Förlåt men jag sträckläser

… den här boken:

 

Vett och etikett på bio #part 1

Alltså, hörrni.

Det är dags att vi pratar om hur man bör och icke bör bete sig när man tittar på film. BIOFILM. När man inte sitter ensam hemma med handen i byxlinningen och kan pausa för toalettbesök, telefonsamtal, justera ljudet eller släppa en skit. 

 

Om Magdalena Ribbing hade varit filmnörd hade det förhoppningsvis funnits ett kapitel i någon av hennes böcker om vett och etikett på biograf. Jag är övertygad om att hon går på ”biograf”, inte ”bio” som nån annan svenne. Men jag tror att hon skulle hålla med mig om att det är viktigt att visa lite respekt för de man delar salong med, för att inte ”skapa dålig stämning”. 

 

 

Vet ni vad som gör mig arg?

När någon tjomme sätter sig intill, bakom eller framför mig på bio och ÄTER CHIPS ur en jätteprasslig påse. Det är så själviskt att det finns inte. Jag har INTE köpt chips av en anledning, och det är för att chipsprasslande låter som en helikopter som gör slarvsylta av ett träd i höjd med min axel. Man ba, nähä, sitter jag inte i en biosalong och försöker leva mig in i en berättelse? Jaha, är det här din helikopters landsningszon? Förlåt mig. Jag har visst betalat 130 kronor i onödan. Lika mycket som du, din odåga till chipsnazi. 

 

Föreställ er att ni sitter mitt i en hjärtskärande scen av Hunger Games på en biograf i Borlänge. Tårar väller upp, det kramar runt hjärtat, det är helt tyst i salongen. Men plötsligt dallrar det till i ljudhorisonten. Du rycks ur drömvärlden och upptäcker en familj i utkanten av ditt synfält. De skickar runt en chipspåse mellan sig. Alla ska, av någon outgrundlig anledning, ha chipsen som befinner sig i botten av påsen. De översta duger helt enkelt inte. Ett och ett går inte heller. Nej, hela näven ska ner – och hela potatislandet ryms strax i deras munnar. ”Glöm inte att skölja bort jorden, era bönder” har jag lust att skrika. Men jag nöjer mig med att (som Magdalena Ribbing rekommenderar) skära sönder deras bildäck ute på parkeringen. 

 

Tillbaka till filmen. Har du också glömt bort vilken film du tittade på? Tappat feelingen? Jag sitter i alla fall där med gnisslande tänder och tänker: VARFÖR är det en jävla rättighet att äta snacks på bio? Det borde istället vara en skyldighet att garantera allas trevnad på lika villkor. (Jag förstår att det är en kommersiell fråga, att miljonvinsterna från Coca-Cola på pappmugg är ett starkt argument för SF att uppmuntra denna vidriga tradition). 

 

Jag förslår dock att SF caterar ett gäng alver så att de kan baka lembas (alviskt bröd som mättar länge) och sälja i styck före visningen så att magar kan mättas lagom till reklamfilmerna, men i övrigt förbjuda all förtäring av knaprigheter. Eller åtminstone ge chipsnazin en papplåda. Popcorn-fascisterna har jag lite mer till övers för, så länge de använder kniv och gaffel. Det bästa vore förstås att dela upp visningarna och låta Pro-snacks-folket leva rövare på sina visningar, och köra snacksfria visningar för oss som verkligen gillar film.

 

Föreställ er, tystnaden. 

 

 

Ps. Tack Fiffis Filmtajm för uppmuntran till detta inlägg!

Stories we tell

Se inte trailern. Läs inte (idiotiska, avslöjande) recensioner. Se bara ”Stories we tell”. Ni kommer inte ångra er. Det är en briljant och stark dokumentär av den kanadensiska regissören och skådespelaren Sarah Polley (Take this waltz). Den hade premiär på Venedigs filmfestival 2012, visades 2013 på Tempo Dokumentärfestival i Stockholm och har vunnit en hög med filmpriser.