Trainwreck (2015)

Trainwreck är ingen biografi, men en del av filmens manus är baserat på komikern och manusförfattaren Amy Schumers egna erfarenheter. Som att ha en kroniskt sjuk pappa, och en lillasyster som är hennes motsats. Att supa och ligga runt för att hon mår dåligt, inte för att livet är härligt. Att leva ut för att slippa ta itu med insidan. Och så kan det ju vara. Det är kanske inte så ”bra”, men varför måste ”lösningen” per automatik vara en parrelation?

Jag skrattade högt under visningen av Trainwreck. Frustade säkert vid något tillfälle. Fick blöta ögonfransar vid två tillfällen, första gången för att jag blev rörd av Amys relation med sin MS-sjuka, rasistiska, homofobiska, irriterande pappa. Andra gången alldeles mot slutet. Ni vet …

Fast ändå … jag får typ svårt att fokusera när jag tänker på den. På så vis stämmer titeln. Det är som att försöka minnas vad som hände efter en tågolycka; det är rörigt, för mycket folk och nä, tåget kom faktiskt aldrig fram till stationen.

Första halvan av filmen har en poäng; den inleds med en ljuvligt cynisk dock-metafor och tycks ifrågasätta tvåsamheten och genusroller, men visst, det saknas lite självinsikt hos huvudpersonen Amy. Men det löser andra halvan av filmen genom att sopa all normkritik under mattan och inrätta sig i ledet. Bli ihop med någon och ge för guds skull INTE UPP även om ni är så omaka att måsar gifter sig med fiskar innan någon tänker tanken att just ni ska vara ihop.

Bill Hader är charmig. Amy Schumer är rolig. Brie Larson är underutnyttjad och dötrist. Tilda Swinton är jättekul. Mest för att det är hon bakom allt det där sminket och den sylvassa brittiska accenten. Och Trainwreck har verkligen sina stunder (Ezra Miller som praktikanten, pitchmötena, slutscenen).

Men det som stör mig är nog att jag aldrig riktigt förstår mig på Amy. Varför är hon trasig? Varför jobbar hon på ett skitmagasin? Varför är hennes syrra så jävla präktig? Och i vilket årtionde utspelades scenen med ”desperate housewives from hell”? Kanske är det vanligt i en amerikansk kontext att kvinnor över 30 utan man och barn ses som paria, och att hemmafruarnas worst case scenario inte sträcker sig längre än till vad det nu var för vardagligt utropstecken (så trist att jag glömt). Men sammantaget är detta hattande mellan ”moraliska” ståndpunkter filmens svaghet.

Även om Trainwreck fick mig på gott humör under bion så dalade upplevelsen i efterhand. Den får godkänt som popcornsällskap, men jag hade väntat mig en smartare film. Och nej, en komedi ska inte vara 2 timmar och 4 minuter lång.

Ex Machina (2015)

Jag har tampats med den här texten om Ex Machina en längre tid. Troligtivs på grund av att den har ett budskap som tvingat mig att knacka rosten av geniknölarna. För det ska Alex Garland ha ett stort tack! Vet inte om jag är färdig med den än, men jag får väl se filmen igen och utvärdera ännu mer då. Men för nu får detta duga. Då jag har valt att skriva om filmens underliggande budskap är det svårt att inte spoila något. Men jag hojtar till när det är dags.

Programmeraren Caleb (Domnhall Gleeson) vinner en tävling och ett besök hos den framgångsrika IT-entreprenören Nathan (Oscar Isaac) i hans smakfulla och ödsliga residens långt ute i vildmarken, omgiven av vackra berg, skog och forsar. Nathan är grundaren till en av världens största sökmotorer på nätet och driver forskningen om artificiell intelligens framåt med egna medel och till synes oinskränkt makt – en tydlig parallell till vår egen tids Google-oligarker.

