Jag skrev nyligen en filmrecension på uppdrag av TT Nyhetsbyrån om nyinspelningen av Stephen Kings kanske otäckaste påfund någonsin, Pennywise ”den dansande clownen”, a.k.a. ”It” eller som vi säger på svenska: Det. Eftersom det är ett uppdrag som inte har med bloggen att göra så länkar jag till själva recensionen här.
Men – eftersom jag har lite mer utrymme här (TT:s recensioner har en begränsning om 2000 tecken) kan jag tillägga ett par saker. Eller bara bre ut mig lite till. Det är ju min blogg 😉
First of all. Jag tyckte faktiskt inte att den var särskilt otäck, det står jag fast vid, däremot var den jäkligt snyggt gjord vilket jag inte underströk i recensionen. MYCKET snyggare än tv-serien från 1990. Kanske lite för snygg. För mest satt jag och störde mig på att de lagt ”specialeffekter” på Bill Skarsgårds ögon och ljussatt så dramatiskt att det överskuggade den verkliga faran.
Tänk vilken film det hade kunnat vara om man jobbat upp stämningen lite bättre och snålat med clown-frossan! Tyvärr smulade man sönder varenda möjligt spänningsmoment med ett avslöjande soundtrack som liksom sprang före och varnade: NU BLIR DET SPÄNNANDE. Och så blev det inte det bara för det.
Visst gör väl Skarsgård ett OK jobb, men jag fick aldrig riktigt känslan av en människa bakom de där saftigt hängande läpparna och den enormt höga pannan. Det är inte bara Tim Currys clown som spökar (…) utan jag tror att man helt enkelt eliminerade det som är typiskt för clownen: den tragikomiska känsligheten, men framför allt vänligheten. Skarsgårds clown låtsas inte vara barnkär för en sekund, man ser ju direkt att han vill bitas.
Något som jag också tänkte på var rollfiguren Mike. En papperstunn karaktär som manusförfattarna verkar ha glömt kvar på 50-talet, för inte kändes det som 80-tal hela den där får-prylen och en farsgubbe som går på om livets hårda skola. Ärligt talat hade jag glömt bort Mike när jag satt och skrev recensionen och det var på håret att han inte ens nämndes. Något som min bloggkollega Sofia även påtalar i sin text – och vågar avslöja liiite mer om? Jag minns inte hur det var i boken, men med tanke på att originalet utspelas på 50-talet skulle man ju kunna misstänka att rasism var ett av Henry Bowers motiv?
Sedan vill jag ge en eloge till filmens unga skådespelare, väldigt fint samspel mellan Derrys ”förlorare”, med ”Midnight Special”-Jaeden Lieberher i ledarrollen.
The Nerd Bird 