Men in Black (2019)

Ärligt talat vet jag knappt vad jag ska skriva om Men in Black International för trots att jag såg den igår håller den redan på att avlägsna sig från närminnet. Som Carl flinkt nog påpekade så kändes den förvånansvärt seg med tanke på att det hände saker hela tiden. Men vi kommer till det. MIB International är alltså den fjärde installationen i MIB-serien, och här har agenterna J och K, som spelades av Will Smith respektive Tommy Lee Jones i de första tre filmerna (1997, 2002 och 2012) , ersatts av agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson). Gott så. De känns faktiskt som ett bra radarpar i grund och botten, båda är väldigt likeable som skådisar i mina ögon och har komisk talang.

Tyvärr har varken regissören, F. Gary Gray eller manusförfattarna Matt Holloway och Art Macum lagt särskilt mycket möda på att bygga upp dem som ett team. Nån slags kemi finns väl där, men den får aldrig något vidare utrymme och hänger mest på någon slags underliggande sexuell laddning som kändes lite tafatt och samtidigt helt onödig.

De ”stakes” som finns, dvs att Agent M är en provanställd agent, och att Agent H ständigt fuckar upp sina uppdrag och borde riskera avstängning, behandlas som totalt ovidkommande av rollfigurerna själva. De är hur självsäkra som helst och lunkar runt som om de vore odödliga, i ett klyschigt orientaliskt Marrakech, och i ett gammaldags myspys-London där Agent M genomgår sin testperiod.

Storyn är riktigt pajig. En läcka i MIB lurar i kulisserna. Vem det är listar man ut rätt snabbt. Ändå känns det som att absolut ingenting står på spel. Skurkarna i den här storyn är två hippa tvilling-snubbar från yttre rymden som i princip kan omvandla vad som helst som är tillverkat av stål, jord och sten (typ) till livsfarliga vapen. Ändå står de fogligt och väntar på att bli attackerade av MIB-agenternas enahanda kraftpistoler och tar omständiga vägar för att ta kål på en hårt festande Jababian på besök på Jorden. De breakdancar sig genom en nattklubb bara för att plantera en liten mojäng på Jababianens hals som sedan utlöser en bomb som gör att hans bil sprängs, men utan att direkt döda honom… what?? Eller missförstod jag det upplägget?

Sedan dyker Rebecca Ferguson upp som supersexig intergalaktisk vapenhandlare, tillika ex-flickvän till Agent H. Hon har fyra armar och randigt hår. Hon gör bra ifrån sig i rollen, men tillför ingenting till historien egentligen. Och så fortsätter det. Agenterna tumlar runt i en serie av händelser som saknar mening och mål.

Det var nära att jag somnade ett par gånger faktiskt. Ändå var den inte helt usel. En klipsk Emma Thompson, en charmig Tessa Thompson och en lite överspelande Chris Hemsworth räddade detta hopkok av trögtänkt sci-fi action

Men sevärd är den inte.

Månadens filmspanarfilm sågs i sällskap av Agent F och Agent C:

Fiffis Filmtajm