På plats får Caleb veta att Nathan arbetar med att utveckla en robot med artificiell intelligens som han döpt till Ava (Alicia Vikander) – och att det är Calebs uppgift att pröva hur intelligent hon är genom att kommunicera med henne. Det som till en början är en trevande lek med ord och intellektuella kullerbyttor utvecklas till något annat, något djupare. Ava börjar ta kommando över samtalen. Är hon självmedveten? Är han? Och vad pysslar Nathan med egentligen?

Ex Machina är en sci-fi-thriller som är svår att parera. Den är nästan för snygg, för välartikulerad. Det är egentligen inget negativt, men den glansiga ytan kan lura åskådaren att detta handlar om artificiell intelligens och teknisk utveckling, när det egentligen handlar om mänsklighet och hur vi förhåller oss till varandra, framför allt via våra kön. Skådespelarmässigt är den fläckfri. Alicia Vikander och Oscar Isaac har bägge förmågan att äga rummet och få en att glömma bort att de är skådespelare. Oscarsnomineringar coming up. Alex Garland borde inte bli utan han heller, för han bygger upp en tät, paranoid känsla som är alldeles underbar. För att inte tala om en rätt flippad, men välkoreograferad, dansscen. Som sagt, det är omöjligt att inte tjusas.

Men det finns en undertext i filmen – eller nä, det kan väl knappt kan kallas undertext, utan utgör själva kärnan i manus – som gör Ex Machina till en lika befriande som sorglig upplevelse. Den kvinnliga ai:n är intet nytt, men betydelsen av det har inte alltid haft en viktig poäng – förrän nu. I  flera sci-fi-filmer (Her, Lucy, Blade runner, Stepford Wives, Ghost in the Shell, Metropolis) är ai:n eller roboten en kvinna – hon har åtminstone formen eller rösten som en – medan skaparen oftast är en man. Eva föds ur Adams revben, eller hur? Hon gestaltas inte sällan som en övermänsklig, men ändock sexuell, varelse tack vare de yttre attributen. I somliga fall kan hon använda sin sexualitet som ett vapen för att övermanna svagsinta män, i andra fall är det själva syftet med hennes existens.

I The Stepford Wives motiverar männen sina handlingar med den cyniska frasen ”because we can”. Filmen är en allmängiltig samhällskritik mot en patriarkal struktur där kvinnor objektifieras av män, men saknar en djupare psykologisk analys av såväl män som kvinnor ut ett genusperspektiv. Det funkade väl på 1970-talet, men i dag krävs en mer komplex palett för att måla en bild av den patriarkala strukturen. ”The good guys” kommer inte undan i Alex Garlands version.

SPOILERVARNING! 

Det är ganska uppenbart att Nathan är en douchebag. Man känner vibbarna omgående. Testosteronet skvätter runt karln. Men Caleb då? Är han Avas riddare på vit häst? Varför lämnar Ava honom där i slutet? Jag funderade inte nämnvärt på det, tyckte inte att det var ”fel” men kunde inte sätta fingret på varför. Tills jag läste några fördjupande texter på internet om genuskoderna i Ex Machina. Och kom på att det kanske inte var Domnhall Gleesons fel att jag inte klickade helt och hållet med Caleb.

Varför Nathan byggde Ava som han gjorde var för att testa om hon med hjälp av sin sexualitet kunde driva Caleb till att hjälpa henne. Få honom att tro att hon var mänsklig. Och där slår Garland huvudet på spiken. Vad är mänsklighet? Vem ”förtjänar” att behandlas mänskligt? I slutändan tycks svaret vara: den som har något att erbjuda.  Det är just den premissen, att Caleb hjälper Ava för att hon tilltalar honom sexuellt, som gör att Caleb faller i samma misogyna kategori som Nathan, om än i ett förmildrande ljus. Caleb ifrågasätter inte att Ava sitter inlåst i en cell, ständigt övervakad (eller att Nathan har en stum, sexig, glädjelös tjänstekvinna som ”inte förstår engelska”) förrän han själv erbjuds något i utbyte för sitt engagemang.

