Category Archives: Filmspanarna

Filmåret 2015

best-of-2015-01-164169

Filmåret 2015 var ett höjdarår och jag såg mycket mer film i fjol i jämförelse med nuvarande år. Som vanligt är ordningen på listan svår att försvara, men jag tänker: vad fastnade och vad gjorde det inte?

Svårast var att avgöra vilken årets bästa film var. Ettan och tvåan har utkämpat en lång och utdragen kamp om översta platsen, och jag skulle nog nästan vilja säga att de delar den för de uppfyllde två vitt skilda ”filmbehov” hos mig. Den psykologiskt tunga kandidaten i tävlan mot en fysisk och visuell käftsmäll, vilken tror ni vinner?

Men vi börjar i rätt ände.

 

10.
Star Wars Episode VII – The Force Awakens

Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.32.27
Jag tänkte först inte ha med denna retro-osande present från en galax långt borta, men insåg att det vore orättvist. Jag tyckte den var SVINBRA i allt utom det fantasilösa manuset som mest upprepade sånt vi redan sett i originaltrilogin. Men Rey, Finn, Kylo Ren och händelsen mellan en viss far och en viss son lämnade tillräckligt starka avtryck för att den ska platsa på listan. Äh, who am I kidding, det hade fan räckt med musiken. PLUS för årets bästa klinkande piano- trailer. Gud vilket armrys.

9.
The Big Short
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.03.39
För att jag skulle fatta den amerikanska finanskrisen behövde jag tydligen en slick Ryan Gosling, Steve Carell med högt blodtryck, Selina Gomez på casino, Brad Pitt i mysskägg och Christian Bale i flipflops. Fy satan vad det gick undan och jag älskade varenda minut. Plus att Melissa Leo är med. Se trailer.

8.
Ex Machina

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.09.48
Denna obehagliga, kluriga sci-fi med åtminstone två briljanta skådespelare i huvudrollerna (Alicia Vikander och Oscar Isaacs) lämnade myror i hjärnan kan jag säga. Vem kunde ana att den regidebuterande Alex Garland hade sådan fingertoppskänsla? Vikander hade gott kunna vinna sin Oscar för denna roll i stället för ”The Danish Girl”, även om hennes rollprestation i den senare var välförtjänt. Läs min recension här.

7.
The Diary of a Teenage Girl

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.15.22
Alexander Skarsgård som sympatisk (!) snuskgubbe, en lysande debut av Bel Powley som ung och kåt i 70-talets San Francisco och Kristen Wiig som otillräcklig morsa är en trio som förtjänade mer uppmärksamhet än de fick. Ett riktigt bra bokmanus ligger till grund för denna ”coming of age”-film som lösgör en ung kvinnas sexlängtan och gestaltar hennes sköra inblick i vuxenvärlden på ett sympatiskt och ändå inte förutsägbart sätt. Se trailer.

6.
Spotlight

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.24.20
Journalistmurvlar arbetar noggrant och till en början motvilligt med en nyhet som kan slå det katolska samhället i spillror. Boston-landskapet är grått, murvlarna är bångstyriga men moraldrivna, och ändå blir det aldrig trist eller enkelspårigt. ”Spotlight” är en perfekt komponerad film som lyckas hålla fingrarna borta från sensationssökande effekter och ändå leverera något sensationellt. Läs min recension här.

5.
Efterskalv
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.33.41

För att lyckas med en ångestmarinerad svensk film om ett samhälles och en familjs hantering av skam, manlighet och vad som händer efter att ett mord begåtts av en minderåring krävs tydligen att en svensk regissör åker till Polen och utbildar sig. Magnus von Horn lyckas i alla fall i mina ögon definiera vad som felas i (vissa) svenska sociala sammanhang och hur förödande det är att låsa in sina känslor, vilket gestaltas oerhört bra av skådespelarna Ulrik Munther, Mats Blomgren m.fl. Nästan i höjd med danska Thomas Vinterbergs ”Jakten”. Se trailer.

