Lördagens filmspanarfilm blev hip hop-filmen ”Straight Outta Compton” på Carls initiativ. Tvärtemot vad affischen signalerar, med ”äkta” namn som Dr. Dre, Eazy-E, Ice Cube, MC Ren och DJ Yella mot svartvit bakgrund, så är det ingen dokumentär det här. Men det är hip hop-legendarernas egen historia, det är deras film rakt igenom. Regissören F. Gary Gray gav den riktiga Ice Cube regi i ”Friday” 1995 och står bakom en film från 2003 som samlar Ice Cubes musikvideohits genom åren. Att han skulle ha särskilt mycket att sätta upp mot producenterna bakom ”Straight Outta Compton”, dvs Dr. Dre och Ice Cube, har jag svårt att tro. Det tror jag i och för sig aldrig var tanken, att detta skulle vara en fritolkande BOATS snarare än en filmatiserad självbiografi av gangstarappens viktigaste frontfigurer.
Ur det ”redogörande” perspektivet är det en superintressant film. Inte för att jag varit en hängiven anhängare till NWA (Niggas With Attitude), men Dr. Dre präglade ändå min ungdom med ”Still D.R.E” feat Snoop Dogg och ”Forgot about Dre” (jag var ett HÄNGIVET Eminem-fan, såg honom i Globen 2001). Låtar som i dag framstår som tomma skrytlåtar i jämförelse med det material som framförs i ”Straight Outta Compton”.
Musiken är fantastisk, frustrationen känns äkta och skådespelarmässigt har man castat helt rätt. Jag satt länge och funderade på om Ice Cube bantat och undergått plastikoperationer för han som spelar Ice Cube SER UT SOM ICE CUBE. Nåväl, det var inte märkligare än att det var O’Shea Jackson Jr, Ice Cubes egen son.
Det har gått ett par dagar sedan jag såg filmen och jag kan verkligen inte säga att den har stannat kvar hos mig. Hantverksmässigt är den välproducerad och snygg, scenen i Detroit när de kör ”Fuck the police” trots varningar från den lokala polisen är TUNG. Ice Cube framstår som en uppfriskande underdog, medan Dr. Dre känns som en rätt blek figur.
Det finns också en viss tafatthet i manus och redovisande element som inte är trovärdiga, som att Eazy-E och Dre står och snackar när den senare säger ”Vi borde starta vårt eget skivbolag” och Eazy-E ba går från knarklangare till skivbolagsdirektör på 3,5 sekunder. Kan tycka att F. Gary Gray kunde ha satt ner foten och valt bort störande moment, som att Dres flickvän och son försvinner ur handling utan uppföljning (ta bort eller förjupa!) och en märklig sekvens av musikvideo-cruisande mitt i upploppen efter domen mot poliserna i Rodney King-målet som man försöker förankra som en röd tråd genom filmen, utan att egentligen lyckas.
Det som lämnar avtryck hos mig är den rena glädjen, frustrationen och kärleken till musiken som NWA föddes ur. Det som kommer sen – poolpartyn, brudar droger, bilar och penismätande – intresserar mig inte nämnvärt, men tyvärr är det ju resultatet. Även om det finns en ganska fin historia om vänskap mellan raderna.
Ja, nu är ju frågan, har Fiffi hissat flaggan i topp eller nöjer hon sig med en fyra? Och vad tyckte de andra filmspanarna? Klicka er vidare för vidare fördjupning:
Den perfekta filmen (podcast)
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird 
Jättebra text!!
Jadu… jag hissar flaggan men jag har inte knutit fast den i flaggstången än. Jag är dock HIMLA sugen på att se om den igen och då kanske jag jackar upp den sista snäppet 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack. Hissa! Du vill ju ge den full pott.Innerst inne.
GillaGilla
Jag såg filmen nästan som en superhjältefilm, som en mytologisk historia, så de där övertydliga delarna störde mig inte så mycket. De var liksom en del av paketet. Men visst, lite fånigt var det.
Haha, håller med om iskubens son (ispyramiden?), han var grymt lik sin far.
GillaGilla
Så kan man också se det 🙂 Det finns mycker mer att säga om filmen än det jag fick ner i det här inlägget, men jag var tvungen att begränsa mig pga. tidsbrist. Kanske är det inte redovisandet i grunden som stör mig mest, utan att filmen liksom saknar en skarp vinkel och att regissören inte verkat ha klarat av att hantera den spretiga historien, som i grunden är intressant. Gillar första timmen mer än den andra.
GillaGilla
Olyckligt att inte penismätningen landade. Jag tycker att det var rätt charmigt att den låt som spelades längst (kändes så i alla fall) var Ice Cubes dissande No Vaseline. Och att deras reaktion var att han vann det slaget tack vare hans överlägsna förmåga att skriva texter, och redan där insåg att de nog egentligen borde vårdat vänskapen lite bättre.
GillaGilla
Som jag skrev ”hemma hos mig”: ju mer jag tänker på det desto mer fascinerad blir jag av det faktum att Dre är den som känns absolut ytligast som person jämfört med Ice Cube och Easy-E samtidigt som det är honom vi får mest personlig information om. Curiouser and curiouser 😉
GillaGilla
Pingback: Oscarsgalan 2016 – mina favoriter | The Nerd Bird