Monthly Archives: maj 2014

Stardust (2007)

Att jag inte hade sett Stardust förrän för två dagar sedan är lite märkligt i mina ögon. Kanske kom filmen i en period när jag var innerligt trött på alla giriga filmmakare som försökte rida på Lord of the Rings-hajpen? År 2007 var jag också ganska omedveten om vem Neil Gaiman var (det var två år innan Coraline filmatiserades). Men ändå. Med ensemblen Michelle Pfeiffer som fåfäng häxa, Robert de Niro som ”fjollig” piratkapten och Claire Danes som fallen stjärna (bokstavligt talat) så borde jag ha snappat upp att detta kan vara något för mig. Jag gillar ju fantasy, sagor och de ovan nämnda skådisarna. Men – att filmen blev aktuell för mig nu beror inte bara på att Neil Gaiman precis varit i Sverige och fångat mitt intresse, utan att jag upptäckte att Stardusts manusförfattare är desamma som skrivit X-Men: Days of future past: Jane Goldman tillika Matthew Vaughn (den senare har också regisserat filmen). Ha! Så nu följer jag upp den senaste biofilmen med en av deras tidigare skapelser. 
 
En parentes: Ingen kan spela ond skurk och samtidigt vara så bitterljuvt skön som Micheller Pfeiffer. Hon är den enda kvinnliga seriehjälteskurk (Catwoman i Batman Returns) jag truly känner för och älskar att just hon gjorde den rollen. Hon är en av anledningarna till varför Batman Returns är en mina favoriter – de andra två är förstås att Danny DeVito spelar Penguin och att filmen är regisserad av gothmästaren Tim Burton. 
 
 
Och ja, det är mycket Michelle Pfeiffers film det här. Hon är helt rätt som ond och fåfäng häxa, även om hennes och systrarnas ”fulmasker” var bland de sämre maskjobben jag sett. Och nånstans lite tråkigt att häxor, som kan trolla fram hus och gud vet allt, lider av samma skönhetsideal som vi som bor på den ”vanliga” sidan om Wall. Men som jag förstod det var det inte bara ett skönt yttre som stjärnhjärtat bidrog till, utan magi som de kunde använda till allt möjligt. Fast ändå… 
 
Claire Danes är ojämn, men blir bättre ju längre in i filmen jag kommer. Hon växer på en som den fallna stjärnan Yvaine, och lyser riktigt ordentligt i vissa scener – och inte bara för att hon är en riktig stjärna *hehe*. Hennes motspelare, Charlie Cox är charmig i rollen som Tristan Thorn, killen som ger sig iväg till det magiska landet Faerie bara för att impa på en brud.  Kul med Robert De Niro i rollen som den ökände piratkaptenen som i hemlighet tycker om att klä sig i kvinnokläder. 
 
Sammantaget kan jag säga att Stardust var en mycket flummigare film än vad jag trodde.
Det finns knappt några gränser för hur knäpp, ojämn, sockersöt, bitvis mörk och rolig den är om vartannat. Den har många klassiska sagoelement: ett kungarike ska gå i arv till den son som hittar den avlidne kungens amulett, en ung man, Tristan Thorn, ger sig ut på jakt efter en fallen stjärna för att bevisa sin kärlek till Victoria (Sienna Miller) en rätt självupptagen och trist tjej, men typ snyggast i stan –  samtidigt som tre häxor också jagar stjärnan (Claire Danes) eftersom hjärtat från henne skulle ge dem ungdomen tillbaka. Släng in en förlorad prinsessa som tillfångatagits av en fjärde häxa, ett gäng pirater, Ricky Gervais som sig själv, en man som förvandlas till en get och en hop av spökprinsar som inte får vila förrän kungariket har hittat den rättmätige kungen… 
 
Det är en rejält ojämn fillm som gyttjebadar i klichéer – både vad det gäller ondska vs godhet, könsroller och dramaturgin. Men det känns som om det är just det som är grejen. Den driver uppenbart med dessa klyschor, samtidigt som den har både hjärta och respekt för genren (sagor och fantasy). 
Överraskningarna ligger inte i karaktärsutvecklingarna, de är rätt förutsägbara. Utan det som jag tror kan härledas till Neil Gaiman (som skrivit romanen samt den illustrerade boken som filmen bygger på). Det där med att låta en fallen stjärna ta mänsklig form och tvinga henne hantera en helt ny värld av fysiska umbäranden och uppleva kärleken istället för att överskåda den från himlavalvet. Det är lite fint och mysigt. 
Och det med att de rivaliserande prinsarna som har ihjäl varandra så fort de får chansen, upptäcker att de blir spöken och måste hänga kvar tills den rättmätige kungen har utsetts – och kommenterar kontinuerligt det som sker för i handlingen. Mycket kul! 
 
