Okej, säsong 6 av Game of Thrones, var börjar man?
Var i Västerås börjar man?!
Förra året såg jag om säsong 1-4 av GoT, men skippade helt att skriva om säsong 5 av den enkla anledningen att jag var väldigt besviken på förra säsongen och inte kände för att ägna den mer tid än jag redan gett den. Tyvärr präglades den av farsartad humor, ologiska och tråkiga intriger samt vältrade sig i barnamord och (onödigt grafiskt) kvinnovåld och frågan var om den nya säsongen faktiskt skulle innehålla något av substans med tanke på att underlaget från GRR Martins böcker sinat?
Dock vände det något mot slutet och i femte säsongsfinalen lyckades serieskaparna ändå skapa ett sug hos mig med cliffhangers rörande Jon Snows död, Sansa och Theons öde, Aryas blindhet och vad som skulle komma efter Cerseis ”walk of shame”.
Jag kan säga med en gång att säsong 6 gav utdelning, med råge. Om förra säsongen präglades av förnedring och svek är detta på många sätt upprättelsens säsong. Och det är ”the good guys” som återtar kontrollen för första gången på ganska länge. Stark-familjen i synnerhet.
Men vi börjar där allt slutade, med Jon Snows likbleka ansikte. Så klart han kom tillbaka! Det var ju väntat, ändå var det spännande in i det sista, fram tills att han verkligen drog där chockartade andetaget i andra avsnittet (”Home”). Och jag vet inte om det är den nya frisyren eller att Jon har slutat kämpa emot sin präktighet, men är inte Kit Harington lite vassare i rollen som sitt nya jag? Inte minst i nionde avsnittet, ”Battle of the bastards”, där han slår sig blodig och lerig och ögonen brinner under världens brutalaste och läskigaste krigsscener.
Jag var rätt trött på honom under omtitten av tidigare säsonger, men nu, tillsammans med Sansa är han (underligt nog) starkare, stadigare och ändå ännu mer sårbar, vilket tilltalar mig. Kanske var den svarta manteln för tung och tråkig? Kanske är han bara snyggare i uppsatt hår. Hur som helst; att de två svagaste valparna i Stark-familjen är de som rest sig ur askan och tagit makten i Norr, säg mig: är det inte vackert?
”Battle of the Bastards” var helt klart ett av säsongens bästa avsnitt. Sorgligt och blodigt, även om jag ska erkänna att Rickons död inte beörde mig allt för mycket. Men det där slaget var så fruktansvärt snyggt gjort. Hästarna. Gyttjan. Otäcka Boltons. En heroisk jätte. Episkt avsnitt som jag sett två gånger nu.
Tycker även att första avsnittet (”The Red Woman”) var riktigt bra och stämningsfullt. Intressant att se en nedbruten Melissandre. Höjdpunkten var dock scenen där Brienne svär trohet till Sansa, som accepterar hennes ed med lite hjälp på traven av Podrick. Då var tårarna inte långt borta kan jag säga. Briennes ed till Catelyn Stark, att beskydda döttrarna Stark har så äntligen infriats.
I fjärde avsnittet (”Book of stranger”) kommer också en heeeelt magisk scen. Den när Jon och Sansa möts i Castle Black. Det har gått SEX år sedan de delade skärmutrymme. Sex år sedan de skildes åt i Winterfell, då Sansa följer med sin far, Ned Stark, på en ödesdiger resa till King’s Landing och Jon Snow beger sig norrut för att bli en del av The Nights Watch. Så mycket som har hänt. Så annorlunda de var då i jämförelse med vilka de är nu. Det är otroligt vad serien har lyckats med, att skapa dessa enorma story arcs, och få ihop både handlingen och känslomässiga trådar som man inte ens visste hängde lösa. Tv-magi!
Tårarna sprutade!
Och så var det det där med Hodor och dörren. Var det inte megasorgligt, hedersvärt och lite löjligt på en och samma gång? Jag älskar Hodor, men hade lite svårt att smälta logiken i scenariot där Bran hälsar på i det förflutna(-ish), vilket gav Hodor mentala problem efter att ha upplevt sin egen död och hört röster från en annan tid, och därmed döms att upprepa endast den frasen i resten av sitt liv. Jag vet inte varför, men jag tycker det blev en smula enfaldigt.
Tråkigt att Osha inte fick slita halsen av Ramsay Bolton. Tänker att hon om någon hade kunnat överlista den jäveln. Men hundarna fick duga.
Brans återblickar var spännande, jag kände precis som han själv, för att stanna i den gamla världen och utforska den. I flera avsnitt, däribland det allra sista, fick vi se den unga Lyanna Stark som skymtat i utkanten av storyn under så lång tid.
Att man i sista avsnittet slutligen fick teorin om Jon Snows ursprung bekräftad (ja, jag kan ha läst den på internet eller så har någon berättat för mig, för jag hade då inte listat ut det på egen hand) var en riktig armrysare. Jon Snow är inte Ned Starks son, utan systerson. Men även utan alla dessa terorier har det ju alltid verkat lite skumt att den hedersvärde Ned skulle ha varit otrogen.
Vem Jons pappa är råder det ingen tvekan om, om man hängt med i svängarna.
Blir allt mer sugen på att läsa böckerna just för att läsningen gör att man kan stanna upp när ledtrådar droppas och lägga dem på minnet. Tv-seriens dialog är ju så snyggt skriven och tidsspannet gör det hart när omöjligt att minnas allt som sagts.
Ska strax knyta ihop säcken om Stark-familjen för att fortsätta med det göttiga som skedde i King’s Landing och Mereen. Men först …
Arya.
Du är ju varken blind eller hjärtlös. Du är en sån jädra hårding bara. Som serverar den gamle Freys hans egna söner inbakad i en paj. Som hämnas ”The Red Wedding” med en kniv över strupen. Bara så där. Jag såg det inte ens komma. Vilken resa hon gjort, och tänk att färdigheten att kunna slåss i becksvart mörker mot en övermäktig flickfiende skulle komma till användning.
Äntligen är Arya tillbaka i sitt mordiska sinneslag, i Westeros. Kan man tänka sig att det är hon som en dag lyckas ta kål på Cersei? För hon är ingen enkel nöt att knäcka.
Bandit queen.
Cersei Lannister är och har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Hennes grymhet, hårdhet, sårbarhet, överlevnadsinstinkt och hämndbegär är så genomsyrande att den närmast blir ren. Man känner verkligen alla hennes känslor, även de som inte är så vackra. Jag förstår alla hennes handlingar och jag hejar på henne, trots att hon är alla mina andra favoriters största fiende och hatobjekt. Tyrion, Arya, Sansa, Margaery, Olenna, Brienne samt alla som kommer att lära känna henne, hatar henne. Kanske har hon även förlorat Jaime.
Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning på när hon spränger en hel kyrka fylld med både bra (Margaery Tyrell!) och mindre bra (The High Sparrow + sekt) människor i luften och känner mig tillfreds på ett obehagligt sätt när hon skrider fram till Järntronen och tar platsen hon alltid förtjänat. Varken Robert Baratheon, Joffrey eller Tommen kommer ens i närheten av Cerseis maktfullkomlighet och förmåga att styra skutan dit hon vill. Lena Headey har skänkt denna rollfigur en uttrycksfull mun och blick som talar för sig själv (där ligger Kit Harington ljusår efter i skådespelartalang) och det är bara att buga djupt för denna brittiska stjärna.
Att Tommen skulle välja den utväg han valde kom inte som någon överraskning EGENTLIGEN, men det var likväl en smärre chock att se honom ta klivet ut genom fönstret.
Dany utser Tyrion till sin ”hand of the queen”.
På andra sidan havet blev Daenerys först bortrövad av dothrakis, men det fixade hon så klart med lite eldsvåda och publikfriande tal. Emilia Clarke är lysande i rollen som benhård drottning och bräcklig känslomänniska som tvingas skicka iväg sin älskade – den stentrista Daario Naharis. Gud så jag stör mig på skådisen som spelar honom. Han är typ det sämsta med hela serien. Allt han säger låter platt och tomt. Kan inte han dö GoT-döden bara?
Det bästa på den fronten hände mot slutet. Drakarna som satte fyr på skeppen och det banbrytande mötet mellan Yara och Dany. Kanske är det första gången man ser två (bossiga) kvinnor skaka hand, eller snarare arm, under seriens alla säsonger? Mycket humoristiska meningsutbyten var det i alla fall. Men den största tillfresställelsen var förstås AVFÄRDEN. Nu jävlar ska det göras upp om den där kniviga tronen en gång för alla.
GO DANY!
Det finns så mycket snaskigt att ta av att allt inte får plats i ett inlägg. Men jag kan inte låta bli att punkta upp några extra finfina drakägg förstås:
- Det hemliga mötet mellan Sansa och Littlefinger i ”The Door” där hon ställer honom mot väggen och frågar honom om han vill veta vad Ramsay gjort mot henne. Skarpt.
- Maester Pycelle blir hackad i småbitar av småungar. He had it coming.
- Olenna Tyrell knipsar av Sand snakes-bruttorna. ”Let the grown women speak”.
- Davos Seaworth konfronterar Melissandre med mordet på Shirin. En utlösande scen som jag inte riktigt förstått skulle kännas så befriande.
- Lyanna Mormont må vara den minsta bossen i Westeros, men kanske den klokaste och coolaste unge jag sett.
- Sandor Clegane lever och är (som vanligt) inte på humör. Dödar ett gäng mördare och springer än en gång in i Brödraskapet.
- Tyrion dämpar Daenerys vrede och jämför henne med sin far, ”The Mad King”, och utses till Danys ”Hand of the Queen”. Så fint. Tycker det var bra att han hade en mer tillbakadragen roll denna säsong. Inte för att jag inte älskar honom, utanför att andra krävde mer fokus.
- Tack och lov slapp vi fler farsartade äventyr med Jaime och Bronn. Men trevligt med den korta, men kärnfulla återföreningen av Brienne och Jaime. ❤
Det var allt för denna säsong. Om jag hade satt betyg på de olika säsongerna hade denna toppat tillsammans med säsong 1 och 4 skulle jag tro.
För mer läsning om Lyanna Stark och hennes roll i historien rekommenderas denna tänkvärda artikel. Spoilervarning för den som inte vill veta mer än serien visat med tydlighet!
Tjo hej, då var det bara ett år kvar. Sedan följer, enligt serieskaparna, två säsonger till innan sagan når sitt slut.
Här är mina tankar om tidigare säsonger:
Säsong 4
Säsong 3
Säsong 2
Säsong 1
Även mina bloggarvänner Fiffi och Henke har skrivit ett par rader om senaste GoT.
The Nerd Bird 