Problemet med Prada

Igår gick The Devil Wears Prada på tv. Har sett den förut, men ville se den igen eftersom jag minns att jag faktiskt gillade den, mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Kanske för att det handlar om en idealistisk journalist i New York som jag kände att jag kunde, hrm, relatera till. (Jag bor i Bagarmossen). Jag älskar dessutom Anne Hathaway och (självklart) Meryl Streep.  

 

 

 

Jag låg alltså i thaibyxor i soffan och åt popcorn och tittade på när skinny trendslavar mästrades av den ökända Miranda Priestly på modemagasinet Runway (baserad på Anna Wintour på Vogue, även om det inte är bekräftat) och tyckte att filmen – även denna gång – var mycket underhållande.

 

Den naiva Andy klär sig så klart omotiverat fult och har omotiverat ful frilla (kamma sig kan hon väl i alla fall göra) när hon först kommer till tidningen. Och så klart får hon en extreme makeover av modegeniet Nigel som ger henne några Prada-outfits att börja med. Sedan rullar det på med nya kläder varje dag och till slut kan Andy klä sig själv utan att skämmas. Det är tillfredsställande med makeovers, man kan identifiera sig med kicken, men slipper görat själv. Samtidigt tänker jag, ack så lättpåverkad, att jag borde börja titta efter en snygg trenchcoat till hösten. Det tillhör dessutom journalist-looken. 

 

En annan fråga gnager: betalar magasinet för hennes kläder? Vem gör det annars? Hon har uselt betalt. Sjukt störigt. Och så till det stora problemet med sensmoralen och det geniala med filmens dubbelhet. Först hatar jag modevärlden, sen tycker jag att den är rätt underhållande och ”inte så farlig”, och när Andy vänder på klacken i slutet hänger jag på. Jävla skitbransch det där. Andy hittar tillbaka till sitt vettiga, idealistiska jag. Men hon blev modemedveten och skitsnygg på köpet. Och that’s the fucking selling point. Ba, kritisera modebranschens sjuka ideal och resursslöseri, men gör det i ett par Manolo Blahnik-skor. Inte ens idealisten Andy kan motstå frestelsen – att gå till intervjun för ”det riktiga journalistjobbet” i en snygg skinnjacka av märket Prada. 

 

Djävulen-Publiken 1-0. 

 

Kommentera genom att trycka på stjärnan under inläggets datum (scrolla upp).  

 

 

 

 

Könens förbannelse

Såg Before Midnight igår. OBS! Fet spoiler-varning. Läs inte vidare om du inte vill veta ett skit om filmen. Läs vidare om du vill se filmen men är intresserad av min tolkning. Here goes. 

 

 

 

Först till det intressanta med själva trilogin. Jag hade en diskussion med H om huruvida det faktiskt är en trilogi eller om det kan komma fler filmer, nästa om 9 år och så vidare. Jag tror bestämt att det stannar här. Trilogin har liksom ett inbyggt bäst-före-datum och en dramaturgi som skulle förlora sin mening om det blev, säg, 4 filmer. Stay with me. 

 

I den första filmen står deras spontana förälskelse i centrum. Det är en relativt ytlig film som inte bjuder på någon karaktärsutveckling. De blir kära i bilden av den andre, bilden av sig själv i den andres ögon och det är situationen som är kärnan. De lever i nuet. (Det är också därför det är den bästa filmen av de tre, eftersom den är überromantisk, drömlik och inte lever under förhållandets komprommiser). 

 

I den andra filmen har verkligheten kommit ikapp dem. Jesses besvikelse över att Celine aldrig dök upp och att hon bott i New York inom räckhåll. Insikten i vad de gått miste om just på grund av deras naiva, romantiska – och antagligen konflikträdda – tidigare jag. De blir medvetna om tiden, att den inte får kastas bort. De vågar erkänna sina brister och blottar sina verkliga känslor. Förhållandet får en chans att fördjupas. 

 

Den tredje filmen är – enligt mig – slutdestinationen. Celine och Jesse har vågat investera sina liv i relationen. De har skaffat barn, bosatt sig i Paris och filmens första scen går direkt på konflikten som man anande skulle komma redan i slutet på andra filmen. Jesse har en son i USA – hur har de löst det? Jesse är märkbart uppgiven över att inte få vara mer med sonen Henry och Celine visar ingen vidare förståelse för hans oro. Krisen briserar till ett storartat bråk som innehåller en fantastisk dialog. Vändningarna i replikerna är förmodligen filmens stora behållning. 

 

Det handlar mycket om manligt vs kvinnligt. Traditionella könsmönster bekräftas och motbevisas. Det kan tyckas tradigt att gå in i detta sårbara område, men Linklater gör en ganska reell skildring av de heterosexuella normernas villkor. Man kommer inte ifrån det, vill regissören säga. Och symptomatiskt nog som det är med Before-filmerna lyckas jag aldrig välja sida, vem som har rätt och vem som har fel. Bråket blottar svagheter och och styrkor hos huvudpersonerna och relationen samtidigt som paret prövas mot de strukturella värderingarna som våldför sig på mänskligheten. Och så det eviga dilemmat med att leva i tvåsamhet. Det är tryggt, men det är ett jävla jobb. 

 

 

Utan att avslöja slutet – jag lovar – så kan jag säga att det kändes som ett riktigt slut för en gångs skull. Det är helt ointresant vad Celine och Jesse gör om nio år. Den dramaturgiska kurvan har nått sitt slut. Om den första filmen var anslag och presentation så kom fördjupingen och upptrappningen i den andra. Tredje filmen når klimax och slutar med en klassisk avrundning i skuggan av antikens Grekland. Att fortsätta mjölka denna berättelse vore ett brott mot dramatikens lagar. 

 

 

Kommentera genom att trycka på stjärnan under inläggets datum (scrolla upp).  

 

Celine/Jesse

… Och jag måste bara säga att jag älskar den här bilden från Before Midnight. Deras kroppar tätt intill varandra, inbegripna i ett samtal (eventuellt monolog av Jesse). Hennes resoluta hållning, han som lutar sig in. Tycker den säger allt om deras relation. 

 

 

 

 

Before-filmerna

Som av en händelse slog jag på teven i fredags och såg Ethan Hawke sitta mitt emot Julie Delpy på ett tåg. Unga och oförstörda. Det var nånstans i början av filmen Before Sunrise (1995). Jag har sett den ett par gånger, men tänkte att det kunde vara bra att fräscha upp minnet inför tredje filmen Before Midnight som nu går på bio. Jag tycker fortfarande att den första är briljant, minns hur jag kände att det var som en parodi på mitt liv way back då man tågluffade och hade konstiga, romantiska möten med främlingar. ”Det hade kunnat vara jag” är inte bara en passande fras för olyckor. (Även om vissa romantiska möten kvalar in där också.) 

 

Direkt när jag var klar med Before Sunrise skyndade jag in på Netflix för att se om Before Sunset (2004) fanns, vilket den till min förvåning inte gjorde. Fick streama på annat håll. Tillbringade alltså närmare 3 timmar med frenetiskt konverserande Hawke/Delpy under en och samma kväll. Blev stressad av andra filmen, då de är i rörelse nästan hela tiden. Både fysiskt och psykiskt ångar de fram, via Paris gator och in sina egna besvikelser. Det är en lättnad när Celine konstaterar att han nog kommer missa sitt flyg. Nu återstår eldprovet i Before Midnight. 

 

Det blir naturligtvis (eller förhoppningsvis) en helt annan film, där utgångsläget är ett annat än de två första filmerna. Nu har de levt ihop ett tag, prövat kemins hållbarhet utanför bubblan. Hur har det gått för de två frihetstörstande romantikerna? 

 

Och frågan är, har de fortfarande sådana här konversationer?

 

 

 

 

 

Ps. De första två filmerna har rating 8.0 på IMDB. Midnight har för tillfället 8.3. dzzz

Retrospektiv: The Road

Se The Road om du vill kräkas. Eller var det alla popcornen och all colan? Det kändes groteskt att sitta i biosalongen med handen i saltlådan och slicka sig om fingrarna när människorna i filmen svälter in my face och allt är en jävla misär. Tydligare blir det inte. En åskådande civilisation tittar på misär med kontrollerade sinnen, för vi är mätta. Filmen vältrar sig i den mänskliga överlevnadsinstinkten och allt hemskt som uppstår när samhället faller samman. Och inte ”bara” civilisationen är borta, utan också djuren, växterna och möjligheten till försörjning. Man är dömd att vandra på vägen och leta konserver.

 

Filmen i sig var inget masterpiece. Några intressanta betraktelser dock, som när Viggo Mortensens son inte känner igen en coca-cola, han vet inte ens hur man öppnar den. Han är född in i apokalypsens efterdyningar. Han vet inte vem Jesus är, han vet inte vad en julgran är för något. Men han känner igen lidande och svält. Han står utan förhållning till världen som den var med alla påklistrade värderingar, som en gång varit verkliga behov, ett sätt att kommunicera kanske. 

 

 (Inlägget skrevs när The Road gick på bio. You figure it out)