





Publicerat i Film
Taggad Batman Returns, Jane Goldman, Matthew Vaughn, Michelle Pfeiffer, Neil Gaiman, Stardust
Publicerat i Nördens favoriter
Taggad Neil Gaiman, Sandman, Science Fiction Bokhandeln
Publicerat i Nördens favoriter
Taggad American Gods, Coraline, Neil Gaiman, Sandman, The Ocean at the End of the Lane
Publicerat i Film
Taggad Days of the future past, Maleficent, Penny Dreadful, The Normal Heart, X-men
Svenska krimfilmer är vanligtvis inte min kopp te. Stieg Larssons bok som är förlaga till filmen i fråga har jag inget till övers för heller. Och även en bit in i filmen höll jag ”Män som hatar kvinnor” på en armlängds avstånd, då det inte går att förbise att manuset innehåller en del fåniga repliker och kantiga karaktärer. Men någonstans på vägen smälte jag för den kompromisslösa hackern Lisbet Salander, samhällskritiken och den hårdkokta historien. Det tog en stund för mig att acceptera – men jag gillar det här! Jag tycker också att filmen förtjänar en plats på listan ur ett populärkulturellt och feministisk perspektiv, med Noomi Rapace i rollen Lisbet Salander. Hon har fått kultstatus utanför vårt lands gränser, satte Sverige på filmvärldskartan, väckte David Finchers intresse som ledde till en remake med självaste Bond i huvudrollen, och banade väg för svenskvurmen som just nu pågår i Hollywood.
Efter några veckors smältande, ältande, vurmande för den tokhyllade tv-serien True Detective tänkte jag ta mig an en slags utvärdering. Men inte utifrån det som jag anser sagts tillräckligt många gånger. Som att den har ett magiskt bildspråk, ett intro som skickar helgjutna rysningar utmed armarna, ett ofantligt kittlande mörker, utmärkt skådespeleri och genomarbetat manus. Allt det där stämmer. Jag tänkte kolla på ett par andra aspekter. MEN det kommer spoilas, så undvik för tusan att läsa längre än hit om du vill se den utan förutfattade meningar. Så…
–> SPOILERVARNING!!! –>
… Visst är det en genial tv-serie, Nic Pizzolattos – TRUE DETECTIVE – något annat vore märkligt för en serie som har hela 9,4 på Imdb. Nu är det iofs en siffra som kanske kommer sjunka när den inte är lika färsk längre. Men ändå. Och jag blev lika frälst som alla andra när jag såg den. Men det är ändå något som har skavt… Och det är den där skavande känslan som vi ska prata om nu.
1. IT’S A MAN’S WORLD
Det kan ju knappast ha undgått någon att serien är minst sagt berättad ur ett manligt perspektiv och att det är ”a man’s world” som gäller. Kvinnorna i serien har väldigt lite makt och spelutrymme, i rollerna som fru, älskarinna, prostituerad, mord- och våldtäktsoffer, incestuös (eventuellt psykiskt sjuk) mamma till en mördare, osv. Men det här är man ju så van vid i tv- och filmutbudet i dag att man knappt höjer på ögonbrynen.
Samtidigt kan detta ”försvaras” med att det är en del av den verklighet som format Rust och Marty, en patriarkal struktur, och orsaken till att deras relationer med kvinnor ser ut som den gör. Dvs, riktigt dålig. Men ändå vill jag ställa frågan: måste kvinnorollerna reduceras till detta bara för att serien har två manliga detektiver i fokus? Hade inte de två nya poliserna som utreder fallet, och intervjuar Rust och Marty, kunnat vara kvinnor? Jag brukar ofta leka med tanken, vad hade hänt om man bytt ut den ena eller andra manskaraktären mot en kvinna…
2. MANNEN, MYTEN…
Det andra problemet, eller frågeställningen, är varför jag tycker att det är så himla mysigt att hänga med två känslomässigt stympade män? Och här spelar förstås seriens visuella dragningskraft en stor roll. Och ett väldigt bra manus. Men också myten om den ”otyglade” mannen, han som bär på ”svarta hål” och demonstrerar avståndstagande, rädsla för att förlora självkontrollen, oförmågan att ge lika mycket som han tar – egenskaper som gäller både Marty och Rust. Det är ju extremt sorgligt att de båda är så pass känslomässigt hämmade att de hellre söker svaret på en tredje mans (eller flera, det är väl upp till tolkning), dvs The Yellow Kings, fruktansvärda brott än tar tag i sina egna problem. Eller??
Av dessa två anledningar, värjer jag mig emot att enbart tokhylla serien, för jag tycker att det är märkligt att jag – och många med mig 🙂 – blir så till oss av en historia om två män som måste gå igenom helvetet för att fatta att de typ mår dåligt.
Men missförstå mig rätt, jag invänder inte mot seriens hantverk eller skådespeleri, det är fulländat. Jag tycker bara att aspekten av vad True Detective säger om oss som tittare och vår samtid, saknats i diskussionerna kring serien. Kanske har det diskuterats på annat håll, men det är inget som jag har snappat upp i så fall.
Är jag ensam om de här tankarna? Kommentarer uppskattas!!
Just another WordPress.com weblog
En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur
film, comics, Tv-serier och andra nördigheter
"det var inte så jäkla allvarligt hela tiden"
Tankar, åsikter och annat om film,tv, böcker, serier och musik.
Om science fiction och rymdfilmer
En blogg om film, tv & annat kul
En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV
Just another WordPress.com site
| News, Trailers and Reviews |
Väl mött i biomörkret!
...och så lite om tv, musik och ibland om annat
En blogg om filmer och böcker