Monthly Archives: oktober 2013

Metropolis

Kollar in den gamla godingen, Metropolis från 1927, regisserad av Fritz Lang och skriven av Thea von Harbou. Det är fantastiskt fängslande att titta på stumfilm med musik. Eftersom skådespeleriet sker i karaktärernas ansikten och med (ofta övertydliga) gester krävs det större koncentration och när det väl dyker upp en svart ruta med vit text – wow, repliker – så vill man inte missa innehållet. Här, jag bjuder på några av de otroligt snygga filmrutor som jag bjuds på bara 30 minuter in. 
 
 

 
 
 
 
 
 

Första urvalet inför #sff13

Det finns ett par filmer som fångat mig redan, tack vare sff-tidningen som släpptes idag i samband med programmet. Som den ordslukare jag är vill jag lyfta fram vikten av att presentera film på papper och särskilt i formen av intervjuer, artiklar och korta sammanfattningar av filmerna. Det ger mig överblick och sammanhang, så tack för en fin tidning!
 
Min ambition att se filmer skapade av kvinnor står jag fast vid, men det kommer inte att enbart att bli film av femmes, utan även hommes – det blir nog sikte på 50/50. Som ser ser ut hittills är årets ämnen (för mig): nunnor, religion, sex, vatten och absurditet. 🙂
 
Foto: Ninelin (klicka på bilden för att komma till hennes blogg)
 
Filmer jag vill se på Stockholms Filmfestival 2013
Lista #1
 
av ABDELLATIF KECHICHE
Open Zone
 
 
 
av GUILLAUME NICLOUX
Open Zone
 
 
 
av STEPHEN FREARS
Open Zone
 
 
 
av RANDY MOORE
Twilight Zone
 
 
 
av CHRISTINA VOROS
Documania
 
 
 
av ANALEINE CAL Y MAYOR
 Latin Visions
 
 
 
av KJELL-ÅKE ANDERSSON
Open Zone
 
 
 
av STACIE PASSON
Competition
 
 
 
av GABRIELA COWPERTHWAITE
Documania 
 
 
 
av LIZ W. GARCIA
American Independents
 

Programsläpp och A-märkning

Ja – idag släpptes filmprogrammet till Sthlm Filmfestival. Jag har ögnat igenom det och hittills slängt ner uppåt 17 filmer i mitt schema. Jag återkommer om vilka filmer som förärats min uppmärksamhet senare. Först blir det mingelfest på Bonniers Konsthall där programsläppet firas med vin och musik.
 
Däremot skulle jag vilja kommentera Bechdel-test-märkningen som precis lanserats av fyra storstadsbiografer i samarbete med Rättviseförmedlingen, som kallas A-märkning = Approved Bechdel Test. Jag är kluven till denna märkning, eftersom en märkning tenderar att tolkas som kvalitetsgaranti. Och visst finns det en kvalitet i att en film har minst två kvinnliga, namngivna karaktärer som pratar med varandra om något annat än män – MEN frågan är hur konsumenten ska ha hjälp av denna märkning? Ska den bara titta på A-märkt film och vad förväntar sig konsumenten då av filmen? 
 
Jo, att det finns två kvinnliga, namngivna karaktärer som pratar med varandra om något annat än män. That’s fucking it. Sen kan detta ske i vilken skitfilm som helst där kvinnor för övrigt inte tar plats. Medan filmer där kvinnor har stora roller, men inte nödvändigtvis pratar med varandra, inte blir A-märkta. 
 
A-märkningen är till skillnad från t.ex. KRAV-märkt eller Rättvise/Fair Trade-märkning inte en garanti för att produkten som helhet är bättre, fri från gift, eller producerad under sjysta förhållanden – och inte heller att produkten, i detta fall, filmen är genusmedveten, jämställd eller feministisk. 
 
Men om jag ska tolka A-märkningen ”snällt” så tycker jag att den har en poäng i just detta, att visa att även s.k. kvinnodominerande filmer, såsom Hunger Games eller Kill Bill, egentligen inte är särskilt genusmedvetna och inte nödvändigtvis tilldelar andra kvinnor än huvudrollen viktiga repliker osv. Det är ju snarare ett rätt vanligt fenomen, att smarta, kompetenta kvinnor (huvudroller ofta) sällan kommunicerar med andra än män, vilket höjer deras status i vanlig, patriarkal ordning. Detta gäller även självständiga kvinnor i tv-serier – se Carrie i Homeland, Nancy i Weeds, Elaine i Seinfeld. De snackar för fan bara med andra karlar. Kvinnor omkring dem är däremot ofta bimbos/mamma/syster/feminina-karaktärer som står i kontrast till huvudrollen för att förstärka deras egna självständiga (läs maskulina) drag. 
 
Ur det perspektivet är A-märkningen intressant, men å andra sidan är detta mönster inte någon banbrytande nyhet för de flesta. Så när det kommer till kritan: på vilket sätt är A-märkt film ett verktyg för konsumenten?
 
Fler inlägg om Bechdel och A-märkningen:
 
 

Under bältet

En nyhet under Sthlm Filmfestival är HBTQ-temat Under The Rainbow. 8-10 november visas 8 filmer med syftet att lyfta fram perspektiv som inte faller under gängse heteronorm, dvs berättelser om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer. Exakt vad detta kommer innebära för slags filmer, och om det gör någon nytta att placera dem under ett eget tema, återstår att se. Jag blev i alla fall pepp att se Concussion av Stacie Passon. Men… (inlägg fortsätter under trailern)
 
 
… frågan är vad som räknas som en ”regnbågsfilm” och inte? Är Fucking Åmål en regnbågsfilm? Med risk för att verka oberörd och arrogant, men MÅSTE filmer kategoriseras på det här sättet? Det finns ju genrer, så varför denna etikettsfrenzy? Men om vi ändå håller på… Ni kanske inte visste det, men det finns en okategoriserad skara filmer som kanske mest av alla behöver en egen kategori, eftersom de är så frekvent förekommande. Jag tycker de förtjänar uppmärksamhet, då man lätt kan ta tro att de är ”allmängiltiga” filmer. Men icke. Här handlar det om kärlek mellan heteromän och deras vapen, bilar, heder och slavar. Jag pratar så klart om HETERONORMEN! 
 
Här kommer en lista:
 
Under The Belt
20 årsaktuella biofilmer som lyfter fram männens perspektiv, män emellan.
 
Pain & Gain
Captain Phillips
Jackass: Bad Grandpa
2 Guns
Rush
Thor: The Dark World
Prisoners 
Snabba Cash: Livet deluxe
White House Down
Man of Steel
The Great Gatsby
Lincoln
Bäst Före
The Hobbit 
Iron Man 3
Fast and Furious 6
Django Unchained
Stand Up Guys
A Good Day to Die Hard
Baksmällan 3
 
Jag har säkert glömt ungefär 100 filmer till, men fyll gärna på! 
 
 
 
 
 
 
 
 

Följ med mig på filmfestival

Då var det dags att avslöja dagens fina nyhet – att jag är en av Stockholm Filmfestivals officiella bloggare
 
 
 
 
Det ska bli sjukt kul och det börjar redan i kväll, med medlemsvisning av Prisoners. Men stora, fina, härliga Stockholm Internationella Filmfestival drar igång 6 november och slutar 17 november. Stay tuned. 
 

Hotell

Obs! Spoiler alert för den som inte vill veta något om innehållet i filmen Hotell som går på bio just nu. Ni som inte bryr er, läs vidare! 
 
 
Igår såg jag Lisa Langseths nya film, Hotell. Jag tyckte jättemycket om hennes förra film, Till det som är vackert (2009), också den med Alicia Vikander i huvudrollen. I den överraskades jag av och gladdes åt huvudkaraktärens styrka, plotens mörka vändning och Langseths originella hantering av en annars ganska klyschig set up: ung kvinna attraheras av äldre, kultiverad man. Så jag hade ganska höga förväntningar på Hotell. 
 
