Antagonisten fattar eld

Passade på att se Hunger Games: Catching Fire i mellandagarna, på Biopalatset i Borlänge (salong 3). Bara det senare är en egen historia, men nu håller jag mig till att tycka om Katniss Everdeens fortsatta äventyr i Panem…

 

 

HUNGER GAMES: CATHING FIRE

Regi: Frances Lawrance

 

Det må vara ungdomlig science fiction, men jag gillar Hunger Games – både böckerna och filmerna. Författaren Suzanne Collins förtjänar inte Nobelpriset (hon skriver förskräckligt, men fyller böckerna med så mycket action att man struntar i det), men ska ha kredd för att ha skapat berättelsen om Panem och anti-hjältinnan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrance). Katniss är butter, humorlös, enkelspårig, socialt kantig och en smula självupptagen. Och trots att det kanske inte hade skadat att ge henne lite humor tycker jag att hon är en hyvens karaktär. Hon bär på en icke-lismande girl power och tänker i första hand på sin familj, men vill knappast rädda hela världen – det är bara det att andra tror på hennes förmåga att förändra världen. Katniss Everdeen är med andra ord ingen typisk, kvinnlig karaktär – utan är en person i första hand. 

 

Andra fördelar är att hon inte sprudlande kastar ur sig ”jag älskar dig” till sina manliga älskare hur som helst, eftersom hon har fullt upp med att distrahera den politiska makten. Och hon kan skjuta pilbåge som en gudinna! Att hennes ”pojkvän” Peeta bakar kakor och slätar över Katniss sociala klavertramp jämt och ständigt gör saken bara ännu tydligare – det är bannemej inte ofta en tjej får leva rövare och vara en hjälte. 

 

Hunger Games: Cathing Fire är mycket bättre än första filmen. Vissa delar är upprepande och övertydliga, visst, men hjärtat är på rätt plats och spänningen är på topp. Plotmässigt ser det ut så här: För att ”fira” Hungerspelens 75:e år och kvartssekel arrangerar president Snow (Donald Sutherland) och hans nya spelledare Plutarch Heavensbee (Philip Seymour Hoffman) ett hungerspel som aldrig förut skådats… No spoilers! Och medan revolutionen pyr under deras fötter ställs Katniss inför känslomässiga svårigheter. Vem ska hon ligga med: Hunken Gale från kolgruvan eller den snälla bagarsonen Peeta ?! (Jag röstar på Peeta, trots att alla andra verkar hata honom.)

 

Men, den största behållningen är science fiction-biten – den episka berättelsen om den ofrivilliga hjältinnan och framtidsdystopin Panem (ett förkrympt Nordamerika). Och referenserna till vår egen tids dubbelmoral där en liten, rik elit lever på fattigas arbete. Det är där det brinner till i maggropen, det är där Cathing Fire är som mest brännande aktuell. 

 

(Förlåt alla ordvitsar). 

God fortsättning. 

 

Ps. Sista filmen, The Mockingjay: del 1, kommer ut 2014 och del 2 ett år senare, 2015. De delar tyvärr upp sista boken i två filmer, i rent komersiellt syfte antar jag. 

 

Max och zombieeffekten

 

Så här i juletider blir det mycket repetition. Gabriel Odenhammar lär ju ha hunnit fylla 45 i verkligheten, men är fortfarande den truliga lillgrabben Max i tv-serien ”Svensson, Svensson”. Till och med Per Oscarsson ser ung och pigg ut i ”Kan du vissla Johanna”. Det mest nyskapande SVT har frambringat på tv i år är Drottning Silvias 70-årsfirande med en nasal Peter Jöback på repertoaren. Allt är så förutsägbart att man vill sticka en kniv i brödrosten. 

 

Hur som helst. Jag har haft en del tid över för filmtittande på senaste tiden, men lite åt att skriva om e’t. Så här kommer ett par korta, men kärnfulla sågningar. Varning för spoilers i framför allt Snabba Cash 3. 

 

World War Z

Regi: Marc Foster

Handling: Zombie-epidemi sprider sig över jorden. Räddningen? En f.d. FN-snubbe som jobbat i katastrofområden. 

Snabbrecension: Öh. Så många frågor. Varför är Brad Pitt så laaam? Varför är zombisarna animerade, omänskligt snabba samt starka, och självmordsbenägna? Varför ser Jerusalem ut som en  bergsby på romartiden (det är en modern stad era as)? Varför tror någon att en kille som Brad Pitt, en FN-humanist med scarf och tygarmand, ska fixa biffen – helt själv? Varför kastar han en handgranat i ett flygplan? För att inte tala om alla fysikaliska lagar som bryts, gång på gång. Tyvärr får man inga svar. Men jag antar att någon producent ville rida på Walking Dead-vågen och behövde skita ur sig en zombiefilm illa kvickt. 

 

(Jag och zombien är överens: Brad Pitt har aldrig varit mindre aptitlig). 

 

Snabba Cash 3: Livet Deluxe

Regi: Jens Jonsson

Handling: Det skulle manusförfattarna kunna få svara på… 

Snabbrecension: Vad i helvete har ni gjort med arvet efter Snabba Cash 1 & 2?! Jag skiter väl i Radovan! Jag vill veta vad som hände med JW. Och då menar jag inte, hej JW 30 sekunder i början och 60 sek i slutet, utan hey vad hände där i slutet på tvåan? Hur hanterar du skuldkänslorna, hur mår du? Och det otroliga svaret blir ”letat efter min syster” – som (spoilervarning!!) visar sig ha varit en av Radovans ho’s. Alltså, nej. Det måste ha sett lika otroligt på papperet som i slutproduktionen. Logiska luckor my ass, det är bara dumt. Och ointressant. Som om JW:s saknad efter sin syster som skymtat tidigare inte var nog smärtsamt, nej vi måste föreställa oss JW:s försvunna syrra i samma kriminella smörja som han själv hamnade i av en slump. Och än en gång, varför skulle jag bry mig om Radovans familjeaffärer helt plötsligt – efter hans roll som fiende nr 1 till JW, Jorge och Mrado? Obegripligt dålig och ointressant sidospår, där inte ens en kvinnlig huvudroll som förvandlas till den serbiska maffians överhuvud får mig enegagerad. Enda ljusglimten är Jorge och Nadja, som klättrar från bottom of the food chain till toppen. Äntligen lite rättvisa (typ). 

 

 

För er som är trötta på gangsterfilmer med zombieeffekt (man dör och återvänder som zombie för att äta upp producenternas mammor för 40 år sedan, så att de aldrig ser dagens ljus) kan jag STARKT rekommendera:

 

Blackfish, som har 8.0 på IMDB. Oh så bra!! 

 

 

God jul. 

Broken Circle Breakdown

 

I helgen blev jag kär i bluegrass efter att ha sett The Broken Circle Breakdown. En belgisk film regisserad av Felix Van Groeningen. Den visades på Stockholms filmfestival, men jag missade den då. Om man som jag är svag för musikfilmer och musikaler vill man så klart se BCB efter att ha sett den här trailern:

 

 

 

Jag kommer inte spoila filmen mer än det som typ berättas på IMDB:

 

”Elise and Didier fall in love at first sight, in spite of their differences. He talks, she listens. He’s a romantic atheist, she’s a religious realist. When their daughter becomes seriously ill, their love is put on trial.” – IMDB

 

Och ja – jag blev helt kär i musiken och totalt hjärtekrossad av historien om Elise (Veerle Baetens) och Didier (Johan Heldenberh) som blir superkära och får en dotter, Maybelle (Nell Catrysse). De spelar bluegrass, rider nakna och bor på en mysig gård någonstans i Belgien. Det är en historia berättad genom musiken, melankolisk country-bluegrass som skickar rysningar från nacke till knäna eller vartsomhelst där du har behåring. Tyvärr går det ju åt helvete för det poetiska paret, då deras lilla dotter blir sjuk. Hur hårt det går åt helvete tänker jag inte berätta, men jag kan säga att det var en jobbig film att se. Inget för fredagsmyset då filmen hänger kvar ett tag efter sluttexterna, och egentligen inget för söndagsångesten heller, om du inte är sadomasochist.  

 

Filmen är uppbyggd så att man följer två parallella historier samtidigt, dåtid och nutid. Lycka och olycka, vilket fungerade bra och skapade balans. Samtidigt kändes det som att man slets isär, precis som karaktärerna. Men här fanns också något mer än hjärtesvärta och höbalar i motljus. Det här med att Didier är övertygad ateist och Elise religiös tycker jag var intressant, även om det inte etablerades förrän ganska långt in i filmen. Lite klumpigt av regissören kanske, men inte konstigt då allt fokus läggs på Elise och Didiers kärlekshistoria, och man får inte riktigt lära känna dem som inidvider. Ateist vs religiös (eller snarare andlig, jag uppfattade inte Elise som religiös) kändes lite som ett sidospår, som ett extra politiskt lager, samtidigt som det  var uppfriskande apell mitt i allt det känslomässiga. Och om man vill göra någon sorts moral av deras olika trosgrunder, så klarar faktiskt ateisten av krisen bättre än den religiösa. Det är förstås en grov generalisering som förmodligen inte går att plocka några ateist-poäng på, men jag undrar om det finns en tanke bakom det hos manusförfattaren eller regissören? Nu bygger ju filmen på en pjäs av Johan Heldenbergh (som spelar Didier) och Mieke Dobbels, så svaret kanske finns där. 

 

Filmen skulle för övrigt klara Bechdel-testet. Men enbart tack vare replikskiften mellan Elise och dottern Maybelle. Annars är det mest karlar med banjos och fioler, om än otroligt charmiga sådana.