Monthly Archives: september 2015

Lost in Translation (2003)

Skärmavbild 2015-09-24 kl. 22.02.30Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob Harris (Bill Murray) möts på ett hotell i Tokyo. De har egentligen ingenting gemensamt; varken livserfarenhet, intressen, kön eller proffession, men ser varandra och upplever några intima ögonblick tillsammans. Lost in Translation har allt man kan önska;  en minnesvärd öppningsscen, melankoliskt mys, en hysterisk talkshow, tjusig hotellbar, sprakande skådespelarkemi med Tokyo självt som tredje huvudrollsinnehavare. Pur filmmagi!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

wp-bat-5

Straight Outta Compton (2015)

Skärmavbild 2015-09-15 kl. 21.06.14Lördagens filmspanarfilm blev hip hop-filmen ”Straight Outta Compton” på Carls initiativ. Tvärtemot vad affischen signalerar, med ”äkta” namn som Dr. Dre, Eazy-E, Ice Cube, MC Ren och DJ Yella mot svartvit bakgrund, så är det ingen dokumentär det här. Men det är hip hop-legendarernas egen historia, det är deras film rakt igenom. Regissören F. Gary Gray gav den riktiga Ice Cube regi i ”Friday” 1995 och står bakom en film från 2003 som samlar Ice Cubes musikvideohits genom åren. Att han skulle ha särskilt mycket att sätta upp mot producenterna bakom ”Straight Outta Compton”, dvs Dr. Dre och Ice Cube, har jag svårt att tro. Det tror jag i och för sig aldrig var tanken, att detta skulle vara en fritolkande BOATS snarare än en filmatiserad självbiografi av gangstarappens viktigaste frontfigurer.

Ur det ”redogörande” perspektivet är det en superintressant film. Inte för att jag varit en hängiven anhängare till NWA (Niggas With Attitude), men Dr. Dre präglade ändå min ungdom med ”Still D.R.E” feat Snoop Dogg och ”Forgot about Dre” (jag var ett HÄNGIVET Eminem-fan, såg honom i Globen 2001). Låtar som i dag framstår som tomma skrytlåtar i jämförelse med det material som framförs i ”Straight Outta Compton”.

Musiken är fantastisk, frustrationen känns äkta och skådespelarmässigt har man castat helt rätt. Jag satt länge och funderade på om Ice Cube bantat och undergått plastikoperationer för han som spelar Ice Cube SER UT SOM ICE CUBE. Nåväl, det var  inte märkligare än att det var O’Shea Jackson Jr, Ice Cubes egen son.

Skärmavbild 2015-09-15 kl. 21.05.20Skärmavbild 2015-09-15 kl. 21.04.13

Det har gått ett par dagar sedan jag såg filmen och jag kan verkligen inte säga att den har stannat kvar hos mig. Hantverksmässigt är den välproducerad och snygg, scenen i Detroit när de kör ”Fuck the police” trots varningar från den lokala polisen är TUNG. Ice Cube framstår som en uppfriskande underdog, medan Dr. Dre känns som en rätt blek figur.

Det finns  också en viss tafatthet i manus och redovisande element som inte är trovärdiga, som att Eazy-E och Dre står och snackar när den senare säger ”Vi borde starta vårt eget skivbolag” och Eazy-E ba går från knarklangare till skivbolagsdirektör på 3,5 sekunder. Kan tycka att F. Gary Gray kunde ha satt ner foten och valt bort störande moment, som att Dres flickvän och son försvinner ur handling utan uppföljning (ta bort eller förjupa!) och en märklig sekvens av musikvideo-cruisande mitt i upploppen efter domen mot poliserna i Rodney King-målet som man försöker förankra som en röd tråd genom filmen, utan att egentligen lyckas.

Det som lämnar avtryck hos mig är den rena glädjen, frustrationen och kärleken till musiken som NWA föddes ur. Det som kommer sen – poolpartyn, brudar droger, bilar och penismätande – intresserar mig inte nämnvärt, men tyvärr är det ju resultatet. Även om det finns en ganska fin historia om vänskap mellan raderna.

wp-bat-3

Filmspanarna logga
Ja, nu är ju frågan, har Fiffi hissat flaggan i topp eller nöjer hon sig med en fyra? Och vad tyckte de andra filmspanarna? Klicka er vidare för vidare fördjupning:

Den perfekta filmen (podcast)
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Captain America: The Winter Soldier (2014)

Skärmavbild 2015-09-04 kl. 22.37.13

Det dröjde innan jag tog mig an den sista utposten i Marvel-temat som jag inledde under våren. Har ju lite svårt för den där rättrådiga kapten Amerika och efter att ha sett Captain America: The Winter Soldier som alla har pratat så varmt om – ”uppföljaren” till Thor: The Dark World (2013) och förlöparen till Avengers: Age of Ultron (2015) – är jag övertygad om att det föreligger ett stort problem i vår värld. Det börjar på P och slutar med -atriarkatet.

Förlåt mig för att jag sparkar in öppnar dörrar här, men ladies and gentlemen och allt däremellan, det ÄR ofattbart att Chris Evans får spela huvudrollen IGEN i stället för den som självklart borde ha haft den: Scarlett Johansson.

Skärmavbild 2015-09-04 kl. 22.36.21GE BLACK WIDOW EN EGEN TRILOGI!!!

Bromancingen har inga gränser när Captain America hittar en ny kompis i Falcon (Anthony Mackie), återser en gammal vän som gett filmen sin obegripliga titel, vars härskare är en gammal ”vän” till den förra skurken, vars fiende nummer ett är S.H.I.E.L.D:s grundare och ledare, allas vår vän, Nick Fury (Samuel L. Jackson), vars kompis Alexander Pierce (Robert Redford) är hal som en ål och man vet till slut inte vem som bromancar vem, eller varför i sann ”dick flick”-anda

Fun, Girl. Wanna have fun.

Men jag har inte så värst kul. Vem försöker jag lura? Jag vill bara se Scarlett. Hon är cool, har alla de roliga replikerna och är en badass som heter duga. Ändå fyller hon bara ut en bråkdel av filmen som består av same old same old när onda maktgalna män vill leka gud med någon slags kaosteori under kudden. Seså.

Det är en snygg film, det kan jag inte ta ifrån alla Winter Soldier-påhejare. Den följer mallen för vad som förväntas av en superhjältefilm. En rakryggad hjälte som inte är så bra på att flirta med grannflickor, men hyvens på att springa fort och banka bovar i asfalten, tvingas bita i det sura äpplet och inse att man kanske måste bryta lite regler för att inte jorden ska gå under framför näsan på en. Flyga kan han också.

Men de sista 20 minutrarna ligger jag där och facebookar med ett halvt öga på projiceringen på min vägg. Kämpaaaa!

Blir lite arg nu i efterhand på scenen i Avengers: Age of Ultron när hela gänget är hemma hos Hawkeye och Natasha och Bruce jämför vem som är mest monstruös. Han som fövandlas till ett grönt monster och blir okontrollerat arg, eller hon som inte kan få barn. Vill alla kvinnor få barn, även de som lever för nästa spion/lönmmördar/döda pirater-uppdrag och knappt verkar intresserad av relationer? Ja, för innerst inne är alla kvinnor en bridezilla med (eller utan) hungriga äggstockar.

Här kommer en bromance compilation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Slut på recension. Jag hatar Captain America.

wp-bat-2

Här är samtliga texter om Avengers i kronologisk ordning. Notera att betygen varierar från 1 – 4. Inte så illa ändå.

Avengers: Age of Ultron (2015) 3/5
Captain America: The Winter Soldier (2014) 2/5
Thor: The Dark World (2013) 1/5
The Avengers (2012) 3/5
Captain America: The First Avenger (2011) 2/5
Thor (2011) 4/5

Tema: Svenskar i Hollywood

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 22.31.46(Finn x fel i Google-sökningen ”Swedish Hollywood actresses”)

Månadens filmspanartema är Svenskar i Hollywood. Det var faktiskt mitt eget  förslag. För ”vi” (läs Sverige) har ju ett växande antal svenskar i filmverkstan på andra sidan Atlanten som det går riktigt bra för. Särskilt i skådespelar-ledet, för att nämna några: Rebecca Ferguson (Mission Impossible: Rogue Nation), Noomi Rapace (Child 44, Sherlock Holmes, Prometheus och kommande filmen om Maria Callas), Joel Kinnaman (RoboCop, The Killing och kommande Suicide Squad), Mikael Nyqvist (Mission Impossible: Ghost protocol mfl), Alexander Skarsgård (True Blood och kommande The Diary of a teenage girl) och ja, egentligen hela Skarsgård-klanen samt de ”gamla” i gemet: Dolph Lundgren, Peter Stormare och Max von Sydow.  Säga vad man vill om dessa skådespelare, men det finns en som knäcker dem allihopa med hästlängder och chokladbrunt hår. Ni vet vem jag menar. Alicia. Vikander.

Filmspanarna loggaRisken, eller chansen, att varenda en av Filmspanarna har valt att fokusera på henne är överhängande eftersom hon är överjävligt bra i allt hon är med i och är rykande aktuell i The Man from U.N.C.L.E. Men det må så vara. The more the merrier!