Jag blev fullkomligt överrumplad av mina egna känslor redan i öppningsscenerna. Obehaget – när Erika (Alicia Vikander) tvingas föda på ett sätt hon inte alls var förberedd på, paniken över att förlora kontrollen och den ohyggliga följden = ett förlossningsskadat barn – fick mig att pressa mig bakåt, bort från filmduken, ner i stolen. Det är ett sällan skildrat öde på film, det här med att föda barn. Och förlossningsdepression är väl inte heller skildrat tusen gånger precis. Men fy fan vad bra det blir när det är Lisa Langseth som berättar. Hon går så nära och tvingar en att bli ett med Erika. Man fattar. Hur jävligt hon mår. Och för att tydliggöra en sak, jag fick inte födselskräck efter att ha sett scenen, vilket jag heller inte tror är poängen – utan det är laddningen i hela situationen som är otäck: avsaknaden av trygghet, ideal som slits itu, glappet mellan förväntning och verklighet, den förnedrande utgången. Erikas pojkvän/man Oskar (Simon J Berger) är bara en fond i bakgrunden, nästan oviktig och platt gestaltad. Kanske är det med mening. För att man ska gå in i Erikas bubbla av ångest och oförmåga att ta itu med sina känslor, liksom slippa se Oskars behov.
 
Jag tänker inte återge hela filmens handling, där hotellet får en betydande plats i berättelsen. Men kort sagt möter Erika andra (Mira Eklund!) som också kämpar med ångest av olika slag. Ensamhet, regression, tomhet, låg självkänsla. Rikard (fantastiska David Dencik) kan säkert uppfattas som creepy – han är trots all en mammafixerad och tortyrutforskande kuf, inte helt accepterade personlighetsdrag i vårt samhälle – men han är ömsint och fint gestaltad. Att Erikas och hans relation är brännande fel, men ändå helt ofarlig, inser man när man kommit över obehaget av att se en vuxen man bli vaggad och smekt över håret som ett barn … Och att Lisa Langseth får mig att tycka om Rikard istället för att rygga tillbaka inför hans enorma närhetsbehov, är kanske den stora fina poängen. 
 
Alicia Vikander är för övrigt fantastisk. Punkt. 
 
 
 
 

Tarantino Femmes #1

 
Varför jag älskar Death Proof mer än någon annan Quentin Tarantino-film är för att den är fullspäckad av kvinnor som pratar med varandra om andra saker än män, som skämtar, som har olika erfarenheter och åsikter. Som spöar ett perverst as. Death Proof är en fantastiskt underhållande actionrulle. Tyvärr är den för den sakens skull inte feministisk. 
 
De mest uppenbara orsakerna är att alla kvinnor är lättklädda, sexiga lejon som putar med alla kroppsdelar de har. Deras primära roller i berättelsen är potentiella byten för Stuntman Mike, ett pervo som gärna leker katt och råtta med unga, vackra kvinnor, för att sedan visa med hela, patriarkala björntassen var skåpet ska stå. Men den mest deprimerande premissen är det självklara, underliggande hotet om (sexuellt) våld. Stuntman Mikes drivkraft är att exploatera kvinnors rädsla, och att bekräfta den. Sättet att mörda kvinnorna på – brutalt, obarmhärtigt och när de tror att de är i säkrhet – är en uppvisning av hans oberoende, hans totala makt över dem. Det är lite äckligt, och det ger ett maktrus hos tittaren. Och vi har alla en mans blick i en patriarkal värld, oavsett om vi är födda män eller kvinnor. 
 
Det finns en särskild, kvinnlig attraktionskraft i Tarantinos berättande. Å ena sidan porträtterar han kvinnor som skulle kunna klassas som ”klassigt feminina”, det vill säga han ger röst åt brudar som målar naglarna och pratar skit. Det är knappast banbrytande, men ganska ovanligt att sådana kvinnor, eller några alls, får ta så stor plats i dialogen som i Death Proof. Jag blir glad, för jag vill verkligen inte att kvinnor enbart ska framställas som duktiga, smarta mönsterflickor. Men det är lite som en sockerchock, man blir berusad – primärt för att man är tjack på socker, inte för att det verkligen är bra. 
 
Å andra sidan porträtterar han starka kvinnor, som stuntkvinnan Zoë Bell. Och orädda Kim (men som ändå är rädd, varför hon bär vapen) som inte vill låta de pratriarkala strukturerna styra när hon ska gå och tvätta (Note: ett replikskifte som aldrig skulle äga rum mellan män i en Tarantino-film). Men premissen är alltså fortfarande densamma – oavsett om du är en ytlig, naiv eller tuff brud är hotet om våld mot kvinnor en sanning som alla ställer upp på. Jungle Julias gäng såväl som Zoë Bells.
 
Det är därför en billig lösning att spöa skiten ur en pervers snubbe, för det är enbart en känslomässig triumf. Patriarkatet står stadigt kvar. Feminismens lösning är inte våld därför att mänsklighetens lösning aldrig kan vara våld.  
 
Men, vad ska jag säga, jag är lika svag för Death Proof ändå. Jag lever också i en patriarkal värld. Där sex, våld och långa, vackra ben säljer lika säkert som religion för en undernärd, själslös planet. Och det, mina vänner, är den ofrånkomliga kompromissen man måste göra som filmälskande feminist. Blunda riktigt jävla hårt emellanåt. 
 

Lee: Did you know Kim carried a gun?

Abernathy: Yes. Now, do I approve? No. Do I know? Yes?

Kim: Look, I don’t know what futuristic utopia you live in, but the world I live in, a bitch need a gun.

Abernathy: You can’t get around the fact that people who carry guns, tend to get shot more than people who don’t.

Kim: And you can’t get around the fact that if I go down to the laundry room in my building at midnight enough times, I might get my ass raped.

Lee: Don’t do your laundry at midnight.

Kim: Fuck that! I wanna do my laundry whenever the fuck I wanna do my laundry.

Abernathy: There are other things you can carry other than a gun. Pepper spray.

Kim: Uh, motherfucker tryna rape me? I don’t wanna give him skin rash! I wanna shut that nigga down!

Abernathy: How about a knife at least?

Kim: Yeah, you know what happens to motherfuckers carry knives? They get shot! Look, if I ever become a famous actress, I wont carry a gun. I’ll hire me a do-dirt nigga, and he’ll carry the gun. And when shit goes down, I’ll sit back and laugh, but until that day, it’s Wild West motherfucker!

– ur ”Death Proof” (2007)

Filmfestival = fakking lifesaver

 
Stockholm Film Festival har släppt de första filmerna. Se vilka HÄR.  
 
Eftersom mitt festival/livs-mål är att se filmer skapade av kvinnor, är det här förmodligen en av de jag kommer att se. Och, eh, för att jag tror att filmen handlar om MIG. Krisande almost 30 som vill flytta hem till föräldrarna och gömma huvudet under täcket en stund. Nåja, tanken har väl slagit mig att jag inte skulle stå ut särskilt länge. Men med insikten i min generations problem att ta sig över tröskeln till vuxenlivet ser jag fram emot en film som belyser detta kvasiproblem. Att bli vuxen som 80-talist är en avgrundsdjup källa av ångest. Vi som får göra vad vi vill med våra liv kanske väljer fel. Så frågan är, är friheten en björntjänst som inte gör någon glad? 
 
Ps. Har dessutom faktiskt varit badvaktpraktikant en gång i tiden. Så IDENTIFIKATION är ledordet för detta filmtips…. 
 
Trailer till The Lifeguard med Kristen Bell i huvudrollen: