Monthly Archives: november 2013

Eat, Sleep, Die

Hej alles!
Jag såg Äta, sova, dö (Anagram produktionsbolag) av Gabriela Pichler förra helgen och skulle vilja dela några tankar. OBS. Spoilers kommer, så håll i hatten. 
 
Guldbaggevinnaren Gabriela Pichlers Äta, Sova, Dö tillika Sveriges Oscarsbidrag var fan skitbra. Så många anti-teser. Du slipper:
  • Medelklass-relations-problematik någonstans i Sverige
  • Romantik mellan kvinnlig huvudroll och snubbe
  • Snygga kläder
  • Takås-porr från Stockholm innerstad
  • Facebook
  • Rise of fattig person som strävar efter erkännande och kändisskap, dvs blir rik på slutet
  • En frånvarande mamma, som allt kan skyllas på
 
Men hallå, om filmen saknar allt det – vad finns då kvar att berätta?!
 

 
Låt se:
Huvudkaraktären 20-åriga Rasa (Nermina Lukac) blir sparkad från salladsfabriken på den skånska landsbygden och går på möte med arbetsförmedlingen. Där blir hon peppad att söka jobb med hjälp av självförhärligande CV och smooth talking på arbetsintervju. Tyvärr räknas inte färdigheten att kunna packa en salladslåda på fem sekunder. Men, den viktigaste lärdomen av alla – det är hon själv som skapar förutsättningarna för att få jobb. 
 
Vilket måste vara den största lögnen i dagens Sverige. 
 
För vad händer när Rasa försöker skapar sina egna förutsättningar?
Hon går in på Ica och packar matkassar åt kunder, som mest blir irriterade, varpå hon blir utjagad av butikschefen. Hon söker upp arbetsgivare personligen och ursäktar sitt arabisk-klingande efternamn, men som inte är arabiskt, och ber om en chans. Vilket leder till en provanställning där hon måste köra bil, problemet är bara att hon inte har något körkort. Rasa tvingar sin alkoholiserade, medelålders granne att övningsköra med henne, och går till jobbet och sätter sig i tjänstebilen.
 
Verkligheten kommer ikapp Rasa. Handläggaren på Arbetsförmedlingen skvallrar för arbetsgivaren att Rasa inte har något körtkort. Det finns flera scener i filmen Äta, Sova, Dö som illustrerar hur missanpassade svenskar är till den liberala ideologin om att skapa sin egen lycka. Vi är tyvärr ett folk av konflikträdda paragrafryttare, vars favoritsysselsättning tycks vara att stå i kö. Jag tror att vi, Blondinbella och neonblå företagargymnasium till trots, inte alls gillar när nån försöker krossa glastaket och skapa sina egna förutsättningar. För vem ska se till att ruccolasalladen hamnar på mackan i så fall?
 
Äta, Sova, Dö är ingen pamflett för vänsterpolitik – tvärtom får fackgubbarna och likströms-Sverige sina sillar varma. Det är en film som vädrar ut politiska floskler om det jämlika, klasslösa Sverige och en film som visar vad rädsla gör med människor. Och hur rasism bryter ner människor, gör dem till rasister själva och vips så har vi skapat ett fascistiskt kretslopp där den som är starkast vinner. Sverigedemokraternas största ”vinst” är inte intåget i riksdagen, utan vad deras politik har gjort med människorna som befinner sig längst bort från maktens centrum. 
 
Nermina Lukac gestaltar Rasa perfekt. Det är en befriande karaktär som kämpar för att anpassa sig samtidigt som hon behåller sin integritet. Lukac utsågs f.ö. till 2012 års Rising Star på Stockholm Filmfestival. 

Jag gör slut med Netflix

 

 
 Ja ja, men vi kan väl vara vänner. Sluta böla. 
Att jag säger upp bekantskapen med dig betyder inte att ALLT var dåligt, vi hade många bra stunder.
Men… Jag tycker du var dålig på att läsa av mig och mina känslor (eftersom du tittade på TV… rekommenderar vi allt som går på tv) och framför allt: du var alltid ett år för sent med att bedyra din kärlek till mig! Jag erkänner mig till streaming-generationen, absolut, men jag är också en läsande människa som, för att inte bli totalspoilad via fb-statusar, artiklar, INTERNET, inte kan vänta ett år med att se senaste säsongen av Walking Dead. Jag vill se det senaste avsnittet dagen efter eller samma dag som det sänds i USA. Därför gillar jag er satsning på egna tv-serier, som släpps i hela säsonger på Netflix. Heja Orange is the new black! Men en säsong slukar jag på en vecka om jag så vill. 
 
Vi kanske ses i framtiden, när vi utvecklats åt samma håll. 
Tills dess kommer jag streama med vem jag vill, när jag vill. 
Ta hand om dig, Netflix. 
 

Foxfire-besvikelsen

 
Jag hade länge velat se Foxfire (2012) av Laurent Cantet. Den såg bra ut på affischen, ett gäng 50-talstjejer som går upp till feministisk kamp genom att starta ett gäng och tar namnet Foxfire. Revolt! Kaxiga brudar! Ja! 
 
Men nej.
Dålig film. 
Varför?
För att karaktärerna kändes som pappfigurer? För att det saknades inlevelse och feministisk analys? Inte vet jag, men när jag hade sett en tredjedel av den över 2 timmar långa filmen var jag uttråkad och irriterad. Till exempel, scenen där Rita blir indragen i en lada och våldtagen skulle kunna vara en dramatisk händelse i filmen, eller åtminstone gestaltat som den psykologiska och fysiska kränkningen det innebär, men det berättas på avstånd. Man känner ingenting.
 
Vad är meningen med det? Ska det få oss att förstå att kränkningar av denna sort är vardag för de här tjejerna? So be it – men det bör för den sakens skull inte tolkas som att det inte spelar någon roll, att det inte känns att bli kränkt. Rita är lite ledsen. Går med i ett gäng. Som har en sektledare som kan beskrivas som ”karismatisk” om man vill vara snäll. 
Men att leva i patriarkatet gör ont. 
Som mest när det är oväntat, när du är oförberedd. Ett gäng öldrickande raggare på 1950-talet är inte ett dugg oväntat. Inte heller när en mästrande lärare trycker ner tjejer i klassen på ett utstuderat, överspelat sätt. 
 
Det finns en liknande scen med Maddy och hennes farbror (eller vad de nu hade för släktskap), han som försöker få lite oralsex i utbyte mot en skrivmaskin. Först och främst känns det rätt sökt att han plötsligt tar sig friheter – för det finns ingenting som backar upp varför han gör detta pervo-move, för om han redan var ett pervo har jag svårt att se att hon skulle hänga så obekymrat i hans affär – och för det andra gestaltas även detta helt utan inlevelse. Maddys reaktion är bara: jahapp, vilken äckelgubbe, men det är lugnt jag hämtar mitt gäng och slår honom så är allt frid och fröjd. Men hallå – vad gör dessa händelser med ditt hjärta, Maddy? Din person? Varför finns det en oförklarlig, känslomässig distans till den här verkligheten?
 
Det finns så mycket bra grundstoff i Foxfire. Motstånd, solidaritet, drömmar, intressanta karaktärer. Det glimtar till då och då – relationen mellan Maddy och Legs är den enda karaktärsfördjupning vi får se röken av – men det mesta av mina förhoppningar blir obesvarade.
 
Och jag blir galen på sån här film – som staplar scener på varandra, men helt saknar nerv. Som vill berätta en viktig och jättebra story, men som sumpar det genom att inte engagera sig. Regissören Laurent Cantet gjorde festivalsuccé med Mellan väggarna (2008) i Cannes, som även nominerades till Bästa utländska film på Oscars. Han och kompanjonen Robin Campillo måste tuggat sömnpiller när de skrev Foxfire (efter Joyce Carol Oates bok med samma namn). Och jag har hört att föregångaren med Angelina Jolie ska vara ännu värre, men jag har inte sett den. 
 
Trist, sa feministen. 

Jimi Hendrix sist ut på #sff13

Det är över nu. 
Och det känns skönt. 
Filmfestivalen har en tendens att ge mig dåligt samvete, för all film man tänkt se och inte haft tid att gå på.
 
9 filmer blev det blyga resultatet under festivalen. Då jag hatar att sätta betyg nöjer jag mig med att använda en skala av stämnings-smileys. De betyder typ Njäe, Ok, Japp och Superjapp! Klicka på titeln för att gå till recension. 
😦  
:-I
🙂
😉
 
Svinen 😦
Concussion 🙂
The Nun 🙂
Jimi: All is by my side  :-I
 
Tre av filmerna tycker jag stack ut lite extra, och det är In a world, The Nun och Blå är den varmaste färgen. Totalt såg jag 4 filmer regisserade av män och 5 filmer regisserade av kvinnor. Ganska nära mitt mål om 50/50 alltså. Roligt att en av de bästa var en regidebut (Lake Bell).
 
Grattis till vinnaren av Bronshästen, The Selfish Giant, som jag tyvärr inte såg. Men den kommer säkerligen upp på svenska biografer snart. Och jag missade (tokhyllade) Anna Odells Återträffen på grund av trött rygg och knockout på The Lifeguard
 
Att jag såg tre franska filmer, en svensk och fem engelska/amerikanska var lite trist. Jag borde ha ansträngt mig mer för att se filmer från icke-väst. Det vore kul om SFF skapade fler specialsektioner än Latin Visions och Asian Images. Hade de inte fokus på afrikanska filmer något år t.ex? Och var är de norska och danska filmerna? Kanske dags för en ny gren med Nordiska filmer?
 
Den sista filmen på min repertoar var Jimi Hendrix-filmen, med André ”3000” Lauren Benjamin från Outkast… 
 
 
JIMI: ALL IS BY MY SIDE
Regi: John Ridley
Jag såg den: Söndag 17/11, kl 18.00 på Skandia
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Jimi: All is by my side var en orgie i popkulturella referenser från 60-talet, gitarrsolon och namedropping på kända producenter och bandmedlemmar. Klippningen hängde starkt ihop med ljudet, som kom från pubsorl, fingrar över gitarrsträngar, inspelningar från tv, m.m. och det hela kändes experimentiellt – men lite småjobbigt att befinna sig i. Jag fick aldrig någon riktig feeling för Jimi Hendrix. Kanske för att han slog sin flickvän med en telefon. Men musiken var fantastisk, även om filmen uteslöt Jimis ”greatest hits” och mest fokuserade på hans gitarrjammande. 
______________________________________
Slut på #sff13 !

#sff13 Blå är den varmaste färgen

Jag skulle vilja dela upp recensionen i två delar. Precis som filmen har två kapitel. 
Den ena handlar om sex. 
Den andra om berättartekniken. 
 
Vilken vill ni ha först? 
Sexet så klart.
Jag kommer spoila så in i helvete, så ge er iväg om ni inte vill veta mer, utan hellre går och ser den med rodnande kinder och handen bortglömd i popcornpåsen, när den går upp på vanlig bio. 
 
 
BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN / LA VIE D´ADÉLE
Regi: Abdellatif Kechiche
Jag såg den: torsdag 14/11 på Sture kl 21.00
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Del 1. Sexet
Jag har aldrig sett sex skildras så verkligt, intimt, närgånget, upphetsande, smakfullt och helt vanligt på en och samma gång som i La vie d´Adéle. Jag kände mig som en voyeurist fastkedjad i en biosalong, likt Alex DeLarge i Clockwork Orange, som regissörens gisslan utan möjlighet att sluta ögonlocken (inte för att jag ville, utan för att jag blev så betagen att det var omöjligt). Att se sex skildras så… obrytt var en befrielse. Vad det innebar för skådespelarna, Léa Seydoux och Adéle Exarchopoulos, vet jag inte. Men om de inte hade sex på riktigt så vill jag återkalla ett gammalt uttryck – trickfilmningen var fantastisk! Vilket säger en hel del om vilken skit vi vanligtvis ser på bioduken. Sex presenterar sig oftast som en smekning över bröstet, en kyss på halsen, stackatoartat macho-sex á Svinen av Claire Denis. Sexet i Concussion känns som en gäspning, jag har glömt, vadå får man se en bröstvårta och en naken ljumske? Sexet i Blå är den varmaste färgen är for real. Hardcore, ömt, sexigt sex. Kvinnor emellan. Jag kunde inte sluta le efteråt. Sture 1 har aldrig varit så tyst som under dessa scener. Hur många som diskret lade benen i kors vill jag inte veta. 
 
Själva handlingen är basal. Adéle – uttråkad, men populär gymnasietjej upptäcker att hon är lesbisk när hon träffar den äldre konstnärsstudenten Emma. Hon blir brutalt förälskad och de inleder en relation som varar ett par år framåt. Deras relation bygger på en stark, ömsesidig kemi – för personligen är de är väldigt olika, vilket båda accepterar. Emma är en driven konstnär med intellektuella vänner, medan Adéle utbildar sig förskolelärare och vill inget mer. Hon älskar Emma, mat och sex. Emma älskar Adéles oskuldsfullhet, och njuter av hennes omsorg, men blir frustrerad över att Adéle inte tycks vilja ha ut mer av livet. Här finns en klassisk schablon om konstnären vs. musan. Det leder oundvikligen till ett uppbrott. Musan är förbrukad, då överges hon. Adéle går tomhänt ur relationen, medan Emma vinner framgång genom sina målningar av Adéle.
Orättvist.
 
Del 2. Berättartekniken
Vi lämnar aldrig Adéle med blicken. Hon sover med öppen mun, kliar sig på näsan, äter pasta, knullar, arbetar, gråter. Regissören ger oss aldrig möjligheten att vika undan. Det är effektivt, skapar intimitet. Och jag anar att regissören vill skapa just denna stämning av förtrolighet när han låter kroppsvätskor, hår och slafsande munnar ta så stor plats. Det förbereder oss på de lika förtroliga sexscenerna, som hade känts abnormala om vi inte fått se så mycket annat i macro innan. Sen, om jag inte minns fel, är musiken diegetisk – det vill säga är en del av filmens handling och inte pålagd som soundtrack.
 
Det är som om Abdellatif Kechiche vägrar oss distans, vi måste bli en del av filmen, annars kan det vara. Det är därför inte förvånande att den vann Guldpalmen i Cannes. Jag har försökt undvika adjektiv. Men alltså, det här är den bästa filmen jag har sett på bio sedan jag såg Sagan om ringen. Det låter som ett skämt, och jag menar inte att jämföra dessa filmer – men då liksom nu gick jag ut därifrån och kände så här: nu behöver jag inte se mer film. Jag har sett allt. C’est tout. 

#sff13 Rebellisk nunna i 1700-talets Frankrike

 

 
Nej, jag har inte sett The Nun (La Monja) – skräckfilmen från 2005. Men det är roligt att den har samma (engelska) titel som filmfestivalens franska La Religieuse som hade sin sista visning på Bio Mauritz igår. Jag misstänker att de är diametralt olika. Samtidigt, det är ju något med nunnor som väcker starka känslor, tankar och fantasier. Vad döljer sig under den präktiga dräkten? Vem väljer att bli nunna? Varför används de ofta som provokation? Mean, slutty, holy nun – det är som att vi inte står ut med en vanlig nunna. En som bara gillar Gud och rensar ogräs på ett kloster för att hon gillar det. The Nun i detta fall hatar att vara inlåst bakom klosterväggarna…
 
 
THE NUN / LA RELIGIEUSE
Regi: Guillaume Nicloux
Jag såg den: Tisdag 12/11 kl 17.00 på Bio Mauritz.
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
The Nun bygger på en bok av Denis Diderot, en fransk författare och filosof som levde mellan 1713 och 1784. Enligt wikipedia-källor ska boken från början ha varit ett practical joke från författarens sida, där han försökte lura sin kompis Marquis till Paris genom att skicka brev från en påhittad nunna, Suzanne Simonin – som bad om Marquis hjälp att avsäga sina nunnelöften.
 
Men jag antar att han gillade sin nunna så pass mycket att han bestämde sig för att skriva hennes berättelse (också av politiska skäl och i solidaritet med verklighetens unga kvinnor som sattes i kloster mot sin vilja). Och det sägs att Marquis faktiskt blev engagerad i Suzannes sak och tänkt hjälpa henne. En spännade bakgrundshistoria som har en motsvarighet i filmen, där Suzanne får hjälp av en advokat.
 
