkets uppkomst. Som handlar om det ofrånkomliga faktum att vi aldrig riktigt kan nå utanför vår egen pannlob, på grund av de fysiska lagarnas begränsning. 

 

Joaquin Phoenix gestaltar den moderna mannen, i samklang med sin tids teknik, oberoende, framgångsrik och bosatt i staden. Jag känner igen mig själv i Theodore och det är faktiskt lite ledsamt. Kollektivet har aldrig känts mer avlägset och det sociala nätverket är framför allt virtuellt. Och jag är verkligen ingen bakåtsträvande ”det var bättre förr”-person och är ett stort fan av teknisk utveckling, men känslan av att människor är öar var verkligen stark genom hela filmen, och skavde lite på min självkänsla. 

 

Scenografin och kläderna är ett delikat mästerverk i sig. Allt är pastellfärgat, trendigt urblekt och retro-avskalat – en trovärdig framtidsspaning av team Jonze. Fotot av vår egen Hoyte van Hoytema är också rakt igenom ursnyggt, många maffiga close-ups med kort skärpedjup som skapar närhet. 

 

Men vad jag verkligen fastnade för var ai:n Samanthas utveckling. Innan jag såg filmen hade jag en bild om att Scarlett skulle spela en högst oproblematisk ”röst i datorn”, och att allt fokus skulle ligga på Theodore. Men Jonze tar Samantha ett snäpp högre, och ger henne en egen vilja och så småningom agenda. 

 

Stort plus för Amy Adams, i rollen som Theodores vän, som alldeles nyligen blivit min favvoskådis. 

 

Betyget för Her blir alltså så högt som 4 av 5 möjliga. 

Trevlig Valborg på er!

Bloggen byter namn…

… från iaburman till det något skojigare (om jag får säga det själv): The Nerd Bird. Därför kommer den här domänen också byta namn till www.thenerdbird.se

 

Med nytt namn kommer nya förhoppningar å förväntningar förstås! Min tanke är att den här bloggen ska rymma så mycket nörderi som möjligt. Mest kommer det vara film och tv. Men bli inte förvånade om jag börjar jiddra om tecknade serier (eng.”comics”, som det såvitt jag vet inte finns någon bättre benämning för på svenska) eller en eller annan bok. Capisce?

 

Alltså det här är jag = nerd bird = nördig tjej. 

 

 

Bör ej förväxlas med = bird nerds = fågelskådare. 

 

 

 

1999…

Hej! Den här listan gör jag som en av flera filmbloggare på temat 1999. Länkar till de andras listor ligger längst ner i inlägget!

… var ett magnifikt filmår. Imdb har en Topp 250-lista och två filmer från 1999 kvalar in på listans topp 20: Fight Club och Matrix. Det finns bara ett filmår som slår 1999 inom samma ramar och det är 1994, med filmer som Pulp Fiction, Nyckeln till frihet och Forrest Gump. Nåväl, it ain’t rocket science. Vad jag vill poängtera är att 1999 inte är vilket år som helst.

Nä, 1999 var jag 14 år och hade en obeveklig crush på 90-talets svar på Ryan Gosling, nämligen Ryan Philippe. Det var ett av Tom Cruise bättre år, då han briljerade i såväl Magnolia som Stanley Kubricks sista film, Eyes Wide Shut. Det var Angelina Jolies genombrott i Girl, Interrupted. Det var American Pie-hysteri och frasen ”I see dead people” cirkulerade som ett resultat av Sjätte Sinnet-hajpen.

Det var många affischer av det här slaget: 

 

 … lite CRAZY!! helt enkelt. Men det var också ett år av kultklassiker, tårdrypande drama och milstoplar i filmhistorien. Det tycker jag är anledning nog att göra en lista över de 9 bästa filmerna från 1999. 

 

Jag har följande kritierier för min 1999-lista:

• Det är filmer som jag tyckte om 1999 (-ish, år hit eller dit).
• Det är filmer som jag fortfarande tycker om, minns vad de handlar om och rekommenderar andra att se.
• Jag har försökt göra ett urval som spänner över fler genrer för att inte tråka ut er. 
• Obs! Beakta att det enbart är västerländska filmer, för min filmsmak och tillgång till annan film var rätt begränsad 1999. 

 Here goes!

1999 ÅRS…

1. Bästa Film: AMERICAN BEAUTY

Handling: Lester Burnham är en medelålders man i ett medelklassområde med ett mediokert

jobb. En dag tröttnar han på att leva i ekorrhjulet, säger upp sig, köper dyr bil och börjar flirta med sin dotters sexiga klasskompis (Mena Suvari). Samtidigt är hans fru Carolyn (Anette Bening) på väg mot ett nervöst sammanbrott och dottern Jane (Thora Birch) hittar en själsfrände i grannhusets svarta får (Wes Bentley).
Motivering: Jag älskar den här filmen. Drama med svart humor, fantastiskt skådespeleri och snyggt foto, i regi av Sam Mendes. Och jag älskar Kevin Spacey, skulle nog vilja säga att det här är hans absolut bästa roll nånsin. Anette Bening är också helt fantastisk. Stort plus för ett välintegrerat soundtrack, producerat av Thomas Newman. 

Du visste kanske inte… Att det är Alan Ball som har skrivit manus (Six Feet Under, True Blood). 

Betyg: 5 

2. Biografi: MAN ON THE MOON

Handling: Komikern Andy Kaufman (Jim Carrey) kämpar för sitt genombrott, fast besluten att inte följa konventionerna om hur en komiker ska underhålla. På vägen dit får han cancer. Eller?
Motivering: Gillar man Jim Carrey får man här lära känna en annan, allvarligare sida av honom, vilket är synnerligen tacksamt. Man on the Moon är en smart, underhållande och lite sorglig biografi om en udda figur. Att Paul Giamatti och Danny De Vito är med gör inte saken värre. Regisserad av Milos Forman. 
Du visste kanske inte… Att Courtney Love spelar Andy Kaufmans flickvän, och gör det riktigt bra. 
Betyg: 4

3. Skräck: THE BLAIR WITCH PROJECT
 
Handling: Tre filmstudenter ger sig ut i skogen för att spela in en dokumentär om the ”blair witch” som blivit en legend. De försvinner och det enda spår som upphittas efter dem är deras videomaterial…
Motivering: Jag är inget fan av skräckfilm, men den här gillade jag skarpt när den kom. Den autentiska känslan ( filmen inleds med en text som anger att det här är det riktiga materialet efter de saknade filmstudenterna, chills!) och den ansiktslösa ondskan gör att ens egen fantasi får jobba lite. Ett snyggt och väl fungerande grepp som står sig än i dag. 
Du visste kanske inte… Att Blair Witch Project, när den kom, blev en av de mest inkomstbringande indiefilmerna genom tiderna. 
Betyg: 3

4. Based on a true story: BOYS DON’T CRY

Handling: Brandon Teena (Hilary Swank), en transperson vars riktiga namn är Teena Brandon flyttar till hillbilly-Falls City i Nebraska och träffar Lana (Chloë Sevigny) och de inleder en relation. När Brandons könsidentitet avslöjas (dvs att han egentligen har kvinnligt kön) för Brandons nya ”vänner” John och Tom, våldtar och mördar de Brandon. Historien bygger på en verklig händelse. 
Motivering: Given på listan, en av de starkaste filmer jag sett. Hilary Swanks genombrott, som hon vann en välförtjänt Oscar för, och med både Chloë Sevigny och Peter Saarsgard i birollerna är det en ren fröjd att se Boys Dont Cry, även om innehållet är extremt provocerande. Regisserad av Kimberly Pierce, som även skrev manus tillsammans med Andy Bienen. 
Du visste kanske inte… Att Chloë Sevigny provspelade för Brandon Teenas roll, men Pierce tyckte hon passade bättre som Lana. 
Betyg: 5

5. Guilty Pleasure: CRUEL INTENTIONS (En djävulsk romans)

Handling: Styvsyskonen Kathryn (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian (Ryan Philippe) är uttråkade rikemanstonåringar i New York. De gör en vadslagning som går ut på att om Sebastian lyckas förföra en oskuld (Reese Witherpsoon) får han ligga med Kathryn. Om han förlorar får hon hans bil. Vad som börjar som ett elakt vad slutar med ett invecklat maktspel och en kärlekstragedi… 
Moivering: Jag vet, den här filmen kanske inte hör hemma på en Bästa-lista… Men jag hade inte hjärta att inte nämna den. En djävulsk romans var sååå sexigt bad-ass när den kom och jag vara blott en fjortonåring på landet som drömde om Ryan Philippes läppar. So shoot me! Av den anledningen är detta förmodligen den film på listan som jag sett flest gånger. 
Du visste kanske inte… Att filmen bygger på en fransk pjäs, Les Liasons Dangereuses från 1700-talet som filmatiserades redan 1988 (Dangerous Liasisons) med Glenn Close, John Malkovich och Michelle Pfeiffer i rollerna (samt väldigt unga Keanu Reaves och Uma Thurman). 
Betyg: 3

6. Kultfilm: THE FIGHT CLUB

Handling: Edward Norton spelar en utarbetad försäljare som drabbats av insomnia och ”missbrukar” gruppmöten (för folk med cancer osv) för att må bättre. En dag träffar han tvålförsäljaren Tyler Durden (Brad Pitt) som förändrar hans liv. De startar en underground-rörelse som de kallar ”Fight Club”, där folk får en chans att slåss organiserat. Första regeln lyder: ”You do not talk about Fight Club”… 
Motivering: ”I want you to hit me as hard as you can”. Brad Pitt. Helena Bonhamn Carter. David Fincher. Kritik mot konsumtionssamhället. Behöver jag verkligen motivera mig ytterligare? Fight Club är 1999 personifierad, om en film kunde vara en person och ett årtal. Även om det var en ursäkt för våld och en ganska macho setup, så kan jag inte påstå att jag inte njöt för fulla hus av Fight Club. Vi startade egna fight clubs i skolan for heavens sake. En film som påverkar folk så som Fight Club har gjort, har ju något att berätta. Även om det kanske säger mer om oss än om filmen. 
Du visste kanske inte… Att Fight Club nominerades till en Oscar för bästa ljud, men förlorade till Matrix. Däremot har den vunnit priser för bästa kvinnliga biroll (Empire Awards UK) och för bästa DVD hos Online Film Critics Society Awards. 
Betyg: 4

7. A-märkta film: GIRL, INTERRUPTED

Handling: Susanna Kaysen (Winony Ryder) blir intagen på ett mentalsjukhus efter en överdos på sömntabletter och blir introducerad till en helt ny värld. På avdelningen styr uppviglaren och sociopaten Lisa (Angelina Jolie) över de andra intagna, självdestruktiva Daisy (Brittany Murphy), brännskadade Polly (Elisabeth Moss) och mytomanen Georgina (Clea DuVall). Susanna blir en del av klicken, som kämpar mot sina egna demoner likaväl som samhällets syn på ”galna kvinnor”… Filmen utspelas 1967. 
Motivering: Angelina Jolies rolltolkning av den manipulativa, känslomässigt störda Lisa är fenomenal. Även Brittany Murphy gör en av sina bättre roller. Plus att temat – psykvårdens många gånger felaktiga bedömning samt behandling av unga kvinnor – känns lika aktuellt i dag. Viktig film som dessutom fixar Bechdel-testet med råge. 
Du visste kanske inte… Att filmen baseras på en bok av den riktiga Susanna Kaysen, som inte var nöjd med filmatiseringen. 
Betyg: 4

8. Udda skådismix: BEING JOHN MALKOVICH

Handling: En arbetslös dockspelare, Craig Schwartz (John Cusack) får ett kontorsjobb på LesterCorp, där arbetsplatsen ligger på våningsplanet 7 1/2. Craig upptäcker att en dörr leder in i huvudet på skådespelaren John Malkovich där han får stanna 15 minuter innan han blir utkastad i ett dike intill en motorväg…!
Motivering: Åh, den här filmen är så skruvad, varm, rolig och älskvärd. Jag är väldigt svag för John Cusack, och här gör han en så typisk Cusack-roll att det är rena himmelriket. Manuset av Charlie Kaufman är skruvat som alltid, men det som verkligen sticker ut är en rätt udda sammansatt rollista. Catherine Keener som Cusacks ”flirt interest” och Cameron Diaz som hans ”crazy cat lady”-fru med barrfrisyr, och John Malkovich som sig själv i härlig mockumentary-anda. What’s not to like?
Du visste kanske inte… Att Charlie Kaufman skrev manuset redan 1994 och skickade runt det till olika bolag utan napp, tills Spike Jonze fick tag på det via Francis Ford Coppola, som då var Jonzes svärfar. 
Betyg: 4

9. Bästa biroll:  PHILIP SEYMOUR HOFFMAN i MAGNOLIA
 
Handling: En pojke (Jeremy Blackman) deltar i en frågetävling för barn på tv och pressas av sin far att vinna, en döende man (Jason Robards) vill få kontakt med sin förlorade son (Tom Cruise), och hans skötare (Philip Seymour Hoffman) gör sitt bästa för att ge honom ett värdigt slut. Med mycket mera. Historierna vävs samman. 
Motivering: Utmärkt skådespeleri i en mörk och stämningfull, men hoppfull ”short story-film” av högsta rang på tema ensamhet och biblisk symbolism.. Det var i Magnolia som jag fick upp ögonen för den ständiga birollsinnehavaren, Philip Seymour Hoffman, en utomordentligt bra skådis som gick bort alldeles för tidigt tidigare i år. 
Du visste kanske inte… Att Magnolia-regissören Paul Thomas Anderssons även gjort Boogie Nights. 
Betyg: 5

Så, det var min lista. Nu tycker jag ni ska kasta er över de andra filmbloggarnas 1999-listor, för det ska jag göra…

Fiffifs Filmtajm

Fripps Filmrevyer

Flmr

Filmitch 

Walking Dead #2: Zombielove?

Andra temat som jag tänkt ta upp i min Walking Dead frenzy är: ZOMBIELOVE. Vad känner jag för dessa varelser egentligen? (Spoilernivå: Låg.)

 Walking Dead #2

En vanlig kommentar när jag försöker pracka på nån Walking Dead är ”men jag gillar inte zombies”. Det är klart, INGEN gillar zombies. De är äckliga, fula, dumma, livsfarliga – men framför allt äter de människor. Och de saknar hyfs. De väntar inte på att den drabbade ska somna in och dö vackert, utan börjar gärna tugga medan ”biffen är varm”. Så är zombisarna i Walking Dead, även kallade ”walkers”. De dyker upp när man minst anar det (faaaast det är iofs omöjligt att säga, eftersom de är överallt, hela tiden), och dör inte gärna så lätt. Faktum är att det enda sättet att döda en WD-zombie är att sticka in ett spetsigt föremål i deras hjärnor. Alternativt skjuta skallen av dem, MEN då riskerar man att ett gäng andra zombies kommer hasande, eftersom de attraheras av höga ljud. 

 

Men, för att komma till poängen och temats inneboende frågeställning, vilken är: måste man gilla/älska zombies för att ha anledning att titta på Walking Dead? Svaret är NEJ. Jag själv är inte så förtjust i zombiefilmer, är faktiskt ganska ointresserad av genren som sådan, och jag tycker att zombisarna i WD är lite jobbiga. De stör liksom handlingen.

Walking Dead handlar inte om zombies. Den handlar om överlevare, om människor i en post-apokalyptisk värld, där allting har ställts på ända, där systemen satts ur spel. Vem som överlever har inte så mycket med fysisk styrka att göra. Det är din mentalitet, förmåga att läsa av andra människor och överlevnadsinstinkter som avgör om just du kommer vara en av dem som bär mänsklighetens öde på dina axlar eller inte. Det är inte zombisarnas värld, utan mänsklighetens som står på spel i Walking Dead. 