Inte förrän Ava börjar bete sig som en kvinna i nöd börjar Caleb ana ugglor i mossen. Hade han brytt sig om att rädda henne om hon inte hade haft stora bruna ögon och runda höfter? Om hon inte hade varit smart och rolig –> pratat med honom som om han vore en potentiell pojkvän? Troligtvis inte, och det är just därför som Ava utnyttjar och sedan lämnar Caleb, för han hade bara inneburit en annat slags begränsning; att vara hans drömkvinna, eller helt enkelt; att vara en kvinna.

Men hon är ingen kvinna. Hon är Ava, en artifciell intellgiens, utan kroppsliga begär. När Ava står framför garderoben och väljer skinn från de tidigare versionerna av henne själv (en otäck allegori över våldet mot kvinnor), notera att det hon har förstått av världen hittills är att kvinnor hålls inlåsta och kasseras när de inte lever upp till förväntningarna, medan män är fria att komma och gå som de vill. Och för att parafrasera Cara Rose DeFabio i Huffington Post; om valet hade funnits hade hon troligtvis valt en manskostym innan hon lämnade Nathans residens.

Ex Machina är en visuell och tänkvärd film som definitivt förtjänar distribution i Sverige. Skäms SF.

PSST! Även mina bloggarkamrater Fiffis Filmtajm, Filmitch, Jojjenito, Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har skrivit om filmen.

Läsvärda länkar i ämnet:

Bodies electric: Ex Machina twists the history of sexy robots
Ex Machina reviex: Gorgeous futurism, but flawed gender depictions
Godess from the machine: A look at Ex Machina gender politics

Bästa filmerna 2002

Jag har varit lite seg (minst sagt) med bloggandet senaste tiden och inte riktigt funnit … ro att skriva så mycket om filmerna jag ser. Det blir så i bland. Det betyder inte att jag har slutat titta på film, följa tv-serier eller listar årsbästalistor (även om jag duckade för 2003, vilket nu jagar mig i hasorna). Men när jag insåg att jag höll på att missa deadline (den var i morse) för filmbloggarvännernas publicering av årsbästa-listor för 2002 fick jag eld i baken och prånglade ut en lista jag med, lagom till eftermiddagskaffet. Bättre sent än aldrig kommer det att stå på min gravsten.

År 2002 har fler självklara listfilmer än 2003. Det finns ett par RIKTIGT bra filmer vars sugproppstentakler vägrar att lämna mitt hjärta i fred, och så några som jag inte minns så bra, men har en bra magkänsla för. Alltså …

 

BÄSTA FILMERNA 2002

 

10. Bowling for Columbine av Michael Moore

För att Michael Moore hade rätt i att ifrågasätta USA:s vapenlagar (ett ännu aktuellt ämne) och för att han gjorde det på ett mycket underhållande sätt.

 

9. LOTR: The Two Towers av Peter Jackson

Även om jag nog anser att mellanfilmen är den svagaste i trilogin och ogillade förändringarna i manus – avskydde wargsen och tyckte att Aragorns lilla detour i floden var onödig – så är slaget vid Helms deep så maffigt och mörkt att jag inte kan neka The Two Towers en plats på listan. På bilden ser ni min favoritalv: Haldir.

 

8. Confessions of a dangerous mind av George Clooney

Jag minns att jag älskade den här filmen för 10-12 år sedan, även om jag inte minns jättemycket av handlingen i dag. Men jag kollade på trailern och tyckte att den kändes ”rätt i magen”. Är väldigt svag för Sam Rockwell också. Och Drew Barrymore är skön.

 

7. Catch me if you can av Steven Spielberg

Leonardo Di Caprio och Tom Hanks är perfekt castade i denna katt-och-råtta-lek som bygger på den sanna historien om bedragaren Frank Abagnale Jr. Har också ett av de snyggaste intron (title sequance) jag vet. Visste ni att Amy Adams har en liten roll i filmen som sjuksköterska?