Suzanne Simonin är en 17-årig kvinna, dotter till en (vad det verkar) rätt så välbärgad familj i 1700-tals Frankrike. Det är kallt inomhus, folk dör av förkylningar och kyrkans makt är stor. En kvinna av Suzannes klass är en mans fru, dotter eller syster – men aldrig sin egen. Ett alternativ är att bli nunna. Varför Suzanne hamnar på klostrer ska jag inte avslöja, mer än att det är ett sätt för familjen att bli av med henne. Hon är troende (det var alla) och lovar sin familj att prova nunnelivet som novis – men hon vantrivs och är inte särskilt mån om att dölja det. Hon har inte kallet. Hennes brutala ärlighet är en nagel i ögat på klostret, hennes familj, patriarkerna inom kyrkan – och det är intressant att se hur den till synes obetydliga Suzanne tvingar sin omgivning att se henne för den hon är, och samtidigt tvingar dem att se sig själva. Se systemet. 
 
Många unga kvinnor på den här tiden hade inte bråkat om sin frihet och istället ältat sin olycka under slöjan, men det hade inte varit en lika bra film. För det är en sjukt bra film. Suzanne spelas av fantastiska Pauline Etienne och eftersom den här filmen innehåller en labil, kåt nunna är även Isabelle Huppert med på ett hörn. Filmen berättar nämligen inte bara Suzannes story – utan om 1700-talssamhällets moral, heder, klosterlivets grymheter och finheter, mänsklig närhet, värdighet och frihet. Alla stora teman man vill ha i en fransk klosterfilm som är inspelad på riktig film. Och fina, blåkalla vyer över bergskedjor var det också.
 
 
(Hallå! Jag börjar nästan tröttna på att se så mycket bra film. Kan ingen tipsa om nån riktig skitfilm som ändå var rolig att se?)

#sff13 The Lifeguard

Jag har haft en riktig metaupplevelse på filmfestivalen idag. Jag blev så pass betagen att jag struntade i visningen av Återträffen för att äta middag och skriva om det här istället. Jag kan ju nämna att jag är 28 år och journalist, ni kommer förstå vad jag menar med meta. Hur som helst. Jag skyndade mig till visningen av The Lifeguard och kom precis innan reklamen (hatar att det är samma reklam på alla visningar) började. De bästa platserna var tagna (rad 5-7 i mitten är mitt recept) och jag satte mig så nära det som möjligt. Hamnade intill två ”kepsgrabbar” som enligt mina fördomar förmodligen hellre går på Sergel än Victoria. Vad gör de här? tänkte jag och dubbelkollade att det var på Victoria 4 som Lifeguard visades. Upptäckte fler ”kids” i publiken och började rentav tvivla på filmen, varför var de här?! Är det för att Kristen Bell a.k.a. Veronica Mars är med i filmen? Men jag svalde mina fördomar med en kanelbulle och filmen rullade igång…
 
THE LIFEGUARD
Regi: Liz W. Garcia
Jag såg den: måndag 11/11 kl 15.30 på Victoria 4
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
The Lifeguard handlar om den livsförvirrade 29-åriga journalisten Leigh, som lämnar New York och sitt jobb på nyhetsbyrån AP för att flytta hem till päronen i en liten småstad i Connecticut. Där finns några av hennes ungdomsvänner kvar, vicerektorn Mel som försöker bli på smällen och Todd, som fortfarande inte kommit ut som gay trots att det är uppenbart för alla att han är det. Leighs föräldrar är inte överförtjusta över att deras mönsterdotter dimper ner i flickrummet och dessutom går tillbaka sitt gamla high school-jobb som badvakt. Hade det här varit en renodlad komedi hade det varit upplagt för ”snart 30”-krisiga scenarion med tjatande föräldrar, tokiga dejter och depp-pepp. Men filmen tar en oväntad vändning. 
 
Leigh får sällskap vid poolkanten av vaktmästarens son, 16-åriga Jay (”Little Jason”) och hans skatepolare  (metavibbar från kepsgrabbarna intill) som vantrivs med småstadslivet och kämpar med jobbiga familjerelationer. Leigh och Todd köper gräs av Jay och hans vänner, och ”de vuxna” delar ett par spliffar med tonåringarna i utkanten av staden i skogen. Mel, som är vicerektor på ungdomarnas skola, försöker avstyra men det är för sent och även hon dras med på upptåget. Leigh spenderar allt mer tid med Jay och en ömsesisig attraktion uppstår mellan dem. Det är fel och förbjudet, men den osannolika romansen går så klart inte att stoppa. Jay växer in i handlingen och blir mer än en toy boy. Han är också på jakt efter mening, men med andra motiv än Leighs. Där Leigh desperat försöker återta något som gått förlorat, har han en framtidslängtan och vill bort från småstaden. De möts i sin längtan. Och det är på många sätt hela behållningen med filmen – kemin mellan de ”nästan-vuxna” och ”de nästan-unga” (vilka som är vad får ni själva avgöra). De utnyttjar varandras privilegier utan att döma. Jag gillar det. 
 
Under filmens gång har kepsgrabbarna irriterat mitt synfält och gång på gång gjort mig påmind om deras närvaro, eftersom de varken kan sitta stilla eller hålla käften (seriöst vad är det för fel på folk). När jag sagt till dem snällt tre gånger (och känt mig otroligt ålderdomlig) ger jag upp och låter dem bli en del av filmupplevelsen. När Leigh blir kallad ”ugly bitch” av några snorungar vid poolen skrattar vi tillsammans, jag och kepsarna. När den snälla och lärarinna-aktiga Mel kläcker ur sig ”hit my face with your dick” exploderar vi i skratt samtidigt. Det var en spännande metaupplevelse. Man får liksom anpassa förväntningarna på livet efter verkligheten. 
 
Jag tycker The Lifeguard förtjänar mycket bättre rating än 5, 5 på IMDB. 

Veckans filmer #sff13

 
Måndag 11/11
The Lifeguard kl 15.30 på Victoria
Återträffen (F2F) kl 18.30 på Sture
Cold comes the night – preliminärt
 
Tisdag 12/11
The Nun kl 17.00 på Bio Mauritz
 
Onsdag 13/11
Inget bestämt
 
Torsdag 14/11
Kink kl 17 på Zita
Blå är den varmaste färgen kapitel 1&2 kl 21 på Sture
 
Fredag 15/11
Trap Street – preliminärt
The Desert – preliminärt
 
Lördag 16/11
Manuscripts don’t burn kl 14.00 på Zita
Seminarium: Mark Cousins on freedom kl 16.15 på Zita
Jin – preliminärt
 
Söndag 17/11
Philomena kl 13 på Skandia
Vinnarfilmen – preliminärt
 
En kort utvärdering: Jag har sett mycket amerikanskt nu, i två dagar. Det klibbar i gommen. Jag skulle vilja se något som överraskar mig lite. Har tröttnat på mitt eget schema liksom. Någon som har bra förslag? 
 
 

#sff13 hyllar James Gandolfini

 

ENOUGH SAID
Regi: Nicole Holofcener
Jag såg den: söndag 10/11 kl 19.00 på Park
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Elaine Benes hjärta Tony Soprano = rom-com-drama för medelålders. Det är roligt att se Julia Loius-Dreyfus i en stor huvudroll på film, hon har komisk tajming och världens bästa garv som smittar av sig på mig som publik och som ser ut, även James Gandolfini. Jag inser så här i efterhand att Elaine Benes i Seinfeld är en produkt av Loius-Dreyfus snarare än av Seinfelds skapare Larry David och Jerry Seinfeld. Hur som helst funkar den före detta maffiabossen och 90-talets argaste comedienne riktigt bra ihop i Enough Said (Imdb), som är James Gandolfinis sista film. Han dog i juni av en hjärtattack och filmen visas till hans minne på Sthlm Filmfestival. 
 
Stor del av filmen kretsar kring det som spekulerades vara orsaken till Sopranos-stjärnans dödsfall, nämligen hans övervikt. Det gör lite ont att se. Samtidigt som det är angeläget då det så uppenbart är knutet till skam. Men huvudhistorien fokuserar förstås på kärleksrelationen mellan massösen Eva och tv-historiaarkivarien Albert. De är båda frånskilda och har varsin dotter som ska iväg till college. De måste hitta på nåt med sina liv. Skaffa hobbys. Bli kära i någon ny. Ja, de springer förstås in i varandra på en fest och av en händelse blir Eva dessutom vän med Alberts exfru, som mer än gärna spyr galla över sin föredetting. Där nånstans börjar det spöka i Evas huvud och hon projicerar exfruns nojor på sin egen uppfattning om Albert.
 
Svårare än så är inte KOMPLIKATIONEN, en huvudingrediens i varje romantisk dramakomedi. Och hetare än så blir det heller aldrig. Helt okej film, konventionellt berättad och kanske lite för snäll för min smak. Men jag tror mina föräldrar skulle älska den.  

In a world of female directors

Les Salauds (Svinen) av Claire Denis gjorde mig illamående och deppig.
 
Concussion av Stacie Passon var en lågmäld, intelligent film om relationer, sex, kvinnor och vad konventioner gör med våra liv egentligen. 
 
Det är dag 5Stockholms filmfestival och jag har hitills sett fyra filmer och det blir en femte i kväll. Det är lite färre än vad jag hade planerat, men ibland kommer något som kallas livet i vägen. 
 
Jag har sett:
7/11: Mig äger ingen av Kjell-Åke Andersson.
7/11: Svinen (Les Salauds) av Lifetime Achievement-vinnaren Claire Denis.
9/11: Concussion av Stacie Passon (inställt F2F)
10/11: In a world av Lake Bell. 
 
I kväll ser jag:
Enough Said av Nicole Holofcener. 
 
Jag ligger risigt till med 50/50-ambitionen, då jag 3 av 4 filmer jag sett har varit regisserade av kvinnor. I kväll blir det 4 av 5. Förlåt patriarkatet! 
 
 
IN A WORLD
Regi: Lake Bell
Jag såg den: Söndag kl.11.30 på Victoria 2
Läs mer om filmen på Stockholms filmfestival

Jag trillade över skådisen Lake Bell tack vare den nedlagda tv-serien How to make it in america (2010-2011) som producerades av bland andra Mark Wahlberg. Där spelade hon flickvännen till huvudkaraktären Ben och var om inte anledningen, men en bidragande orsak till att jag fortsatte titta på en annars ganska grabbig serie. Mot slutet av andra säsongen fick hennes karaktär allt större utrymme, men så lades tv-serien ner av någon outgrundlig anledning. Den officiella förklaringen var att serien inte nådde ut till en tillräckligt stor publik. 
 
Nu gör hon regidebut med en film om voice over-industrin vars legend Don LaFontaines klassiska inledning ”In a world…” har gett namn till filmen. Idén är briljant – vem har inte en relation till den djupa mansrösten som presenterar film? Alla har imiterat, garvat åt eller blivit betagna av den. Lake Bell använder denna dolda industri till att göra en smart, rolig, corky och välskriven film som säger fuck you till mansdominans och fåniga, kvittrande kvinnor på film. Att det är rösten som är i fokus och inte ansikten, kroppar eller huvudroller är inte bara en bra idé utan blottar också ytterligare ett område som domineras av män. Och att rösten spelar roll i hur man blir bemött tas också upp i filmen. 
 
Handling: Röstcoachen Carol Solomon (Lake Bell) försöker slå igenom som voice-over i skuggan av sin självupptagne pappa, branschens stjärna, Sam Soto. Hon blir utkastad från hans hem eftersom han tycker det är dags att hon försörjer sig själv (Girls-flash) och hon flyttar in hos sin äldre syster och man. När Carol får chansen att göra rösten till en trailer där producenten vill återuppliva Don LaFontaines fras ”in a world” vaknar de manliga egona i branschen till liv och schauvinismen förblindar även hennes pappa. Plus lite romans, äktenskapskris, familjegräl och roliga hångelscener. 
 
Att jag älskar den här filmen är ingen överdrift. Tack, Lake Bell för att du lyckas korsbefrukta en lättsam, romantisk komedi med ett råfeministiskt perspektiv och ställa viktiga frågor om vem som syns och HÖRS på film. Smartheten i denna rulle är skyhög. Och – utan att spoila innehållet – så är Geena Davis replikskifte med Carol kanske den bästa besvikelsen jag upplevt på film. Varför? För att den bevisar att allt är politik, vare sig man vill det eller inte, oavsett om du är man eller kvinna. Att män säljer film bättre än kvinnor har väldigt lite med deras bedrifter att göra, utan mer med hur samhället värderar män och kvinnor. Vi lever de facto i en misogyn värld. 
 
Jag väljer därför att tolka Lake Bells Geena Davis-dialog som ett sätt att visa att kvotering faktiskt är ett politiskt medel framför någon slags måttskala där alla ska vägas och mätas på samma vågskål, och att det bara är ett sätt att balansera upp den kvotering som sker automatiskt om inte någon kvinna bänder sig in med knytnävar och en alldeles underbar röst. Man behöver inte vara bäst för att förtjäna en chans att bli bäst.