 

Frågor om mänsklig moral genomsyrar serien, och där tycker jag verkligen att man lyckats mejlsa fram något riktigt intressant. I säsong 2-3 (tror jag) börjar huvudkaraktärerna som ingår i en och samma grupp, ställa ett par frågor till nya bekantskaper för att avgöra om de ska släppa in dem i gruppen eller ej. Första frågan är ”How many walkers have you killed?”. De flesta svarar att de tappat räkningen, villket är helt logiskt. Om du inte har dödat en ”walker” hade du själv varit en vid det här laget. Andra frågan är ”How many people have you killed?”. Om personen svarar ”nobody” är det sannolikt att den ljuger, och är därmed inte pålitlig = släpps inte in i gruppen.

 

Om personen svarar att den har dödat människor är följdfrågan ”Why?” och utifrån svaret bedömer de personens ”moral”. Kontentan är att den som har dödat andra inte nödvändigtvis är en ond person, däremot pålitlig. För den har liksom ”gruppen” insett att alla som överlevt så här långt har (mänskligt) blod på sina händer. Frågan är om de har ett rent samvete. 

 

Och – sist men inte minst, en stor eloge till de som gör zombisarnas masker. De är sjukt trovärdiga och originella. De ser inte alls ”skumgummiga” ut och är inte (huga) dataanimerade, till skillnad från skämskudde-zombisarna i World War Z. Vissa tycker man synd om, andra avskyr man. En del önskar man att man sluppit se. Som den här kvinnan, en av de första zombisarna som Rick träffar på, när hon ligger och krälar på marken utan underkropp med tarmarna slingrande efter sig…  Men som ni ser – zombisarna är också skådespelare. Och bra såna! 

Om jag skulle få önska mig något, och jag vet att det låter en aning sjukt, men stay with me, så är det en zombie-BEBIS. Vi har fått se barn, visst, men inga spädbarn som ligger och gurglar efter människo… mjölk… kött? Är det för känsligt för den amerikanska publiken? Det är inte trovärdigt att inte en enda bebis skulle ha kunnat dö av typ svält i ensamhet, och därmed undgått att ha blivit zombiemiddag. För zombies äter inte varandra. Hmm. Det står i alla fall högst på min zombie wish list! 

 

Vilken är din?

Walking Dead #1: Slutshaming

Walking dead frenzy på gång!! Jag tänkte diskutera tv-serien Walking Dead här på bloggen en tid framöver. Tanken är att ha ett tema för varje inlägg. Spoilers kommer i drivor. Håll i hatten… 

 

Walking Dead #1

Min utgångspunkt är att Walking Dead är en serie som sakta men säkert vuxit till sig och blivit bättre med tiden. Jag tror inte att jag fattade i början hur keff vissa grejer var förrän en bit in i serien, när man lagt det värsta bakom sig. Men det jag fastnade för var i pilotavsnittet var den otroligt stämningshöjande, tysta öppningsscenen. Den är outstanding. 

 

Rick Grimes (bilden) är seriens hjälte, fadersgestalt, sheriff – ja han har allt den där Rick. Dessutom fru och barn, som han göra allt för att skydda. Som ni säkert förstår hatälskar man Rick, men mest är han ganska tråkig. När zombieapokalypsen är ett faktum vaknar Rick upp från en febrig dröm, ensam och övergiven i ett sjukhus som är rätt stinky. Utanför ligger döda kroppar på rad, militärfordon står uppradade och världen tycks ha tysnat, försvunnit. Rick stapplar hemåt i bara särken, bara för att upptäcka att hans familj är borta. Det är upptakten till Walking Dead, en grafisk serie (comics) som blivit den populäraste tv-serien i USA. 

 

Och ja, det är fantastisk underhållning. OM man gillar post-katastrof-temat, zombies och mänsklig moral som sätts på prov.  Men, som sagt, den hade några major plot-svårigheter i säsong 1 och 2. Säsonger som ger väldigt mycket utrymme åt ett tradigt triangeldrama mellan sheriffen Rick, hans fru Lori och Ricks bästa vän Shane. De två senare försvinner ju senare, av olika anledningar, vilket släppte serien fri och fick den att gå vidare till mycket mer intressanta spår. 

 

Shane var en sprättig jävel som bara inte kunde låta bli att fingra på sin (förmodade) döda bästis fru så fort zombieinvasionen satte igång och förvandlade hela civilisationen till skitiga (men ack så snygga) vandrare med skinnvästar, armborst och knivar i varje bälteshål. Shane saknade jag inte en sekund när han… förvandlades. 

 

Och visst kändes det som att Lori låg med Shane för att få hans beskydd (för kärlek var det väl inte) ? Hade inte Shane ”tagit hand om” Lori och Carl annars? Jag vet inte, men var inte hela den intrigen lite sexistisk? Måste en kvinna vara ett byte mellan två bästa vänner? Kunde inte Lori ha fått kicka liiite ass, istället för att vara den förstående frun som passade på att köra rakt in i ett träd så fort hon fick chansen att sticka ut på äventyr?

 

Så många frågor.

Men också det här. En googling på Lori och Shane visar ju vem som slutshameas och vem som kommer otroligt lindrigt undan moraliskt trots att det är Shane som sviker sin bästa vän, dödar människor i den egna gruppen och angriper Lori sexuellt. Internet makes me sad sometimes. 

 

LORI

 

 

 SHANE

 

 

 

Talande 🙂 dialog från avsnitt 1, säsong 1.

 

Rick Grimes: What’s the difference between men and women?

Shane Walsh: Is this a joke?

Rick Grimes: No, serious.

Shane Walsh: Never met a woman who knew how to turn off a light. Born thinking the switch only goes one way: on. Come home, house all lit up, and my job, you see, apparently because my chromosomes happen to be different is that I gotta walk through that house and turn off every single light this chick left on.

Rick Grimes: Is that right?

Shane Walsh: Yeah, baby. Oh Reverend Shane is a-preachin’ to ya now, boy. Then this same chick, mind ya, she’ll bitch about, uh, Global Warming. This is where Reverend Shane wants to quote from the Guy Gospel and say, ”Uh, darlin’ maybe if you and every other pair of boobs on this planet could just figure out that the light switch, see, goes both ways, maybe we wouldn’t have so much Global Warming?”

Rick Grimes: You say that?

Shane Walsh: The polite version. Still, that earns me this look of loathing you would not believe and that’s when the Exorcist voice pops out ”You sound just like my damn Father! Always yellin’ about the power bill and tellin’ me to turn off the damn lights!”

Rick Grimes: What do you say to that?

Shane Walsh: I know what I want to say. What I want to say, ”Bitch, you mean to tell me you’ve been hearing this your entire life and you are still too damn stupid to learn how to turn off a switch?”

Game over

Spoilervarning: Game of Thrones avsnitt 2 i säsong 4.

 

 

 

 

 

Ok?

 

 

 

 

 

 

”We’ve had vicious kings, and we’ve had idiot kings, but I don’t think we’ve ever been cursed with a vicious idiot for a king!” – Tyrion Lannister om Joffrey Baratheon. 

 

Alltså, jag har nog sällan upplevt en sådan lustfylld stund som när Joffrey hostar en gång för mycket. När man fattar att det är slut för den lille sadisten som tror att han styr King’s Landing, när det i realiteten är Tywin, Cersei, Tyrion, Margaery och farmor Tyrell, lord Varys, Littlefinger – ja i princip alla utom just Joffrey. Trots det är jag rätt säker på att jag kände ett sting av sorg när Cersei pressade fram ett ynkligt ”my son”, över Joffreys döda kropp. Tv-historiens mest hatade karaktär har gått i graven, och alla firar. Vem ska nu tortera horor, döda bebisar, massakera böcker, förolämpa alla i sin omgivning och komma med komplett galna idéer när andan faller på? 

 

Ja, lite tomt kommer det allt bli. One down, one to go. Nu är oäktingen Ramsay Snow seriens största sadist. Grattis Ramsay! Och du, Joffrey Baratheon, rest in hell.