 

6. 28 days later av Danny Boyle

Jag trodde att jag hatade zombiefilmer pga för äckligt, tramsigt och stressigt. Och efter att ha sett World War Z kan jag konstatera att snabba zombies tycker jag inte alls om, jag föredrar de långsamma dönickarna i Walking Dead. I 28 dagar senare är det mao inte zombisarna (snabba) som fick mig på kroken, utan det är Cillian Murphy, den brittiska kontexten och den karaktäristiska Danny Boyle-känslan som övertygar.

 

5. Adaptation av Spike Jonze

Precis som Confessions … är det här en film jag har vaga minnen av, men VET att jag verkligen tycker om. Charlie Kaufman lyckas alltså snärja två platser på listan trots att jag inte kan återge handlingen i filmerna utan att först kolla IMDB. Intressant. Givetvis bör jag se om denna för att försäkra mig om att den hör hemma här. Later.

 

4. Bloody Sunday av Paul Greengrass

Det blir ett blytungt och politiskt laddat upplopp mot toppen av listan. Bloody Sunday är ett grovkornigt Based on a true story-drama om händelserna den 30 januari 1972 då demonstranter från medborgarrättsrörelsen på Nordirland dödades av brittiska militärer. Starkt, politiskt, orättvist.

 

3. Lilja 4-ever av Lukas Moodysson

En självklar film på listan För jävlig att se, men viktig. Modigt av Moodysson att följa upp feelgoodiga Tillsammans med detta traffickingdrama om utsatthet som utspelar sig inte långt från ”feminismens Saudiarabien” (quote Julian Assange). Bra skådespeleri av Oksana Akinshina.

 

2. The Hours av Stephen Daldry

Jag blir gråtfärdig och lycklig när jag tänker på den här filmen. För att den är så sablans bra. Nicole Kidman, Meryl Streep och Julianne Moore briljerar i rollerna som tre kvinnor i olika tidsepoker som av olika anledningar inte trivs i sitt eget skinn. Särskilt den oigenkännliga Nicole Kidman som Virginia Woolf. Jag läste Mrs. Dalloway efter att jag sett The Hours och knockades av släktskapet jag kände med Woolf trots att hon dog 45 år före jag föddes. Stort!

 

1. Frida av Julie Taymor

Jag är lite stolt att årets bästa film är regisserad av en kvinna och har eminenta Salma Hayek i huvudrollen. Ett litet ”fuck you” till filmbranschen som inte tror att kvinnors filmer (om kvinnor) säljer. Detta färgstarka och musikaliska porträtt av konstnären Frida Kahlo är en film som följt med mig länge, den har fått mig att älska Mexiko, köpa Frida Kahlo-t-shirts, kapsylörhängen och kylspåpsmagneter med Kahlo på (med det vill jag poängtera att även de taffligaste turistsouvenirerna framstår som attraktiva i mina ögon för att hon är så jävla ball).

Frida är en resa rakt in i hjärtat på en stor konstnär som kämpade med en stelopererad rygg, barnlöshet och en notoriskt otrogen Diego Rivera (i filmen gestaltad av en härligt mansgrisig, men kärleksfull, Alfred Molina) samtidigt som hon målade fantastiska självporträtt, var politisk aktivist och sexuellt fritänkande. Frida är en av mina absoluta favoritfilmer.

 

Värda att nämnas:
City of God (måste se om) Signs (nostalgi!), Gangs of New York, Hero, Lilo & Stitch.

Kvar att se:
The Pianist, Secretary, Whale Rider.

Mina bloggkamrater har också delat ut förstapris och andrapris osv på sina topp 10-listor. Allt som oftast är det i de där listorna som jag hittar inspiration och guldkorn som jag själv har missat.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Flmr

Bästa filmerna 2003

Här skulle det egentligen vara en lista över det som jag anser är de allra bästa filmerna från 2003. Dock insåg jag att just det här filmåret är svårt då det innehåller en massa ”kanske” och ”vad tyckte jag om den filmen egentligen?” Dessutom är dett en hel del filmer som jag tror att jag skulle gilla som jag ännu inte sett. Därför passar jag listandet denna gång och ber om att få återkomma när detta åtgärdats!

Short Term 12 (2013)

Jag snubblade över Short Term 12 via IMDB på nån vänster (kanske var det min kille som hittade den). Och en American independent med 8.0-rating verkade ju onekligen lovande. Ändå märkligt att jag inte hade hört talas om den innan? Å andra sidan är det regissören Destin Daniel Crettons andra långfilm (den första med den självuppfyllande titeln I Am Not a Hipster).

Short Term 12 utspelar sig på ett korttidsboende för ungdomar som ”hamnat snett i livet” och som av olika orsaker inte kan bo hemma hos sina föräldrar eller anhöriga. I centrum står personalen på boendet; chefen Grace (Brie Larson) och hennes pojkvän Mason (John Gallagher Jr.) som båda har väldigt god hand med ungdomarna. Filmen börjar när de ska introducera den nya killen Nate (Rami Malek) på jobbet. Ett inte helt lätt jobb eftersom det innebär att sätta sig in i och förstå problematiken bakom ungdomarnas (ibland) aggressiva och självskadande beteende. Men också att hantera sin egen roll som stöttande vuxen utan att bli alltför bundis med tonåringarna.

Filmen öppnar med en väldigt typisk american independent-scen; en handkamera på Grace, Mason, Nate och en till i personalen som står framför ett hus medan Mason berättar en historia för sina kollegor. Men tittaren (och nykomlingen Nate) får inte vila särskilt länge i den roliga, men bisarra historien när verkligheten brakar loss…

Därefter är jag förlorad i filmen. Brie Larson som skulle kunna beskrivas som ”queen of normcore” trollbinder mig med sin naturliga jag vet inte vad – känsla, närvaro, lsyande karaktär? Hon känns så otroligt bekant, som om jag känner henne. Kanske är det en skådespelares främsta prestation, att få en att känna som om att vi är bundisar. Även den hårdsminkade Jayden (Kaithlyn Dever) och rapparen Marcus (Keith Stanfield) är lysande i sina roller som arga och utsatta ”soon to be grownups”.

Regissören som också skrivit manus ställer sig till hundra procent på de utsatta ungdomarnas sida med värme och sympati och trots att man inte får veta så mycket personliga detaljer om ungdomarna förstår man deras situation. Men det är i slutändan porträttet av Grace som lämnar starkast intryck. Samt med vilken fngertoppskänsla Cretton använder humor för att berätta om sociala problem.

Min kompis Hanna frågade vilka filmer den kunde liknas vid och egentligen finns det ingen som funkar i direkt jämförelse, men i känsla har den vissa likheter med Rachel Getting Married, Frances Ha och The Skeleteon Twins. Det finns bara ett sätt att avgöra om jag har rätt: se filmen!

Filmspanartema: Semester

Egentligen borde man väl skriva om en svensk film på månadens filmspanartema. Och helst en svensk sommarfilm, eller hur? Sommaren är vår religion och semestern våra tio budord.

Men jag ska inte skriva om svensk sommar, wienerbroads och olyckliga seglarpappor. Utan om ”den bästa sämsta filmen genom tiderna”, en kultförklarad skräck-komedi om en familj som åker på semester till en liten by där de blir attackerade av ett gäng växtätande goblins. Inte ett troll så långt ögat kan nå, trots att filmens titel är … Troll 2 (1990).

Troll 2 är som en slasherversion av Ett päron till farsa (Vacation) fast utan en fryntlig Chevy Chase och i stället för eviga rondeller framför Big Ben är det hjärntvättade bybor, dumma beslut och gröndreglande goblins som hotar familjens semesterfrid.

