Monthly Archives: augusti 2014

Turist (2014)

Jag hade sett fram emot Turist ända sedan Ruben Östlund började prata om den, vilket inte var långt efter att svallvågorna efter Play (2011) lagt sig. Jag gick och såg Turist med en vän som lämpligt nog är psykolog. Vi hade en lång diskussion efter filmen, vilket stärker min tes om att Ruben Östlund är en hejare på att skapa ”diskussions-filmer”. Han är ju som bekant en regissör som gillar att peta i sånt som är lite obekvämt. 
 
Så vad utforskar Ruben Östlund i Turist då? Jag kan skönja tre teman:
1. Könsroller
2. Kärnfamiljen
3. Svensk medelklass
 
Vad filmen handlar om har Östlund berättat om i alla möjliga medier redan, jag ser det alltså inte som någon spoiler att snabbt dra filmens premiss: en familj är på semester i Alperna och ser en lavin rasa nedför ett berg, rakt mot dem där de sitter på en uteservering. Pappan filmar med telefonen och lugnar mamman med typ ”det är en kontrollerad lavin, de vet vad de gör”. Sekunderna senare utbryter panik, sonen skriker ”pappa!!!” och restaurangen omsluts av snörök. När snöröken skingras är mamman ensam kvar med de två barnen, pappan har lämnat familjen och sprungit för sitt liv. Ingen kom till skada, lavinen missade dem med en hårsmån och allt återgår till det normala. Fast stämningen är nu en heeeelt annan. Mamman vet att pappan lämnade dem i en nödsituation och resterande delen av filmen handlar om hur familjen, och karaktärerna runt omkring dem, hanterar händelsen.
 
Var det obekvämt? Ja, mycket. Fast egentligen mest pinsamt. För alla inblandade. Herregud, skärp er. Ni kan väl prata om saken som vuxna människor?! kände jag å ena sidan, å andra sidan är jag själv i en relation och vet att det inte alltid är så enkelt. 
 
Underhållande? Ja, filmen är framför allt rolig. Ibland kändes den som en psykologisk och PK-orienterad version av ”Sällskapsresan: Snowroller”.
 
Spaning: Game of Thrones-vildarnas ledare; Tormund Giantsbane (Kristofer Hivju) är med! Han har underbart skägg. Och komisk tajming. 
 
 

 
Säger den något viktigt? Ja, jag köper Östlunds könsrollskritik (mannen som inte kan erkänna att han gjort fel, den manliga bekantskapen som försöker bortförklara hans beteende med biologiska ”ur-instinkter” ha ha!! + kvinnan/mamman som styr med mjuk hand och tvingas ta allt vuxet ansvar).  Det måste inte se så här i alla förhållanden för att filmens konflikt ska ha bäring, utan jag tror att man ska se det för vad det är …normkritik där Tomas och Ebba är Östlunds marionetter. Och för att kommentera filmens kärnkonflikt: vad hade jag tyckt om min partner övergav mig i en nödsituation? Jag hade känt mig sviken, oavsett kön på partnern. Och det kände nog Ebba också i första taget – men jag tror konflikten fick mer luft under vingarna av könsperspektivet, då jag upplevde Tomas förnekelse som en direkt reaktion på det som föväntades av honom som man, inte som partner. Och där ligger egentligen problemet. Män förväntas handla modigt och rationellt, och jag tror den förväntningen är starkast hos männen själva. Därför reagererar Tomas med förnekelse, för han kan inte hantera skammen. Så resonerar i alla fall min inre hobby-psykolog 🙂
 
Men… 

Ja, det kommer ett men. Jag såg Turist för typ 10 dagar sedan och det har tagit mig emot att skriva om den. Det är något som skavt, som kliat likt ett irriterat myggbett så fort jag tänkt på filmen (eller snarare att jag borde skriva om den) – trots att jag var väldigt positivt inställd till en början – med vissa förbehåll. Men ju längre tiden går desto mer bleknar filmen och i backspegeln kan jag känna lite ”ja ja, medelklassproblem!” Turist har verkligen sina poänger, men jag är ytterst tveksam till om jag skulle vilja se den igen. Därför sänker jag betyget från en fyra till en trea. 
 
Betyg:
 
 

The Leftovers (2014)

Jag kan inte sluta titta.
The Leftovers ger mig the creeps och jag har inte sett en så deppig tv-serie sedan Six Feet Under. Men gosh vad bra den är. Bibliska övertoner, trasiga människor i amerikansk småstad, ångest. Och bra skådisar: Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Christopher Eccleston. Liv Tyler. You touch my ta-la-lang. 
 

 

Filmspanartema: Kvinnor som slåss

 

Här kommer ett något försenat inlägg, jag hoppas att jag inte gjort alltför många förbryllade under dagen. Men fastän tiden inte var på min sida ville jag för något i världen inte missa detta fantastiskt tema: Kvinnor som slåss.
 
Trots att jag räknar mig till det mer pacifistiska slaget går jag igång på kvinnor som bankar skiten ur andra. Hur kommer då det sig? Jag tror ju att det beror på ett par saker som egentligen suger, som att…
1) eftersom att kvinnor ses som det svagare könet är det ballt när de visar motsatsen
2) våld och sex säljer och alla kvinnor som slåss är snygga (motbevisa mig gärna)
3) kvinnor på film alldeles för ofta är passiva, vilket återigen leder till att det är underhållande när motsatsen sker.
 
Eller har jag fel? Har dessa ”sanningar” inget med det att göra? Jag är öppen för diskussion!
 
Att slåss är aktivt. Det vsar styrka, mod och passion. Men jag tror att jag gillar kvinnor som slåss för att våldet representerar de mörkare och kanske mer komplexa sidor som vi alla innerst inne har. Vilket för mig vidare till identifikation. Jag känner mig mer som Beatrix Kiddo än Snövit. Även om jag inte är så haj på svärd och kampsport så kan jag identifiera mig med lusten att hugga halsen av störiga människor, medan att dansa med dvärgar och bli kysst av prinsar…not so much. 
 
”Mina” favoritkvinnor som slåss har defenitivt något gemensamt. De är inte oövervinnliga superhjältar utan känslor  i kroppen, utan de har en inre styrka som inte enbart sitter i armmusklerna. De är imponerande, starka och mångfacetterade kvinnor, som också har svagheter. För ni vet väl att en riktigt god drink inte beror på spritstyrkan, utan på att den innehåller flera, olika komponenter som blandats perfekt? För en djupdykning i ämnet kring ”starka kvinnor” rekommenderar jag den här artikeln: ”Why strong female characters are bad for women”
 
Men här kommer i alla fall mina 5 favoriter på temat: KVINNOR SOM SLÅSS. 
 
5. Mathilda i Léon (1994)
 
 
Utöver att Natalie Portman fullkomligt äger den här filmen är hennes rollkaraktär Mathilda också någon att räkna med. Hon slåss inte rent fysiskt i den här scenen, men röjer väg för sin egen hämnd och torpeden, Léon (Jean Reno). Det jag gillar med Mathilda är hennes orädsla och intelligens, men samtidigt är hon väldigt naiv och saknar erfarenhet av världen hon ger sig in i. Hon är trots allt, bara ett barn. Och det är hennes sårbarhet som gör henne spännande! 
 
 
4. Alabama Whitman i True Romance (1993) – OBS! Spoilervarning i filmklipp och text
 
 
Den här scenen med Patricia Arquette och James Gandolfini är en av de starkaste fighting-scener jag sett, än i dag. Det är brutalt Tarantino-våld (han har skrivit manus, i regi av Tony Scott) och som ni vet lämnar han sällan ifrån sig ett manus utan blod på händerna. För det första älskar jag Patricia Arquette, hon är min favorit av Arquette-familjen. För det andra är det helt enkelt ett riktigt bra slagsmål. Efter att Alamaba har blivit slagen, sparkad, hånad och står inför att bli skjuten i huvudet av sin angripare angripare Virgil (Gandolfini) ställer hon sig på knä och riktar en korkskruv mot honom i blint trots. Han är dum nog att avbryta sig och börja driva med henne, bara för att sekunder senare få en korkskruv nerkörd genom foten. Sedan blir hon kastad genom en glasruta i duschkabinen och skrattar åt honom, vilket driver honom till vansinne. Efter ytterligare närkamp sätter Alabama ett gäng kulor i bröstet på honom och smashar hans huvud med kolven, varpå hon häver ur sig ett primalskri som uttrycker ilska, tillfredsställelse, sorg, vansinne och ett enda stort ”fuck you” till fördomen om hur lätt det är att ha ihjäl en före detta call girl som är smartare och modigare än hon ser ut. Alabama–patriarkatet 1-0…
 
 
3. Mallory Kane i Haywire (2011) – OBS! Spoilervarning i filmklipp och text
 
 
Haywire är en lågmäld, rätt kall Steven Soderbergh-rulle som trots en handfull stortalanger (Michael Fassbender, Ewan Mcgregor, Michael Douglas och Antonio Banderas) aldrig nådde riktigt hela vägen ner i magen. I fokus står Mallory Kane (Gina Carano), en topptränad agent och f.d. marinsoldat som jobbar åt ett företag som sopar rent där den amerikanska regeringen inte har möjlighet att göra det. I den här scenen slåss hon med den brittiske M16-agenten Paul (Fassbender) – vilket slutar illa för den senare. Det är en rätt ball scen; teknisk, tystlåten, fokuserad. Varför jag gillar Mallory? För att hon håller huvudet kallt och spöar Fassbender med hans huvud mellan sina lår, så klart. 
  
 
2. Kim, Zoe och Abernathy vs Stuntman Mike i Death Proof (2007)
 
Jag vet, det här hade lätt kunnat bli topp 5 enbart baserat på Quentin Tarantino, men så är han fantastiskt bra på temat HÄMND och Death Proof är hans bästa efter Kill Bill om du frågar mig. Jag ÄLSKAR Zoe Bell och den här dödsföraktande biljakten där ”jägaren” Stuntman Mike efter att ha inlett katt-och-råtta-leken plötsligt blir bytet. Jag vet inte, men det kanske kan kallas för bil-slagsmål?
 
 
1. Beatrix Kiddo i Kill Bill 1 & 2 (2003-04)
 
Det finns många fighter att välja mellan i Kill Bill Vol. 1 & 2. Men den här tycker jag är en av de bästa. Här slingrar sig The Black Mamba in i den idylliska förorten och tar mamman, Vernita Green, också känd under kodnamnet Copperhead, med överraskning. Kontrasterna mellan Vernitas förortsmamma-liv (flingor, kaffekoppen, skolbussen) och hennes förflutna i Deadly Viper Assasination Squad är ljuvliga och gör detta till ett toppenslagsmål mellan två kvinnor som verkligen vet hur man slåss. 
 
Det var alles för mig. Kolla nu in vad de andra filmspanarna har på hjärtat på temat #kvinnorsomslåss. 

The Expendables 3 (2014)

 

Jag kan börja med att säga att jag aldrig hade gått på den här filmen om det inte vore för att Fredrik Berggren, professionell motorcrossförare bjöd in mig på specialvisning i Borlänge i onsdags. Han gör nämligen stunts för Kellan Lutz, en av de yngre förmågorna i filmen. Häftigt att höra honom berätta, den artikeln kan ni läsa HÄR på Dala-Demokraten Nöje! Nu till själva filmen… 
 
Har dinosaurierna återuppstått på jorden? Det känns lite så när man ser den ena actionhjälten efter den andra stappla fram på vita duken, musklerna ännu pumpade men med allt stelare, alternativt hängande kinder. Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger och Dolph Lundgren känns så luggslitna att man blir lite nervös så fort de är i bild. Den som lyckas bäst med att upprätthålla sin actionstatus och som gör det med en varm, faderlig pondus, är Sylvester Stallone.
 

Han må mumla träigt, men han är en tio gånger bättre skådis än Lundgren och en halvgalen, österrikisk kroppsbyggare slash politiker på dekis. Storyn, som också delvis är skriven av Stallone har faktiskt sina poänger. Den handlar om att bli gammal, om att acceptera den man är, men framför allt om ”familjen” man väljer. Det vill säga vännerna. Men då The Expendables-gubbarna sjunger på sin sista vers är det dags att hitta nya förmågor, framtidens dunkla hjältar. Här sticker Thorn (Glen Powell) ut som en klätterbegåvad hacker.

The Expendables 3 är lite lökig på sina ställen, men den har en värme som jag tror kan härledas till de skådespelare som faktiskt är något att ha: Jason Statham, Wesley Snipes, Mel Gibson och Mr. Stallone himself. Antonio Banderas är filmens comic relief, om än något överspelad. Allt det där runtomkring, skjutandet och dödandet som för tankarna till tv-spel snarare än verkligheten, är bara kulisser. 

Plus i kanten för ”sjukhusscenen”, alla hjältarna ser så malplacerade ut i den sterila sjukhusmiljön, som om de aldrig tidigare varit där (actionhjältar ruskar vanligtvis bara av sig dammet och frotsätter slåss). Det är en fin scen, som säger att även en Expendable kan behöva lite (om)vårdnad ibland. 

Ps. Fiffi, nu är du förvånad va? Kolla in Fiffis recension också, men ta i beaktning, hon är ett Stallone-fan som inte är av denna värld 😉 Även Henke och Vrångmannen har sett den. 

Betyg: