Category Archives: Tv

Game of Thrones (S06, 2016)

1466420987_game-thrones

Okej, säsong 6 av Game of Thrones, var börjar man?

Var i Västerås börjar man?!

Förra året såg jag om säsong 1-4 av GoT, men skippade helt att skriva om säsong 5 av den enkla anledningen att jag var väldigt besviken på förra säsongen och inte kände för att ägna den mer tid än jag redan gett den. Tyvärr präglades den av farsartad humor, ologiska och tråkiga intriger samt vältrade sig i barnamord och (onödigt grafiskt) kvinnovåld och frågan var om den nya säsongen faktiskt skulle innehålla något av substans med tanke på att underlaget från GRR Martins böcker sinat?

Dock vände det något mot slutet och i femte säsongsfinalen lyckades serieskaparna ändå skapa ett sug hos mig med cliffhangers rörande Jon Snows död, Sansa och Theons öde, Aryas blindhet och vad som skulle komma efter Cerseis ”walk of shame”.

Jag kan säga med en gång att säsong 6 gav utdelning, med råge. Om förra säsongen präglades av förnedring och svek är detta på många sätt upprättelsens säsong. Och det är ”the good guys” som återtar kontrollen för första gången på ganska länge. Stark-familjen i synnerhet.

Men vi börjar där allt slutade, med Jon Snows likbleka ansikte. Så klart han kom tillbaka! Det var ju väntat, ändå var det spännande in i det sista, fram tills att han verkligen drog där chockartade andetaget i andra avsnittet (”Home”). Och jag vet inte om det är den nya frisyren eller att Jon har slutat kämpa emot sin präktighet, men är inte Kit Harington lite vassare i rollen som sitt nya jag? Inte minst i nionde avsnittet, ”Battle of the bastards”, där han slår sig blodig och lerig och ögonen brinner under världens brutalaste och läskigaste krigsscener.

Jag var rätt trött på honom under omtitten av tidigare säsonger, men nu, tillsammans med Sansa är han (underligt nog) starkare, stadigare och ändå ännu mer sårbar, vilket tilltalar mig. Kanske var den svarta manteln för tung och tråkig? Kanske är han bara snyggare i uppsatt hår. Hur som helst; att de två svagaste valparna i Stark-familjen är de som rest sig ur askan och tagit makten i Norr, säg mig: är det inte vackert?

bastard-battle-game-of-thrones

”Battle of the Bastards” var helt klart ett av säsongens bästa avsnitt. Sorgligt och blodigt, även om jag ska erkänna att Rickons död inte beörde mig allt för mycket. Men det där slaget var så fruktansvärt snyggt gjort. Hästarna. Gyttjan. Otäcka Boltons. En heroisk jätte. Episkt avsnitt som jag sett två gånger nu.

Tycker även att första avsnittet (”The Red Woman”) var riktigt bra och stämningsfullt. Intressant att se en nedbruten Melissandre. Höjdpunkten var dock scenen där Brienne svär trohet till Sansa, som accepterar hennes ed med lite hjälp på traven av Podrick. Då var tårarna inte långt borta kan jag säga. Briennes ed till Catelyn Stark, att beskydda döttrarna Stark har så äntligen infriats.

I fjärde avsnittet (”Book of stranger”) kommer också en heeeelt magisk scen. Den när Jon och Sansa möts i Castle Black. Det har gått SEX år sedan de delade skärmutrymme. Sex år sedan de skildes åt i Winterfell, då Sansa följer med sin far, Ned Stark, på en ödesdiger resa till King’s Landing och Jon Snow beger sig norrut för att bli en del av The Nights Watch. Så mycket som har hänt. Så annorlunda de var då i jämförelse med vilka de är nu. Det är otroligt vad serien har lyckats med, att skapa dessa enorma story arcs, och få ihop både handlingen och känslomässiga trådar som man inte ens visste hängde lösa. Tv-magi!

Sansa-Jon
Tårarna sprutade!

Och så var det det där med Hodor och dörren. Var det inte megasorgligt, hedersvärt och  lite löjligt på en och samma gång? Jag älskar Hodor, men hade lite svårt att smälta logiken i scenariot där Bran hälsar på i det förflutna(-ish), vilket gav Hodor mentala problem efter att ha upplevt sin egen död och hört röster från en annan tid, och därmed döms att upprepa endast den frasen i resten av sitt liv. Jag vet inte varför, men jag tycker det blev en smula enfaldigt.

Tråkigt att Osha inte fick slita halsen av Ramsay Bolton. Tänker att hon om någon hade kunnat överlista den jäveln. Men hundarna fick duga.

Brans återblickar var spännande, jag kände precis som han själv, för att stanna i den gamla världen och utforska den. I flera avsnitt, däribland det allra sista, fick vi se den unga Lyanna Stark som skymtat i utkanten av storyn under så lång tid.

Att man i sista avsnittet slutligen fick teorin om Jon Snows ursprung bekräftad (ja, jag kan ha läst den på internet eller så har någon berättat för mig, för jag hade då inte listat ut det på egen hand) var en riktig armrysare. Jon Snow är inte Ned Starks son, utan systerson. Men även utan alla dessa terorier har det ju alltid verkat lite skumt att den hedersvärde Ned skulle ha varit otrogen.

Vem Jons pappa är råder det ingen tvekan om, om man hängt med i svängarna.

lyanna_stark

Blir allt mer sugen på att läsa böckerna just för att läsningen gör att man kan stanna upp när ledtrådar droppas och lägga dem på minnet. Tv-seriens dialog är ju så snyggt skriven och tidsspannet gör det hart när omöjligt att minnas allt som sagts.

Ska strax knyta ihop säcken om Stark-familjen för att fortsätta med det göttiga som skedde i King’s Landing och Mereen. Men först …

Arya.

7-things-you-might-have-missed-on-game-of-thrones-season-6-episode-10-1036093

Du är ju varken blind eller hjärtlös. Du är en sån jädra hårding bara. Som serverar den gamle Freys hans egna söner inbakad i en paj. Som hämnas ”The Red Wedding” med en kniv över strupen. Bara så där. Jag såg det inte ens komma. Vilken resa hon gjort, och tänk att färdigheten att kunna slåss i becksvart mörker mot en övermäktig flickfiende skulle komma till användning.

Äntligen är Arya tillbaka i sitt mordiska sinneslag, i Westeros. Kan man tänka sig att det är hon som en dag lyckas ta kål på Cersei? För hon är ingen enkel nöt att knäcka.

MV5BNTI2NjQ1MDIxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwODIwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_Bandit queen.

Cersei Lannister är och har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Hennes grymhet, hårdhet, sårbarhet, överlevnadsinstinkt och hämndbegär är så genomsyrande att den närmast blir ren. Man känner verkligen alla hennes känslor, även de som inte är så vackra. Jag förstår alla hennes handlingar och jag hejar på henne, trots att hon är alla mina andra favoriters största fiende och hatobjekt. Tyrion, Arya, Sansa, Margaery, Olenna, Brienne samt alla som kommer att lära känna henne, hatar henne. Kanske har hon även förlorat Jaime.

Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning på när hon spränger en hel kyrka fylld med både bra (Margaery Tyrell!) och mindre bra (The High Sparrow + sekt) människor i luften och känner mig tillfreds på ett obehagligt sätt när hon skrider fram till Järntronen och tar platsen hon alltid förtjänat. Varken Robert Baratheon, Joffrey eller Tommen kommer ens i närheten av Cerseis maktfullkomlighet och förmåga att styra skutan dit hon vill. Lena Headey har skänkt denna rollfigur en uttrycksfull mun och blick som talar för sig själv (där ligger Kit Harington ljusår efter i skådespelartalang) och det är bara att buga djupt för denna brittiska stjärna.

Att Tommen skulle välja den utväg han valde kom inte som någon överraskning EGENTLIGEN, men det var likväl en smärre chock att se honom ta klivet ut genom fönstret.

MV5BMTcwNjY5ODA1Ml5BMl5BanBnXkFtZTgwMzMwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_
Dany utser Tyrion till sin ”hand of the queen”.

På andra sidan havet blev Daenerys först bortrövad av dothrakis, men det fixade hon så klart med lite eldsvåda och publikfriande tal. Emilia Clarke är lysande i rollen som benhård drottning och bräcklig känslomänniska som tvingas skicka iväg sin älskade – den stentrista Daario Naharis. Gud så jag stör mig på skådisen som spelar honom. Han är typ det sämsta med hela serien. Allt han säger låter platt och tomt. Kan inte han dö GoT-döden bara?

Det bästa på den fronten hände mot slutet. Drakarna som satte fyr på skeppen och det banbrytande mötet mellan Yara och Dany. Kanske är det första gången man ser två (bossiga) kvinnor skaka hand, eller snarare arm, under seriens alla säsonger? Mycket humoristiska meningsutbyten var det i alla fall. Men den största tillfresställelsen var förstås AVFÄRDEN. Nu jävlar ska det göras upp om den där kniviga tronen en gång för alla.

GO DANY!

Daenerys-Theon-Yara-Game-of-Thrones-Season-6-Battle-of-the-Bastards

Det finns så mycket snaskigt att ta av att allt inte får plats i ett inlägg. Men jag kan inte låta bli att punkta upp några extra finfina drakägg förstås:

  • Det hemliga mötet mellan Sansa och Littlefinger i ”The Door” där hon ställer honom mot väggen och frågar honom om han vill veta vad Ramsay gjort mot henne. Skarpt.
  • Maester Pycelle blir hackad i småbitar av småungar. He had it coming.
  • Olenna Tyrell knipsar av Sand snakes-bruttorna. ”Let the grown women speak”.
  • Davos Seaworth konfronterar Melissandre med mordet på Shirin. En utlösande scen som jag inte riktigt förstått skulle kännas så befriande.
  • Lyanna Mormont må vara den minsta bossen i Westeros, men kanske den klokaste och coolaste unge jag sett.
  • Sandor Clegane lever och är (som vanligt) inte på humör. Dödar ett gäng mördare och springer än en gång in i Brödraskapet.
  • Tyrion dämpar Daenerys vrede och jämför henne med sin far, ”The Mad King”, och utses till Danys ”Hand of the Queen”. Så fint. Tycker det var bra att han hade en mer tillbakadragen roll denna säsong. Inte för att jag inte älskar honom, utanför att andra krävde mer fokus.
  • Tack och lov slapp vi fler farsartade äventyr med Jaime och Bronn. Men trevligt med den korta, men kärnfulla återföreningen av Brienne och Jaime. ❤

Det var allt för denna säsong. Om jag hade satt betyg på de olika säsongerna hade denna toppat tillsammans med säsong 1 och 4 skulle jag tro.

För mer läsning om Lyanna Stark och hennes roll i historien rekommenderas denna tänkvärda artikel. Spoilervarning för den som inte vill veta mer än serien visat med tydlighet!

Tjo hej, då var det bara ett år kvar. Sedan följer, enligt serieskaparna, två säsonger till innan sagan når sitt slut.

Här är mina tankar om tidigare säsonger:

Säsong 4
Säsong 3
Säsong 2
Säsong 1

Även mina bloggarvänner Fiffi och Henke har skrivit ett par rader om senaste GoT.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nytt år, nya rutiner

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 15.13.47.png

Jag skrev ett långt inlägg inför årsskiftet, gjorde en lista över en massa filmer som jag missat att skriva om och listade sådant jag hade skrivit om. Och så vidare. Jag var nästan klar när jag plötsligt insåg jag inte skrev för att jag tyckte att det var kul. Det var snarare ett måste som berodde på prestationsångest. ”Borde jag inte…”

Jo, jag kanske borde. Men jag vill inte.

Jag vill skriva för att jag tycker att det är kul, för att jag har någonting vettigt att säga om den där filmen eller tv-serien som jag blivit så totalt uppslukad av, eller riktigt besviken på. Tyvärr så funkar min hjärna så att den hatar commitments mer än något annat i världen. Den flyr helst när någon plockar upp en kalender och vill mura in mig tillsammans med hen en söndag om fyra veckor. Som ett djur i bur kastar jag mig mot spjälorna i ett sista försök att ta mig bort från mitt öde. Missförstå mig inte, jag tycker oftast om den här personen och det vi ska göra kan vara hur kul som helst, men det är något med ”måste”, ”borde”, ”ska” som skrämmer livet ur min lilla hjärndemon. Den väljer hellre andra ord ur vokabulären. Som ”kanske”, ”vore roligt”, ”om vi känner för det”.

Utan att fördjupa mig mer i mina psykologiska demoner vill jag med detta inlägg ge en förklaring till varför jag framöver kommer att skriva mer sällan på bloggen under 2016. Den andra anledningen är att jag helt enkelt har mindre tid att avsätta. Jag pysslar med andra former av skrivande som jag prioriterar högre och därför faller det sig naturligt att dra ner på något annat om man ö.h.t. vill ha tid över till att konsumera film, tv-serier och litteratur.

Helt hopplös är jag dock inte. Jag har bestämt mig för att en film/tv-serie/bok i  månaden är alldeles lagom och hanterbart. Det är en så pass låg målsättning att allt utöver det kommer att kännas som en bonus.

Dessutom har jag funderat på, och denna idé känns lockande, att skriva mer om vad jag läser. Om vad som finns i min bokhylla och varför.

Angående de där listorna (a.k.a. årsrapporten) så kommer de inte att publiceras. De känns redan gamla. Förmodligen dyker filmerna där upp om Filmspanarna listar året 2015 så småningom. (*Blink blink*). Då är jag gärna med!

Med de orden vill jag lyckönska er alla inför 2016 – och skådar in i framtiden!

joy2016.jpgKan 2016 vara året då…

– Jag slutligen tar mig igenom Steglitsan (The Goldfinch) av Donna Tartt som jag brottats med sedan i våras?

– Ser klart andra halvan av Lars von Triers Dogville? (Jag vet, usel idé att stoppa mitt i filmen).

