The Revenant (2015)

Observera att detta är en inte helt spoiler-fri recension.

Jag kan inte hjälpa det, men så fort jag tänker på The Revenant blir jag full i skratt. Filmen är inte ett dugg komisk, inte avsiktligt i alla fall, men när jag tänker tillbaka på Leo DiCaprios brutna kropp och smutsiga ansikte inuti en djurhud, så spritter det till i mungipan, som en tics. Jag vet inte om jag kan förklara det, men jag ska försöka.

The Revenant är en förtjusande film, framför allt på grund av sin ursinnigt, fysiska gestaltning av Hugh Glass umbäranden i vildmarken. Det existerar inte en sekund av tvivel om att DiCaprio upplever allting på riktigt, att han faktiskt slåss med en grizzlybjörn, att hans reflexer att blåsa på sina fingrar efter att ha kravlat upp ur det kalla flodvattnet är genuin, att han trycker in en rå bisonlever i munnen för att han är utsvulten, men likväl får kväljningar. Allting känns på riktigt och det är inte ENBART tack vare att Leo är en stabil skådis, utan för att regissören Alejandro González Iñárritu skapade förutsättningarna för det genom att släpa med sig hela inspelningsteamet ut i den riktiga vildmarken. Hans fotograf, Emmanuel Lubezk (Oscarsnominerad för besväret), filmade t.ex. enbart i naturligt ljus, vilket satte en enorm press på hela teamet kan man gissa, och lät DiCaprio flåsa rakt in i linsen så att den nästan immade igen. Det är intimt, snyggt och på gränsen till ”för filmiskt”. Det händer fler gånger under filmen att jag sitter och tänker på att det är en häftig film, vilket ingalunda är ett gott betyg för upplevelsen, men det kan också bero på att hajpen kring The Revenant blåst upp förväntningarna och medvetenheten kring vad det var jag satt och glodde på.

Det komiska ligger heller inte i historien kring Glass; vilken är rätt slätstruken om du frågar mig. Det finns intet nytt i vare sig det övergripande temat (en man som söker hämnd när han förlorat allt), eller kärlekshistorien mellan den vite erövraren och en av ursprungsbefolkningens kvinnor. Den döda ”hustrun” som ler mot Glass i drömsekvenser, representanten för liv i den karga ödemarken, känns direkt oinspirerande och klichéartad. Att inte ta chansen och göra någonting annat än Dansar med vargar 2.0. är lite slappt. Jag fick ingen feeling alls för deras gränsbrytande kärlek och det går inte att utskönja några karaktärsdrag hos henne, vilket gör att hon bara blir en anonym (ointressant) skugga i hans minne. Sonen Hawk är lika anonym han, trots att han är närvarande i kött och blod. Det finns en bra scen mellan Glass och Hawk och det är när den förra ger den senare en hurring och säger åt honom att inte utmana sin (underlägsna) ställning. Det är en tragisk scen, men det finns något ömt med det hela.

Det rådde även en viss förvirring kring vilka dessa fångstmän arbetade för. Av någon anledning trodde jag att de var en del av militärmakten. Kanske för att det fanns en Kapten Henry (Domnhall Gleeson), kanske för att man får se flashbacks där soldater bränner hyddor. Dessutom hade de en moralkodex som om de vore soldater: ”leave no man behind” osv.

I början kastas man som tittare rakt in i en ganska actionfylld scen, men trots att manusets ganska övertydliga repliker borde ha gjort situationen glasklar – rädda skinnen, lämna skinnen, göm skinnen, hur ska vi få betalt för skinnen, vems är skinnen? – så hade jag svårt att ta in att de ”bara” var fångstmän, kanske för att de figurerade i en sådan känslig, politisk kontext. Jag har det ännu inte helt klart för mig, så förklara gärna vad dessa fångstmän egentligen hade för befogenheter och uppdragsbeskrivning.

Då jag inte hade läst särskilt mycket om filmen innan hade jag problem med att placera in exakt när dessa händelser ägde rum. Det kan i och för sig bero på min egen okunskap om den amerikanska historien på ett mer detaljerat plan. Tyvärr bidrog denna tankeverksamhet åt att jag blev en aning ofokuserad och smått irriterad. (För visst fick man ingen tidsangivelse när filmen drog igång?)

Så, nej. Det är heller inte kontexten som får mig att le när jag tänker på The Revenant.

Scenerna som får mig att dra på smilbanken är de oförblommat groteska, och de för en civiliserad och bekväm människa, otänkbara situationer som vår protagonist, Glass, finner sig i för att överleva. Hans nakna kropp inuti en häst, hans tur i oturen när han rider ut för ett stup och landar i en gran, beslutet att lägga krut på halsen och tutta på med en handfull fnöske för att få blodkärlen att sluta sig (eller vad det var han gjorde). För att inte tala om den skräckfyllda striden med grizzlybjörnen! Årets ballaste scen! Jag skrattar för att det är så sinnessjukt långt från den varma biosalongen där jag sitter med magen full av indisk mat och smaken av cappucino på tungan. Jag skrattar för att det är en absurd upplevelse – men jag välkomnar den med ett brett leende.

The Revenant handlar om en man som ”återvänder från de döda”. Hugh Glass borde inte ha överlevt där ute i vildmarken i början på 1800-talet. Men han gjorde det. Och det är fanimej bra jobbat.

Uppdatering: Det kändes orättvist att sätta 3 på en film som trots allt lämnar ett (delvis) starkt avtryck, men ärligt talat känns inte helheten som en 4, så jag sänker betyget och landar på ett diplomatiskt 3,5.

The Revenant har svensk biopremiär nu på fredag den 29 januari.

Fler som sett The Revenant och som kanske inte blev fulla i skratt. Eller?

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord

 

#Oscars2016 – spekulationer!

Om Leonardo DiCaprio får en Oscar för sina ”grunts” och fysiska skådespelarinsats i The Revenant, so be it. Jag tycker han förtjänat det. Han borde ärligt talat ha fått minst en Oscar redan. Jag tycker däremot att den skådespelare som lämnade störst avtryck i filmen var Tom Hardy, även han nominerad fast för bästa manliga biroll. Alejandro González Iñárritu är nominerad för Bästa regi andra året i rad. Förra året kammade han hem tre Oscars för Birdman och före det var han nominerad för Babel, 2007. Personligen har jag andra favoriter i kategorin: George Miller (Mad Max) och Tom McCarthy (Spotlight) till exempel. Jag har ännu inte sett Room (Lenny Abrahamson) och The Big Short (Adam McKay).

Bästa foto-kategorin har kanske aldrig haft så hög konkurrens som i år, där Emmanuel Lubezki fajtas mot fullpoängare som Mad Max: Fury road, Sicario, The Hateful Eight och Carol (den sista har jag inte sett). Att The Revenant är nominerad i alla tunga kategorier (film, regi, skådespelare) och en hel hög som har att göra med filmens look (ljud, ljus, design) – men inte manus, förvånar mig inte alls. Storyn är ingen kioskvältare, varken på papperet eller i genomförandet.

Min gissning?
Det är så sjukt hög klass på nomineringarna i år att det känns som att The Revenant skulle kunna förlora i samtliga kategorier! Leo DiCaprio största hot är enligt min mening Eddie Redmayne i The Danish Girl (utan att ens ha sett den), och jag tror att Tom Hardy förlorar sin birollstatyett mot Sylvester Stallone (Creed) eller Mark Ruffalo (Spotlight).

The Revenant skulle kunna ta hem priset för Bästa film trots brister i manus, men jag hoppas på Mad Max 🙂 Det är dock den svåraste kategorin att förutspå och historiskt sett hade jag aldrig lagt mitt bud på att Argo skulle klå Les Misérables, Silver Linings Playbook och Zero Dark Thirty (2012), eller att Slumdog Millionaire skulle sno statyetten från Milk och The Reader (2008), att Crash ansågs vara en bättre film än Brokeback Mountain (2005). Inte ens med facit i hand kan jag begripa att filmer som Up in the Air (2009), Toy Story 3 och The Kids Are Allright (2010) ens nominerades. Inte för att dessa skulle vara dåliga filmer. Men bästa filmen det året? Knappast! Vissa år är rena rama vilda västern.

Det vore uppfriskande om Brooklyn vann, en lysande och aktuell film med fantastiska Saoirse Ronan i huvudrollen. En film med en kvinna i huvudrollen har inte vunnit denna kategori sedan 2004, då Million Dollar Baby med Hillary Swank som affischnamn kammade hem priset.

The Revenant skulle kunna vinna för bästa foto, fast visst borde väl Robert Richardson vinna för sina ambitioner med The Hateful Eight ?! Å andra sidan…  John Seale borde få pris för Mad Max. Eller kommer juryn låta samvetet styra och ge Oscarn till den 13-falt Oscarsnominerade Roger Deakins för Sicario? Nja, men vad som helst kan hända och jag tycker att alla de nominerade förtjänar en statyett.

Störst chans har kanske The Revenant trots allt i regiklassen. Både Tom McCarthy (Spotlight) och Adam McKay (The Big Short) känns lite för nya i sammanhanget, trots att de uppenbarligen krossat glastaket genom att bli nominerade. Room av Lenny Abrahmson känns typ för ”smal” för att vinna. Eller vad tror ni? Oscars-racet har börjat!

The Forest (2016)

Lördagens filmspanarfilm valdes av Fiffi och eftersom alla redan hade gått och sett The Hateful Eight lagom till filmspanarträffen föll hennes val på en rysare med Natalie Dormer (Margaery Tyrell från Game of Thrones) i huvudrollen.

The Forest är regissören Jason Zadas långfilmsdebut och handlar om den  unga, amerikanska kvinnan, Sara, som när tvillingsystern Jess försvinner, åker till Japan för att leta rätt på henne. Enligt skolan där Jess undervisade i engelska försvann hon i den mytomspunna skogen Aokigahara, dit folk beger sig för att begå självmord. En märklig plats för en skolklass att besöka måhända, vilket Sara (Dormer) poängterar i filmen, men ”Självmordsskogen” (som finns på riktigt) ligger vid foten av Mount Fuji, Japans högsta berg, och är således en viktig, geografisk plats för unga studenter.

Sara är inte förvånad över systerns val att spontanförsvinna och önskan att utforska skogen, som enligt sägnen hemsöks av de döda, då Jess alltid varit den äventyrligare sorten – men hon blir ändå orolig eftersom Jess lider av psykisk ohälsa och försökt begå självmord vid flera tillfällen. Så trots att oddsen talar för att Jess är död – tydligen slutar den japanska polisen leta efter 48 timmar utifrån slutsatsen att hon begått självmord – bestämmer sig Sara att ge sig ut i skogen och leta. Hon ”känner” nämligen genom tvillingbandet att Jess fortfarande är vid liv.

Några nätter innan hon ger sig av drömmer Sara att hon hittar Jess gula tält i en murken, gammal källare. Inuti tältet sitter Jess, i barngestalt, kanske 7 år gammal, och ser vettskrämd ut.

I sällskap av Aiden, en australiensisk journalist, som tycker att Saras sökande efter tvillingssystern kan bli en bra story, och Michi, en japansk, skogskunnig guide beger sig Sara ut i den täta skogen, och man kan väl säga att hon hittar mer än hon hade kunnat ana.

The Forest är en dussinrysare som varken är svindålig eller särskilt bra. Natalie Dormer gör sitt jobb och filmen också. Jag rycker/skriker till och slänger upp händerna framför ansiktet minst tre-fyra gånger (jag är förvisso lättskrämd), och förbannar diverse rynkiga gummor och japanska skolflickor i uniform som tenderar att dyka upp i mörka vrår och skogsgläntor där det nyss inte synts till en enda levande själ. Filmen har vissa logiska luckor, dock inte så grava att jag blir irriterad under filmens gång, utan det är sånt jag tänker på efteråt.

En kanske inte helt spoilerfri slutsats:

Det finns en undermening i filmen som tilltalar mig, men som kommer på skam på bekostnad av viljan att skrämma tittaren med ovan nämnda element. De psykologiska stråken planteras klumpigt och man kommer inte i närheten av någon tillfredsställande aha-upplevelse i nivå med mästarrysaren The Others – en orättvis jämförelse måhända, men det är min enda måttstock – även om man i slutändan förstår att Saras sökande efter systern inte handlar om en konfrontation med systerns, eller skogens, demoner, utan hennes egna hjärnspöken.

Problemet är att dessa ”spöken”, aka Sanningen med stort S, är som en öppen bok för en normalbegåvad person och det framgår inte varför Sara över huvud taget behövde springa ut i Självmordsskogen för att inse att luftslottet var en källare.

Ett viktigt jävla Ps. Biopubliken var nog de som satte störst skräck i mig. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? På riktigt. Ta inte med papperspåsar/inslagspapper/chipspåsar som ni öppnar och knöklar ihop mellan varje gång ni fiskar upp vad det nu är ni måste trycka in i brödhålet varannan minut under filmens gång. Snälla. Köp en pappmugg, ät som folk, du sitter inte hemma i vardagsrummet. Lys mig inte i fejset med DIN mobil. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag önskar jag visste var du bodde. Snälla SF, jag är beredd att betala mellanskillnaden för popcornen och läsken, bara jag slipper den här skiten på bio. Lätt. Våga prova. Sätt upp en snacksfri visning och låt biobesökarna pröjsa 160 spänn istället för 110 eller 120. Se hur många som kommer ändå. Jag kommer stå först i kön. Ds.

Månadens filmspanarfilm lockade inte färre än fyra filmbloggare. Spana in deras recensioner av The Forest här:

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Jojjenito

Nytt år, nya rutiner

Jag skrev ett långt inlägg inför årsskiftet, gjorde en lista över en massa filmer som jag missat att skriva om och listade sådant jag hade skrivit om. Och så vidare. Jag var nästan klar när jag plötsligt insåg jag inte skrev för att jag tyckte att det var kul. Det var snarare ett måste som berodde på prestationsångest. ”Borde jag inte…”

Jo, jag kanske borde. Men jag vill inte.

Jag vill skriva för att jag tycker att det är kul, för att jag har någonting vettigt att säga om den där filmen eller tv-serien som jag blivit så totalt uppslukad av, eller riktigt besviken på. Tyvärr så funkar min hjärna så att den hatar commitments mer än något annat i världen. Den flyr helst när någon plockar upp en kalender och vill mura in mig tillsammans med hen en söndag om fyra veckor. Som ett djur i bur kastar jag mig mot spjälorna i ett sista försök att ta mig bort från mitt öde. Missförstå mig inte, jag tycker oftast om den här personen och det vi ska göra kan vara hur kul som helst, men det är något med ”måste”, ”borde”, ”ska” som skrämmer livet ur min lilla hjärndemon. Den väljer hellre andra ord ur vokabulären. Som ”kanske”, ”vore roligt”, ”om vi känner för det”.

Utan att fördjupa mig mer i mina psykologiska demoner vill jag med detta inlägg ge en förklaring till varför jag framöver kommer att skriva mer sällan på bloggen under 2016. Den andra anledningen är att jag helt enkelt har mindre tid att avsätta. Jag pysslar med andra former av skrivande som jag prioriterar högre och därför faller det sig naturligt att dra ner på något annat om man ö.h.t. vill ha tid över till att konsumera film, tv-serier och litteratur.

Helt hopplös är jag dock inte. Jag har bestämt mig för att en film/tv-serie/bok i  månaden är alldeles lagom och hanterbart. Det är en så pass låg målsättning att allt utöver det kommer att kännas som en bonus.

Dessutom har jag funderat på, och denna idé känns lockande, att skriva mer om vad jag läser. Om vad som finns i min bokhylla och varför.

Angående de där listorna (a.k.a. årsrapporten) så kommer de inte att publiceras. De känns redan gamla. Förmodligen dyker filmerna där upp om Filmspanarna listar året 2015 så småningom. (*Blink blink*). Då är jag gärna med!

Med de orden vill jag lyckönska er alla inför 2016 – och skådar in i framtiden!

Kan 2016 vara året då…

– Jag slutligen tar mig igenom Steglitsan (The Goldfinch) av Donna Tartt som jag brottats med sedan i våras?

– Ser klart andra halvan av Lars von Triers Dogville? (Jag vet, usel idé att stoppa mitt i filmen).

– Tröttnar på Game of Thrones? (Om det fortsätter vara lika halv-kackigt som senaste säsongen är risken stor. Förlåt, men jag är en kräsen tv-tittare, hur bra de första 4 säsongerna än var…).

---

SER FRAM EMOT:

+ The Hateful Eight på 70mm på måndag och Star Wars: The Force Awakens i kväll! Vilken start på det nya året!

+ Jag har ju varit på semester i Spanien och missat premiärerna av storfilmerna Joy och Macbeth, vilka jag ser fram emot att se inom kort. Liksom  The Revenant som har premiär i slutet av januari!

+ Storfilmer coming up: The Danish Girl, Trumbo, Zoolander 2 , Spotlight (februari), Ghostbusters (juli), The Suicide Squad (augusti), för att nämna några.

+ Femte säsongen av Girls börjar 21 februari och enligt Lena Dunham själv är det näst sista säsongen. Tv-serien är ingen pulshöjare, men omöjlig att sluta titta på.

+ House of Cards säsong 4 har premiär den 4 mars! Obeskrivlig lycka.

+ Vattnet drar av debutanten Madeleine Bäck släpps den 19 mars. Svensk skräck på bruksort låter spännande. Första delen i en planerad trilogi.

---

 KOMMANDE KANSKEN:

/ Jag har varit, och är fortfarande, rätt ljummet inställd till återupplivandet av tv-serien Arkiv X. Jag ser hellre gamla favoriter dö fridfullt än att ge dem konstgjord andning, men vem försöker jag lura? Klart jag kommer att se åtminstone första avsnittet som släpps 24 januari.

/ Podcasten Serial tog upp tråden igen strax före jul med ett nytt ”tveksamt” fall. Denna gång handlar det om en desertör i den amerikanska militären som hölls fången av talibanerna i 5 år innan han frigjordes genom ett fångbyte. Efter tre avsnitt är jag intrigued, även om det är långt ifrån lika spännande som Adnan-fallet. Om den levererar återstår alltså att se.

/ HBO lanserar tv-serien Westworld. Kolla in trailern!  Ser jäkligt snygg ut och har rejäla skådisar. Känns som att det kan vara något i stil med The Leftovers och i så fall är jag jäkligt pepp!

---

PODCAST-FAVORITER:

Snacka om film med mina filmkompisar Fiffi och Steffo är ett givet inslag i min podcastlista. Kul för att deras filmsmak är rätt olik min och för att det är som att äta en godispåse med nya smaker varje vecka, fast med några bestående ”salta sillar”, så som Veckans utmaning och List of the week.

 

En varg söker sin pod med serietecknaren Liv Strömquist och författaren och tv-producenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli är som att läsa tidningen, fast roligare. De lyckas alltid hitta ett hål i min hjärna och fylla det med nåt smart.

 

Creepypodden med Jack Werner från Sveriges Radio. Spökhistorier från internet som är förvånansvärt välskrivna och engagerande. Första säsongen var klockren, andra säsongen är inte lika bra än så länge, men fyfaaan vad vissa avsnitt är ruggiga. Perfekt sängfösare.

 

Psyket från Sveriges Radio. Journalisten Emmy Rasper pratar med svenska kändisar om deras psykiska hälsa och ohälsa i halvtimmesavsnitt. Hög igenkänning och det är nog tanken; att en ska kunna prata om hur folks olika psyken fungerar, utan att fokusera på psykisk sjukdom.

 

Nerdist Writers Panel (kan ha bytt namn till bara Writers Panel) är en amerikansk podcast där manusförfattare och skribenter inom film, tv, skönlitteratur, serietidningar och musik pratar om sitt skrivande och branschen. Kul att höra Damon Lindelof (Lost) prata om arbetet med att överföra Tom Perottas bok The Leftovers till tv-formatet t.ex (avsnittet den 8 september, 2015).

---

 

 Det var allt för nu. Vi hörs och ses på bloggen framöver!