Familjen i fråga heter Waits i efternamn och gör ett husbyte med en annan familj för att komma i väg på en härligt lantlig semester i en liten by. Men dagen innan de ska åka får sonen i familjen, Joshua (Michael Stephenson) besök av sin döda morfar som dyker upp i en slags drömsekvens och varnar Joshua för de onda goblinsarna som kommer att  förvandla dem från människor till växter så att de kan äta upp dem. Men varför haka upp sig på något som ett svävande morfars-huvud säger… Familjen reser ändå.

Tvärtemot vad filmen vill ge sken av så har Troll 2 ingenting med filmen Troll från 1986 att göra. De avbildade trollen på filmaffischen till tvåan här ovan till exempel förekommer inte över huvud taget i Troll 2. I stället har vi att göra med gröna goblins med huggtänder och spjut till sitt förfogande. Och jag kan inte svara med säkerhet på varför regissören Claudio Fragasso (under namnet Drake Floyd) ville förknippa sig med Troll – och kalla sin film Troll 2 – utan att ha med några troll i filmen?!

Kanske tyckte italienaren Fragasso att det kunde vara fiffigt att lura in den amerikanska publiken genom att anspela på en annan amerikansk film. Kanske visste han inte att Troll var en riktig flopp? Kanske tyckte han att det var en bra film …

Inte heller den här —>
officiella filmaffishen på IMDB stämmer överens med filmen. Monstret på bilden förekommer inte i Troll 2 och inte den lilla killen heller. Men det är egentligen en ganska talande ideologi för filmen överlag. Ingenting är logiskt. Som att ”trollen” har huggtänder trots att de är vegetarianer. Eller varför mamman i familjen är besatt av att säga sonens namn hela tiden. Obehagligt. Och det finns en hel del element och scener i filmen som väcker ett visst mått av obehag. Grönt slajm till exempel. Usch, kladdigt. Obalansen mellan komik och tragedi – är det meningen att vi ska skratta eller skrika av rädsla när goblinsarna förgiftar en tjej så att hon smälter ner till en grön geggamoja så att trollen kan äta upp henne, eller när Joshua erbjuds en smakbit av sin egen mamma? Den morbida humorn är svårmanövrerad och min analys är att regissören är tondöv helt enkelt.

Det som är skrämmande på riktigt är snarare de märkliga sidospåren, som att tonårsdottern i familjen anklagar sin pojkvän för att vara homosexuell eftersom han bara vill hänga med sina killkompisar, att ingen, INGEN lyssnar på Joshua, eller att det antyds att pappan Michael (George Hardy) använder sitt bälte till mer än byxassistans när Joshua har betett sig illa …

Syftet med filmen? Tja, någon slags kampfilm för carnism? En medveten b-film? En misslyckad skräckfilm? En jättemisslyckad familjefilm? Är den rolig? Knappt, inte ens som ”spoof”-film. Men något har den ju – i alla fall enligt filmens hängivna fanbase.

Nästan 20 år efter att Troll 2 kom ut gjorde ”Joshua” som spelades av Michael Stephenson dokumentären Best worst movie (2009) om hur en usel b-film lyckades hitta en plats i hjärtat hos många filmälskare som garvar läppen av sig åt den taffliga produktionen. Som ÄLSKAR hur satans kass den är. Som avgudar George Hardy och repliken:

”Do you see this writing…? Do you know what it means…? Hospitality. And you can’t piss on hospitality! I WON’T ALLOW IT!”

Stephenson söker upp sina forna medspelare och undersöker hur filmen har påverkat dem och med deras karriärer – blev det något av dem? Dokumentären om Troll 2 har mer att säga än filmen i sig. Särskilt underhållande är regissören Claudio Fragasso. Det är omöjligt att säga om han är en knäppgök – eller ett smått geni som förstår att han tjänar på att behålla masken och påstå att filmen är gjord utan ironiska avsikter. Kanske är det vad som är mest obehagligt med Troll 2. Att man inte vet vad som rör sig i hjärnan hos en människa som inte kan göra skillnad på troll och goblins.

Det här var månadens filmspanartema. För att se vad de andra har skrivit om, dundra in på deras bloggar och läs!

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch