Monthly Archives: december 2014

Film & tv-året 2014

 

 
Året 2014 tog jag klivet från att ha en flummig allt-i-allo-blogg under namnet iaburman.blogg.se till en mer renodlad film- och teveblogg under namnet The Nerd Bird. Därför känns det passande med en liten summering över årets toppar och dalar lagom till att nyårssmällarna terroriserar natthimlen. Så vad hände här under året? Jo, bloggen bytte utseende, jag införde betygsättning (1-5) av filmerna, jag gick på min första filmspanarträff, skrev min första årsbästa-lista (1999) och deltog i mitt allra första filmspanartema (hår). Besökte tre filmfestivaler: Peace & Love Film Festival (juni), Monsters of Film (oktober) och Stockholm Filmfestival (november). Men framför allt har det varit sjukt kul att diskutera film, tv, serier, böcker och allt därimellan med en massa nya bloggvänner och läsare. Utan er vore det helt enkelt skittråkigt att hålla på och skriva. Tack för det här året 🙂 
 
Jag såg en sjuhelsikes massa film, men hann tyvärr inte skriva om alla, men sammanfattningsvis har det väl framför allt har det varit ett fruktsamt år för sci-fi-filmer med…
… rymdeposet Interstellar – Hoyte van Hoytema plåtar!
… hipstersmarta Joaquin Phoenix i Her – Hoyte van Hoytema plåtar!
… hjärtvärmande Automata 
… en klumpig Tom Cruise i Edge of Tomorrow
… korta men coola Wanderers
… Jag tyckte även att Joel Kinnaman var bra i remaken av RoboCop men var inte lika imponerad som filmkritikerna av The Dawn of the Planet of the Apes
… å blev positivt överraskad av värmen i The Expendables 3 (att gubbarna fortfarande står på benen är väl rena rama science fiction). 
 

 
Mitt högsta betyg (5) delades bara ut till tre filmer, varav en var från årets skörd: Love is Strange. De andra var inga mindre än JFK (1991) och The Crash Reel (2013). Fast ska jag vara helt ärlig känns inte JFK längre som en femma. Nä, den trillar nog ner en pinne till betyg 4. Men ingen film har ännu gjort sig skyldig till lägsta betyg (1) ännu, banne mej! 
 
Men jag har också sett (kanske ännu mer) högkvalitativ teve!
Jag:
… Skaffade HBO Nordic efter att ha dumpat Netflix, där jag upptäckte briljanta komikerna Doll & Em
… Såg om och recenserade första säsongen av Game of Thrones
… Irriterade mig på den patriarkala strukturen i True Detective fast jag förälskade mig också i seriens estetik 
… Lovorade The Leftovers och slutade titta på Masters of Sex 
… Tipsade om mina Topp 10 tv-serieboxar
… Dissade Homeland 
… och förälskade mig i Tom Hanks son (Colin Hanks) i Fargo
 
 
Men nu till listorna! 
Inget nyår utan listor. Här har jag samlat alla filmer med premiär 2014 som jag unnat en rad eller två. Samt ett gäng Filmspanar-listor och Årets bästa teve.
 
Filmer från 2014 som jag bloggat om (betyg): 

Begin Again (3)
Hunger Games: Mockingjay part 1 (3)
Wanderers 
Boyhood (3)
Birdman or The Unexpected Virtue of Ignorance (4)
10.000 km (3)
Love Is Strange (5)
A Girl Walks Home Alone at Night (4)
Nightcrawler (3)
Interstellar (4)
Fury (3)
Gone Girl (4)
The Fault in Our Stars (4)
Predestination (2)
Automata (3)
Turist (3)
The Expendables 3 (3)
Dawn of the Planet of the Apes (2)
Frank (4)
Palo Alto (2)
Hemma (4)
Siddharth (3)
Edge of Tomorrow (3)
The Grand Budapest Hotel (3,5)
X-men: Days of Future Past (3)
Bad Neighbours (3)
Her (4)
RoboCop
Walk of Shame
Nymphomaniac 
Frozen

Årets Filmspanarfilmer:
Kommentar: Alla filmer utom en har fått medelbetyg, dvs 3. Lite trist va? Det får vi ta och ändra på 2015, Filmspanarfolket!

Hunger Games: Mockingjay part 1 (3)
Nightcrawler (3)
Predestination (2)
Edge of Tomorrow (3)
X-men: Days of Future Past (3)
Bad Neighbours (3) – första filmspanarfilmen!

Årets Filmspanarteman:
Kommentar: Jag missade många teman, men ser fram emot kommande Utmaningen i januari 2015!

November: Konspirationsteorier
Augusti: Kvinnor som slåss
Juli: Män som springer
Juni: Det kryper och krälar
Maj: Hår

Årslistor:
Kommentar: Jag insåg mina begränsningar när vi nådde under 1990-strecket, men tog mig i akt och började kolla in 1988-filmer, bland annat gav jag mig på Die Hard för första gången!

Juli: 2008
Maj: 2009
April: 1999 

Årets Bästa TV:
Kommentar: Jag säger bara… Joffrey

5. Louie
4. Fargo
3. True Detective
2. The Leftovers
1. Game of Thrones – vinnarsäsong!

Bubblare: Looking, Walking Dead (säsong 4), Doll & Em, Orange is the New Black, Historieätarna, Kobra, Babel. 

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR THE NERD BIRD!

 

Begin Again (2013)

Med låga förhoppningar (inget vidare förtjust i Keira Knightley och basert på den lama filmaffischen) valde jag ändå att se Begin Again (som besudlats med den dödsfjantiga titeln ”Sånger från Manhattan” på svenska). Det lilla jag visste, att Mark Ruffalo spelar avdankad skivbolagsgubbe och Keira Knightley en brittisk indiepopsångerska on the rise, lät inte som lovsång i mina öron. Plus att Fiffi sågade den så hårt vid fotknölarna att inte bara Keira Knightley snubblade och bröt bägge benen utan även jag låg i en gapflabbande hög efteråt. Men trots detta blev Begin Again mellandagsfilm i fjällstugan. Lättuggat-vem bryr sig-upplevelse förväntades.
 
Det är kul att upptäcka att man kan ha fel. För Begin Again var riktigt bra! Keira Knightley också (vad än Fiiffi har att säga om fryspunkten och dåligt mimande, för jag håller inte med). Här i rollen som Gretta, som efter ett svidande relationsuppbrott från singer/songwriter-on-the-rise-pojkvännen Dave, ställer sig på en liten obskyr barscen i New York och framför en av sina egna låtar med sång och gitarr. Hon får enstaka applåder. Glider av scenen obemärkt. Men mitt i den obrydda folkhopen står en aprak skivbolagsproducent och vinglar med ett leende på läpparna. Den excentriske Dan (Mark Ruffalo) har precis förlorat jobbet på det inflytelserika indiebolag som han själv en gång startade. Och han ser sånt som andra inte ser. Stämningsfulla stråkar, ett dramatiserande pianokomp och taktfasta trummor gör Grettas låt till en medryckande hitlåt i hans öron. Så han erbjuder Gretta en väg in i showbiz.
 
Men ärligt talat, det låter fortfarande inte så himla intressant, eller hur? Vad skiljer Begin Again från alla stars-on-rise-historier vi plågat oss igenom i jakt på äkta känslor? Visst, här finns referenser till såväl usla Coyote Ugly (ensam tjej i New York blir upptäckt) som till den mer ironiska Inside Llewyn Davis. Man driver lite med James Blunt-generationen, där Adam Levine från Maroon 5 bjuder på sig själv och ett par riktigt bra musikspår, men – gudskelov – istället för att lägga allt krut på att upptäcka den oslipade diamanten och blåsa publiken av stolarna i en Gleeifierad slutscen lägger regissören John Carney fokus på något annat: hantverket. Glädjen, kreativiteten och kärleken som byggs upp i och av musik. Och inte bara den musik som kommer från regelrätta instrument, utan även ”musiken” från staden, trafiken, lekande barn, sorl eller varför inte en gormande granne?
 
Det gör Begin Again till en egen film. En hermelin bland katterna i genren. Den var dessutom rolig och mysig, jag gillade Mark Ruffalos rufsiga skivbolagsproducent-pappa-och-make-på-glid-karaktär, och Keira Knightleys svårflirtade musiknördighet, och att den amerikanska smörigheten bröts upp av lite skönt rumphuggen, brittisk humor emellanåt. Gillade även hur man valde att styra utvecklingen av ”romansen” mellan Gretta och Dan. Att det fick vara en romans baserad på ett genuint, gemensamt intresse istället för köttsliga lustar. 
 
Fast det här med ljudmixen… Jag och min kille skruvade på våra lurar och ljudsplittaren (som får en liten hyllning i filmen) för att undersöka om det var vår ljudutgång som orsakade det ojämna ljudet, där rösterna ofta dränktes i musik eller bullriga bakgrundsljud, eller om det ”skulle vara så” för att skapa en autentisk känsla? Det kan betraktas som ett genialiskt sätt att få fram en poäng som ligger och skvalpar mellan raderna i manuset, men jag skulle nog föredra att höra dialogen liiite bättre och inte behöva sänka varenda gång det blev musikpådrag (vilket hände stup i ett).
 
Betyg:
 

Game of Thrones (S01, 2011)

OBS! Beware of feta spoilers för ALLA säsonger av Game of Thrones i detta inlägg. 
 
Jag är nykär.
Eftersom alla andra tv-serier jag följer tråkar ut mig just nu och inga nya lyckas få mig på kroken bestämde jag mig för att återvinna en gammal. Världens bästa tv-serie ska poängteras. Game of Thrones. Jag tror inte att jag insett exakt HUR bra den är förrän jag såg om första säsongen på typ en vecka. (Plötsligt fanns all tid i världen). Eftersom jag inte skrivit om tv-serien förut, utöver något enstaka inlägg, tänkte jag att det var dags för en matig genomgång. 
 
Men jag var inte alltid lika förtjust. Så här lät det efter att jag sett cirka två avsnitt i början på sommaren 2011. GoT var snackisen, men jag var MYCKET irriterad på alla artiklar som påstod att George RR Martin var fantasygenrens största geni och helt förbisåg min husgud Robert Jordan. Därför skrev jag så här i en statusuppdatering på facebook: 
 
”Är det bara jag som blir skitprovocerad av alla hyllningar till George RR Martin och hans ”förnyande av fantasygenren”? Game of Thrones är inte annorlunda än något annat jag sett. Det är Braveheart 2.0.”
 
Oj, så fel man kan ha. 
Fast det är klart, man skulle kunna säga att jag ändå hade lite rätt då jag förebådade att seriens huvudperson förlorade huvudet till en bödel. Till allas förvåning. Att GRRM gör sig av med stora karaktärer till höger och vänster är numera ingen nyhet, men det var rätt så överraskande när det begav sig för Lord Eddard Stark. Vilken chock. Andra gången jag ser serien är själva scenen i avsnitt 9 (”Baelor”) fortfarande känslomässigt chockartad, jag känner nästan ännu mer för Arya och Sansa denna gång, kanske för att jag vet vad som komma skall. Däremot är jag inte ett dugg förvånad över att Ned Stark ryker. Shit va han gör bort sig, gång på gång, i King’s Landing. Han är ungefär lika smidig som en björn som försöker fånga fisk med näshåren.
Jag citerar Cersei: 
 
”When you play the Game of Thrones, you win or you die. There’s no middle ground.”
 
Nä, Eddard Stark kunde inte spela Game of Thrones särskilt väl.
Första gången jag såg säsong ett missade jag ganska mycket av det politiska spelet och intrigerna, hur allt hängde ihop osv, pga 1) jag har inte läst böckerna ocb 2) jag var helt okej med att inte haja allt. Den här gången var jag mer lyhörd. Och vet ni hur många chanser Ned Stark får att slippa undan sitt öde?! ALLA försöker övertala honom att inte låta sanningen om Joffreys härkomst styra honom. Lord Baelish, Lord Varys, Renley, Cersei. Till och med Arya varnar Ned efter att ha tjuvlyssnat på Varys och nån maktperson nere i slottets tunnlar. 
 
 
Särskilt två grejer är intressanta med maktspelet och Ned Stark: 
 
1) Ned Stark tänjer på sanningen själv när han skriver ner kung Roberts ord i testamentet. Robert säger att han ämnar att lämna tronen till ”my son, Joffrey, men Ned skriver ”my rightful heir”. Vilken fuling!
 
2) Strax innan kungen, Robert Baratheon, dör konfronterar Ned Cersei och säger att hon bör lämna staden och ta sina (oäkta) barn och fly, för han ämnar att sätta den rättmätige arvingen, Stannis Baratheon, på tronen. När kungen dött söker Renley Baratheon, Roberts bror, upp Ned och föreslår en allians mellan honom och Starks, och att de tillsammans med huset Tyrell (japp, som sedan slår sig samman med Lannisters via Margaery Tyrell), kuppar mot Lannisters och tar tronen. DET ÄR JU EN MEGABRA IDÉ! med facit i hand. Renley verkar vara en vettig person, tusenfalt bättre än brorsan Robert och i synnerhet Joffrey. Men icke… Präktige Ned ska göra det som är rätt och skickar ett brev till Stannis. Tjoff, så är kriget om tronen i gång och Ned förlorar huvudet på kuppen. Sorry to say Ned, men du satte dig själv i den rävsaxen. 
 
Eddard Starks avrättning sätter tonen för kommande säsonger. Nu går INGEN säker. 
 
Men vad händer mer i säsong ett?
* Robb Stark utropas till ”King of the North” och går i krig mot Joffrey efter att de avrättar hans far. Jag hade mer sympati för Robb nu än första gången. Det finns något ädelt och hoppfullt (samt lite naivt) med nordbornas marsch mot Kings Landing. Fast samtidigt vill jag ropa: stopp! Stanna i Winterfell och ta hand om lillpysarna Bran och Rickon. Ni kommer att dö!!! 
 
* Jon Snow skiljs från Stark-familjen och inser att jobbet i Nights Watch inte är det hedersuppdrag som han trott. Kit Harrington stjäl inte showen denna omtittning heller. Hans rollkaraktär är sååå humorbefriad (vilket märks särskilt väl i scener där han pratar med Tyrion) och han framstår rentav som enfaldig. Är han lika tråkig i böckerna undrar jag? Fast han är vldigt hängiven sin familj, vilket är sympatiskt eftersom Catalyn hatar honom och alla påminner honom om att han är en bastard typ hela tiden. Jag hade också glömt att det är Jon Snow som ger Arya svärdet som hon döper till ”The Needle”. Fint!
 
* Nights Watch-kuriosa: Maester Aemon (den blinda gubben) är en Targaryen och typ gammelfarbror till Daenerys! Det gick mig helt förbi första tittningen. 
 
* Tyrion är väldigt sympatisk från start, fast mycket mer lättsam än de senare säsongerna. Tyrion ställs inför rätta av Catalyn Stark hos systern Lysa Arryn och Bronn tar på sig att strida för hans liv. Han vinner och en fantastisk duo föds! 
 
* Sansa är nära att knuffa ner Joffrey från en gångbro i Kings Landing efter att han tvingat henne att titta på sin fars upp-pålade huvud, men hejdas av The Hound. Så mycket hat hon hade besparat skådespelaren Jack Gleeson. Men hon sticker ändå ut hakan och ger Joffrey svar på tal efter att han skryter med att han ska ge henne Robbs huvud, varpå hon replikerar: ”Or he’ll give me yours”. Heja Sansa (som annars är urbota lam och trög). Det ska bli spännande att se om hon äntligen fattat galoppen i säsong fem och börjar agera
 
* Cersei Lannister (Lena Headey) tycker jag är seriens stora stjärna, så konfliktfylld och motsägelsefull, omöjlig att inte hat-älska. I första säsongen, innan hon blir maktfullkomlig vid sidan av (kung) Joffrey får man se en mer tillbakadragen Cersei i rollen som drottning till kung Robert. Hon opponerar sig mot honom, men det märks att hon är sårbar, och LEDSEN över deras iskalla äktenskap. En av de bästa scenerna är när hon sitter ner tillsammans med honom och de pratar öppet om sitt äktenskap. Hon frågar om det någonsin fanns en chans för dem och Robert säger nej. 
Han erkänner att den enda han älskat var Ned Starks döda syster, Leanna. Fyyyy vad sorgligt. Sympatiska poäng till Cersei. 
 
* Jamie Lannister är verkligen ett as mest hela tiden, till och med efter att han blivit tillfångatagen av Robb Starks armé. Fast man märker redan här var hans lojalitet ligger: hos syskonen. Å jag fick bättre koll på fuzzet kring hans smeknamn, King Slayer. Alla säger det föraktufullt, men det verkar ju som om han gjorde nåt bra ändå, eftersom The Mad King var… galen. 
 
* En annan storfavorit är självfallet Westeros minsta heroine: Arya Stark. Uppkäftig och rolig. Lite smartare än sin far, men kanske lite väl impulsstyrd. Scenen när Ned Stark avrättas och en Nights Watch-väktare håller i Arya för att hindra henne för att rusa fram, hon tittar upp mot himlen och ser fåglarna flyga…  ja, då sprutar tårarna. 
 
* Fast den häftigaste resan gör ju Daenerys ”Stormborn” Targaryen, eller som drothiakerna kallar henne: Khaleesi. Hon går från klarhet till klarhet, och stämningen runt henne byggs upp systematiskt. En av de göttigaste scenerna är när Khal Drogo häller en kittel med smält guld över brorsan, Viserys, och hon inser att det inte är han som är den sanna Draken. Eftersom drakar inte kan skadas av eld. Hmm, undrar vem som är det då… ? 🙂
 
Vi får se henne transformeras från den här ljuva, förslavade lilla varelsen… 
 
… till den här coola drakmamman!
 
Ja, det är helt enkelt en magisk tv-serie det här och jag måste hejda mig från att inte låsa in mig i lägenheten och sluka säsong två i ett enda nafs. Fast snart är det ju jullov… 😀

Projekt: Dom jävlarna ska skjutas

Sugen på ett svenskt revenge-plot-drama där ett gäng kvinnor, aka The Wolves, lessnar på våldet mot kvinnor och tar lagen i egna händer? Med Stina Ekblad som ledare. Tänkte väl det. Bakom konceptet står regissören Andreas Öhman (I rymden finns inga känslor, Bitchkram) och producenten Anna Wallmark. Bland skådisarna syns Cissi Forss, den enda jag känner igen förutom Ekblad. 
 
Projektet är under utveckling och söker bidrag via bl.a. Kickstarter. Det finns olika nivåer för hur mycket man vill bidra med, vissa med fina premier. Jag har lagt en hunka och är därmed officiellt en av deras ”backers” och får nyhetsutskick om projektet. Ni som fick tillbaka riktigt mycket på skatten (ni företagare i alla fall) kan donera 50 papp och få en karaktär namngiven efter just DIG. Inte så pjåkigt. 
 
Jag skulle lätt bänka mig framför ”Dom jävlarna ska skjutas” om det blev en högkvalitativ miniserie eller vad de nu tänker sig. Lisbet Salander Deluxe liksom. Är ni lika sugna som jag tycker jag att ni kan börja med att kolla in trailern och va med och stötta via länken till Kickstarter. Woho! Svenska femme fatales på tv 2015!! 
 

Children of Men (2006)

Alla har väl fantiserat om barnfria caféer, flygplan, tunnelbanevagnar och släktträffar utan de där små slemfontänerna som kallas barn. Andras barn i synnerhet kan vara väldigt störande (nu har jag inga egna barn, men jag räknar in alla barn jag känner som ‘inte andras’). Men att aldrig mer höra barnskrik eller se tultande, småoveraller med reflexvästar gå över en gata, passera skolgårdar utan lek och skratt, och uppleva en värld utan stolta och kärleksfulla föräldrar med sömnbrist – går det verkligen att föreställa sig?
 
Det är bara så självklart att de bara ska finnas där. De där som får oss att le mot främlingar på bussen bara för att nån har en söt unge. Sen växer de upp och är inte så gulliag längre, men det kommer ju fler gummifejs att oja sig över med tillgjord röst. Fast tänkt om det inte gjorde det?
 
I Cuaróns brutalt segregerade och kaotiska Storbrittanien får man en chans att uppleva en barnlös värld där folkmassan tillhör den potentiellt sista generationen människor. Och det är inte alls särskilt trevligt. Civilisationen är på väg att rasa, endast Storbritannien lyckas upprätthålla gränser, ordningsregler och en stark stat och hela världens flyktingar vill komma in. Terrorister bombar civila i slamsor. Det viskas om The Human Project som pågår någonstans i största hemlighet. 
 
Children of Men är bra. Den har allt en dystopisk rulle bör ha: 
 
* Urbana framtidsmiljöer som känns obehagligt nära vår egen tid. Här är London i centrum, där rika gömmer sig i höghus och fattiga flyktingar sätts i burar. Obehagligt då filmens London är snarlikt nutida Grekland, ett land nära bristningsgränser där flyktingar i skrivande stund sätts i fängelser lika stora som burar och tvingas bli illegala eftersom EU:s flyktingpolitik havererat. Checkpoints som syns flitigt i filmen används lika flitigt i dagens Israel-Palestina. Inte så uppfinningsrikt, Cuarón, men han kanske försökte göra en poäng?
 
 
* Clive Owen. Det är nåt med den mannen. Han klär väldigt bra i roller där han får vara både hjälte och lite sjavig. Obrydd på utsidan, men godhjärtad innerst inne. Här tar han på sig uppdraget att transportera Kee, en gravid flykting, från London till kusten. Det viktiga i sammanhanget är hennes graviditet, eftersom det inte fötts ett enda barn i hela världen på tjugo år.
 
* Bra biroller. Om nu Julianne Moore och Michael Caine kan räknas till biroller, för de har rätt stor betydelse i handlingen. Tyckte också mycket om Kee (Clare-Hope Ashitey). 
 
* Brutalitet. Ingen riktig dystopi utan att mänskligheten går bananas och börjar döda varandra, stoppar varandra i burar och sover i piss och skit. Jag mådde fan illa mest hela tiden. 
 
* Snyggt foto. Handkamera med blodstänk på linsen under krigsscenerna bidrog till känslan av utsatthet. Lite tv-spelskänsla över det hela också väl?
 
* Spänning! Scenen när Theo springer från huset på landsbygden i strumplästen i gyttja och knuffar en bil nerför en väg med hopp om att den ska gå att ”jump starta” gjorde mig mycket nervös. 
 
* Ett riktigt bra slut. 
 
Betyg: 
 
 

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Så… Katniss Everdeen… Kommer hon att överleva Filmspanarnas sågar?
Jag ställer frågan med hopp om att själv finna klarhet i vad jag egentligen tycker om ”The Mockingjay”. Jag är ambivalent. Katniss är en antagonist som aldrig riktigt växer in i hjälterollen, tvärtom, hon spjärnar emot där hon kan och är i övrigt en rätt följsam, ömsom reaktionär, karaktär med vassa kanter. Bilden av Katniss känns igen från Suzanne Collins Hunger Games-trilogi, där hon inte heller framstår som någon särskilt djupsinnad rebell, utan mest som en aningslös bricka i ett spel hon inte behärskar eller har intresse av att delta i. Men jag hade ändå större sympati med henne där. Och även om jag tycker att det finns något sympatiskt med att vilja gestalta en traumatiserad surbunke, är det förstås problematiskt med en hjälte som mest av allt skulle vilja skita i allt och jaga kaniner i skogen.
 
Vi får sällan se vem Katniss verkligen är eftersom hon ständigt tvingas gå in i roller som hon avskyr, eller befinner sig i det icke önskvärda strålkastarljuset. Jennifer Lawrance gör kanske sitt bästa med att gestalta den socialt inkompetenta och humorbefriade Katniss Everdeen, ändå tycks hon begränsa sig till maximalt två ansiktsuttryck: chockad eller tårögd. Chockad… tårögd. Ja, särskilt spännande är det i alla fall inte. 
 
Men filmen är inte uträknad för det. Nej, det är som när jag läste böckerna och tänkte: det är lite synd att Suzanne Collins saknar fingertoppskänsla. För det här är en bra historia. Mörk och psykologisk, som (om man lyckas ignorera klumpigheten i berättandet) faktiskt handlar om en ung människa som tvingats döda andra utan syfte (annat än att överleva ett cyniskt spel), och förmodligen känner enorm maktlöshet. Som kanske inte är så jäkla peppad att starta en revolution. För hen är ändå helt fucked up. Skadan är redan skedd.
 
Tyvärr framgår det inte tillräckligt tydligt i filmen att Katniss lider av posttraumatisk stress och är mäktigt deprimerad. Inte så sexigt. Inte så blockbustigt. Men rätt trovärdigt egentligen. Istället för att lyfta fram och fokusera på de här intressanta delarna i storyn får vi istället en redovisande film, som inte känns lika smutsig och dramatisk som den hade kunnat vara med en mer vågad regissör. 
 
Fast Mockingjay Part 1 är ändå godkänd som underhållning, framför allt den andra halvan. Humorn glimtar till när Katniss ska agera framför kamerorna iförd pansar suit och krysta fram rebellpropaganda.Fast det är inte Katniss som står för det roliga, utan de runt omkring. Elizabeth Banks som Effie Trinket till exempel. Vilket fantastiskt överspel! Andra skådisar som lämnar avtryck är som vanligt en stabil Woody Harrelson och Natalie Dormer (Margaery Tyrell i Game of Thrones) som filmsregissören Messalla. Visst var det en ynnest att få se Philip Seymour Hoffman, men inte ens hans lysande persona lyckas göra något jättespännande av Plutarch Heavensbee. Julianne Moore som president Alma Coin är också bra.  
 
Själva handlingen, det politiska spelet och propagandakriget, är okej kulisser för det som jag tycker är själva knorren på grisen:  relationen mellan Katniss och Peeta. Det är rörande. Han är den enda som ser den vem Katniss är bortom tv-kamerornas spektakel. För honom är hon inte härmskrikan, inte hjälten, inte fienden. Hon är hans stora kärlek. Och hon bryr sig i princip bara om honom och Prim. Politiken kommer i andra hand. Däremot har jag svårt att avgöra om detta framgår i filmen, eller om det är muskelminnet från läsupplevelsen som spökar. Kanske kan de andra Filmspanarna som inte läst böckerna ge mig svaret? Jag överlåter därmed åt dem att två sina händer, ladda bilan eller sprida vita rosor över Panem. 
 
Betyg:

Brave (2012)

Varför har jag väntat så länge med att se Brave ? Värsta grymma filmen ju! Jag skrattade så jag höll på att gå av åt björnar med drottningmanér, björnprinsar och skotska gubbar utan brallor. He he. Brave lyckas förena Pixar-feminism med gubbhumor, och det är en bragd i sig. Brave har en rak och enkel storyline, utan irriterande stickspår. Den handlar om Merida, en vild prinsessa som hellre rider i skogen, klättrar i berg och skjuter pilbåge än att lära sig sitta, stå, brodera, konversera som en ungmö i hennes position bör. Som ifrågasätter sin mor och tar till desperata metoder för att slippa gifta sig med en klanprins. Merida är en färgstark, rolig och envis karaktär. Gillar stenhårt!
En av filmens tre regissörer är Brenda Chapman, som också skrivit manus. Det är värt att notera att både Brave och Frozen (2013) har kvinnliga och manliga regissörer och manusförfattare. Mångfald berikar! Och eftersom jag är väldigt förtjust i skotska nejder, engelska med skotsk brytning och uppskattar en släng magi, så är Brave perfekt. Bra musik var det också, men skönt att slippa sångnummer á la Disney, 
 
En invändning har jag trots allt; det hade varit skönt att slippa det royalistiska temat för en gångs skull. Är det inte lite uttjatat? Finns det inga andra ”konflikter” än att bli bortgift (vilket iofs är ett existerande problem än i dag, tragiskt nog) ? I en historisk kontext som denna kanske det är passande, men det måste finnas andra källor att ösa ur. Pixar, som är Disneys frisinnade kusin, borde våga lite mer. Och just det. Lägg märke till vem Brave dedikeras till i sluttexterna. Min tolkning av filmen fick sig en törn faktiskt för jag är rätt så trött på personkulten runt ***** **** och jag kände mig genast lite hjärntvättad. Kanske en överdrift. 
 
Kurisoa: Rösten till en av klanherrarna, Lord MacGuffin görs av Kevin McKidd (Owen Hunt i Grey’s Anatomy) som är av skotsk börd. 
 
Betyg: 
 

Torsdagtipset: Wanderers (2014)

Wanderers is a vision of humanity’s expansion into the Solar System, based on scientific ideas and concepts of what our future in space might look like, if it ever happens. The locations depicted in the film are digital recreations of actual places in the Solar System, built from real photos and map data where available.

Without any apparent story, other than what you may fill in by yourself, the idea of the film is primarily to show a glimpse of the fantastic and beautiful nature that surrounds us on our neighboring worlds – and above all, how it might appear to us if we were there.

Läs mer om Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

* * *

 Jag blev överraskad av min käresta i torsdags, utbjuden på middag å grejer och så hade han en särskild överraskning som avrundning. Vi skulle gå på premiärvisningen av hans kompis Erik Wernquists (visuellt geni och animatör) kortfilm Wanderers på Scalateatern. En film om rymden. Om människan i rymden. Det lät ju asgrymt! Men att den var så här bra kunde jag inte föreställa mig. En kortfilm som bäst kan förklaras som att den öppnar en lucka i min hjärna och ropar hallå! Glöm existentiell ångest! Det är för futtigt. Rymden väntar på oss.

Wanderers är bara 4 minuter lång. Men den träffade mig djupare än Interstellar. Jag får goose bumps stora som apelsiner varje gång jag ser den och jag kommer att se den om och om igen. Det fantastiska ljudet, Carl Sagans röst och musiken bidrar starkt. (Se filmen med bra ljud).
Filmen har vetenskaplig grund (Erik Wernquist förklarade filmen efteråt och jag satt med hakan i knät). Wanderers har nu 2,6 miljoner visningar på Vimeo och jag tror att Hollywood kommer att ringa Erik och säga hej (om de inte redan gjort det). Så ta chansen att se den och var stolta att detta verk kommer från en visionär som finns mitt bland oss. Fler bilder och mer info om filmen finns här.

Tracks (2013)

 
”When people ask why me why I am doing it my usual answer is: why not?
– Robyn Davidson
 
Jag har sett Tracks (2013). Lillasystern till Into the Wild (2007) och storasyster till Wild (2014). En kvinna (Mia Wasikowska) vandrar ut i öknen med fyra kameler och en hund. Svedd av solen, med tovigt hår och spruckna läppar når hon insikten att hon är ensam. ”We all are”, svarar fotografen Rick Smolan (Adam Driver) som dokumenterade Davidsons resa för National Geographic. Det är om du frågar mig en av filmernas starkaste scener och ger uttryck för ett (förmodat) vanligt mänskligt fenomen: att känna sig ensam och alienerad oavsett om man är  ensam eller bland människor. Känslan av ensamhet sitter inte nödvändigtvis i den fysiska frånvaron eller närvaron av andra människor, utan i upplevelsen av världen. 
 
Låter det pretto? Lugn, Tracks har också humor, nakenscener, Adam Driver och kameler. 
 
 
År 1977 gick Robyn Davidson 270 mil, från Alice Springs till Indiska Oceanen genom Australiens sandförgätna ödemarker. Det kostade henne två års förberedelser och tog 195 dagar (ca 7 månader) att genomföra vandringen. Av filmen att döma (som baseras på en bok av Davidson) kände hon sig kvävd av civilisationen, fastlåst i sin tillvaro. I filmens inledning säger hon något i stil med att ta beslutet att handla är resans verkliga början. Och resan förändrade hennes liv, inte bara under de där månaderna. Hennes artikel i National Geographic (i utbyte mot sponsring) blev så populär att hon valde att skriva en bok om sin upplevelse, och vandringen blev startskottet för Davidsons nomadliv som fortsatte över hela världen. 
 
 
När man sammanfattar det så låter det så… uppgjort, som om det fanns en manual för ”så gör du något helt galet i ditt liv som gör att du blir en framgångsrik författare och nomadexpert vars bok blir film med Mia Wasikowska i huvudrollen 35 år senare”. Men 1977 fanns knappast den tanken hos den tomhänta, moderslösa 26-åringen Robyn Davidson. Hennes vandring stred mot de flesta konventioner; att som ensam kvinna vandra genom ödemarker i stekande sol och kalla nätter, med enbart kameler och en hund som sällskap, saknade manual. Det fanns inga häftiga förebilder, ingen Renata Chlumska (jag flirtar med den svenska läsarskaran nu) som krattade manegen. Och det är dödsfarligt att knata genom öken oavsett kön, ålder eller existerande förebilder! Ur detta perspektiv, kan vi vara överens om att Davidson kickar ass?
 
Tack. Ville bara få det sagt. 
 
Men hur var då filmen om Robyn Davidsons bragd? 
Jag gillar den skarpt. Utan att gå in alltför mycket i petiga jämförelser rankar jag nog Tracks som bättre än Wild, och som en mer meditativ och mindre publikfriande variant av Into the Wild. Tracks utspelas (förstås) med fördel inte i USA, utan är en australiensk produktion rakt igenom, det är man inte bortskämd med. Det karga ökenlandskapet och bilden av ett väderbitet land med en udda befolkning gav upplevelsen en extra dimension. Mia Wasikowska är en bra skådis och hennes tolkning av Robyn är som en metafor för själva filmen; en spirande växt i allt det torra och spruckna. Jag gillar hur John Curran väljer att berätta Tracks; långsamt och utan att pusha fram några poänger. 
 
 
 
Vi får några återblickar till Robyns barndomstrauma, då modern tar livet av sig, i form av hallucinationer eller drömmar, som hakar i nuet. Till skillnad från tillbakablickarna i Wild återges minnena luddigt, och inte som kompletta scener (vilket jag störde mig lite på i Wild inser jag nu). Jag får precis tillräckligt med information för att ana vem hon är och fyller i resten själv. 
 
Kuriosa 1: Tracks har något så ovanligt som en kvinnlig filmfotograf (australienskan Mandy Walker), vilket är kul.
Kuriosa 2: Mandy Walker har även fotat Australia (2008) (vilken jag faktiskt inte sett än!) 
Kuriosa 3: Mia Wasikowska är född i Australien, det visste jag inte. 
 
Betyg: