Jag har tampats med den här texten om Ex Machina en längre tid. Troligtivs på grund av att den har ett budskap som tvingat mig att knacka rosten av geniknölarna. För det ska Alex Garland ha ett stort tack! Vet inte om jag är färdig med den än, men jag får väl se filmen igen och utvärdera ännu mer då. Men för nu får detta duga. Då jag har valt att skriva om filmens underliggande budskap är det svårt att inte spoila något. Men jag hojtar till när det är dags.
Programmeraren Caleb (Domnhall Gleeson) vinner en tävling och ett besök hos den framgångsrika IT-entreprenören Nathan (Oscar Isaac) i hans smakfulla och ödsliga residens långt ute i vildmarken, omgiven av vackra berg, skog och forsar. Nathan är grundaren till en av världens största sökmotorer på nätet och driver forskningen om artificiell intelligens framåt med egna medel och till synes oinskränkt makt – en tydlig parallell till vår egen tids Google-oligarker.
På plats får Caleb veta att Nathan arbetar med att utveckla en robot med artificiell intelligens som han döpt till Ava (Alicia Vikander) – och att det är Calebs uppgift att pröva hur intelligent hon är genom att kommunicera med henne. Det som till en början är en trevande lek med ord och intellektuella kullerbyttor utvecklas till något annat, något djupare. Ava börjar ta kommando över samtalen. Är hon självmedveten? Är han? Och vad pysslar Nathan med egentligen?

Ex Machina är en sci-fi-thriller som är svår att parera. Den är nästan för snygg, för välartikulerad. Det är egentligen inget negativt, men den glansiga ytan kan lura åskådaren att detta handlar om artificiell intelligens och teknisk utveckling, när det egentligen handlar om mänsklighet och hur vi förhåller oss till varandra, framför allt via våra kön. Skådespelarmässigt är den fläckfri. Alicia Vikander och Oscar Isaac har bägge förmågan att äga rummet och få en att glömma bort att de är skådespelare. Oscarsnomineringar coming up. Alex Garland borde inte bli utan han heller, för han bygger upp en tät, paranoid känsla som är alldeles underbar. För att inte tala om en rätt flippad, men välkoreograferad, dansscen. Som sagt, det är omöjligt att inte tjusas.

Men det finns en undertext i filmen – eller nä, det kan väl knappt kan kallas undertext, utan utgör själva kärnan i manus – som gör Ex Machina till en lika befriande som sorglig upplevelse. Den kvinnliga ai:n är intet nytt, men betydelsen av det har inte alltid haft en viktig poäng – förrän nu. I flera sci-fi-filmer (Her, Lucy, Blade runner, Stepford Wives, Ghost in the Shell, Metropolis) är ai:n eller roboten en kvinna – hon har åtminstone formen eller rösten som en – medan skaparen oftast är en man. Eva föds ur Adams revben, eller hur? Hon gestaltas inte sällan som en övermänsklig, men ändock sexuell, varelse tack vare de yttre attributen. I somliga fall kan hon använda sin sexualitet som ett vapen för att övermanna svagsinta män, i andra fall är det själva syftet med hennes existens.
I The Stepford Wives motiverar männen sina handlingar med den cyniska frasen ”because we can”. Filmen är en allmängiltig samhällskritik mot en patriarkal struktur där kvinnor objektifieras av män, men saknar en djupare psykologisk analys av såväl män som kvinnor ut ett genusperspektiv. Det funkade väl på 1970-talet, men i dag krävs en mer komplex palett för att måla en bild av den patriarkala strukturen. ”The good guys” kommer inte undan i Alex Garlands version.
SPOILERVARNING!

Det är ganska uppenbart att Nathan är en douchebag. Man känner vibbarna omgående. Testosteronet skvätter runt karln. Men Caleb då? Är han Avas riddare på vit häst? Varför lämnar Ava honom där i slutet? Jag funderade inte nämnvärt på det, tyckte inte att det var ”fel” men kunde inte sätta fingret på varför. Tills jag läste några fördjupande texter på internet om genuskoderna i Ex Machina. Och kom på att det kanske inte var Domnhall Gleesons fel att jag inte klickade helt och hållet med Caleb.
Varför Nathan byggde Ava som han gjorde var för att testa om hon med hjälp av sin sexualitet kunde driva Caleb till att hjälpa henne. Få honom att tro att hon var mänsklig. Och där slår Garland huvudet på spiken. Vad är mänsklighet? Vem ”förtjänar” att behandlas mänskligt? I slutändan tycks svaret vara: den som har något att erbjuda. Det är just den premissen, att Caleb hjälper Ava för att hon tilltalar honom sexuellt, som gör att Caleb faller i samma misogyna kategori som Nathan, om än i ett förmildrande ljus. Caleb ifrågasätter inte att Ava sitter inlåst i en cell, ständigt övervakad (eller att Nathan har en stum, sexig, glädjelös tjänstekvinna som ”inte förstår engelska”) förrän han själv erbjuds något i utbyte för sitt engagemang.

Inte förrän Ava börjar bete sig som en kvinna i nöd börjar Caleb ana ugglor i mossen. Hade han brytt sig om att rädda henne om hon inte hade haft stora bruna ögon och runda höfter? Om hon inte hade varit smart och rolig –> pratat med honom som om han vore en potentiell pojkvän? Troligtvis inte, och det är just därför som Ava utnyttjar och sedan lämnar Caleb, för han hade bara inneburit en annat slags begränsning; att vara hans drömkvinna, eller helt enkelt; att vara en kvinna.
Men hon är ingen kvinna. Hon är Ava, en artifciell intellgiens, utan kroppsliga begär. När Ava står framför garderoben och väljer skinn från de tidigare versionerna av henne själv (en otäck allegori över våldet mot kvinnor), notera att det hon har förstått av världen hittills är att kvinnor hålls inlåsta och kasseras när de inte lever upp till förväntningarna, medan män är fria att komma och gå som de vill. Och för att parafrasera Cara Rose DeFabio i Huffington Post; om valet hade funnits hade hon troligtvis valt en manskostym innan hon lämnade Nathans residens.
Ex Machina är en visuell och tänkvärd film som definitivt förtjänar distribution i Sverige. Skäms SF.

PSST! Även mina bloggarkamrater Fiffis Filmtajm, Filmitch, Jojjenito, Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har skrivit om filmen.
Läsvärda länkar i ämnet:
Bodies electric: Ex Machina twists the history of sexy robots
Ex Machina reviex: Gorgeous futurism, but flawed gender depictions
Godess from the machine: A look at Ex Machina gender politics
Gilla detta:
Gilla Laddar in …