Gaiman har en vurm för mytologi och skapar gärna fantasifulla världar som gränsar till vår egen, i det här fallet skiljs den engelska lilla byn Wall, där Tristan bor, från kungariket Stormhold i landet Faerie av en låg stenmur som vaktas av en gammal gubbe med käpp. Det är bara en tillfällighet, en ödets nyck, som leder till att det ens blir en saga, ett äventyr – det räcker med en ung mans nyfikenhet och vilja att visa vem han verkligen är..
 
Summan är att det är en helt okej film, fylld av berättarglädje och spektakulära mishmasher av osannolika och sannolika skeenden. Det är bara att buga sig för gränslösheten. 
 
Det blir 3 av 5 häxor i betyg. 
 

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jag såg X-Men: Days of Future Past redan i söndags på biografen Saga i Stockholm, men har inte riktigt hunnit med att plita ner vad jag tyckte förrän nu. Saga är för övrigt en mycket bra biograf med tvär sluttning, vilket gör att man slipper sitta och störa sig på kalufserna framför sig. Så… Den här recensionen kommer att innehålla spoilers, okej? Okej? 
 
 
 
 


X-Men: Days of Future Past
Regi: Bryan Singer
Manus: Jane Goldman, Matthew Vaughan, Simon Kinberg. 
I rollerna: Hugh Jackman, James McAvoy, Jennifer Lawrance, Michael Fassbender, Ian McKellen, Patrick Stewart, Ellen Page, Halle Berry, Nicholas Hoult m.fl. 
 
Handlingen har ni säkert koll på: I framtiden är X-Men förenade under Professor X och Magneto, men de är få kvar på grund av att Sentinels, robotar som en gång i tiden uppfanns för att lokalisera mutanter, i princip utrotat mutanterna men också slaktat en stor del (hela?) av mänskligheten. Deras enda hopp är att ta sig tillbaka i tiden för att stoppa Raven/Mystique från att döda vetenskapsmannen Bolivar Trask. Det var nämligen mordet på Trask, 1973 som gav krut till människornas rädsla för mutanter och ledde till utvecklingen av Trasks väktarprogram. Men Wolverine kommer att behöva hjälp, och planen bygger på att han lyckas förena Magneto och Xavier och övertyga dem om att de är starkast tillsammans. Tough job, men Wolverine spänner musklerna och drar iväg till 1973… 
 
Så hur reser man tillbaka i tiden?
Jo, med hjälp av Kitty Prydes förmåga att förflytta folks mentala ‘jag’ till tidigare minnen (exakt hur det funkar fattar jag inte). På så sätt har hon skickat Bishop tillbaka cirka fyra dagar i tiden varje gång robotorna hittat dem, så att han kan förvarna dem… typ… eller? Äh! Hur som helst väljer de att skicka Wolverine, då han är den enda som klarar den fysiska prövningen. Om han lyckas kommer enbart han att minnas att den dystopiska framtiden ens ägt rum. 
 
Logan vaknar upp 1973, drar på sig ett par fräna jeans och sin sedvanliga käckhet (skoja) och ger sig ut för att stoppa Raven. Men hon är inte så sugen på att lyssna, och vill döda Trask, som fångat in, dödat och dissekerat mutanter i jakten på att förstå deras muterade gener. Logan upptäcker också att Charles Xavier (James McAvoy, yumyum) blivit en alkis och slutat använda sin förmåga, stängt ner mutantskolan som han höll på att starta i förra filmen (First Class) och att Erik Lensherr (Michael Fassbender) sitter inspärrad i en bunker under jorden för mordet på Kennedy. Woha! För att få ut Erik tar han hjälp av filmens utan tvekan mest underhållande karaktär, Quicksilver/Peter. En snubbe som kan röra sig supermegahypernsnabbt, vilket han gör med en ung mans självklara kaxighet – och lyckas befria Erik. 
 
Filmen lyckas behålla ett ganska intakt fokus på två saker: Raven/Mystiques dubbelnatur och relationen mellan Charles och Erik. Tyvärr får man se alldeles för lite av Eriks känslor, men hans ilska mot Charles för att han övergivit mutanterna och sorgen för dem som dödats, kändes som en viktig scen. Och om något för man ju ge Erik cred för att han, när Charles svajar,  plockar upp en fotbollsarena och placerar runt Vita Huset, samt bänder fast Wolverine med järnstänger i botten av en flod… Handlingskraftig är han, den ack så obotligt egoistiska Erik/Magneto. 
 
Men nu babblar jag. Vad blir för betyg egentligen?
Jo, jag tyckte den hade ett bra fokus, på framför allt Raven, som står för filmens finaste och ensammaste tårdroppe på Peter Dinklages kind. Bra actionscener mellan mutantrobotarna the Sentinels, och framtidens sista mutanter. Jag tyckte (till skillnaden från lipsillen Hynek Pallas på SvD) att robotarna var snyggt gjorda och skrämmande i sitt skoningslösa sökande och utplånande av de tappra mutanterna. Det var kul att se Peter Dinklage i rollen som Bolivar Trask, som gjorde ett okej, men inte något utmärkande jobb. Den karaktär jag gillade allra mest var Peter/Quicksilver (Evan Peters). 
 