4.
Tempête (Land Legs)
Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.00.45

Så hur hamnade en vardagsnära, fransk film om en sjöman så här högt upp på listan, undrar ni kanske? Jag vet inte riktigt jag heller, men kanske har det att göra med att jag själv har en far i yrket och förstår både längtan till havet och den komplicerade relationen som filmens fiskare Dom har till sina strandsatta barn. Eller så för att den helt enkelt är en bra film, drabbande i det lilla. Filmen bygger på verkliga personer och händelser, faktiskt så spelar Dominique Leborne och barnen Mailys och Matteo sig själva imponerande väl. Vann två fina priser i Venedig, så det är inte bara jag som finner den sevärd.

3.
Sicario
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.37.13
Egentligen är det inte så mycket som talar för att jag ska gilla ”Sicario”. Den är macho och våldsam, ”hårdkokt” och träder över den mexikanska gränsen med ett väldigt amerikanskt perspektiv på drogproblematiken, där krigföring framstår som det bästa alternativet. I likhet med ”Prisoners” (av samme Denis Villeneuve) har den dock ett djupt mänskligt mörker som gör den intressant. Den är omöjlig att skaka av sig och jag tror det beror på fyra saker: den laddade stämningen, ljudet (dovt hotfull), precisonsfotot av Roger Deakins – och så Emily Blunt. Man känner utsattheten genom hennes huvudperson som om man själv vore inkastad som agent i en främmande och brutal värld där liv inte är mycket värt. Rädsla är starka grejer. Se trailer.

2.
Mad Max: Fury Road

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.52.25
George Millers runda, rostfärgade glasögon med senilsnören i kombination med hans baby-oskyldiga leende säger på sätt och vis allt. Bara en optimist kan få ett dystopiskt ökenlandskap härjat av rivaliserande klaner att framstå som ett vanvettigt KUL äventyr. För ”Mad Max: Fury Road” är framför allt en rolig film att titta på, det är lite som att andas lustgas och titta på en rockkonsert samtidigt. Samtidigt är det en berättelse om makt, kanske till och med om religiös makt, där de fattiga hålls i schack av myter om Den Store Ledaren och löften om ett Valhall efter döden. Men ballast av alla är upprorets protagonist, den fåordiga Furiosa, som kör utav bara helvete, och Max, den psykiskt rubbade ensamvargen som följer med. Läs min recension här.

1.
Room
MV5BN2VlYjk2OGItMjkyNi00YThkLWE4MTItNDRlMzYxOTQ3MTRlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1__SX1354_SY634_

Årets bästa film kommer från ”Frank”-regissören Lenny Abrahamson. En kvinna är inlåst av sin kidnappare i ett rum med sin femårige son Jack. Han har aldrig sett utsidan av rummet, vilket fungerar både som en skyddande kokong mot omvärlden och ett olidligt fängelse. Den dubbla betydelsen är drabbande.

På ett sätt önskar jag att jag hade läste boken först, jag har sneglat i den efter att jag sett filmen och tycker den verkar oerhört bra skriven, men å andra sidan hade jag kanske inte haft hjärtat i halsgropen på vissa ställen om jag hade vetat vad som skulle hända. Brie Larson och Jacob Tremblay bjuder i vilket fall på årets skådespelarinsatser och ett antal hjärtslitande scener. Om man inte bölar till den här filmen, vad gråter man till då?


Utanför listan, men sevärda: Brooklyn, Cirkeln, Creed, Demolition, Evolution, Inside out, I Smile Back, Mediterranea, Mustang, She’s Wild Again Tonight, Son of Saul, Steve Jobs, The Danish Girl, The End of the Tour, The Hunger Games: Mockingjay Part 2, The Lobster, True Story, Trevligt folk.

Sevärda dokumentärer: The Amina Profile, The Wolfpack.


Årets…

Bättre än väntat: Baskin, Fifty Shades of Grey, Mission impossible: Rogue Nation, Terminator: Genisys, The Vacation, The Walk.

Mest överskattade (om än med vissa kvaliteter): The Hateful Eight,  The Martian, The Revenant.

Sämsta: Burnt, Cinderella, Dark Places, Unfriended.

”Somnade och stängde av”: Ant-Man.


