The Girl with All the Gifts (2016)

Tuggade i mig (!) denna lilla pärla till film här om kvällen. En i mina kretsar rätt så omtalad zombieapokalypsfilm som på sticker ut hakan med ett annorlunda perspektiv. ”The Girl with All the Gifts” handlar om en flicka vid namn Melanie som trots sin belevade brittiska knappt betraktas som en människa av sin omgivning. Tvärtom kallas hon och de andra barnen som hålls inlåsta i andefattiga celler för ”friggin’ abortions” av soldaterna som vaktar dem. Ett ordval som förklaras lite längre in i filmen kan man säga.

Även om jag har mina aningar (eftersom jag vet vilken genre filmen tillhör) undrar jag vad det är för fel på barnen. Varför sitter barnen i rullstolar med huvuden och händer fastlåsta? Varför rullas de in i ett klassrum för att lära sig det periodiska systemet? Under en lektion, då den sympatiska läraren Helen Justineau hamnar i konflikt med en aggressiv sergeant vid namn Parks, får vi veta svaret. Doften av människohud (och blod får man anta) förvandlar dessa lammungar till hungriga vargar. Plötsligt skjuter käkarna fram och de tuggar mekaniskt efter människokött. Jag fick rätt mastiga rysningar på armarna vid ljudet av klapprande små barnmunnar kan jag säga.

Den blandade känslan av obehag och empati för de fängslade barnen som uppstår i mig – det är ju inte deras fel att de är hungriga på människokött – tycks även finnas hos Justineau. Ett särskilt gott öga har hon till den intelligenta och vänliga Melanie, som trånar efter uppmärksamhet och beröm från sin lärare. Jag minns själv hur härligt det var att bli SEDD av vuxna när man var liten och denna respons är halmstrået som Melanie griper efter i sin ensamhet. Vi introduceras även till forskaren Dr. Caldwell, gestaltad av en snaggad och skarp Glenn Close. Hon söker efter svar på zombie-epidemin hos barnen, för till skillnad från horden av ”hungries” som härjar utanför militäranläggningen, är de födda med svampsmittan som drabbat världens befolkning, och de förvandlas bara stundvis till besinningslösa bestar. Här finns alltså en ny generation av halv-zombies, vilket komplicerar och fördjupar frågan om människovärde. 

”The Girl with All the Gifts”, som är baserad på Mike Careys roman med samma titel, bockar av zombiefilm-listans sedvanliga element – ödesdigra bett som förvandlar levande till blodtörstiga ”hungries”, den logiskt tänkande forskaren (Caldwell) som är beredd att offra några liv för ”the greater good”, den hårdhudade Sergeant Parks som försöker upprätthålla ordningen in i det sista, humanisten Justineau (namnet måste vara en blinkning till rollfigurens rättvisepatos väl?) som står på barnens sida. Och i stormens öga har vi Melanie som står med ena foten i den gamla världen och den andra i den nya.

Det är kring denna ”konflikt” – självaste Melanie – som filmen tar sig ton på ett intressant sätt. Valet att skildra apokalypsen genom Melanies ögon, där hon och de andra barnen är de förtryckta, kastar ett inte så förmildrande ljus över människorna som desperat kämpar för att rädda mänskligheten. Tolvåriga skådespelaren Sennia Nanua är ett ovanligt vackert och vänligt poster face för zombieapokalypsen. Trots att hon tar sig en smakbit av såväl människor och djur är hon filmens osvikliga protagonist. Som man hejar på. Utan hennes likeability hade det varit svårt att framföra den civilisationskritik som filmen vill understryka.

Det är en uppfriskande, rak och enkel historia i en genre som börjar bli liiiite tjatig, för att inte säga experimentell. ”Warm Bodies” lade romantik till blodslafset och ”Pride and Prejudice and Zombies” kastade in dönickarna i en Jane Austen-klassiker. ”The Girl …” ligger närmare ”28 Days Later” med sin osentimentala, brittiska touch. Dessutom lyckas man göra en film med tre kvinnliga huvudroller av fyra utan att sexualisera dem för fem öre. Bara det är värt en liten applåd.