Varför jag älskar Death Proof mer än någon annan Quentin Tarantino-film är för att den är fullspäckad av kvinnor som pratar med varandra om andra saker än män, som skämtar, som har olika erfarenheter och åsikter. Som spöar ett perverst as. Death Proof är en fantastiskt underhållande actionrulle. Tyvärr är den för den sakens skull inte feministisk.
De mest uppenbara orsakerna är att alla kvinnor är lättklädda, sexiga lejon som putar med alla kroppsdelar de har. Deras primära roller i berättelsen är potentiella byten för Stuntman Mike, ett pervo som gärna leker katt och råtta med unga, vackra kvinnor, för att sedan visa med hela, patriarkala björntassen var skåpet ska stå. Men den mest deprimerande premissen är det självklara, underliggande hotet om (sexuellt) våld. Stuntman Mikes drivkraft är att exploatera kvinnors rädsla, och att bekräfta den. Sättet att mörda kvinnorna på – brutalt, obarmhärtigt och när de tror att de är i säkrhet – är en uppvisning av hans oberoende, hans totala makt över dem. Det är lite äckligt, och det ger ett maktrus hos tittaren. Och vi har alla en mans blick i en patriarkal värld, oavsett om vi är födda män eller kvinnor.
Det finns en särskild, kvinnlig attraktionskraft i Tarantinos berättande. Å ena sidan porträtterar han kvinnor som skulle kunna klassas som ”klassigt feminina”, det vill säga han ger röst åt brudar som målar naglarna och pratar skit. Det är knappast banbrytande, men ganska ovanligt att sådana kvinnor, eller några alls, får ta så stor plats i dialogen som i Death Proof. Jag blir glad, för jag vill verkligen inte att kvinnor enbart ska framställas som duktiga, smarta mönsterflickor. Men det är lite som en sockerchock, man blir berusad – primärt för att man är tjack på socker, inte för att det verkligen är bra.
Å andra sidan porträtterar han starka kvinnor, som stuntkvinnan Zoë Bell. Och orädda Kim (men som ändå är rädd, varför hon bär vapen) som inte vill låta de pratriarkala strukturerna styra när hon ska gå och tvätta (Note: ett replikskifte som aldrig skulle äga rum mellan män i en Tarantino-film). Men premissen är alltså fortfarande densamma – oavsett om du är en ytlig, naiv eller tuff brud är hotet om våld mot kvinnor en sanning som alla ställer upp på. Jungle Julias gäng såväl som Zoë Bells.
Det är därför en billig lösning att spöa skiten ur en pervers snubbe, för det är enbart en känslomässig triumf. Patriarkatet står stadigt kvar. Feminismens lösning är inte våld därför att mänsklighetens lösning aldrig kan vara våld.
Men, vad ska jag säga, jag är lika svag för Death Proof ändå. Jag lever också i en patriarkal värld. Där sex, våld och långa, vackra ben säljer lika säkert som religion för en undernärd, själslös planet. Och det, mina vänner, är den ofrånkomliga kompromissen man måste göra som filmälskande feminist. Blunda riktigt jävla hårt emellanåt.
Lee: Did you know Kim carried a gun?
Abernathy: Yes. Now, do I approve? No. Do I know? Yes?
Kim: Look, I don’t know what futuristic utopia you live in, but the world I live in, a bitch need a gun.
Abernathy: You can’t get around the fact that people who carry guns, tend to get shot more than people who don’t.
Kim: And you can’t get around the fact that if I go down to the laundry room in my building at midnight enough times, I might get my ass raped.
Lee: Don’t do your laundry at midnight.
Kim: Fuck that! I wanna do my laundry whenever the fuck I wanna do my laundry.
Abernathy: There are other things you can carry other than a gun. Pepper spray.
Kim: Uh, motherfucker tryna rape me? I don’t wanna give him skin rash! I wanna shut that nigga down!
Abernathy: How about a knife at least?
Kim: Yeah, you know what happens to motherfuckers carry knives? They get shot! Look, if I ever become a famous actress, I wont carry a gun. I’ll hire me a do-dirt nigga, and he’ll carry the gun. And when shit goes down, I’ll sit back and laugh, but until that day, it’s Wild West motherfucker!
– ur ”Death Proof” (2007)
The Nerd Bird 