Om man ska prata om några av filmens problem var det väl 1) ibland kändes Raven lite väl obstinat. Kunde hon verkligen inte haja att det kanske inte var så smart att döda Trask? Jennifer Lawrance kändes heller inte helgjuten, hon är för… outrycksfull i Raven-suit.  2) Ibland var kvaliteten som dålig platt-teve, med alldeles för tydlig, digital skärpa. Why?? och 3) jag tyckte att man hade kunnat utveckla Bolivar Trasks karaktär ytterligare. Varifrån kommer hans agg/beundran för mutanterna? Saknade en saftigare bakgrundshistoria där. 
 
I övrigt tycker jag att storyn höll ihop, tidshoppen var få och överutnyttjades inte till förvirrande loopar á Inception. Men det som höjde filmen var ju slutet. Oh my. Snacka om att dra undan mattan för de tidigare filmerna – när allt som hänt sedan 1973 plötsligt fått en helt ny, parallell verklighet. Det manifesteras i Logans uppvaknande i en nära nutida tillvaro på Xaviers skola där ingen ”från framtiden” anar att Raven, Charles, Erik, Kitty och Logan m.fl. precis räddat dem alla från undergång. Och tack vare förenandet (nåja) av Xavier och Magneto har inte heller kriget mellan mutanterna i X-Men: The Last Stand, ägt rum. Och Logan står plötsligt ansikte mot ansikte med… Jean Grey. Och Cyklops. Underbart!
 
Jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. X-Men generellt är för mig som en påse godis, jag bara njuter i stunden och låter serietidningsnördarna diskutera lojaliteten till originalverken och finsmakarna dissekera klichéerna. Jag orkar liksom inte bry mig – men jag berörs av mutanternas öde och tycker att det är finfin action. Och med en sådan drös av etablerade och duktiga skådespelare är det inte konstigt att det blir bra. 
 
Betyg: 3 av 5 möjliga läderlappar
 
Några av Filmspanarna har också sett den: 
 
 

Med en rosa penna…

Det var roligt att träffa Neil Gaiman och få min första Sandman signerad (ser ni den rosa pricken?) Och att han lyckas vara trevlig och fyndig (”don’t forget your lovely pen”) efter tre timmars signerande i Science Fiction Bokhandeln är beundransvärt. Jag tror att det här är början på en strålande läsa-författar-relation. 
 

Nästan, Neil Gaiman

I går (tisdag) var jag nära att få till en intervju med författaren Neil Gaiman som är på besök i Stockholm i två dagar. Han kommer att signera böcker på Science Fiction Bokhandeln i dag (onsdag 28/5) och i går var han gäst på Kulturhusets Internationella Författarscen i samtal med Johanna Koljonen. Varför jag inte var där beror helt enkelt på att jag alldeles för sent upptäckte att Gaiman skulle komma hit. Biljetterna tog slut ILLA KVICKT. Och intervjun? Jag kommer till det. 
 
Jag har en ”historia” med Neil Gaiman. Och den började på en veranda i Harlem, New York hösten 2008. En holländsk – eller var han belgare? – hur som helst, ung man som jag tyvärr inte minns namnet på gjorde sitt yttersta för att leva upp till sinnesbilden av Den Mörka Poeten. Han rökte, han bar svarta kläder och han hade mörkt, lite halvlockigt hår och snurrade in sig i filosofiska tankegångar som såvitt jag minns främst ledde till tipset att läsa Sophie’s World av norrmannen Jostein Gaarder. Om jag skulle sätta ett känt ansikte på Poeten såg han lite ut som Adam Driver från Girls. Eller en ung Neil Gaiman, slog det mig senare. Den senare var alltså hans andra lästips (man får aldrig så mycket lästips som från missförstådda tänkare) och sedan dess har Sandman funnits nedskriven på min mentala ”Måste läsa-lista”. 
 
   
Men ack. Så mycket har kommit mellan mig och Neil. Andra författare, andra grafiska noveller, andra romaner och läsar-författar-möten. Finns egentligen ingen värre orsak än så. Jag har förstås sett Coraline (gillar) och har i stort rätt bra koll på vad han gjort, men inte gett mig in i hans värld helhjärtat. 
 
Jag började i alla fall med Amerikanska Gudar för jag vet inte, ett år sedan, en av hans mest hyllade romaner som jag egentligen vill läsa på engelska, men jag fick tag på den svenska versionen gratis – övergiven i en kulturredaktörs bokhylla, orecenserad – och började därför i den änden. Jag har ännu inte läst ut den, trots att jag gillade den. Jobbar på det. Sedan lånade jag några serier på biblioteket i höstas, samt hans senaste roman The Ocean at the End of the LaneDärefter pitchade jag en intervju med Gaiman för ett svenskt magasin, som nappade, och jag försökte komma i kontakt med honom men fick aldrig något svar (trist). Där nånstans tappade jag tråden och gled sakta men säkert ur min begynnande Gaiman-fas…
 
Men så inträffade följande: 
Vaknade i går morse, tittade på min mobil och såg en förfrågan från samma magasin, där de undrade om jag ville intervjua Gaiman I MORGON. Jag svarade självklart: JA! Och efter att hela dagen suttit och researchat, speedläst  Oceanen vid vägens slut på svenska (originalversionen på engelska kom jag bara halvvägs med i höstas, då hela förra året består av påbörjade men icke avslutade läsprojekt, det är en hemsk fas) och införskaffat mig första numret av Sandman (det tog bara 6 år, Poeten) – får jag veta att det tyvärr inte fanns någon tid för fler intervjuer.
 
Suck. Vilken antiklimax. Så nära,men ändå så långt borta. 
 
Jag tröstar mig dock med att denna karusell av händelser nu lett till att jag faktiskt kommer att sätta mig in i Neil Gaimans verk och värld, där jag tidigare egentligen bara varit och nosat, nyfiken, men inte riktigt gett en ordentlig chans. Kanske är denna vidunerliga resa en prövning? Jag kommer helt enkelt inte få träffa Neil Gaiman förrän jag är redo. 
 
Så vad tyckte jag om Oceanen?
Mycket läsvärd, med många bottnar och lager. Det finns lika mycket magisk realism som allmängiltiga tankar och känslor av att vara barn i en vuxenvärld som instick av självbiografiska lager. Det är i ingen tvekan om att han är en historieberättare av rang. Jag tyckte dock bäst om de mer realistiska bitarna, och imponerades över att hur osentimentalt han kan beskriva en 7-årings tillvaro vars födelsedagskalas ingen kommer på. Kanske just därför som hjärtat nästan trillar sönder på en när man läser om det. 

Måndagstipset: Orange is the New Black

Okej, ni som ännu inte sett Netflix-serien Orange is the New Black har 12 dagar på er att kolla in hela första säsongen innan säsong två börjar den 6 juni. Men gör er icke besväret att titta på trailern till säsong 2, som var en besvikelse p.ga. den gick inte alls i ton med hur säsong 1 slutade. Men jag hoppas och tror att trailern inte speglar kvaliteten i kommande säsong. Däremot tycker jag ni kan kika på trailern för första säsongen, som jag postar i slutet på inlägget. 
 
OitNB utspelas i ett nutida kvinnofängelse där medelklassbruden Piper Chapman (Taylor Schilling) hamnar efter att ha åkt fast för ett över tio år gammalt smuggelbrott som hon tvingas sitta av mitt i livet, nyförlovad och på gång att starta eget. Det som var tänkt att bli ett smärre avbrott från hennes ”riktiga” liv blir så klart något helt annat. Fängelsevistelsen tvingar fram Pipers förflutna och hon tvingas konfrontera både sina och medfångarnas mörkare sidor. För att inte tala om Pipers ängsliga pojkvän, Larry som spelas av Jason Biggs.
 
Stort plus för de många, och riktigt bra, bikaraktärerna, som den vidriga fängelseintendenten Sam Healy (Michael Harney, polisen som tar Shane under sina vingar i Weeds), ”Pornstache” (Pablo Schreider),  transkvinnan Sophia (Laverne Cox, på bilden ovan) och white trash-galningen ”Pennsatucky” (Taryn Manning). Även Donna (Laura Prepon) från That 70´s Show har en stor roll som lesbiska Alex Vause, Pipers före detta partner in crime. I princip alla interner som omger Piper är färgstarka karaktärer av rang. Tv-serien är skriven av Jenji Kohan som även gjorde fantastiska (åtminstone till en början) serien Weeds
  

Helgpepp: X-men, Penny Dreadful, Julia Roberts gör tv-film och onda Disneydrottningar

I helgen har X-Men: Days of Future Past premiär. Jag ser nog mest fram emot att se Peter Dinklage i rollen som skurken Bolivar Trask. Med den där muschen kan väl ingenting gå fel?
 
 
Är också lite sugen på den här serien, nån som har sett den? Josh Hartnett gör i alla fall comeback. 
Och när vi ändå är inne på det spåret så är det aldrig för sent att konstatera att tv är ”det nya svarta” i Hollywood. Eller snarare streaming. På måndag har filmen The Normal Heart premiär på HBO. Den kommer såvitt jag förstått inte att gå upp på bio, utan går direkt ut till folket via streamingtjänsten HBO. Ett tecken i tiden på att vårt tv-och filmkonsumtionsmönster förändrats rejält de senaste ca två åren? I rollerna ser vi bland annat Julia Roberts, Mark Ruffalo, Jonathan Groff (från tv-serien Looking, superbra!) samt för mig många okända ansikten. The Normal heart handlar om en gayaktivist som bråkar med aidsskräcken på 1980-talet. Jag tycker den verkar rätt lovande! 
 
 
Sen är ju frågan: när ska trenden för Disneysagor med Sagan om ringen-komplex dö ut? Vad är detta liksom. Angelina Jolie som ”Maleficent”. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Har i alla fall premiär i 3D den 28 maj. 
 

Filmåret 2009

Då var det dags att kora 2009 års bästa filmer. Det var ett starkt filmår, laddat med mer än en dystopisk framtidsvision, en hel del science fiction, animerat – och många bra och halvbra svenska filmer som vågade sig utanför boxen. Kul! För mig var ganska lätt att sätta topp 5, därefter är det anarki med en vild mix av feelgood och feelbad som spretar åt alla håll. Därför känns 2009 lite svårt att greppa, men nu när jag tittar på min lista ser jag att det är många starka kvinnoroller (avskyr termen, men vad ska man annars säga!?) och samhällskritiska filmer som dragit till sig min uppmärksamhet. 
 
Min lista börjar med plats 10, listans svagaste film och avslutas med nummer 1, där årets allra bästa film koras, hyllas och höjs till skyarna. Därefter kommer ett gäng bubblare som förtjänar att omnämnas men som inte tog sig in på topp-10-listan av olika skäl. Dessutom tips till mig själv, en hög med filmer från 2009 som jag ännu inte sett och de får en Vill se-lista längst ner. 
 
Ok då kör vi!
 
 
… BÄSTA FILMERNA ÅR 2009 …
 
 
 
 
 
 

Regi: Niels Arden Oplev
I rollerna: Noomi Rapace, Mikael Nyqvist, Sven-Bertil Taube, Peter Andersson. 
IMDB: 7,8

Svenska krimfilmer är vanligtvis inte min kopp te. Stieg Larssons bok som är förlaga till filmen i fråga har jag inget till övers för heller. Och även en bit in i filmen höll jag ”Män som hatar kvinnor” på en armlängds avstånd, då det inte går att förbise att manuset innehåller en del fåniga repliker och kantiga karaktärer. Men någonstans på vägen smälte jag för den kompromisslösa hackern Lisbet Salander, samhällskritiken och den hårdkokta historien. Det tog en stund för mig att acceptera – men jag gillar det här! Jag tycker också att filmen förtjänar en plats på listan ur ett populärkulturellt och feministisk perspektiv, med Noomi Rapace i rollen Lisbet Salander. Hon har fått kultstatus utanför vårt lands gränser, satte Sverige på filmvärldskartan, väckte David Finchers intresse som ledde till en remake med självaste Bond i huvudrollen, och banade väg för svenskvurmen som just nu pågår i Hollywood. 

 
Regi: James Cameron
I rollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi. 
IMDB: 7,9
Avatar är en visuell orgie i naturromantik kryddad med en kärlekshistoria, tillväxtkritik och ett krig mellan onda och goda. Om du påstår att du satt oberörd i biosalongen under James Camerons mastodontrulle har jag väldigt svårt att tro dig. Själv lämnade jag bion med tunga steg och blicken i fjärran, bedrövad över att behöva återvända till vår egen planet som plötsligt förlorat all färg. Att storyn berättats förut, och enligt somliga är rena rama parodin på Pocahontas och pysslar med exotism, må så vara. Avatar är ändå en av mina starkaste filmupplevelser från 2009. Så det så. 
 
Regi: Giorgios Lanthimos
I rollerna: Aggeliki Papoulia, Hristos Passalis, Christos Stergioglou, Michele Valley.
IMDB: 7,2
Från Avatar till grekisk, absurd realism. Det är svårt att beskriva vad det är med Dogtooth som är så bra. Förmågan att förmedla både avsky och förståelse för familjens situation? Att jag sällan sett något liknande? Dogtooth är en tyst film där mycket pågår under ytan i familjen, vars vuxna barn hålls inlåsta i familjens hem och trädgård. Världen utanför vet de ingenting om. Men så ser den äldsta dottern Rocky IV, och någonstans inom henne sås ett upproriskt frö… Filmen är både ruggig och rolig, det senare inte minst för att de inlåsta ”barnen” får lära sig helt andra innebörder av vardagliga ord. Som att ”hav” betyder fåtölj. Allt för att göra dem oberoende av den verkliga världen. Smart film som stimulerar hjärna mer än hjärta.
 
Regi: Lone Scherfig 
I rollerna: Carey Mulligan, Peter Sarsgaard, Alfred Molina, Dominique Cooper, Rosamund Pike. 
IMDB: 7,3
Den här listplaceringen är motiverad av främst två orsaker: Carey Mulligan och Peter Sarsgaard. Jag har en rejäl ”sweet spot” för Peter Sarsgaard, för han är alltid bra. Bra på att spela creepy, pålitlig, charmig i ett. Och här lyckas han charma pennkjolen av Carey Mulligan som får sitt stora genombrott i rollen som Jenny Mellor, en ung kvinna på väg in i 1960-talets vuxenvärld. Jag tycker Lone Scherfig lyckas skapa mer av den intrig som på ytan känns rätt ”gjord”, dvs ung kvinna faller för äldre, kultiverad man. Med känslighet, och ett intressant retrospektiv över det då fortfarande strikta och moralistiska London (åtminstone om man var medelklass) levererar Scherfig en riktig kvalitetsfilm. 
 
Regi: Drew Barrymore
I rollerna: Ellen Page, Kristen Wiig, Drew Barrymore, Juliette Lewis, Marcia Gay Harden, Zoe Bell. 
IMDB: 6,9
Drew Barrymore debuterade som regissör med übermysiga och roliga Whip It, som handlar om hur Bliss (Ellen Page) upptäcker sporten roller derby och börjar träna med de hårdhudade brudarna i The Hurl Scouts i Austin, Texas. Detta gör hon i hemlighet, då hennes mamma Brooke (Marcia Gay Harden) hellre ser att Bliss fortsätter att delta i skönhetstävlingarna som hon för länge sedan lessnat på. Jag gillar Whip It. Det är feelgood och färgstark underhållning med ett bra och smart manus av Shauna Cross, vars bok Derby Girl är förlaga till filmen. Stort plus för belysningen av sporten roller derby, som gett världen många roliga och feministiska förebilder, som här gestaltas av härliga Zoe Bell, Juliette Lewis och Kristen Wiig. What’s not to like? 
 
Regi: John Hillcoat
I rollerna: Viggo Mortensen, Charlize Theron, Kodi Smit-McPhee
IMDB: 7,3
Jag mådde fruktansvärt dåligt efter att ha sett ”The Road”. Fysiskt. Psykiskt. Filmen hängde kvar en lång tid efteråt, och vissa scener kommer jag nog aldrig glömma. Jag vill inte spoila något, men ni som har sett den vet säkert vad jag menar. The Road utspelas i en post-apokalyptisk värld där civilisationen rasat samman. En man reser ensam på vägarna med sin son, på jakt efter mat, skydd och en ljusare framtid. Men filmen är mörk, väldigt mörk. Med Viggo Mortensen i huvudrollen är saken biff. 
 
Regi: Adam Elliot
I rollerna: Philip Seymour Hoffman, Toni Collette, Barry Humphries
IMDB: 8,2
Kärlek vid första ögonkastet!! Mary and Max är en ”claymated” film, dvs animerad med lerfigurer, som handlar om 8-åriga Mary från Australien som brevväxlar med 43-årige Max i New York. Deras liv ser helt olika ut, men de har en sak gemensamt: ingen av dem har några vänner.  Utöver den detaljrika animeringen i svartvitt och sepia, samt det humoristiska anslaget är det manuset i Edgar Allan Poe-anda som gör filmen listvärdig. ”Mary Dinkle’s eyes were the color of muddy puddles. Her birthmark, the color of poo”. Men det är inte bara en gullig historia, utan i botten finns svärtan och allvaret hos en åttaårig flicka som inte förstår att hennes mamma är alkoholist och pappa deprimerad. Som tror att bebisar blir till i botten på ett ölglas. 
 

Regi: Andrea Arnold
I rollerna: Katie Jarvis, Michael Fassbender, Kierston Wareing.
IMDB: 7,3
Mia: ”Keeley, it’s me. What’s going on? I’ve left like three messages. I said sorry, didn’t I? You know what I’m like. I was pissed off. Ring me back, you bitch.”
Fish Tank är en stark historia, om Mia (Katie Jarvis): en obstinat, brittisk tonåring som växer upp i ett gränslöst hem, med en mamma som knappt bryr sig (med resultatet att lillasystern svär värre än en sjöman). Men Mia har en passion, hon gillar att dansa. En ambition hon inte har mycket för, tills mammans nya pojkvän, Connor (Michael Fassbender) kliver in i deras liv. Det är bara att kapitulera. Andrea Arnold förmedlar KÄRLEKSFULLT historien om Mia, som är kaxig, rolig, självständig och skör på samma gång. Debutanten Katie Jarvis ”upptäcktes” på en perrong när hon bråkade med sin pojkvän. Hon hade aldrig agerat förut, men Arnold chansade och gav Jarvis rollen ändå. Arnold lät inte heller skådisarna läsa manus i förväg för att de skulle ”vara i nuet” med sina karaktärer. … Och så lite Michael Fassbender på det! Amen. SE FILMEN! Arnold är f.ö. en av mina favoritregissörer baserat enbart på de två filmer jag har sett av henne; Fish Tank och Wuthering Heights, som båda är fenomenala. Arnold har ett tryck i sina berättelser som inte går att komma undan. 
 
