OBS! Beware of feta spoilers för ALLA säsonger av Game of Thrones i detta inlägg.
Jag är nykär.
Eftersom alla andra tv-serier jag följer tråkar ut mig just nu och inga nya lyckas få mig på kroken bestämde jag mig för att återvinna en gammal. Världens bästa tv-serie ska poängteras. Game of Thrones. Jag tror inte att jag insett exakt HUR bra den är förrän jag såg om första säsongen på typ en vecka. (Plötsligt fanns all tid i världen). Eftersom jag inte skrivit om tv-serien förut, utöver något enstaka inlägg, tänkte jag att det var dags för en matig genomgång.
Men jag var inte alltid lika förtjust. Så här lät det efter att jag sett cirka två avsnitt i början på sommaren 2011. GoT var snackisen, men jag var MYCKET irriterad på alla artiklar som påstod att George RR Martin var fantasygenrens största geni och helt förbisåg min husgud Robert Jordan. Därför skrev jag så här i en statusuppdatering på facebook:
”Är det bara jag som blir skitprovocerad av alla hyllningar till George RR Martin och hans ”förnyande av fantasygenren”? Game of Thrones är inte annorlunda än något annat jag sett. Det är Braveheart 2.0.”
Oj, så fel man kan ha.
Fast det är klart, man skulle kunna säga att jag ändå hade lite rätt då jag förebådade att seriens huvudperson förlorade huvudet till en bödel. Till allas förvåning. Att GRRM gör sig av med stora karaktärer till höger och vänster är numera ingen nyhet, men det var rätt så överraskande när det begav sig för Lord Eddard Stark. Vilken chock. Andra gången jag ser serien är själva scenen i avsnitt 9 (”Baelor”) fortfarande känslomässigt chockartad, jag känner nästan ännu mer för Arya och Sansa denna gång, kanske för att jag vet vad som komma skall. Däremot är jag inte ett dugg förvånad över att Ned Stark ryker. Shit va han gör bort sig, gång på gång, i King’s Landing. Han är ungefär lika smidig som en björn som försöker fånga fisk med näshåren.
Jag citerar Cersei:
”When you play the Game of Thrones, you win or you die. There’s no middle ground.”
Nä, Eddard Stark kunde inte spela Game of Thrones särskilt väl.
Första gången jag såg säsong ett missade jag ganska mycket av det politiska spelet och intrigerna, hur allt hängde ihop osv, pga 1) jag har inte läst böckerna ocb 2) jag var helt okej med att inte haja allt. Den här gången var jag mer lyhörd. Och vet ni hur många chanser Ned Stark får att slippa undan sitt öde?! ALLA försöker övertala honom att inte låta sanningen om Joffreys härkomst styra honom. Lord Baelish, Lord Varys, Renley, Cersei. Till och med Arya varnar Ned efter att ha tjuvlyssnat på Varys och nån maktperson nere i slottets tunnlar.
Särskilt två grejer är intressanta med maktspelet och Ned Stark:
1) Ned Stark tänjer på sanningen själv när han skriver ner kung Roberts ord i testamentet. Robert säger att han ämnar att lämna tronen till ”my son, Joffrey, men Ned skriver ”my rightful heir”. Vilken fuling!
2) Strax innan kungen, Robert Baratheon, dör konfronterar Ned Cersei och säger att hon bör lämna staden och ta sina (oäkta) barn och fly, för han ämnar att sätta den rättmätige arvingen, Stannis Baratheon, på tronen. När kungen dött söker Renley Baratheon, Roberts bror, upp Ned och föreslår en allians mellan honom och Starks, och att de tillsammans med huset Tyrell (japp, som sedan slår sig samman med Lannisters via Margaery Tyrell), kuppar mot Lannisters och tar tronen. DET ÄR JU EN MEGABRA IDÉ! med facit i hand. Renley verkar vara en vettig person, tusenfalt bättre än brorsan Robert och i synnerhet Joffrey. Men icke… Präktige Ned ska göra det som är rätt och skickar ett brev till Stannis. Tjoff, så är kriget om tronen i gång och Ned förlorar huvudet på kuppen. Sorry to say Ned, men du satte dig själv i den rävsaxen.
Eddard Starks avrättning sätter tonen för kommande säsonger. Nu går INGEN säker.
Men vad händer mer i säsong ett?
* Robb Stark utropas till ”King of the North” och går i krig mot Joffrey efter att de avrättar hans far. Jag hade mer sympati för Robb nu än första gången. Det finns något ädelt och hoppfullt (samt lite naivt) med nordbornas marsch mot Kings Landing. Fast samtidigt vill jag ropa: stopp! Stanna i Winterfell och ta hand om lillpysarna Bran och Rickon. Ni kommer att dö!!!
* Jon Snow skiljs från Stark-familjen och inser att jobbet i Nights Watch inte är det hedersuppdrag som han trott. Kit Harrington stjäl inte showen denna omtittning heller. Hans rollkaraktär är sååå humorbefriad (vilket märks särskilt väl i scener där han pratar med Tyrion) och han framstår rentav som enfaldig. Är han lika tråkig i böckerna undrar jag? Fast han är vldigt hängiven sin familj, vilket är sympatiskt eftersom Catalyn hatar honom och alla påminner honom om att han är en bastard typ hela tiden. Jag hade också glömt att det är Jon Snow som ger Arya svärdet som hon döper till ”The Needle”. Fint!
* Nights Watch-kuriosa: Maester Aemon (den blinda gubben) är en Targaryen och typ gammelfarbror till Daenerys! Det gick mig helt förbi första tittningen.
* Tyrion är väldigt sympatisk från start, fast mycket mer lättsam än de senare säsongerna. Tyrion ställs inför rätta av Catalyn Stark hos systern Lysa Arryn och Bronn tar på sig att strida för hans liv. Han vinner och en fantastisk duo föds!
* Sansa är nära att knuffa ner Joffrey från en gångbro i Kings Landing efter att han tvingat henne att titta på sin fars upp-pålade huvud, men hejdas av The Hound. Så mycket hat hon hade besparat skådespelaren Jack Gleeson. Men hon sticker ändå ut hakan och ger Joffrey svar på tal efter att han skryter med att han ska ge henne Robbs huvud, varpå hon replikerar: ”Or he’ll give me yours”. Heja Sansa (som annars är urbota lam och trög). Det ska bli spännande att se om hon äntligen fattat galoppen i säsong fem och börjar agera!
* Cersei Lannister (Lena Headey) tycker jag är seriens stora stjärna, så konfliktfylld och motsägelsefull, omöjlig att inte hat-älska. I första säsongen, innan hon blir maktfullkomlig vid sidan av (kung) Joffrey får man se en mer tillbakadragen Cersei i rollen som drottning till kung Robert. Hon opponerar sig mot honom, men det märks att hon är sårbar, och LEDSEN över deras iskalla äktenskap. En av de bästa scenerna är när hon sitter ner tillsammans med honom och de pratar öppet om sitt äktenskap. Hon frågar om det någonsin fanns en chans för dem och Robert säger nej.
Han erkänner att den enda han älskat var Ned Starks döda syster, Leanna. Fyyyy vad sorgligt. Sympatiska poäng till Cersei.
* Jamie Lannister är verkligen ett as mest hela tiden, till och med efter att han blivit tillfångatagen av Robb Starks armé. Fast man märker redan här var hans lojalitet ligger: hos syskonen. Å jag fick bättre koll på fuzzet kring hans smeknamn, King Slayer. Alla säger det föraktufullt, men det verkar ju som om han gjorde nåt bra ändå, eftersom The Mad King var… galen.
* En annan storfavorit är självfallet Westeros minsta heroine: Arya Stark. Uppkäftig och rolig. Lite smartare än sin far, men kanske lite väl impulsstyrd. Scenen när Ned Stark avrättas och en Nights Watch-väktare håller i Arya för att hindra henne för att rusa fram, hon tittar upp mot himlen och ser fåglarna flyga… ja, då sprutar tårarna.
* Fast den häftigaste resan gör ju Daenerys ”Stormborn” Targaryen, eller som drothiakerna kallar henne: Khaleesi. Hon går från klarhet till klarhet, och stämningen runt henne byggs upp systematiskt. En av de göttigaste scenerna är när Khal Drogo häller en kittel med smält guld över brorsan, Viserys, och hon inser att det inte är han som är den sanna Draken. Eftersom drakar inte kan skadas av eld. Hmm, undrar vem som är det då… ? 🙂
Vi får se henne transformeras från den här ljuva, förslavade lilla varelsen…
… till den här coola drakmamman!
Ja, det är helt enkelt en magisk tv-serie det här och jag måste hejda mig från att inte låsa in mig i lägenheten och sluka säsong två i ett enda nafs. Fast snart är det ju jullov… 😀
