Det är väl bäst att ha det sagt: Ni som redan älskar Denis Villeneuves ”Blade Runner”-uppföljare kommer kanske inte förstå den här texten. Ni som myste ikapp med Ryan Gosling i fårskinnsrock, som föll pladask för Roger Deakins precisionsfoto, och ni som fick goosebumps deluxe av islänningen Jóhann Jóhannssons musik – risken finns att ni inte kommer förstå ett skvatt av min kritik. Eller så fattar ni, och himlar strax väldigt mycket med ögonen. Skriv en kommentar vetja. Men jag ska försöka att vara pedagogisk som jag bara kan. OK?
Obs! Detta är inte en helt spoilerfri text.
”Blade Runner 2049” är en fantastiskt snygg och stämningsfull film. Det är en film som vill säga något om hur det är att nästan höra till,att nästan räknas, att nästan vara människa. Ryan Gosling har fått förkroppsliga dessa nästan-känslor i replikanten K (en människolik, organiskt framställd robot). Han jobbar som polis i ett dystopiskt Los Angeles och har som uppgift att jaga rätt på och ”pensionera” replikanter som inte har någon tidsbestämd livslängd. De är upproriska och ej att lita på. Således måste dessa forna slavar kasseras. Problemet är förstås att det inte går att se vem som är vilken sorts replikant, utan det krävs en scanning av ögat för att ID-numret ska avslöjas. Ett inte så litet problem om replikanten ifråga är stort som ett berg och starkt som fyra oxar.
Filmen inleds nämligen med ett möte mellan Ryan Goslings normalbyggda K och Dave Bautistas kraftfoderbyggda Sapper Morton. En gryta puttrar på spisen, och i ett av det enkla kökets hörn sitter polisen K och väntar i skuggorna. En släng av lättkokt noir utspelas därefter.
K rapporterar till sin chef, Lieutenant Joshi (Robin Wright), men innan han lämnar platsen i sin ”Back to the future”-kärra så upptäcker han en gul blomma intill ett träd. Assisterande robot scannar av marken och avslöjar en nedgrävd kista. (Man kan ju fråga sig varför replikanterna inte har en scanner-funktion, men men).
Vem som ligger begravd där hinner man lista ut innan Dr. Coco ropar gravid kvinna, men det ska ändå till en liten utredning där K besöker Wallace Corporation med en påse hår för DNA-testning (en av filmens bättre scener). I ett försök att inte avslöja mer av handlingen går jag vidare till vad jag fann så problematiskt med ”BR2049”.
För det första måste man ju ställa frågan: Varför? Hur motiverar man en uppföljare till en film som fått en sådan kultstatus, och som dessutom (med mening) lämnade fansen med fler frågor än svar? Originalet rörde vid de filosofiska frågorna med lätt hand, subtilt inbäddade i en futuristisk noirfilm. Den tog avstamp i sin egen tid (1982), även om den ska utspela sig 2019 och blickade framåt, och kanske är det här ”BR2049” gör det största misstaget – uppföljaren 2017 tittar nämligen bakåt med en nostalgisk blick och tillför inte mycket framtid om man ska vara ärlig. Det ska vara hologram-användningen då, som faktiskt var ett rätt så tjusigt inslag.
Även om miljöerna är riktigt snygga, i synnerhet Wallace Corporations tics-framkallande inredning (fladdrande vattenspeglingar), så har man lånat mycket av stilen och exteriörerna från originalet bortsett från de gyllene färgtonerna. Teknologin tycks ha gått framåt, exempel: K:s ai-system i hemmet där Joi får honom att tro att hon lagat en blodig biff till middag, stället där replikantminnen skapas, Niander Wallace svärmande ”syn-robotar” – samtidigt som man har behållt retro-80-talskänslan i mångt och mycket. Mobiltelefonen tycks aldrig ha existerat. Nej man måste gå till bilen för att ringa sin chef minsann.
Allt detta hade jag nog accepterat om det funnits något annat att engagera sig i. Karaktärer att bry mig om. Men det är tunnsått. K:s lilla hang-up på Joi utforskas inte tillräckligt för att jag ska bry mig om deras udda relation. En ai och en replikant = svårt att få blodet att pumpa, ha ha! Scenen där K får sig ett nyp i filmhistoriens kanske osexigaste trekant (även om det var rätt spexigt), kändes inte riktigt så viktig som den försökte vara. Men vi fick i alla fall checka av två kvinnoroller som vi är vana vid att se på vita duken: 1) den självuppoffrande och 2) den prostituerade. Jag gillar Mackenzie Davis, men att hennes rollfigur var tvungen att ligga med K (mot betalning) för att klämma fast en sökare på hans rock kändes onödigt komplicerat … men vad gör man inte för konsten, Denis Villeneuve?
Och det var inte bara de levande kvinnorna som kastade kläderna, det är kvinnoben, bröst och fylliga läppar vart K än vänder blicken i form av statyer, artificiella intelligenser och datagjorda hologram! Framtiden är naken, men ingen verkar gå igång på det.
Inte heller storyn känns särskilt spännande eller originell, tvärtom fick jag YA-vibbar mot slutet när rebellerna gjorde sig till känna. Upptakten till ännu en uppföljare får man förmoda, men det fick då inte min puls att stiga för fem öre. Överlag saknar filmen en egen agenda och förlorar sig i minnen från förr. Det är som om jag sett allt redan, om inte i ”Blade Runner” (1982) så i andra sci-fi-filmer. Det i filmen som faktiskt väckte någon form av nyfikenhet, replikanten Luv till exempel, tog man inte tillvara på och hon föll slutligen ner i den förutsägbara mallen: ond, men foglig, hejduk. Man anade ju ett uppror mot Wallace i hennes kantiga ansikte, men hon slutade som fiskmat.
Så jag måste återgå till kärnfrågan: Vad är det i den här historien som fick Ridley Scott att öppna plånkan och Denis Villeneuve att göra en uppföljare till en kultklassiker? För allt jag kände att jag fick var en storstilad uppvisning i desktop-affischer utan några bra citat. Det skulle i så fall vara repliken från en gigantisk reklamprojektion av Joi: ”You look lonely”.
I slutändan har jag inte hjärta att ge filmen ett lägre betyg än godkänt. Det är liksom inte en dålig film, men den lämnar mig kall och ifrågasättande. Och det tror jag inte var känslan den ville förmedla. Eller?
Det här var månadens filmspanarfilm och jag misstänker att ”BR2049” kan vara något av en vattendelare? Låt oss se efter:
The Nerd Bird 