Flera filmspanare har redan bloggat om filmåret 2015 (om jag missat någon, hojta till). Här är deras Topp 10-listor:

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

The Angry Birds Movie (2016)

nevqnwolg6tgzb-1-a_4che

Om du är stormförtjust i Angry Birds – spelet – finns det ingen anledning att ta en paus för att se de arga små fåglarna tjöta med varandra om gröna grisar och äggläggning i The Movie. Varken jag eller de godistankade barnen runt omkring mig, som satt på såna där extrastolar för att se över fåtöljkanten på biografen, skrattade särskilt ofta. Tvärtom är jag rätt säker på att en och annan grät. Jag somnade med jämna mellanrum. Då och då tvingade jag mig att glänta på ögonlocken och följa handlingen över mållinjen. Men hade jag inte varit en sådan artig biobesökare hade jag lätt valt att falla i djup sömn i stället för att se stereotyp snubbel-göteborgs-familjehumor i 1 timme och 38 minuter.

Filmen försökte, det gjorde den verkligen. Men jag tror inte att de som knåpat ihop manuset visste vem filmen var till för. Jag kände att den varken talade till mig som vuxen eller till barnen, den var liksom varken Pixar-smart eller Disney-snäll, utan saknade mest fingertoppskänsla. Till exempel uppfattade jag ett pedofilskämt mitt i allt det fluffiga, vilket föll helt platt med tanke på att publiken i stort sett bestod av barn och deras föräldrar. En alltför märklig kombination av oborstat klarspråk och mumlande i skägget helt enkelt.

Det fanns förstås ett gäng moraliska frågeställningar som guppade omkring i fjäderträsket, men inte ens de var särskilt tydliga. Är det bra att bli arg ibland? Är terapi töntigt? Är den som väljer ett ensamt liv egentligen olycklig? Ska man inte öppna famnen för gröna främlingar som anländer till din ö? Är fåglar supertraditionella kärnfamiljer? Och så vidare.

Att vi såg den dubbade, svenska versionen kanske gjorde sitt också. The Angry Birds Movie kommer inte gå till historieböckerna och betyget landar på en grön gris.

wp-bat-1

Filmspanarna logga

Så här tyckte de andra filmspanarna som vågade sig in bland småfåglarna på Sergel …

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (Jennifer)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

The Forest (2016)

The_Forest_PosterLördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

wp-bat-2

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Filmspanarna logga

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito

Mistress America (2015)

Skärmavbild 2015-12-15 kl. 22.23.41.png

Noah Baumbachs senaste blev lördagens filmspanarfilm på mitt initiativ. Jag gillar ju den här snubbens filmer har jag insett. Den tidigaste av honom som jag har sett är The Squid & the Whale (2005), därefter har jag även sett Greenberg (2010), (Frances Ha (2012) och While We’re Young (2014).

Mistress America är omöjlig att inte jämföra med den förra filmen med Greta Gerwig i huvudrollen, fast här är det egentligen Lola Kirke som äger berättarperspektivet.

Hon spelar Tracy, en nybliven collegestudent som flyttar till New York och känner sig ensam och vilsen i de . Utan några större förväntningar  ringer hon Brooke (Gerwig), sin nya styvsyster i 30-årsåldern, som oväntat nog tar emot Tracy med öppna armar. Tracy blir stormförtjust i Brooke, som triggar Tracys författarambitioner bara genom att vara sitt virvlande, självupptagna jag, i startgroparna med att öppna sin egen restaurang.

Jag tyckte mycket om Frances Ha, som var ett ömt och ganska hjärtskärande porträtt av en kreativ själ som aldrig vill bli vuxen, samtidigt som det var en omtumlande och nästintill skräckinjagande upplevelse för mig då jag kunde känna igen mig i Frances. Här känner jag mer igen mig i Tracy, den unga betraktaren som sveps med i den erfarna, men inte nödvändigtvis mer insiktfulla, Brookes eskapader. Jag sympatiserar med Tracy och finner Brooke underhållande så länge jag har henne på avstånd. Fiktionen fungerar som ett förmildrande filter.

