Jag hade sett fram emot Turist ända sedan Ruben Östlund började prata om den, vilket inte var långt efter att svallvågorna efter Play (2011) lagt sig. Jag gick och såg Turist med en vän som lämpligt nog är psykolog. Vi hade en lång diskussion efter filmen, vilket stärker min tes om att Ruben Östlund är en hejare på att skapa ”diskussions-filmer”. Han är ju som bekant en regissör som gillar att peta i sånt som är lite obekvämt.
Så vad utforskar Ruben Östlund i Turist då? Jag kan skönja tre teman:
1. Könsroller
2. Kärnfamiljen
3. Svensk medelklass
Vad filmen handlar om har Östlund berättat om i alla möjliga medier redan, jag ser det alltså inte som någon spoiler att snabbt dra filmens premiss: en familj är på semester i Alperna och ser en lavin rasa nedför ett berg, rakt mot dem där de sitter på en uteservering. Pappan filmar med telefonen och lugnar mamman med typ ”det är en kontrollerad lavin, de vet vad de gör”. Sekunderna senare utbryter panik, sonen skriker ”pappa!!!” och restaurangen omsluts av snörök. När snöröken skingras är mamman ensam kvar med de två barnen, pappan har lämnat familjen och sprungit för sitt liv. Ingen kom till skada, lavinen missade dem med en hårsmån och allt återgår till det normala. Fast stämningen är nu en heeeelt annan. Mamman vet att pappan lämnade dem i en nödsituation och resterande delen av filmen handlar om hur familjen, och karaktärerna runt omkring dem, hanterar händelsen.
Var det obekvämt? Ja, mycket. Fast egentligen mest pinsamt. För alla inblandade. Herregud, skärp er. Ni kan väl prata om saken som vuxna människor?! kände jag å ena sidan, å andra sidan är jag själv i en relation och vet att det inte alltid är så enkelt.
Underhållande? Ja, filmen är framför allt rolig. Ibland kändes den som en psykologisk och PK-orienterad version av ”Sällskapsresan: Snowroller”.
Spaning: Game of Thrones-vildarnas ledare; Tormund Giantsbane (Kristofer Hivju) är med! Han har underbart skägg. Och komisk tajming.
Säger den något viktigt? Ja, jag köper Östlunds könsrollskritik (mannen som inte kan erkänna att han gjort fel, den manliga bekantskapen som försöker bortförklara hans beteende med biologiska ”ur-instinkter” ha ha!! + kvinnan/mamman som styr med mjuk hand och tvingas ta allt vuxet ansvar). Det måste inte se så här i alla förhållanden för att filmens konflikt ska ha bäring, utan jag tror att man ska se det för vad det är …normkritik där Tomas och Ebba är Östlunds marionetter. Och för att kommentera filmens kärnkonflikt: vad hade jag tyckt om min partner övergav mig i en nödsituation? Jag hade känt mig sviken, oavsett kön på partnern. Och det kände nog Ebba också i första taget – men jag tror konflikten fick mer luft under vingarna av könsperspektivet, då jag upplevde Tomas förnekelse som en direkt reaktion på det som föväntades av honom som man, inte som partner. Och där ligger egentligen problemet. Män förväntas handla modigt och rationellt, och jag tror den förväntningen är starkast hos männen själva. Därför reagererar Tomas med förnekelse, för han kan inte hantera skammen. Så resonerar i alla fall min inre hobby-psykolog 🙂
Men…
Ja, det kommer ett men. Jag såg Turist för typ 10 dagar sedan och det har tagit mig emot att skriva om den. Det är något som skavt, som kliat likt ett irriterat myggbett så fort jag tänkt på filmen (eller snarare att jag borde skriva om den) – trots att jag var väldigt positivt inställd till en början – med vissa förbehåll. Men ju längre tiden går desto mer bleknar filmen och i backspegeln kan jag känna lite ”ja ja, medelklassproblem!” Turist har verkligen sina poänger, men jag är ytterst tveksam till om jag skulle vilja se den igen. Därför sänker jag betyget från en fyra till en trea.
Betyg:
The Nerd Bird 