– Tröttnar på Game of Thrones? (Om det fortsätter vara lika halv-kackigt som senaste säsongen är risken stor. Förlåt, men jag är en kräsen tv-tittare, hur bra de första 4 säsongerna än var…).


SER FRAM EMOT:

+ The Hateful Eight på 70mm på måndag och Star Wars: The Force Awakens i kväll! Vilken start på det nya året!

+ Jag har ju varit på semester i Spanien och missat premiärerna av storfilmerna Joy och Macbeth, vilka jag ser fram emot att se inom kort. Liksom  The Revenant som har premiär i slutet av januari!

+ Storfilmer coming up: The Danish Girl, Trumbo, Zoolander 2 , Spotlight (februari), Ghostbusters (juli), The Suicide Squad (augusti), för att nämna några.

+ Femte säsongen av Girls börjar 21 februari och enligt Lena Dunham själv är det näst sista säsongen. Tv-serien är ingen pulshöjare, men omöjlig att sluta titta på.

+ House of Cards säsong 4 har premiär den 4 mars! Obeskrivlig lycka.

+ Vattnet drar av debutanten Madeleine Bäck släpps den 19 mars. Svensk skräck på bruksort låter spännande. Första delen i en planerad trilogi.


 KOMMANDE KANSKEN:

/ Jag har varit, och är fortfarande, rätt ljummet inställd till återupplivandet av tv-serien Arkiv X. Jag ser hellre gamla favoriter dö fridfullt än att ge dem konstgjord andning, men vem försöker jag lura? Klart jag kommer att se åtminstone första avsnittet som släpps 24 januari.

/ Podcasten Serial tog upp tråden igen strax före jul med ett nytt ”tveksamt” fall. Denna gång handlar det om en desertör i den amerikanska militären som hölls fången av talibanerna i 5 år innan han frigjordes genom ett fångbyte. Efter tre avsnitt är jag intrigued, även om det är långt ifrån lika spännande som Adnan-fallet. Om den levererar återstår alltså att se.

/ HBO lanserar tv-serien Westworld. Kolla in trailern!  Ser jäkligt snygg ut och har rejäla skådisar. Känns som att det kan vara något i stil med The Leftovers och i så fall är jag jäkligt pepp!


PODCAST-FAVORITER:

snackaomfilm

Snacka om film med mina filmkompisar Fiffi och Steffo är ett givet inslag i min podcastlista. Kul för att deras filmsmak är rätt olik min och för att det är som att äta en godispåse med nya smaker varje vecka, fast med några bestående ”salta sillar”, så som Veckans utmaning och List of the week.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 17.05.25

En varg söker sin pod med serietecknaren Liv Strömquist och författaren och tv-producenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli är som att läsa tidningen, fast roligare. De lyckas alltid hitta ett hål i min hjärna och fylla det med nåt smart.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 16.30.28Creepypodden med Jack Werner från Sveriges Radio. Spökhistorier från internet som är förvånansvärt välskrivna och engagerande. Första säsongen var klockren, andra säsongen är inte lika bra än så länge, men fyfaaan vad vissa avsnitt är ruggiga. Perfekt sängfösare.

 

psyketPsyket från Sveriges Radio. Journalisten Emmy Rasper pratar med svenska kändisar om deras psykiska hälsa och ohälsa i halvtimmesavsnitt. Hög igenkänning och det är nog tanken; att en ska kunna prata om hur folks olika psyken fungerar, utan att fokusera på psykisk sjukdom.

 

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 16.31.42Nerdist Writers Panel (kan ha bytt namn till bara Writers Panel) är en amerikansk podcast där manusförfattare och skribenter inom film, tv, skönlitteratur, serietidningar och musik pratar om sitt skrivande och branschen. Kul att höra Damon Lindelof (Lost) prata om arbetet med att överföra Tom Perottas bok The Leftovers till tv-formatet t.ex (avsnittet den 8 september, 2015).


 

 Det var allt för nu. Vi hörs och ses på bloggen framöver!

 

House of Cards säsong 2 (2014)

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 00.36.49

Dags att titta närmare på andra säsongen av House of Cards. Var beredd på spoilers. Här är mina tankar om säsong 1.

De flesta serier bygger upp en säsong med lite tråk i början och sparar det godaste till sist, men House of Cards vänder upp och ner på den devisen. Redan i första avsnittet gör manusförfattarna en ”Game of Thrones” och har ihjäl en av seriens huvudkaraktärer. Det tråkiga är att jag visste att det skulle komma. Tack vare Google. I jakt på en bra bild på Zoe Barnes (Kate Mara) inför att jag skulle skriva om första säsongen skrev jag hennes namn i sökfältet och fick då upp förslaget: ”Zoe Barnes death”.

Mäh!
Tack för den internet. Ändå såg jag det inte komma i avsnittet efter. Eller – det kanske jag gjorde? Jag menar, vem fick inte kalla kårar när Zoe klev ner i tunnelbanan och såg sig omkring till ljudet av rasslande tåg i bakgrunden?

Skärmavbild 2015-05-18 kl. 19.49.33

Men trots att det fanns varningsklockor – Franks iskalla avrättning av tvåbarnspappan Peter Russo framför allt – så trodde jag ändå inte detta om Frank Underwood (Kevin Spacey). Att han skulle mörda sin medspelare, journalisten och älskarinnan; Zoe Barnes. Det grymma med hennes öde är att hon på sätt och vis dog på grund av att hon blivit en bättre människa. För att hon litade på någon. För att hon litade på Frank.

I början av tv-serien är Zoe maktlysten, och taktlös mot kollegor, ovillig att låta någon komma nära inpå skinnet. Men mot slutet av säsongen hade hon lärt sig (av Francis exempelvis) att tjänster tenderar att generera gentjänster,  hon värvade Janine Skorsky (Constance Zimmer) till Slugline där hon själv hamnade efter att ha lämnat Washington Herald. Hon och Janine blev till och med bundisar och Zoe började dejta sin före detta kollega, Lucas Goodwin (Sebastian Arcelus) efter att hon och Frank avslutat sin sexuella relation.

När Zoe möter Frank i tunnelbana (bakom ryggen på Janine och Lucas) är det för att sträcka ut en hand. Trion har ett spår som knyter Frank till Russos död och jag tror att Zoe inte ville tro det om Frank – men kanske framför allt inte om sig själv. Att hon blivit förd bakom ljuset och gjort karriär på bekostnad av någon annans död. Vilket hon delger Frank: ”I need to know that I wasn’t a part of someones murder.”

Att hon går med på att radera alla hennes och Franks sms bara minuterna innan Frank knuffar henne framför ett tåg säger något om vilken tillit hon har till Frank. Han raderar t.ex. inte nakenbilderna på henne och hon ber honom inte göra det. In i det sista är hon övertygad om att Frank är lika ärlig mot henne som hon mot honom: ”I want to believe you, Francis” blir hennes sista ord.

Skärmavbild 2015-05-18 kl. 20.44.21

Efter Zoe uppstår helt klart ett tomrum. Inte bara för att jag gillade Kate Mara och hennes bångstyriga karaktär, utan för att det var skönt att befinna sig utanför Vita huset emellanåt och umgås med en relativt normal person, och för att det kändes bra att Frank inte satt så säkert i båten. Med Zoe försvann en del av Franks charm, hans svagare sidor blev hårda, ointagliga. Var det verkligen så lätt att göra sig av med henne? Han visar i varje fall ingen ånger och verkar inte ha något samvete över huvud taget. Kanske borde jag inte vara förvånad.

Däremot hade jag väntat mig en starkare reaktion från Claire (Robin Wright). Inte nödvändigtvis för Zoes skull, utan för sin egen, och Franks. Är hon verkligen lika känslokall som sin make? Av hennes reaktion att döma när hon ser tv-inslaget om Zoes död förstår hon att Frank har något med det att göra –  hon nämner det inte med ett ord till honom – men accepterar det uppenbarligen. Synd. Jag hade ju på känn i första säsongen att Claire skulle köra sitt eget race, kanske till och med lämna Francis så småningom, trots deras återförening.

Andra säsongen kommer i stället att handla om Franks väg mot högsta ämbetet i Amerikas förenta stater: presidentposten. Om hur han och Claire förför och utmanövrerar presidentparet Garrett och Trisha Walker, om skumraskaffärerna med Kina, konkurrensen med affärsmannen Raymond Tusk – och dessa bitar tycker jag är rätt så tradiga. Den nya House Majority Whip, Jackie Sharps (Molly Parker) intåg i det politiska spelet är dock ett sidospår jag gillar. Hon känns vass.

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 23.14.41

Det finns ett par avsnitt som är riktigt bra. Som avsnitt 4, när Claire avslöjar i direktsänd tv att hon gjort en abort och blivit våldtagen av general Dalton McGinnis. Claire är en svårläst person, vilket gör att jag har en irriterande distans till henne, men så öppnar hon sig plötsligt och vinner tillbaka alla sympatier. Hundrafalt gånger om. Det är det som gör hennes rollkaraktär spännande, för det finns hela tiden två sidor av henne: den sluga, beräknande och blidkande hustrun, och samtidigt är hon sårbar och stridbar, står upp för kvinnors rättighet till abort och vill bekämpa sexuella övergrepp inom militären.

Hon kan vara hänsynslös (t.ex. i hur hon hanterar affären med fotografen, Adam) i ena stunden – och visar i en annan att hon tycker att det är jobbigt att ständigt spela ett spel och utnyttja andra människor för att nå sina och Franks mål (hon faller i gråt efter pärsen med den psykiskt sjuka Megan som också utsatts för övergrepp av generalen).

Bland de bästa stunderna i serien är Frank och Claires rökmys i fönstret.

Jag gillade också när Frank åker hem för att delta i något Civil War-jippo och överrumplas av sina egna känslor inför sin döda förfader, en soldat som dog i strid, i en hängiven skådespelares gestalt. En liten pusselbit till Franks person. I en scen med Claire och livvakten Edward Meechum får vi också se prov på Franks bisexuella läggning för andra gången i tv-serien. I förra säsongen när han åkte hem och invigde ett bibliotek var kemin mellan honom och hans förre collegekamrat påtagligt het och det framkom att de ”strulat runt” som unga studenter. Och attraktionen finns kvar när de ses igen, 25-30 år senare. De här sidorna av Frank gör honom till en mer intressant person, eller sympatisk kanske är rätt ord. Som om hans oförmåga att påverkas av fördomar eller skuldänslor gör honom till en godare människa – trots att så inte är fallet.

Sammantaget är säsong två något tråkigare än säsong ett på grund av Kate Maras avtackning och för att handlingen koncentreras till Vita huset, där Franks duster med Tusk och Walker får för mycket utrymme. Och jag kan inte låta bli att undra ibland: är det verkligen värt det, Frank? Hur kul är det att vara USA:s president egentligen?

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 23.35.57

Fler intressanta sidospår och frågetecken:

* Lucas Goodwins öde och hackaren Gavin Orsays brandtal för hacker-communityt. Kommer Lucas att ta sig ut ur fängelset på något sätt till slut ändå eller är han bakom lås och bom i tjugo år? Känns så himla orättvist. Och vad ska Gavin göra nu, utan Doug Stampers nyvunna beskydd?

* Rachel Posner är en spännande karaktär som jag lärt mig att uppskatta. Historien med henne och Doug Stamper som pågått utan Franks vetskap har hotat att brisera länge, men jag trodde att utgången skulle vara det omvända. Nu blev istället Dougs svaghet för Rachel hans död.

* Jag gillar den nya, smarta journalisten Ayla Sayyad som ligger Tusk i hälarna.

* Var tog Christina Gallagher vägen?

* Jag fattar fortfarande inte vem pr-strategen Grayson jobbar för: Tusk eller Underwoods?

Noterat:

* Jodie Foster och Robin Wright kliver in som regissörer i ett avsnitt vardera.

wp-bat-3

House of Cards säsong 1 (2013)

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 16.48.03

Jag är säkert sist på bollen. Och det krävdes övertalning för att jag skulle ge mig i kast med serien – för andra gången – som handlar om en vit gubbes maktspel i Vita Huset och sägs ha likheter med Shakespeares Richard III och filosofen Machiavellis verk The Prince. Hade det varit någon annan än Kevin Spacey som axlade rollen som den sluge kongressledamoten Francis ”Frank” Underwood hade jag nog skippat den helt. Jag har känt mig mätt på amerikansk politik efter Homeland. Men man ska inte underskatta sin favoritskådespelare och en tv-serie som med filosofiska anspråk skildrar maktmänniskans begär.

Frank Underwood hymlar inte. Han pratar direkt till mig som tittare, vilket snabbt skapar ett förtroende jag inte gärna vill bryta. Jag vill fortsätta vara invigd i Franks planer, trots att jag inte kunde bry mig mindre om USA:s utbildningsmotioner i kongressen. Att Frank är öppen med sitt maktspel (utan att avslöja alla sina planer förstås) är ett smart knep och en möjlig förklaring till varför jag gillar House of Cards, men inte Vita Huset och Newsroom.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.14.47

House of Cards handlar också om Zoe Barnes (Kate Mara); en hungrig journalist som inte drar sig för att springa kongressmannens ärenden så länge hon får det hon vill ha: utrymme. Inflytande. För henne verkar det inledningsvis vara viktigare att själv synas än att gräva fram sanningen. Om Frank Underwood representerar en urgammal Machiavellisk filosofi så står Zoe Barnes för det nya, fräcka, icke-konventionella. Hon följer inte den traditionella pressetikens lagar, föredrar internet framför papperstidning och opererar, till skillnad från Frank, inte främst genom andra – utan styr sin egen skuta. Hon är inte slug, men snabbtänkt. När hon vittrar blod attackerar hon som en haj som fått syn på en surfare på ytan. (Ursäkta alla havsmetaforer, de bara kommer till mig). Vad gäller hennes långsiktiga planer är det svårt att veta exakt vad hon vill, men karriären, eller jobbet, verkar vara det enda hon verkligen bryr sig om. På det sättet är hon en klassisk murvel.

Dynamiken mellan Frank och Zoe är vital för serien. Jag gillar att det inte alls är självklart vem som håller i taktpinnen, vem som dominerar vem egentligen. Det skapar en  lucka av osäkerhet som gör dem båda lite mänskligare.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.25.16

Seriens tredje huvudkaraktär är Franks hustru, Claire Underwood (Robin Wright). Wow. Utan henne hade tv-serien varit MYCKET tråkigare. Claire och Franks relation är jättespännande, jag tror aldrig att jag har sett något liknande äktenskap gestaltas på tv. ”Presidentfruar” brukar oftast skildras som ett ankare på mannens arm, en nödvändighet för att kunna göra karriär, ett vackert kuttersmycke eller plikttrogen mor som sköter hemmets sfär. I Frank och Claires liv finns inga barn och heller inga skrupler kring vad de vill åstadkomma.

Utåt sett är Claire den svala frun och Frank den mjuka alternativt passionerade maken, men innerst inne är det nog tvärtom.

Trots deras uttalade ”vi gör allting tillsammans” tycks inte Claire vara riktigt lika säker som Frank på vart de är på väg – även om hon aldrig uttrycker det verbalt. Jag förstår det genom hennes handlingar, hennes strama minspel. Man ser på henne att hon vacklar. Robin Wright är en tillbakadragen skådespelare, men lyckas ändå gestalta en slags sorgsenhet samtidigt som jag uppfattar henne som otroligt stark i sig själv. Jag har en känsla av att hon kommer att växa ifrån Frank i kommande säsonger.

House of Cards har definitivt fångat mitt intresse. Precis som i Breaking Bad finns en känsla av att man ”känner” Frank/Walter, ända tills de överraskar en med att göra något man inte trodde de var kapabla till. Det är med stor nyfikenhet och lite bävan som jag ger mig i kast med säsong 2. Inga spoilers i kommentarsfälten hörrni!

Största minuset är det oförklarligt långa introt; bra låt, men ödsliga stadsvyer över Washington duger inte för närmare två minuters titelmelodi.

wp-bat-4

The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 16.50.10Robert Durst – oskyldigt anklagad eller kallblodig mördare?

I’ve been Jinxed!
Efter att ha stirrat på den här gubben ovanför varje gång jag loggar in på mitt HBO-konto bestämde jag mig för att ge den hyllade dokumentärserien The Jinx en chans. Första försöket misslyckades. Det tog max fem minuter innan jag stängde av på grund av ”stötande bilder”. Andra försöket gick mycket bättre. Det stötande materialet kan jämföras med att tvingas köa och prata med en dryg vakt utanför en klubb – ett nödvändigt ont, men när du väl tagit dig in vill du aldrig gå hem.

SerialLiksom den omåttligt spännande podcast-serien Serial är The Jinx en dokumentärserie som kretsar kring ett mordfall (well, i detta fall tre potentiella mordfall) och en huvudperson som man inte riktigt vet är skyldig till brotten eller ej. I detta fall gäller det Robert Durst – som tillhör en av USA:s rikaste familjer. The Durst Organization har skaffat sig inflytande och välstånd genom att äga fastigheter på Manhattans dyraste adresser till ett totalt värde om 4,4 miljarder dollar. Sedan företagets old daddy Seymour Durst dog 1995 drivs företaget av Douglas Durst, familjens näst äldsta son. Så varför föll lotten på honom och inte äldsta sonen, Robert?

Låt mig förklara. År 1982 försvann Robert Durst fru, Kathleen (McCormack) Durst spårlöst från parets sommarhus utanför New York. Robert utpekades som misstänkt, men gick fri från åtal. År 2000 väcktes utredningen till liv efter att Robert Durst gripits i Galveston, Texas, misstänkt för att ha mördat och styckat sin granne. Kort därpå hittades hans bästa vän, Susan Berman, död i sin lägenhet i Los Angeles. Robert Durst har alltsedan Kathleens försvinnande befunnit sig ”ute i kylan” både vad det gäller familjeföretaget och medierna. Men stämmer verkligen bilden av honom? Är miljardären Robert Durst en kallblodig mördare – eller världens mest otursamme man?

Skärmavbild 2015-04-16 kl. 20.46.38År 2010 gjorde regissören Andrew Jarecki och manusförfattaren tillika The Jinx-producenten Marc Smerling en spelfilm som gick lite under radarn; All Good Things, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Filmen är löst baserad på den sanna historien om Kathleen Durst försvinnande 1982 och misstankarna som riktades mot Robert.

Hur filmen slutar  vet jag inte, men det var uppenbarligen något som fortsatte att gäcka Jarecki, för i The Jinx försöker han ta reda på sanningen. Från början till slut. Precis som i Serial zoomar varje avsnitt in på en särskild del av historien; Roberts familjehistoria, relationen mellan honom och Kathleen, mordet på Morris Black i Texas osv. Till sin hjälp har Jarecki huvudpersonen själv: Robert Durst, som för första gången ställer upp på en intervju för att berätta sin historia.

Och vilken historia det är. Familjetragedier, undermåliga polisutredningar och nervslitande researcharbete avhandlas under ledning av Andrew Jarecki som också syns i bild rätt mycket. Det är ingen tvekan om att han är nyfiken på och sympatiserar med det svarta fåret, Robert Durst, vars diaboliska ansikte prytt många löpsedlar genom året, samtidigt som tvivlen finns där. Kan det vara så att  han är skyldig? Eller oskyldig till det ena, men inte det andra? Helt oskyldig?

Jag gillar genomskinligheten i projektet, att man får ta del av filmteamets tankar och processer (precis som i Serial), men det märks att Jarecki och gänget inte är journalister utan filmskapare. De vill vara med och skapa historien. Forma utgången. Ibland hade jag önskat att de stannat upp som Sarah Koenig i Serial och ställt ännu fler frågor, upprepat sig och förlorat sig i detaljer som störde
åtminstone min analys av händelserna. Vissa saker redovisas inte och jag vet inte om det är ett dramaturgiskt grepp eller att de helt enkelt inte hade resurser att undersöka precis allt.

The Jinx

Utan att jinxa något– I promise – men man får en större belöning i The Jinx än i Serial. Liksom en insikt i vad det innebär att tillhöra en av USA:s rikaste familjer. Mycket pengar och ett ryktbart familjenamn är rätt bra att ha när man sitter i skiten, men psykisk ohälsa går inte att pruta sig ut ur. På det sättet påminner historien om Foxcatcher. Precis som John du Pont utstrålar Robert Durst en dåligt rotad självkänsla och en vårdslöshet som i kombination är rätt skrämmande.

Tips! Har du redan sett The Jinx men inte själv googlat ännu (who are you?!) finns en del matnyttig info här.

Tips! Andrew Jarecki har varit inne på ett liknande spår tidigare, med den Oscarsnominerade dokumentären Capturing the Friedmans (2003). På söndag skriver jag om den filmen.

wp-bat-4

Louie har börjat igen

Louie

Världens bästa tv-serie började igen förra veckan, åtminstone i USA. Andra avsnittet kommer 16 april. Här i Sverige har fyra säsonger av Louie visats på TV4 Komedi , så jag utgår från att även säsong 5 kommer att gå där. Men det är lite synd att HBO Nordic, som av någon anledning tillhandahåller Lucky Louie (som är förlagan till Louie, fast i en sämre sitcom-variant), inte har Louie i sitt utbud. För visst visar de väl inte bara egenproducerad tv och film? Har inte riktigt koll på det där.

Förra säsongen av Louie var helt suverän och slutade med två romantiska (nåväl, enligt Louie-mått i alla fall, dvs. med en stor portion ångest) avsnitt som hette Pamela part 2 och Pamela part 3. Döm min förvåning när Louie säsong 5 inleds som om det där med Pamela aldrig hänt… fast om jag känner Louis CK rätt så får vi tids nog veta ändå. Men det känns som om tv-serien återigen pendlar tillbaka till lösryckta avsnitt där Louie hamnar i konstiga situationer. Minst sagt. Och även om öppningsavsnittet inte var jättespännande så ser jag fram emot ännu en säsong med min melankoliske favorit-ståuppare.

Video

Nörden tipsar: Jon Snow på middagsbjudning

Jag undviker trailers, spoilers, förhandssnack inför säsong 5 av Game of Thrones för jag vill gärna gå in i serien – igen – utan förväntningar än mina egna. Men jag har inget emot att bryta magin med sånt här trams. Jag dog lite av skratt när jag såg det här klippet från Late Night with Seth Meyers. Gillar att Kit Harrington, som ju anklagas för att vara en riktig tråkmåns i Jon Snows kläder, bjuder på sig sig själv på det här viset.
GoT-nördar: missa inte! Och tack Martin för tipset!

 

 

Game of Thrones (S04, 2014)

Skärmavbild 2015-04-07 kl. 15.11.41
Den bästa GoT-fighten någonsin?

Dags för sista  recap-inlägget om Game of Thrones inför starten av säsong 5 den 13 april. Här avhandlas alltså säsong 4, med spoilers för samtliga säsonger. Är ni med? Valar Morghulis.

Här hittar ni mina tankar om tidigare säsonger:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3

Det finns rättvisa. Förlåt, George RR Martin för att jag tvivlade i säsong 2 och 3. Många har förlorat huvud, liv och lemmar de senaste säsongerna, ofta fel personer eller åtminstone sådana som haft goda intentioner, men i säsong 4 är det bad ass-knopparna som rullar. Då ryker äntligen det där lilla, näsvisa, blonda dårskapet som stavas Joffrey. Aldrig har en ond bråd död känts bättre! Och det redan i andra avsnittet (”The Lion and the Rose”).

Tyrion står för säsongens fetaste bashing när han står anklagad för att ha mördat Joffrey. Till slut kommer allt i kapp honom. Cerseis försök att mörda honom, Joffreys förnedring, Tywins förnekelse, Shaes svek. Han är som en tryckkokare som sprängs. Och det är underbart att se.

Peter Dinklage, seriens stora stjärna
 

Efter att Tyrion dömts till döden av sin egen far friger Jaime honom. Tyrion hittar Shae i Tywins säng och stryper henne med hennes eget guldhalsband. Det är en sorglig scen och det ligger inte alls någon njutningsfull hämnd i det hela, trots att Shae svikit honom, utan det liksom bara… sker. Det går så fort. Tyrion har ingenting kvar att förlora så han söker upp Tywin med en spänd armborst. Och dödar honom medan han sitter och skiter. Det kallar jag RÄTTVISA.

Varys, en karaktär som växer under omtitten – i motsats till lord Baelish som visar sig vara den värsta giftormen av alla – bistår Tyrion i hans flykt och gömmer honom i en låda som lastas ombord på ett skepp. Oklart vart de ska, men gissningsvis till någon av de så kallade ”free cities” i Essos (där även Bravos ligger), dvs Varys hemland. Vi vet ju någon mer som bfeinner sig där – Daenerys – och en annan som är på väg åt det hållet: Arya. Tänk om seriens tre coolaste karaktärer träffas i säsong 5? Hur ballt vore inte det?!

Men: Har Cersei makten över King’s Landing nu när Tywin (samt Joffrey) är ute ur bilden och snällisen Tommen sitter på tronen? Kanske blir det dom här turturduvorna som styr tillsammans?

Team Tommen-3


Spaning:
 
Tyckte även ni att nya Tommen kändes bekant? Det är för att ni har sett honom förut. I Game of Thrones. Han spelade sin egen kusin; Martyn Lannister som tillfångatogs av Robb Stark och dödades av en hämndlysten Karstark i säsong 3. Har de ont om lintottar i Hollywood eller tyckte de att Martyn gjorde ett så enastående intryck under sina fem sekunder of fame, att de bara måste recasta honom? I vilket fall är Tommen Joffreys motsats, vilket är bra för Westeros invånare, men tråkigare för oss tv-tittare.

Det är många upplösningar av radarpar, liksom det skapas nya, i denna episka säsong. Arya lämnar The Hound att dö i en stenig ravin trots att han bönar och ber om att hon ska döda honom. Jag älskar att The Hound får spö av Brienne, men jag kommer verkligen sakna Sandor Clegane, Westeros största cyniker. Mötet mellan Arya och Brienne där de utbyter ett kort men genuint samförstånd är också fint på något sätt. Ändå väljer Arya att gå sin egen väg och utnyttjar myntet hon fick av Jaqen H’ghar som ger henne fri passage till Bravos. Vad kommer det att bli av Arya? I den här säsongen förvandlas hon ju till en riktig killing machine – sticker hål i hjärtat på folk till höger och vänster.

En sak störde mig. När Arya och The Hound kommer till The Vale för att förhandla med Lysa Arryn har hon precis dött och det får dem att vända i farstun, so to speak, vilket innebär att Arya och Sansa aldrig träffas. WTF! Känns det inte som att de borde ha passat på att hälsa på inne i slottet för att ta reda på mer? Äta en bit mat? Gå på dass? Vad som helst.

Brienne-podd
Nytt radarpar att älska: Podrick och Brinne.

Varje säsong har ju ett avsnitt – oftast är det nummer 8 av 10 – när någonting riktigt bedrövligt inträffar. Den här säsongens gulp-avsnitt inträffar i ”The Mountain and The Viper”. Första gången vågade jag inte titta och jag höll för öronen när jag förstod vad som höll på att hända. The Mountain knäcker alltså Oberyns skalle mitt itu. Med händerna. Gross. Den här gången tvingade jag mig själv att se på blodbadet, och det är nog det vidrigaste inslaget i serien so far. Mycket tråkigt då prins Oberyn av Dorne var en riktig hejare på att irritera Lannisters, ligga runt med både män och kvinnor och var dessutom gift med en ”oäkting”. En förebild med andra ord. Men alla goda kan ju inte leva enligt den GRR-Martinska balansen.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 21.45.07 Mr. Sad Puppy Face blir fullskalig hjälte i säsongens näst sista avsnitt.

Säsongens nionde avsnitt ”The Watchers on the Wall” ägnas helt och hållet till en intrig: Jon Snow och anfallet mot The Wall. Vildingarmén ledd av Mance Rayder attackerar från två håll: norr om muren med jättar, mammutar och vildingar, medan Ygrittes ”pack” är söder om muren och attackerar Castle Black bakifrån. Det är faktiskt ett riktigt bra avsnitt med mäktiga hjältescenariot i tunneln när ett gäng väktare, bland dem en av Jons närmaste allierade, offrar sig för att stoppa en rusande jätte. Något som jag helt hade glömt bort var hur slaget slutar: från ingenstans kommer Stannis inridande och mejar ner Rayders armé och tvingar dem att kapitulera. WHÅT! Man får aldrig någon förklaring till detta, hur visste de att vildingarna attackerade? Hur kom de norr om muren? Vavavava?

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 21.44.46  You know so much about snow, Jon!

Ygritte dör i Jons armar och viskar sitt sista ”You know nothing Jon Snow” men den repliken är så utnött att stunden inte riktigt känns så mycket som den kanske borde ha gjort (eller gjorde första gången). Jag ogillar skarpt att Ygritte i slutändan önskar att hon gett upp allt för en mans skull och stannat i grottan. Suck.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 22.35.09Dany får problem med drakarna

Daenerys of House Targaryen, Queen of the Andals, the Rhoynar and of the First Men, Queen of Mereen, Khaleesi of the Great Grass Sea –  när ska du erövra Westeros? Snälla säg att det är dags nu i säsong 5, jag orkar inte vänta längre. Kommer hon att kunna kontrollera sina gulliga eldkastare till bäbisar som hon tvingades att låsa in? Att ser Jorah avslöjades som f.d. spion åt Robert Baratheon och skickades i väg kändes inte som någon större förlust ärligt talat. Har alltid tyckt Mr. Friend zone är rätt menlös.

Daarios-2

Något jag missade första omgången – vilket förmodligen berodde på att det gick ett år mellan säsongerna – var att man bytte ut skådisen som spelar Daario Naharis; Danys älskare som högg huvudet av sina förra masters och hjälpte henne att ta staden Yunkai. Castingansvarige ansträngde inte ihjäl sig för att den senare skulle likna den förra, som ni ser på bilden. Ed Skrein som spelade Daario i säsong 3 var het som smör; blondish, långhårig och förförisk deluxe. Snubben (Michael Huisman) som plockar blommor till Dany i början av säsong 4 har mörkt, kort hår och är inte i närheten lika het som den förra. Tråkigt anser jag! Men han dög tydligen åt Dany…

dany-daario

Men hallå! Vi måste prata om Petyr Baelish! Han är ju numera någon slags styvpappa åt Sansas vidriga lilla kusin Robert Arryn efter att Baelish puttat Lysa genom the Moon Door. Sansa har slutligen bestämt sig för att spela Game of Thrones, hon ljuger för Petyrs skull (han har trots allt räddat henne från döden ett flertal gånger) och man ser en beslutsam och mer självsäker Sans, iförd en svart, urringad klänning, i slutet. Har hon äntligen vuxit upp? Ska hon spela Baelish nu?

Det framgår att det är Lord Baelish som styrt händelserna sedan ruta ett. Det var han som fick Lysa att mörda sin man, Jon Arryn (det var alltså inte Lannisters själva, vilket Ned Stark trodde) som var Robert Baratheons Hand of the King. Men exakt hur invecklat hans spel är, och vilka händelser som han faktiskt kunnat förutse, är svårt att säga. Men en sak är säker: det är han som är spelledaren i Westeros.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 22.19.30Westeros nya power couple?

Pssst… Kolla in artikeln ”Valar Morghulis” av Washington Post som gjort grafik över alla dödsfall i Game of Thrones. Nördigt är numera mainstream 🙂

Game of Thrones (S03, 2013)

Tam-tam-tamtamtamtam-tam-tam-tam-tam-tam-tam-taaaaaa. Jag har nu tittat så mycket på Game of Thrones att jag faktiskt börjat tröttna en smula på titelmelodin (som jag envisas med att se före varje avsnitt). Tydligen så kan man överkonsumera GoT och jag tror att det är precis det jag har gjort genom att se om samtliga säsonger i ett kör. Säsong ett är nog den som haft starkast intryck på mig so far, efter omtitt. Men nu har vi alltså nått fram till säsong 3. Var beredd på spoilers från SAMTLIGA SÄSONGER.

En sammanfattning av tredje säsongen: intrigerna tätnar, nya allianser och bedrövliga brölllop.

KING’S LANDING
Nån som verkligen börjar få problem och förlorar mark är Cersei. Tänk så mäktig och överlägsen hon var i allra första avsnittet och under första säsongen – om än under kung Roberts förmynderi. Med fast hand fick hon Joffrey dit hon ville, till tronen. Men sen då? Joffrey frigör sig allt mer och markerar mot sin mor genom att anmärka på hennes ålder, falnande skönhet osv. Istället låter han sig förledas av Margaery, vilket så klart retar Cersei till döds. Säga vad man vill om Cersies förmåga att intrigera, men när det kommer till att tänka långsiktigt får hon nog spö av Margaery. Hon jobbar sig sakta men säkert in till Joffreys ”hjärta” (blodupump är nog ett bättre ord för just honom), samtidigt som hon bygger upp folkets välvilja till tronen genom att visa upp sig bland de fattiga. Hon är inte dum hon. Maktkampten i King’s Landing gör ingen besviken, och jag älskar varenda boxningsmatch med Tyrells vs Lannister.

För att stärka sin ställning luskar Cersei reda på, via Lord Baelish, att Tyrells planerar att gifta bort Sansa till Loras för att säkra alliansen i norr. När hon går med nyheterna till Tywin hoppas hon på ett erkännande av något slag, men Tywin tackar genom att tvinga Cersei att trolova sig med Loras och Tyrion att lägga beslag på Sansa. Nobody wins – förutom Tywin då. Här börjar missnöjet mot patriarken Tywin gro, inte bara hos Tyrion utan även Cersei.

Men vi vet ju alla vem den största förloraren är: Sansa Stark. Eftersom hon trodde att hon ska giftas bort med Loras och flytta till High Garden tackar hon nej till Lord Baelish erbjudande att fly King’s Landing till Lady Arren (Sansas moster), som Lord Baelish ska gifta sig med. Hon sitter med andra ord kvar i rävsaxen, och Joffrey missar inte ett tillfälle att förnedra henne.

En STORFAVORIT kommer in i bilden: Lady Olenna Tyrell. Vilken rockstjärna. Henne skulle jag vilja ha som farmor. Herrejösses vilken gambler. Den enda som faktiskt lyckas mäta sig med henne är Tywin.

Sansas och Tyrions bröllop går nog till historien som det näst mest tragiska bröllopet för säsongen (ni vet nog vilket som är värst). Men det är också lite fint – för de finner varandra mitt i eländet, trots allt. Shae är förstås svartsjuk, men jag tycker hon är rätt irriterande om jag ska vara ärlig. Tyrion har ju gjort klart för henne att han aldrg kommer lämna King’s Landing och gifta sig med henne på en ö långt från politikens epicentrum, så varför tar hon inte diamanterna som Varys erbjuder henne och drar? Hon framstår inte i övrigt som något pucko, utan en pragmatisk och intelligent person.

Lord Baelish aka Littlefinger, avslöjar Ros som Varys insiderkälla och ”ger bort” henne till Joffrey som dödar henne på sitt sadistiska lilla vis. Hon återfinns bunden, upphängd, skjuten med armborst, förnedrad (väldigt otäck scen). Baelish framträder allt tydligare som en extremt obehaglig man. Replikskiftena mellan Baelish och Varys är som en bra tennismatch.

Tyrion fortsätter att briljera, som den underdog han är. Peter Dinklage, vilken stjärna.

JAMIE & BRIENNE
Brienne och Jamie blir polare på riktigt  – Jamie övertalar Locke (som tillfångatar dem mitt i en svärdsfajt dem emellan) att inte våldta Brienne i utbyte mot hans fars pengar. Jamie får som han vill, men Locke lessnar på Jamies rikemansfasoner och hugger av hans hand. Säsongens första *dra efter andan*-scen. Mycket oväntat. Jamie står för en av seriens mest positiva karaktärsutvecklingar. Alla andra blir elakara, grymmare och mörkare – men hans ”godhet” bara växer. Bara för att i nästa stund… Första gången jag såg tredje säsongen trodde jag att det var Jamie, som under sitt besök hos Lord Bolton (dit han eskorteras av Locke) vinner över Lord Bolton på Lannisters sida och arrangerar morduppgörelsen på Stark-familjen hos Walder Frey, eftersom han säger till Bolton: ”Tell Robb Stark I am sorry I couldn’t make it to his uncle’s wedding. The Lannisters send their regards”. Bolton upprepar frasen när han kallblodigt mördar Robb Stark i avsnittet som blivit känt som ”The Red Wedding”.

Fast när jag kollar upp GoT Wiki framstår det som att Tywin är hjärnan bakom (vilket i och för sig är mer rimligt), men det betyder alltså att Jamies roll i det hela i princip är oväsentlig… eller?!

JON, BRAN, YGRITTE / THE NORTH
Till Brans undsättning kommer Jojen och Mera Reed, ett syskonpar som av någon anledning retar gallfeber på mig. De är så präktiga. Usch. Jag vill lika mycket som förra gången snabbspola förbi Brans Harry Potter-äventyr.Den här säsongen är jag inte lika förtjust i Ygritte. Faktiskt så stör jag mig på hela kärlekshistorien mellan henne och Jon. Jag fattar faktiskt inte ens varför hon är kär i honom – vad har han gjort för henne, utöver att inte döda henne och äga överraskande färdigheter i cunnilingus 🙂 ? Hon limmar på honom som en galning och sen drar han när han fått nog av wildling-lekar. Ähh. MEN, det glimrar faktiskt till i Kit Harringtons fejs när han står öga mot öga med Ygritte och bekänner färg efter att ha vägrat avrätta en bonde, och hon med spänd båge och tårar i ögonen parafraserar sig själv: You know nothing, Jon Snow. Just kill the guy! Nåja, hon sätter i alla fall tre pilar i kroppen på uslingen.

THEON & RAMSAY
Theon torteras av seriens största sadist (Joffrey kommer faktiskt bara på andraplats); Ramsay Snow. Lord Boltons galna oäkting som kastrerar Theon och skickar hans saknade kroppsdel till Iron Islands, vilket får hans syster att dra ut på räddningsaktion. Så här andra gången är hela tortyr-prylen mest tröttsamt faktiskt, Ramsay är mer som nån slags obehaglig comic relief när han muntert sitter och mumsar på en korv inför Theon efter hans kastrering. Theon är mot slutet av säsongen så nebdruten att han accepterar sitt nya ”slavnamn”; Reek.
RELIGIONERNA
Något som jag nästan ignorerat tidigare är religionerna som förekommer i Westeros. Ta t.ex. liknelsen mellan Lord of Light och Kristendomens monoteistiska ‘Gud’. I Westeros finns de gamla och nya gudarna (plural), och skulle kunna vara likvärdiga de hedniska gudarna? Någon som är insatt i Got-religionerna? I serien får man se flera ”bevis” för att Lord of Light faktiskt är mäktig, särskilt hos The Brotherhood, där en av ledarna (Beric) dödas av The Hound och återuppstår för sjunde gången. Betyder det att The Red Woman, Mellisande, som Stannis umgås med, har rätt i sitt siande om att Stannis är den rätta kungen osv? Tidigare har jag betraktat henne som ‘falsk’, att hon egentligen inte besitter någon makt eller inte är i direktkontakt med nån magi på riktigt, men nog sjutton är hon det. Det räcker ju med att hon tittar på folk så får hon en förebådan, t.ex. möter hon Arya och säger:

”I see a darkness in you. And in that darkness; brown eyes, blue eyes, green eyes. Eyes that you’ve shut forever. We will meet again.”

PÅ ANDRA SIDAN HAVET
Daenerys skaffar sig äntligen lite army power i slavstaden Astapor där hon köper och frigör The Unsullied, och beordrar sina flygande bäbisar att göra grillkol av den äckliga slavägaren Kraznys som förolämpat Daenerys utan att veta om att hon kan snacka Valyrian. Hell yeah! Dany blir under denna säsong fullfjädrad arméförare och drottning och bjuder en hel del rys-attacker på armarna. Hon är fortsatt den goda kandidaten till Järntronen.
THE RED WEDDING
Säsongens värsting-avsnitt då, The Rains of Castamere, mer känt som The Red Wedding. Det var en smula lättare att ta sig igenom andra gången faktiskt. Men fortfarande fruktansvärt, framför allt för Aryas skull, som är så nära att hinna ifatt sin familj, men än en gång blir vittne till en brutal och orättvis avrättning av sina familjemedlemmar. Hon och The Hound har slagit följe sedan Arya lämnade the Brotherhood som hon sprang på i sällskap med Gendry. Arya försöker faktiskt mörda The Hound i grottan hos brödraskapet, och om ni inte minns varför så är det för att Hound dödade pojken som Arya lek-fäktades med i första säsongen när Joffrey och hon hade en beef – en beef som faktiskt skapade en liten spricka mellan Stark och Baratheon/Lannisters, måhända det första tecknet på att det var en bräcklig allians som i princip bara hängde på vänskapen mellan Robert och Ned.
Bye bye King of the North. 
 
Ja, men det var allt för denna gången. Nu är det bara säsong 4 kvar innan säsong 5 rullar i gång i april! Stay tuned. Här hittar ni mina utläggningar om tidigare säsonger:

Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann
FILM
 
På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.
Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 
Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦
TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varitMen man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True DetectiveFargo, Game of Thrones och The Leftovers.
Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 
Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).
Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.
Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 
Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.
 
Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!