Det är en underhållande film som nog kan ses en gång till för det händer så sablans mycket mot slutet av filmen, efter att de klivit över tröskeln till Brookes före detta bästis och före detta fästmans hus. Där övergår nästan filmen till en karaktärs-driven teaterpjäs med Aaron Sorkin-tempo på replikerna, och jag vet inte om jag verkligen tyckte att det funkade hela vägen. Kanske blev det lite för nördigt och lite för kul rentav?

Som helhet tyckte jag bättre om den här än While We’re Young. Både Greta Gerwig och Lola Kirke (syster till Jemima Kirke = Jessa i Girls) är ”indielikeable” skådisar som passar perfekt in i Noah Baumbachs ångestdrivna och krisande persongalleri. Någonstans har jag läst att regissören har sagt att han tenderar att göra filmer om personer som inte riktigt lyckas leva upp till bilden som de har av sig själva och Mistress America är i det perspektivet inget undantag. Det bästa i filmen sägs i den allra sista scenen, och det är väl först där och då, som vi förlåter Brooke för den hon är.

Det finns nog mycket mer att säga om filmen, men jag överlåter det till kommentarsfälten och muntliga diskussioner. Kanske är jag för snål med betyget, kanske inte.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Filmen genererade mången åsikter och diskussioner, så klicka vidare och läs de övriga filmspanarnas åsikter:

Fripps firlmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och trycka ord

Jojjenito

Movies-Noir

Har du inte sett den?

 

 

Evolution (2015)

Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.

Men vi börjar från början.

Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.

10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.

Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i  karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.

De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.

Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.

Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.

Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.

Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.

Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.

Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.

Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.

Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.

wp-bat-4

Filmspanarna logga
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?

Rörliga bilder och tryckta ord

Tema: Svenskar i Hollywood

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 22.31.46(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Filmspanarna loggaRisken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington. Skärmavbild 2015-09-01 kl. 23.26.05

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

  1. Till det som är vackert (2009)

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 21.12.52

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

3-5-5

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 20.57.30

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

wp-bat-4

 

3. Testament of Youth (2014)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 21.49.23

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

wp-bat-3

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Bästa filmerna 2002

Jag har varit lite seg (minst sagt) med bloggandet senaste tiden och inte riktigt funnit … ro att skriva så mycket om filmerna jag ser. Det blir så i bland. Det betyder inte att jag har slutat titta på film, följa tv-serier eller listar årsbästalistor (även om jag duckade för 2003, vilket nu jagar mig i hasorna). Men när jag insåg att jag höll på att missa deadline (den var i morse) för filmbloggarvännernas publicering av årsbästa-listor för 2002 fick jag eld i baken och prånglade ut en lista jag med, lagom till eftermiddagskaffet. Bättre sent än aldrig kommer det att stå på min gravsten.

År 2002 har fler självklara listfilmer än 2003. Det finns ett par RIKTIGT bra filmer vars sugproppstentakler vägrar att lämna mitt hjärta i fred, och så några som jag inte minns så bra, men har en bra magkänsla för. Alltså …

 

BÄSTA FILMERNA 2002

 

10. Bowling for Columbine av Michael Moore
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.56.38

För att Michael Moore hade rätt i att ifrågasätta USA:s vapenlagar (ett ännu aktuellt ämne) och för att han gjorde det på ett mycket underhållande sätt.

 

9. LOTR: The Two Towers av Peter Jackson
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.52.51

Även om jag nog anser att mellanfilmen är den svagaste i trilogin och ogillade förändringarna i manus – avskydde wargsen och tyckte att Aragorns lilla detour i floden var onödig – så är slaget vid Helms deep så maffigt och mörkt att jag inte kan neka The Two Towers en plats på listan. På bilden ser ni min favoritalv: Haldir.

 

8. Confessions of a dangerous mind av George Clooney
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.49.05

Jag minns att jag älskade den här filmen för 10-12 år sedan, även om jag inte minns jättemycket av handlingen i dag. Men jag kollade på trailern och tyckte att den kändes ”rätt i magen”. Är väldigt svag för Sam Rockwell också. Och Drew Barrymore är skön.

 

7. Catch me if you can av Steven Spielberg
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.37.58

Leonardo Di Caprio och Tom Hanks är perfekt castade i denna katt-och-råtta-lek som bygger på den sanna historien om bedragaren Frank Abagnale Jr. Har också ett av de snyggaste intron (title sequance) jag vet. Visste ni att Amy Adams har en liten roll i filmen som sjuksköterska?

 

6. 28 days later av Danny Boyle
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.33.58

Jag trodde att jag hatade zombiefilmer pga för äckligt, tramsigt och stressigt. Och efter att ha sett World War Z kan jag konstatera att snabba zombies tycker jag inte alls om, jag föredrar de långsamma dönickarna i Walking Dead. I 28 dagar senare är det mao inte zombisarna (snabba) som fick mig på kroken, utan det är Cillian Murphy, den brittiska kontexten och den karaktäristiska Danny Boyle-känslan som övertygar.

 

5. Adaptation av Spike Jonze
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.32.08

Precis som Confessions … är det här en film jag har vaga minnen av, men VET att jag verkligen tycker om. Charlie Kaufman lyckas alltså snärja två platser på listan trots att jag inte kan återge handlingen i filmerna utan att först kolla IMDB. Intressant. Givetvis bör jag se om denna för att försäkra mig om att den hör hemma här. Later.

 

4. Bloody Sunday av Paul Greengrass
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.13.05

Det blir ett blytungt och politiskt laddat upplopp mot toppen av listan. Bloody Sunday är ett grovkornigt Based on a true story-drama om händelserna den 30 januari 1972 då demonstranter från medborgarrättsrörelsen på Nordirland dödades av brittiska militärer. Starkt, politiskt, orättvist.

 

3. Lilja 4-ever av Lukas Moodysson
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.19.21
En självklar film på listan För jävlig att se, men viktig. Modigt av Moodysson att följa upp feelgoodiga Tillsammans med detta traffickingdrama om utsatthet som utspelar sig inte långt från ”feminismens Saudiarabien” (quote Julian Assange). Bra skådespeleri av Oksana Akinshina.

 

2. The Hours av Stephen Daldry
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.11.25
Jag blir gråtfärdig och lycklig när jag tänker på den här filmen. För att den är så sablans bra. Nicole Kidman, Meryl Streep och Julianne Moore briljerar i rollerna som tre kvinnor i olika tidsepoker som av olika anledningar inte trivs i sitt eget skinn. Särskilt den oigenkännliga Nicole Kidman som Virginia Woolf. Jag läste Mrs. Dalloway efter att jag sett The Hours och knockades av släktskapet jag kände med Woolf trots att hon dog 45 år före jag föddes. Stort!

 

1. Frida av Julie Taymor
Skärmavbild 2015-08-22 kl. 13.05.11

Jag är lite stolt att årets bästa film är regisserad av en kvinna och har eminenta Salma Hayek i huvudrollen. Ett litet ”fuck you” till filmbranschen som inte tror att kvinnors filmer (om kvinnor) säljer. Detta färgstarka och musikaliska porträtt av konstnären Frida Kahlo är en film som följt med mig länge, den har fått mig att älska Mexiko, köpa Frida Kahlo-t-shirts, kapsylörhängen och kylspåpsmagneter med Kahlo på (med det vill jag poängtera att även de taffligaste turistsouvenirerna framstår som attraktiva i mina ögon för att hon är så jävla ball).

Frida är en resa rakt in i hjärtat på en stor konstnär som kämpade med en stelopererad rygg, barnlöshet och en notoriskt otrogen Diego Rivera (i filmen gestaltad av en härligt mansgrisig, men kärleksfull, Alfred Molina) samtidigt som hon målade fantastiska självporträtt, var politisk aktivist och sexuellt fritänkande. Frida är en av mina absoluta favoritfilmer.

 

Värda att nämnas:
City of God (måste se om) Signs (nostalgi!), Gangs of New York, Hero, Lilo & Stitch.

Kvar att se:
The Pianist, Secretary, Whale Rider.

Mina bloggkamrater har också delat ut förstapris och andrapris osv på sina topp 10-listor. Allt som oftast är det i de där listorna som jag hittar inspiration och guldkorn som jag själv har missat.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Flmr

Filmspanartema: Semester

Skärmavbild 2015-07-30 kl. 19.20.02

Egentligen borde man väl skriva om en svensk film på månadens filmspanartema. Och helst en svensk sommarfilm, eller hur? Sommaren är vår religion och semestern våra tio budord.

Men jag ska inte skriva om svensk sommar, wienerbroads och olyckliga seglarpappor. Utan om ”den bästa sämsta filmen genom tiderna”, en kultförklarad skräck-komedi om en familj som åker på semester till en liten by där de blir attackerade av ett gäng växtätande goblins. Inte ett troll så långt ögat kan nå, trots att filmens titel är … Troll 2 (1990).

Skärmavbild 2015-08-03 kl. 20.35.18Troll 2 är som en slasherversion av Ett päron till farsa (Vacation) fast utan en fryntlig Chevy Chase och i stället för eviga rondeller framför Big Ben är det hjärntvättade bybor, dumma beslut och gröndreglande goblins som hotar familjens semesterfrid.

Familjen i fråga heter Waits i efternamn och gör ett husbyte med en annan familj för att komma i väg på en härligt lantlig semester i en liten by. Men dagen innan de ska åka får sonen i familjen, Joshua (Michael Stephenson) besök av sin döda morfar som dyker upp i en slags drömsekvens och varnar Joshua för de onda goblinsarna som kommer att  förvandla dem från människor till växter så att de kan äta upp dem. Men varför haka upp sig på något som ett svävande morfars-huvud säger… Familjen reser ändå.

Skärmavbild 2015-08-04 kl. 21.15.10 Skärmavbild 2015-08-03 kl. 20.07.20

Tvärtemot vad filmen vill ge sken av så har Troll 2 ingenting med filmen Troll från 1986 att göra. De avbildade trollen på filmaffischen till tvåan här ovan till exempel förekommer inte över huvud taget i Troll 2. I stället har vi att göra med gröna goblins med huggtänder och spjut till sitt förfogande. Och jag kan inte svara med säkerhet på varför regissören Claudio Fragasso (under namnet Drake Floyd) ville förknippa sig med Troll – och kalla sin film Troll 2 – utan att ha med några troll i filmen?!

Kanske tyckte italienaren Fragasso att det kunde vara fiffigt att lura in den amerikanska publiken genom att anspela på en annan amerikansk film. Kanske visste han inte att Troll var en riktig flopp? Kanske tyckte han att det var en bra film …

Skärmavbild 2015-08-03 kl. 20.22.00Inte heller den här —>
officiella filmaffishen på IMDB stämmer överens med filmen. Monstret på bilden förekommer inte i Troll 2 och inte den lilla killen heller. Men det är egentligen en ganska talande ideologi för filmen överlag. Ingenting är logiskt. Som att ”trollen” har huggtänder trots att de är vegetarianer. Eller varför mamman i familjen är besatt av att säga sonens namn hela tiden. Obehagligt. Och det finns en hel del element och scener i filmen som väcker ett visst mått av obehag. Grönt slajm till exempel. Usch, kladdigt. Obalansen mellan komik och tragedi – är det meningen att vi ska skratta eller skrika av rädsla när goblinsarna förgiftar en tjej så att hon smälter ner till en grön geggamoja så att trollen kan äta upp henne, eller när Joshua erbjuds en smakbit av sin egen mamma? Den morbida humorn är svårmanövrerad och min analys är att regissören är tondöv helt enkelt.

Det som är skrämmande på riktigt är snarare de märkliga sidospåren, som att tonårsdottern i familjen anklagar sin pojkvän för att vara homosexuell eftersom han bara vill hänga med sina killkompisar, att ingen, INGEN lyssnar på Joshua, eller att det antyds att pappan Michael (George Hardy) använder sitt bälte till mer än byxassistans när Joshua har betett sig illa …

Syftet med filmen? Tja, någon slags kampfilm för carnism? En medveten b-film? En misslyckad skräckfilm? En jättemisslyckad familjefilm? Är den rolig? Knappt, inte ens som ”spoof”-film. Men något har den ju – i alla fall enligt filmens hängivna fanbase.

Skärmavbild 2015-08-04 kl. 21.55.43Nästan 20 år efter att Troll 2 kom ut gjorde ”Joshua” som spelades av Michael Stephenson dokumentären Best worst movie (2009) om hur en usel b-film lyckades hitta en plats i hjärtat hos många filmälskare som garvar läppen av sig åt den taffliga produktionen. Som ÄLSKAR hur satans kass den är. Som avgudar George Hardy och repliken:

”Do you see this writing…? Do you know what it means…? Hospitality. And you can’t piss on hospitality! I WON’T ALLOW IT!”

Stephenson söker upp sina forna medspelare och undersöker hur filmen har påverkat dem och med deras karriärer – blev det något av dem? Dokumentären om Troll 2 har mer att säga än filmen i sig. Särskilt underhållande är regissören Claudio Fragasso. Det är omöjligt att säga om han är en knäppgök – eller ett smått geni som förstår att han tjänar på att behålla masken och påstå att filmen är gjord utan ironiska avsikter. Kanske är det vad som är mest obehagligt med Troll 2. Att man inte vet vad som rör sig i hjärnan hos en människa som inte kan göra skillnad på troll och goblins.

Filmspanarna logga

Det här var månadens filmspanartema. För att se vad de andra har skrivit om, dundra in på deras bloggar och läs!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch

När det går åt helvete och ändå slutar så bra

Månadens filmspanartema är DET GÅR ÅT HELVETE. Och som vanligt är det fritt fram att tolka temat precis hur man vill så länge det handlar om film. Att något går åt helvete har ju sällan en positiv klang. Men visst finns det gånger då den där utförsresan trots allt leder till något gott, eller åtminstone till en insikt. En sådan film ska jag skriva om i dag.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.17.35

“Listen dude, it’s two bitches in a car”. Så avfärdade en regissör manuset till Thelma & Louise (1991) , trots att det var självaste Ridley Scott som visade det för honom. Varpå Scott svarade: “No! It’s epic!”

Scott hade vid den här tidpunkten i slutet av åttiotalet två storfilmer bakom sig; Alien (1979) och Blade Runner (1982) och hade även producerat ett par filmer. Thelma & Louise skulle bli hans tredje kultförklarade nål i kavajen, även om han inte visste det då.

Skådespelare som Michelle Pfeifer, Holly Hunter, Frances McDormand, Meryl Streep och Goldie Hawn var på tapeten för filmens två huvudroller  – men allra hetast på gröten var Geena Davis. Som initialt var inställd på rollen som Louise. Men Scott var inte övertygad och föreslog istället att Davis skulle spela Thelma. När Susan Sarandon kom in i bilden var det inget att grubbla över längre – och resten är filmhistoria, som de lärde brukar säga.

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.51.04

Man brukar prata om Thelma & Louise som Ridley Scotts film, vilket är sant förstås, men det hade inte blivit någon feministisk milstolpe om det inte vore för att Callie Khouri, en musikvideoproducent, hade tröttnat rejält på kvinnliga stereotyper på film och fått för sig att skriva ett manus. Hon hade aldrig skrivit något innan. Khouri skrev ner sin idé på en lapp: Two women go on a crime spree.

Så här kände Geena Davis när hon fick manuset i sina händer:

”I just had never seen a script of two so fully realized female characters before. Once in a while you see one with one really great part for a woman, but with two characters that was so equal and so moving and three-dimensional was just very, very unique.”

Inte för att förmågan att skriva ett bra manus sitter mellan benen, men jag skulle gissa att erfarenheten av att vara kvinna spelar roll för trovärdigheten i just denna film. För det handlar om just identifikation och då duger det inte att vara någons fru, älskarinna eller prostituerad. Samtidigt, att skriva ett manus som går ifrån den gängse bilden av kvinnor på film fick konsekvenser; Thelma & Louise skapade kontroverser när den kom ut 1991, framför allt i USA där debatten var polemisk: är det en feministisk film eller en manshatarfilm? Andra tog lättare på frågan. Susan Sarandon uttryckte sig så här:

”I thought it was a cowboy movie with women and trucks instead of guys and horses.”

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 21.41.31Men visst har den en politisk udd. Av samma anledning som filmen kritiserats för att rättfärdiga våld och måla upp en taskig mansbild, får Thelma och Louise handlingar i filmen ödesdigra konsekvenser.

”If you step out of line, the punishment is severe” sa Callie Khouri i en intervju vid 20-årsfirandet av filmen.

Med andra ord: Thelma och Louise må köra utför ett stup med leenden på läpparna, men de gör det för att de inte vill tillhöra en värld där en kvinna inte kan dansa med en man på en bar, bli full och behöva oroa sig för att bli våldtagen. Och om hon blir det – vem kommer att tro på henne?

”To me the end of the movie was never meant to be a litteral they drive off a cliff and die-kind of moment. It was a way of saying this was a world in which they didn’t believe there was a possibility o justice for them. … […] And this was just a way of letting them go, and letting them stay who they were, who they had become.”

Skärmavbild 2015-05-04 kl. 17.50.45

Det finns en scen i filmen som jag älskar. Thelma sitter i passagerarsätet bredvid Louise och de flyger fram genom ökenlandskapet, bort från polisen som fått upp spåret på dem. De har dödat en man, rånat en bensinmack, hotat en polis till livet och placerat honom i en bagagelucka och satt eld på en lastbilschaufförs levebröd. Polisen, Hal (Harvey Keitel) har precis talat om för Louise över telefon att de är efterlysta för mord. Frågan är om de vill komma döda eller levande ur situationen, det vill säga: ge upp frivilligt och ställas inför rätta eller riskera att dödas av polisen om de fortsätter sin flykt. Deras liv är på väg käpprätt åt helvete. Och ändå, en känsla av total frihet.

”I wanted to write a movie about what the world looked like from the front seat of that car” säger Callie Khouri.

Och summerar i denna mening poängen med Thelma och Louise för mig. Frihetstörsten, att sitta i förarsätet och se världen ur ett annat perspektiv än det som tilldelats en. Det är ett motiv som drivit ”outlaws” genom alla tider antar jag, från Bonnie & Clyde till Tony Soprano. Känslan av att ha full kontroll över sitt eget liv och inte kontrolleras av andra driver Walter White Breaking Bad att bryta sig fri och bli ”the one who knocks”. Kosta vad det kosta vill.

Thelma: I feel awake, wide awake. I can’t recall ever feeling this awake, you know what I mean? Everything looks different. You feel like that too, like you’ve something to look forward to?
Louise: We’ll be drinking margaritas by the sea, mamacita.
Thelma: Hey, we could change our names.
Louise: Could live on a hacienda.
Thelma: I would get a job, I’ll work at Club Med.
Louise: Now, what kind of a deal that cop have to come up with to beat that?
Thelma: Have to be pretty good.
Louise: Have to be pretty damn good.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 01.33.49

Fler bra filmer med välskrivna kvinnoroller där en av manusförfattarna är kvinna:

A Girl Walks Home Alone at Night (Ana Lily Amirpour)
Brave (Brenda Chapman)
Bridesmaids (Kristen Wiig och Annie Mumolo)
Cirkeln (Sara Bergmark Elfgren)
Dirty Dancing (Eleanor Bergstein)
Frozen River (Courtney Hunt)
Obvious Child (Gillian Robespierre)
The Heat (Katie Dippold)
Till det som är vackert (Lisa Langseth)
Tracks (Marion Nelson och Robyn Davidson)
Wild (Cheryl Strayed)
Winter’s Bone (Debra Granik)
When Harry Met Sally (Nora Ephron)

Extramaterial:
Intervju med Callie Khouri om arbetet med karaktärerna Thelma och Louise.

Filmspanarna logga

Som vanligt ska det bli oerhört roligt att se vad mina bloggarvänner skriver på temat: Det går åt helvete. Dig in!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Flmr