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe. 
IMDB: 6,6 (lägg till en sexa och det hade varit spooky)
En film som jag bara sett en enda gång och förmodligen aldrig vill se igen. När jag kollar på trailern känner jag bara obehag. Men jag minns att jag gick upplyft – UPPLYFT – från biografen och flera månader efteråt gick och nynnade på ‘Lascia ch’io pianga’ (jag kan inte heller uttala det). Antichrist kändes som en fet antidot mot snabba kickar, ”vanliga” skräckfilmer och tunna manus. Lars von Trier satte tamejfan ner foten här, och med hjälp av extrem slow motion tvingade han mig att vara i stunden, att delta i detta psykotiska, mytologiska drama som utspelas i skogen mellan två äkta makar som gestaltas av supertalangerna Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe. Och tolkningarna som ryms i denna film gör saken ännu bättre. Helt klart von Triers bästa av hans ”Trilogy of Depression”; Antichrist (2009), Melancholia (2011) och Nymphomaniac (2013). 
 
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brül. 
IMDB: 8,3
Hämnden är aldrig så ljuv som i händerna på Tarantino. Att välja andra världskriget som fond för sin våldsmani är ett häftigt, men också vågat, val av Tarantino. För trots tidpunkt (andra världskriget), plats (Europa) och politisk känslighet (Förintelsen av judar) saknas inte humor, men å andra sidan: när det verkligen gäller är det inte roligt alls, bara enerverande, orättvist, brutalt – precis som i verkligheten. Men till skillnad från offren i verkligheten får de i Tarantinos värld chansen att hämnas. Frågan är bara: kommer Hans Landa låta dem?
 
Men visst är vi långt från verkligheten. Inglorious Basterds gottar sig i hämndens alla färger, leker med en parallell utgång av andra världskriget och rustar sig med en jovialisk Brad Pitt (som jag inte tycker är så bra här) i spetsen för The Basterds. Istället är det Christoph Waltz, Mélanie Laurent och Daniel Brühl som glänser i rollerna som Hans Landa, Shoshanna och Fredrick Zoller, den senare alltjämt charmig och absolut vidrig på en och samma gång. Klar listetta, som jag kan se om när som helst, och njuta av varje filmruta, samt den melankoliska och bombastiska filmmusiken.  
 
BUBBLARE… Fantastic Mr. Fox, Watchmen, The Cove, District 9, Metropia, Coraline, Precious. 
 
VILL SE…  Where the wild things are, Sin Nombre, Brustna omfamningar (alltså svenska titlar på Almodovar-filmer), Amelia, Påven Johanna, Apan, Man tänker sitt, Flickan, Ebbe The Movie (svensktoppen eller vad?). 
 
Så vad tycker mina fellow bloggkamrater om året 2009? Spana in deras listor genast: 

Måndagstipset: Doll & Em

Här kommer ett tips till er som har HBO Nordic. Vet ej ifall serien visas på Netflix eller kommer sändas på svensk tv. 
 
Doll & Em är en brittisk komediserie skriven av huvudrollsinnehavarna, Dolly Wells och Emily Mortimer (The Newsroom) som spelar tillspetsade/uppdiktade versioner av sig själva. Em är en framgångsrik skådespelare i Hollywood som befinner sig mitt uppe i inspelningen av den ”kvinnliga versionen” av Gudfadern när Doll, som bor i London, hör av sig med krossat hjärta och i stort behov av en vän. Em bjuder in Doll att bo hos henne i L.A. och anställer Doll som personlig assistent. 
 
Det är en kul idé: vad händer när två barndomsvänner – som vuxit isär karriärs- och livsstilsmässigt, men fortfarande ser varandra som bästa vänner – får nya roller i egenskap av arbetsgivare och anställd? Vad händer med maktrelationen och vem utnyttjar egentligen vem? Det är en humorserie av brittisk karaktär, i stil med The Office om man så vill, då den har en närmast dokumentär känsla och situationsbaserad humor där mycket finns att utläsa i det osagda mellan raderna. 
 
Emily Mortimer och Dolly Wells (som är vänner i verkligheten också) har verkligen lyckats fånga upp det där i en vänskapsrelation som är svåra att prata om. Hierarkier, avundsjuka, bekräftelsebehov. Men det är också en armbåge i sidan till den självupptagna Hollywoodvärlden, med en regissör som ser sig som ett unikum och skådisar som spelar sig själva (Susan Sarandon, Andy Garcia, Chloë Sevigny) i mer eller mindre smickrande ljus. 
 
Som tittare sympatiserar jag med än den ena, än den andra (men mest Doll) – men framför allt är det väldigt roligt att se dem slåss om utrymmet. Båda är bra skådisar, och man riktigt ser vad de tänker, men inte vågar säga till varandra. En sak som jag tycker ökade sympatin för Em (som inte verkar uppfatta sina egna divalater), var att man fick en inblick i hur det är att vara mitt i strålkastarljuset, ”i sin livs roll” och vilken prestationsångest och paranoia det kan skapa. 
 
Såvitt jag vet är det bara en säsong och kommer så förbli. Doll & Em består av sex avsnitt om cirka 20 minuter vardera och det är precis som det ska vara. En fin liten historia om vänskap. Se den!
 
Och här är en intervju med Emily Mortimer om Doll & Em och sin medverkan i Newsroom. 

Interstellar: trailer

Jag säger bara rymdfilm. Av Christopher Nolan. Med Matthew McConaughey. Fotad av Hoyte van Hoytema.
I feel blessed. Nya trailern för Interstellar är här. 
  
 

True Detective – dags för lite kritik?

Efter några veckors smältande, ältande, vurmande för den tokhyllade tv-serien True Detective tänkte jag ta mig an en slags utvärdering. Men inte utifrån det som jag anser sagts tillräckligt många gånger. Som att den har ett magiskt bildspråk, ett intro som skickar helgjutna rysningar utmed armarna, ett ofantligt kittlande mörker, utmärkt skådespeleri och genomarbetat manus. Allt det där stämmer. Jag tänkte kolla på ett par andra aspekter. MEN det kommer spoilas, så undvik för tusan att läsa längre än hit om du vill se den utan förutfattade meningar. Så… 

–> SPOILERVARNING!!! –>

… Visst är det en genial tv-serie, Nic Pizzolattos – TRUE DETECTIVE – något annat vore märkligt för en serie som har hela 9,4 på Imdb. Nu är det iofs en siffra som kanske kommer sjunka när den inte är lika färsk längre. Men ändå. Och jag blev lika frälst som alla andra när jag såg den. Men det är ändå något som har skavt… Och det är den där skavande känslan som vi ska prata om nu. 

1. IT’S A MAN’S WORLD
Det kan ju knappast ha undgått någon att serien är minst sagt berättad ur ett manligt perspektiv och att det är ”a man’s world” som gäller. Kvinnorna i serien har väldigt lite makt och spelutrymme, i rollerna som fru, älskarinna, prostituerad, mord- och våldtäktsoffer, incestuös (eventuellt psykiskt sjuk) mamma till en mördare, osv. Men det här är man ju så van vid i tv- och filmutbudet i dag att man knappt höjer på ögonbrynen.

Samtidigt kan detta ”försvaras” med att det är en del av den verklighet som format Rust och Marty, en patriarkal struktur, och orsaken till att deras relationer med kvinnor ser ut som den gör. Dvs, riktigt dålig. Men ändå vill jag ställa frågan: måste kvinnorollerna reduceras till detta bara för att serien har två manliga detektiver i fokus? Hade inte de två nya poliserna som utreder fallet, och intervjuar Rust och Marty, kunnat vara kvinnor? Jag brukar ofta leka med tanken, vad hade hänt om man bytt ut den ena eller andra manskaraktären mot en kvinna…

2. MANNEN, MYTEN… 
Det andra problemet, eller frågeställningen, är varför jag tycker att det är så himla mysigt att hänga med två känslomässigt stympade män? Och här spelar förstås seriens visuella dragningskraft en stor roll. Och ett väldigt bra manus. Men också myten om den ”otyglade” mannen, han som bär på ”svarta hål” och demonstrerar avståndstagande, rädsla för att förlora självkontrollen, oförmågan att ge lika mycket som han tar – egenskaper som gäller både Marty och Rust. Det är ju extremt sorgligt att de båda är så pass känslomässigt hämmade att de hellre söker svaret på en tredje mans (eller flera, det är väl upp till tolkning), dvs The Yellow Kings, fruktansvärda brott än tar tag i sina egna problem. Eller??

Av dessa två anledningar, värjer jag mig emot att enbart tokhylla serien, för jag tycker att det är märkligt att jag – och många med mig 🙂 – blir så till oss av en historia om två män som måste gå igenom helvetet för att fatta att de typ mår dåligt.

Men missförstå mig rätt, jag invänder inte mot seriens hantverk eller skådespeleri, det är fulländat. Jag tycker bara att aspekten av vad True Detective säger om oss som tittare och vår samtid, saknats i diskussionerna kring serien. Kanske har det diskuterats på annat håll, men det är inget som jag har snappat upp i så fall. 

Är jag ensam om de här tankarna? Kommentarer uppskattas!!