Monthly Archives: juni 2015

Inför: The Martian (2015)

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 16.35.21

Efter att ha sett trailern till The Martian tre gånger 🙂 och tittat närmare på rollistan känns faktiskt The Martian som årets ”Interstellar-höjdpunkt” om ni förstår vad jag menar. Med så mycket reboots och uppföljare (Mad Max, Star Wars, Jurassic World, The Terminator) i år känns det fräscht med en nyskriven sci-fi-story som dessutom kommer från en äkta nörd och self-made man som Andy Weir.

Författaren till filmens förlaga, Andy Weir, är en 43-årig f.d. programmerare som trots att han skrivit sedan tjugoårsåldern inte blev publicerad på ett förlag förrän lite mer än ett år sedan. Och det var verkligen ingen självklarhet. Inget förlag nappade nämligen på historien om en astronaut tillika botanist som lämnas ensam på Mars, så han publicerade den som en följetong på sin blogg, vilket gav homom en fan base som hejade på och så småningom hamnade den på Amazon för 99 cent per nedladdning.

Kindle-romanen blev en försäljarraket och en förläggare vaknade slutligen till liv och gjorde en bokdeal med Weir. Inte långt därefter knackade Hollywood på dörren, vilket genererade Andy Weir ett sexsiffrigt belopp i ersättning och friheten att sluta jobba som programmerare och skriva på heltid. Hans nästa bok heter Zhek och är också en science fiction-roman. Visst älskar man såna historier!

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.01.07

Boken var kul läsning, även om den i bland (okej, ganska ofta) blev väl tekniskt insnöad och fokuserade mer på problemlösning än karaktärsutveckling. Dock ger den sortens uppbyggnad en möjligheten att själv fylla ut berättelsen med idéer och tankar kring hur en ”ensam på mars”-upplevelse formar en människa. Så det gjorde faktiskt inte så mycket. Huvudpersonen, astronauten Mark Watney är en typiskt skön protagonist; en nördig Han Solo med drag av Guardians of the Galaxy-Peter Quill (Chris Pratt hade inte varit en dum skådespelare för rollen).

Min slutsats efter att ha sett filmtrailern där Matt Damon spelar Mark Watney är att Ridley Scott valt att göra en mer klassisk Hollywood-adaption. Lite mer seriöst och sentimentalt än förlagan. Men vilken jädra rollista! Jessica Chastain som Commander Lewis känns helt rätt, även om jag också hade kunnat tänka mig Charlize Theron, eller varför inte Jennifer Garner? Kate Mara som programmeraren Beth Johanssen känns som en alert casting, hon är en skådis som jag verkligen har fått upp ögonen för i House of Cards.

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.02.57

Jeff Daniels (Newsroom), Chiwetel Ejiofor (12 Years a slave) och Sean Bean (Game of Thrones) utgör NASA:s högsta chefer och är en ganska otippad trupp, men inte mig emot. Om någon tycker att Kristen Wiig (Bridesmaids, The Skeleton Twins) känns malplacerad i den här seriösa skaran kan jag bara säga att hon har fått en väldigt cool roll som passar henne perfekt. Som en av astronauterna på Mars-expedition får vi dessutom se en skandinav, ingen mindre än Aksel Hennie (Max Manus) i rollen som tysken Alex Vogel. Community-fansen kan glädjas åt Donald Glover. Den enda som jag på förhand hade kunnat räkna ut skulle få spela den kaxige piloten Rick Martinez, är Michael Pena (Fury).Det finns tydligen bara en mexikansk skådespelare som får göra den sortens roll i Hollywood.

Något som jag verkligen får bra vibbar av är looken! Jag älskar astronauternas EVA-dräkter, NASA:s high tech-högkvarter, rymdmiljöerna och Mark Watneys ”Hab”. Ser riktigt bra ut! Men det sagt ser jag fram emot den 27 november. Då kommer The Martian till Sverige. Kolla in den maffiga trailern här nedanför!

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.05.33

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.27.46

Skärmavbild 2015-06-27 kl. 18.03.52

Jurassic World (2015)

Skärmavbild 2015-06-16 kl. 23.52.33När det som i detta fall kommer en (tredje) uppföljare till en klassiker som Jurassic Park (1993) 22 år senare bör man fråga sig: är det nödvändigt? Finns det något nytt att utforska? Kan det göras bättre? När Steven Spielberg regisserade Sam Neill och Laura Dern i originalfilmen lyckades han skapa en rätt bra balans mellan äventyr, spänning, humor och allvar. Dessutom var specialeffekterna i Jurassic Park riktigt bra – och de håller faktiskt än i dag.

Jag var 8 år när jag såg Jurassic Park på bio. Det är en den första bioupplevelsen som jag minns tydligt, det är som ett litet filmklipp i hjärnan. På vägen hem i bilen lekte jag och min kompis att vi var jagade av dinosaurier (vi hade en sån där bil med extrasäten i bakluckan där man satt vänd bakåt). Vi skrek av skratt och skräck minns jag. De där uppjagade lyckokänslorna infinner sig inte när jag 22 år senare sitter och äter pasta på Vapiano efter att ha sett Jurassic World med filmspanarna. Tyvärr.

Skärmavbild 2015-06-16 kl. 23.53.38

Filmen är i mångt och mycket en upprepning av originalet; två ungar hälsar på sin moster (farfar/morfar Hammond i originalet) i den avlägsna dinosaurieparken och hamnar mitt i händelsernas centrum när parkens värsting-dino (denna gång större, värre än T-Rex!) är på rymmen. Släng in en expert på dinosar (Sam Neills Dr. Alan Grant har ersatts av Chris Pratts dino-Owen), en kvinna (verkar inte spela så stor roll vad hon pysslar med i den senare, men Laura Derns Dr. Ellie Settler var i alla fall en mycket tacksammare rollkaraktär än Bryce Dallas Howards Claire), några gnidiga affärsmän, kaosteoretiker och nördiga tekniker. Same, same, but different.

Det som talar till Jurassic Worlds fördel är specialeffekterna, de är bra, men det är inget som sticker ut utöver det vanliga egentligen. Den gigantika valdinosauriern var lite häftig, och fajten mellan bjässarna (you know of whom I speak) var en höjdpunkt måste jag säga, trots att det var förvirrande vem som var vilken. Men det är framför allt raptorernas film – vilken revansch de får! Heja Blue!

Skärmavbild 2015-06-17 kl. 00.46.48

Manuset lämnar mycket att önska. Till exempel en scen där Claire sparkar av sig klackskorna, eller typ ett enda tecken på att det är en helt sproillans ny film vi tittar på och inte Indiana Jones goes de fördömdas tempel all over jämställdheten osv. Chris Pratt får köra motorcykel med raptorerna i djungeln, rädda folk till höger och vänster och vara orubbligt skön medan Claire är en uptight, onyttig idiot som skuldbeläggs för att hon inte råkar avguda sina systerbarn som hon aldrig träffar. Så jädra träligt. Man försöker göra detta med glimten i ögat, jag fattar det, men det blir bara nån halvmesyr och då faller det p(r)latt.

Men eftersom jag är så himla snäll får den ändå godkänt (fast det är på håret). Jag är svag för dinosaurier och när den välkända Jurassic Park-melodin mjölkas skuttar det till i hjärtat.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Så vad tyckte de andra filmspanarna? There’s only one way to find out.

Filmitch

Har du inte sett den?

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Flmr

Locke (2013)

Skärmavbild 2015-06-04 kl. 22.26.20Locke har förbryllat mig sedan jag såg  affischen för första gången. En närbild av en man mot en mörk bakgrund som kör bil. Ändå gick mina tankar dirket till den brittiska filosofen John Locke som tydligen ligger och skvalpar i mitt bakhuvud. Men snubben på affischen kör ju bil, och filosof-Locke levde på 1600-talet. Hmm. Jag ignorerade filmen i nästan två år, tills jag efter att ha sett Mad Max: Fury Road bestämde mig för att Tom Hardy inte var så tokig att titta på. Och – skulle det visa sig; det fanns kopplingar mellan Locke och Locke. Bingo!

Att välja att ta ansvar för sina handlingar och att göra det rätta får byggledaren Ivan Locke att sätta sig i sin bil och ge sig ut på motorvägen – för att vara på plats när hans engångsligg föder hans barn i en annan stad. Ivan är gift och har två söner och borde egentligen förbereda sig för sitt livs största uppdrag som byggledare; Europas största bygge ska inledas morgonen därpå. Hans chef och arbetskamrater försöker få honom att vända om, men ingenting kan få honom att ändra sig. Han ringer sin fru och berättar vad som håller på att ske – och vad han egentligen gjorde på den där arbetsresan för några månader sedan. Ivan Locke gör sig minst sagt impopulär bland sina närmaste under de blotta 85 minuter som vi får tillbringa med honom i hans bil.

Även om själva inticitamentet till filmen är intressant (vi kommer till det) är det inte särskilt kul att titta på en snubbe som kör bil och ringer samma personer om och om igen. Bilderna upprepas. Ansikte, telefonskärm, bil, motorväg. Och så den där jävla ringsignalen. Enerverande trist miljö och inte särskilt innovativt foto. Den som gör filmen är Tom Hardy himself. Bortsett från hans accent, som inte känns särskilt naturlig, är han närvarande och tror på historien. Och även om hans dialog med sin far i backspegeln är krystad rent idémässigt så fick Hardy det att flyta någorlunda naturligt.

Jag läste i en intervju med Tom Hardy och regissören Steven Knight att Hardy upplevde Locke som en skolfilm i professionella händer – och det kan jag hålla med om. Han menade det på ett bra sätt, men min upplevelse av intervjun var mer positiv än filmen ifråga. Jag sympatiserar med filmskapare som vill göra något annorlunda med nästan inga medel och tycker att det är coolt när stora skådisar vågar sig på indieprojekt. Men det överskuggas tyvärr av att filmen inte får mig att känna någonting utöver en lätt irritation genom hela tittningen.

Skärmavbild 2015-06-04 kl. 22.36.22

Problemet var inte bara miljöerna. Utan även den linjära berättelsen som inte bjöd på några större överraskningar och få emotionella toppar. Efteråt funderade jag en hel del på den detaljrika dialogen som gick ut på att Ivan Locke förklarade för sin kollega hur viktigt det var med C6-cement och inte C5. Att vi fick ta del av vartenda telefonsamtal som Locke hade med diverse byggherrar, politiker, osv. Inte jättesexigt eller särskilt spännande om man inte själv befinner sig i byggbranschen (kanske). Men å andra sidan bjöd dessa samtal in mig i Lockes värld och skapade en ganska komplett bild av hur han var som person (tålmodig, stabil, målmedveten; en man som gör vad han måste göra).

Den filosofiska kopplingen är kanske oväsentlig om man inte tilltalas av filmen. John Locke var en upplysningsfilosof som myntade begreppet ”tabula rasa”. Varje människa är som ett blankt papper vid födseln. Insikter når man via sina erfarenheter, och erfarenheter skapar den man är. Det låter kanske inte som några omvälvande idéer i dag, men före Locke och ett gäng andra filosofer var man rätt pigg på idén att kunskap finns förprogrammerad i oss.

Ivan Locke är märkt av att ha levt utan en närvarande (förnekande) far, och han väljer därför att agera annorlunda när hans barn är på väg att födas in i världen som en ”oäkting”. Han vill inte överföra arvet av skuld och sorg till denna oskyldiga, nya människa som ännu bara är ett blankt papper. Ett intressant tema och det ligger något lockande i Ivan Lockes nästintill maniskt logiska sätt att ta sig an problemen, head on. Men jag grips inte av detta under filmens gång, utan kände mig mest som ett frågetecken. Varför all denna bygg-lingo? Varför så deklarerande scener? Jag fick som sagt mer ut av researchen efteråt än av själva filmen, så det kan inte bli högre än en två.

wp-bat-2