Jag tycker att Alicia Vikander är en sån självklar FILMSTJÄRNA. Lysande i vad hon än gör. Och det har gått relativt fort. Från genombrottet i Till det som är vackert (2009) för villken hon fick en Guldbagge, fram till i dag har hon tagit ett par jättekliv på karriärstegen. Det finns liksom inga små indiefilmer att kasta skämskuddar på, utan hon har gått all in från första stund. Med en Guldbaggevinnande film i Sverige, en Oscarsnominerad i Danmark, och biroller i Anna Karenina och The Fifht Estate landade Vikander huvudrollen i en fet biopic mot Kit Harrington. Skärmavbild 2015-09-01 kl. 23.26.05

Nu har hon hela världens ögon på sig. Alla vill ha Alicia. Även Michael Fassbender –>> hennes motspelare i The Light Between Oceans (2015).

Därför tänkte jag skriva om TRE filmer som jag anser är språngbrädan på vilken Alicia Vikander studsade fram – raka vägen in i Hollywood!

 

  1. Till det som är vackert (2009)

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 21.12.52

Lisa Langseth och Alicia Vikander bevisade något för mig med Till det som är vackert. Nämligen, 1) Det finns hopp för svensk film och 2) Vi har en filmstjärna bland oss. Och hon heter inte Samuel Fröler. Alicia Vikander spelar Katarina, en underkastad, nyfiken, rasande ung kvinna som flyr förortslivet och får jobb som receptionist på Konserthuset där hon träffar den respekterade dirigenten Adam (Fröler). Själva storyn är nästan idiotiskt konventionell. Ung, osäker kvinna möter äldre, självgod man. Hon blir sviken.

Det som skiljer Till det… från mängden är att Langseth inte nöjer sig med det. Att kränka någon annan är ingen jävla rättighet, inte ens om du är kulturman. Ilskan och frustrationen sprakar när Katarina drar fram. Woho! Fuck you Samuel Fröler. Det som drar ner betyget är alla runt omkring Alicia Vikander. Det är samma gamla diskbänkskantiga skådespeleri som pajar 85 procent av alla svenska filmer och ”du är ju sjuk i huvudet för fan”-utrop som gör att det skorrar något i Mozarts Requiem.

3-5-5

 

2. En kongelig affaere/A royal affair (2012)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 20.57.30

I detta Oscarsnominerade kostymdrama bestämde sig den danska regissören Nikolaj Arcel (manusförfattare på Män som hatar kvinnor) för att sammanföra Alicia Vikander och Mads Mikkelsen i ett triangeldrama mellan den danska drottningen Caroline Mathilde (Vikander), kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) och hans livläkare Johann Friedrich Struensee (Mikkelsen).

Filmen påminner en smula om Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011), åtminstone estetiskt. Det är ett blåsigt Danmark i höga kelvingrader, kalla slottsvrår, lera på stövlarna och förbjuden kärlek. Jag vet inte vem som är bäst, Alicias svårmodiga Caroline Mathile, Mads politiska Struensee eller Mikkels fantastiskt excentriska kungaporträtt. Men en sak är säker: det här är ”en riktig film”. Det är så här det ska göras om det ska göras kostymdramer om 1700-talsmonarker med vånda.

wp-bat-4

 

3. Testament of Youth (2014)

Skärmavbild 2015-09-01 kl. 21.49.23

Alicia Vikander tar på sig baskern i ytterligare ett historiskt drama, denna gång med utgångspunkt Storbrittanien och författaren Vera Brittains liv under första världskriget. Vera vill i likhet med sin bror och hans vänner studera på Oxford, hon är inte intresserad av att bli någons kuttersmycke i den övre samhällsklassen. Men lagom till att hon vunnit kriget på hemmaplan och fått tillåtelse av sin far att bege sig till Oxford träffar hon kärleken i Roland Leighton (Kit Harrington a.k.a Jon Snow). Sedan utbryter första världskriget.

Testament of Youth är helt okej inledningsvis. Men den blir desto bättre ju större Vera Brittains bragder och sorger blir. Det hade inte varit mig emot om man hade klippt ner filmen till effektiva 1 timme och 40 minuter i stället för lite över 2 timmar. Alicia Vikander är lysande som vanligt. Hon tar över filmduken närhelst det passar henne och om hennes brittiska accent går det inte att säga någonting ont om. Kit Harrington däremot är tyvärr under accepterad nivå av skådespeleri. Det är märkligt, för privat verkar han vara både smart och rolig, men framför kameran blir det stumt. Kemin mellan dem är kaputt och jag hade nästan hellre sett att hon blev ihop med sin bror, Edward Brittain (Taron Egerton) eller den übergullige Victor (Colin Morgan). Fast allra bäst hade det varit om hon inte blivit ihop med nån.

wp-bat-3

Extramaterial: Läs även min recension av Ex Machina där Alicia Vikander briljerar som artificiell intelligens mot Oscar Isaac och Domnhall Gleeson.

Nu återstår att se om detta filmspanartema borde byta namn till ”Alicia Vikander”-temat, eller om mina bloggkamrater har varit fantasifullare än så …

Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord