Monthly Archives: april 2015

Avengers: Age of Ultron (2015)

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.03.27

Jag har inte sett nån Avengers-film tidigare, förutom Iron Man 1 (vilken jag tyckte sög rövballe at the time), men nu var läget sådant att jag åkte hela vägen till London bara (delvis) för att gå på IMAX. Och Avengers var den enda filmen som visades för tillfället. Med det sagt var det inget som bekom mig, utan jag tänkte att det kanske var dags för mig att bekanta mig med Black Widow, Hawkeye, Hulken och gänget – och se om det var något att ha.

Men jag vill börja med att prata lite om IMAX. Detta episka, omtalade filmformat och filmprojektionssystem som knappast är nytt, men som först de senaste tio åren börjat användas för vanlig spelfilm (tidigare har IMAX-systemet använts för ställen som Cosmonova och för att spela in storslagna naturdokumentärer där vida bilder är en nödvändighet och tung och dyr utrustning inte är ett problem).

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.31.54I Sverige finns ingen IMAX-biograf, bor man här får man vackert ta sig till London för att åtnjuta detta format – kort sagt: en större och bättre bild. IMAX-filmnegativ är 70mm bred, alltså dubbelt så bred som en vanlig 35mm-film. Det innebär att man får in mer information per bildruta, jämför det med antal penseldrag eller antal stygn. Ju fler, desto tätare och mer framträdande bild, typ. Christopher Nolan var tidigt ute med att använda IMAX-film, han spelade in 28 minuter av The Dark Knight på IMAX och stora delar av Interstellar. Men, de flesta filmer som visas på IMAX-biografer är inte inspelade på IMAX-film, utan de har konverteras och projiceras bara på en större yta.

Vi såg Avengers: Age of Ultron på IMAX 3D. Jag är egentligen inte särskilt imponerad av 3D som det är i dagsläget. Som värst innebär det en extra tyngd på näsan och blurriga kanter. (Man ska INTE se 3D på en liten skitbiograf i Falun). Som bäst är det en kristallklar bild med extra djup, vilket jag bara upplevt när jag såg Gravity i Sickla (Stockholm). Och så nu, på Avengers i London. Men även om vi hade kollat i 2D skulle jag nog säga att IMAX är fett. Det är stort. Det övermannar liksom hela synfältet och omfamnar mig.

Filmens innehåll då? Utan några strings attached till Captain America, Hulken, Thor, Hawkeye och Black Widow var det ändå ganska lätt att skapa mig en uppfattning om vilka de är. Tony Stark a.k.a Iron Man känner jag igen från förr och egentligen tycker jag att han är rätt kul. Kanske får jag omvärdera Iron Man-filmerna?

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 22.56.13Det börjar med att hela Avengers-gänget slåss mot soldater i en vinterbäddad skog. Det är actionfyllt, och karaktärsdanande one-liners flyger inom gruppen. Det är är mys, och i synnerhet en scen när hela gänget flyger fram i profil  var skitsnygg. Jag konstaterar dock genast – och detta motbevisas aldrig under filmens gång – att Captain America är en präktig tönt med en jättetöntig liten mössa, och att Hulken är kalas. Både som grön krutdunk och i form av Bruce Branner (Mark Ruffalo). Thor var också cool. Scarlett Johansson som Black Widow känns också lovande inför kommande solofilm. Tyvärr kan dock inget, eller ingen, övertyga mig om att Hawkeyes skinnremmar runt underarmarna är bra till nåt. Och varför han skjuter med pilbåge istället för en pickadoll med typ laser är helt obegripligt. Jag lämnar detta till serienördarna att förklara för mig.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.39.12Men jag gillar Avengers. De är från olika världar, Thor är en gud som kan flyga med en tung hammare som ingen annan orkar lyfta, Tony Stark och Bruce Branner är supernördar instängda i plåt respektive muskelbyggares kroppar, Black Widow är en ärrad agent som är bra på att köra hoj. Det skiljer dem från t.ex. mutanterna i X-Men, som även om de har olika förmågor ändå delar någon slags genetisk samhörighet som skapar en barriär mellan dem och vanliga människor. Avengers är mixad kompott, jag gillar det.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 23.22.30Det tråkiga med filmen är att själva intrigen saknar all form av originalitet. Att rädda världen är både pompöst och ospännande eftersom vi vet hur det kommer att sluta. Och trots att titeln antyder någon slags tidsålder så upplever jag inte att någon ”age of” Ultron var nära anstående. Ultron hade karaktär, han var lite mouthy, men jag hade svårt att hålla tillbaka skrattet när Vision tog form. Guldcape? *fniss*

Och jag skulle vilja ifrågasätta om Samuel L Jackson verkligen är en människa. Är vi helt säkra på att han inte är en artificiell intelligens i människoskrud? För han utstrålar egentligen inget annat än konstant coolhet, i sin ögonlapp, solbrillor, hattar, u name it. Han är som en inredningsdetalj, man blir liksom inte förvånad över att han är där, men tillför han verkligen något?

Behållningen i filmen var Mark Ruffalos Hulken-ångest, Black Widows crush på densamma och Thors hammare-skämt. Och med IMAX-upplevelsen blev det en riktigt mysig stund i Marvel-universat.

wp-bat-3

Fler tankar om filmen hittar man hos Fiffis Filmtajm, Jojjenito, Flmr, Fripps Flmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och podcasten Den perfekta filmen.

House of Cards säsong 1 (2013)

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 16.48.03

Jag är säkert sist på bollen. Och det krävdes övertalning för att jag skulle ge mig i kast med serien – för andra gången – som handlar om en vit gubbes maktspel i Vita Huset och sägs ha likheter med Shakespeares Richard III och filosofen Machiavellis verk The Prince. Hade det varit någon annan än Kevin Spacey som axlade rollen som den sluge kongressledamoten Francis ”Frank” Underwood hade jag nog skippat den helt. Jag har känt mig mätt på amerikansk politik efter Homeland. Men man ska inte underskatta sin favoritskådespelare och en tv-serie som med filosofiska anspråk skildrar maktmänniskans begär.

Frank Underwood hymlar inte. Han pratar direkt till mig som tittare, vilket snabbt skapar ett förtroende jag inte gärna vill bryta. Jag vill fortsätta vara invigd i Franks planer, trots att jag inte kunde bry mig mindre om USA:s utbildningsmotioner i kongressen. Att Frank är öppen med sitt maktspel (utan att avslöja alla sina planer förstås) är ett smart knep och en möjlig förklaring till varför jag gillar House of Cards, men inte Vita Huset och Newsroom.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.14.47

House of Cards handlar också om Zoe Barnes (Kate Mara); en hungrig journalist som inte drar sig för att springa kongressmannens ärenden så länge hon får det hon vill ha: utrymme. Inflytande. För henne verkar det inledningsvis vara viktigare att själv synas än att gräva fram sanningen. Om Frank Underwood representerar en urgammal Machiavellisk filosofi så står Zoe Barnes för det nya, fräcka, icke-konventionella. Hon följer inte den traditionella pressetikens lagar, föredrar internet framför papperstidning och opererar, till skillnad från Frank, inte främst genom andra – utan styr sin egen skuta. Hon är inte slug, men snabbtänkt. När hon vittrar blod attackerar hon som en haj som fått syn på en surfare på ytan. (Ursäkta alla havsmetaforer, de bara kommer till mig). Vad gäller hennes långsiktiga planer är det svårt att veta exakt vad hon vill, men karriären, eller jobbet, verkar vara det enda hon verkligen bryr sig om. På det sättet är hon en klassisk murvel.

Dynamiken mellan Frank och Zoe är vital för serien. Jag gillar att det inte alls är självklart vem som håller i taktpinnen, vem som dominerar vem egentligen. Det skapar en  lucka av osäkerhet som gör dem båda lite mänskligare.

Skärmavbild 2015-04-22 kl. 16.25.16

Seriens tredje huvudkaraktär är Franks hustru, Claire Underwood (Robin Wright). Wow. Utan henne hade tv-serien varit MYCKET tråkigare. Claire och Franks relation är jättespännande, jag tror aldrig att jag har sett något liknande äktenskap gestaltas på tv. ”Presidentfruar” brukar oftast skildras som ett ankare på mannens arm, en nödvändighet för att kunna göra karriär, ett vackert kuttersmycke eller plikttrogen mor som sköter hemmets sfär. I Frank och Claires liv finns inga barn och heller inga skrupler kring vad de vill åstadkomma.

Utåt sett är Claire den svala frun och Frank den mjuka alternativt passionerade maken, men innerst inne är det nog tvärtom.

Trots deras uttalade ”vi gör allting tillsammans” tycks inte Claire vara riktigt lika säker som Frank på vart de är på väg – även om hon aldrig uttrycker det verbalt. Jag förstår det genom hennes handlingar, hennes strama minspel. Man ser på henne att hon vacklar. Robin Wright är en tillbakadragen skådespelare, men lyckas ändå gestalta en slags sorgsenhet samtidigt som jag uppfattar henne som otroligt stark i sig själv. Jag har en känsla av att hon kommer att växa ifrån Frank i kommande säsonger.

House of Cards har definitivt fångat mitt intresse. Precis som i Breaking Bad finns en känsla av att man ”känner” Frank/Walter, ända tills de överraskar en med att göra något man inte trodde de var kapabla till. Det är med stor nyfikenhet och lite bävan som jag ger mig i kast med säsong 2. Inga spoilers i kommentarsfälten hörrni!

Största minuset är det oförklarligt långa introt; bra låt, men ödsliga stadsvyer över Washington duger inte för närmare två minuters titelmelodi.

wp-bat-4

Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

Skärmavbild 2015-04-19 kl. 17.04.05

I januari skrev jag om den japanska klassikern Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav/Hotaru no haka) från 1988 i samband med filmspanartemat Utmana din filmsmak. Det var Jojje som utmanade mig att se filmen om de  krigsdrabbade barnen Seta och Setsuko, vilket blev en riktig lyckoträff. Jag drabbades oerhört av deras öde och även om filmen var lite långsam så fick den mig på slutet. Rejält.

Samma regissör, Isao Takahata, har nu gjort animerad film utifrån en japansk folkberättelse om den överjordiska prinsessan Kaguya. Filmen valdes av Har du inte sett den-Johan och filmen visades på Sergel salong 13 klockan 15.00 på en lördag – i mina ögon låter det som ett lysande exempel på hur man undviker visningar med jobbiga tonåringar, trängsel och snacks-galningar. Jag menar, hur många som självmant går och ser japansk animesaga i två och en halv timme vill paja stämningen med baconchips och (gud förbjude) rostad majs? Fler än vi kunnat ana.

Jessica anade en konspiration: alla i salongen hade gått ihop och bestämt sig för att få Filmspanargänget att sluta gå på bio, vi klagar ju ändå så mycket på att folk har noll respekt (lysande mobilskärmar, snaskande, prasslande, pratande) för filmen och oss medmänniskor. För den här visningen tog fan priset. Det började med att någon kastade rostad majs på mig. Jag fattade det inte först, det liksom rasslade till på tröjan och när jag tittade ner föll några rostade majskorn ner på stolen. Jag såg mig omkring förvånat men fick inte ögonkontakt med någon. Strunt samma. Filmen började.

Prinsessan Kaguya är en vacker film. Spröd, om man vill. En folksaga som börjar i bambuskogen där en trädhuggare upptäcker en liten prinsessa i ett bambuskott. Han bär hem henne till sin hustru och prinsessan förvandlas till en människobebis som paret bestämmer sig för att uppfostra som om hon vore deras eget barn. Den inledningsvis gulliga berättelsen återges i urblekta vattenfärger. Samtidigt på platsen till höger om mig: pojken med popcornen når botten i lådan och när han krafsat klart (och han var envis, minsta flarn skulle in i den lilla glufsmunnen) vänder han sig till sin mor, som jag då upptäcker sitter med en påse rostad majs.

Pojken (och hans mamma) börjar möla knapriga korn som om det inte fanns någon morgondag, det låter så mycket och det är så tyst i övrigt att jag inte fattar att de inte fattar hur ljudligt de äter. Pojken är kanske 10-12 år och 99 procent intresserad av att äta, 1 procent intresserad av filmen. Vad mamman gör där har jag ingen aning om, hon verkar mest upptagen med att ge pojken en mugg med vatten eller pappersservetter stup i kvarten. Jag tappar koncentrationen. Sedan ringer en mobil. Två gånger. Jag hör nån som väser ”men stäng av ljudet”. En annan svarar: ”men jag gjorde ju det”. Ett ljudligt pling för sms följer. Nej, det gjorde du inte.

Vad filmen handlade om? Jag tror det var någon slags sensmoral om att människan inte är perfekt, men det är bättre än att vara en ouppnåelig (känslolös) gud? Att det är bättre att vara fattig, fri bonde än en ädel, men ofri, prinsessa? Det är helt klart en udda film som, likt sagor ibland gör, saknar den där dramaturgiska kurvan vi är så vana vid. En gång brände det till, tempot ökade och svarta streck ersatte de vattenlösliga, bleka färgerna. Då kände jag verkligen prinsessan Kaguyas ångest.

Men mest ångest hade jag. När majskornen var slut tog pojken upp en chokladkaka ur fickan…

wp-bat-3

Det här var månadens filmspanarfilm. Kolla in mina filmbloggande vänners recensioner också. Kanske knäckte de gåtan med varför en vuxen människa som imte hade mågra problem med att förstöra en film kastade majskorn på mig under reklampausen?

Filmspanarna logga

The One I Love (2014)

The One I Love Jag är inne i en Duplass-period. Efter att ha sett första säsongen av Togetherness (av Mark och Jay Duplass) där den förra även spelar en av huvudkaraktärerna, upptäckte jag att även The Skeleton Twins producerats av bröderna Duplass. Liksom filmen med den menlösa titeln: The One I Love (som är regisserad av Charlie McDowell och producerad av Duplassarna).

Bröderna Duplass verkar ha dille på att skildra parrelationer där lusten och glädjen i att vara tillsammans är borta, samtidigt som det finns en stark övertygelse om att man ska vara tillsammans. Det finns liksom en genuin kärlek i grunden, kanske behöver den bara vårdas på rätt sätt för att återfå sin energi?

Elisabeth Moss och Mark Duplass spelar paret Sophie och Ethan som försöker blåsa liv i kärleken genom terapi och att återskapa fina, romantiska minnen (som att bryta sig in hos någon och bada i dennes pool). Det funkar inget vidare och de får rådet av sin terapeut att åka på en weekend på något sorts resort. Ett vackert hus uppe i bergen med pool, gästhus och lummig trädgård. Redan första kvällen kommer de varandra närmare, de delar en flaska vin, pratar och har sex i gäststugan. Sophie går in till stora huset för att byta kläder. Och upptäcker en slumrande Ethan på soffan. Hon undrar hur han hann dit före henne, och när hon berättar om deras härliga kväll förstår han ingenting. Han har  inte upplevt deras fina återförening – han har sovit.

Låter detta märkligt? Komiskt? Obehagligt? Jag vet ärligt talat inte exakt vad det är Duplass och McDowell vill att den ”slutgiltiga” känslan ska vara, men alla adjektiven passar in på den här filmen. Det är i vilket fall ett udda och underhållande sätt att skildra en relation på dekis. Först tyckte jag att Elisabeth Moss kändes ”fel” i rollen som Sophie, hon känns inte så rom-comig. Men efter ett tag vande jag mig och kunde sedan inte se mig mätt. Hon är en girl next door utan att vara töntig liksom. Mark Duplass är Mark Duplass. Nästan exakt samma karaktär som i Togetherness, kanske lite mindre snäll.

wp-bat-3

Chef (2014) … eller varför HD-teve förstör din film

Chef Som jag har längtat efter att se Chef. Denna matporriga feelgod om en köksmästare (Jon Favreau) som börjar om på ny kula genom att starta en foodtruck, och som i samband med detta inser att han försummat sin son efter skilsmässan från ex-frun (Gloria från Modern Family). En perfekt fredagsfilm, eller hur? Jag är hemma hos en kompis, vi har bullat upp i soffan (mätta, jag har hört att det är självmord att se den här filmen på tom mage), med snacks och mjukisbrallor. Vi hyr filmen på min väns Apple Tv-mojäng och trycker på Play. Min kompis envisas med svensk text. Okejrå. Vi börjar titta och genast inser jag att något är fel.

Har Jon Favreau och Scarlett Johansson gått och blivit såpaskådisar? Eller är de med i någon slags realityshow? För  allt på den dyra platt-teven är platt, upplyst, knivskarpt och tillstymmelse till stämningsfullt, varmt ljus över köksmästarens dregelframkallande matkreationer är som bortblåst. Inget är som det borde vara. The Nerd Bird är på väg att förvandlas till Angry Bird. Och allt är tevens fel.

Jag fattar inte hur ni gör det, ni  som köper svindyra tv-apparater och ACCEPTERAR att film slaktas på det här sättet av högkontrastiga ultrasmoothing-inställningar som gör att ögonen vill självantända i förfäran. Ni fattar att det är som att köpa en målning av Monet och fylla i konturerna med spritpenna, va? Ni fattar att filmskaparna har spenderat miljontals kronor och har professionella människor på plats för att ljussätta varje scen perfekt och att därefter bearbeta filmmaterialet (grading) i klipprummet för att filmen ska få en särskild look? Att det finns en anledning till att filmfotografen Hoytye van Hoytema valde att ta bort färgen blå ur filmen Her. För att han ville skapa en stämning.

Tyvärr är det inte filmskaparna  som avgör hur deras verk som framställas på teven, utan tv-tillverkarnas marknadsavdelning. De vill sälja tv-apparater och då gäller det att synas i butiken. Mer kontrast, mer färg, mer skärpa är säkert imponerande när du står i en upplyst butik och stirrar dig svettig på två meter stora skärmar som vill förföra just DIG. Skärmavbild 2015-04-18 kl. 13.39.44Men när du sätter upp den där teven i ditt vardagsrum, sänker till mysbelysning och kryper upp i soffan för att se en gammal klassiker, vill du verkligen att bilden ska vara Skärmavbild 2015-04-18 kl. 13.39.56lika platt (men skarp) som i ett avsnitt av Big Brother, med ungefär samma bjärta färgskala, eller vill du ha samma känsla som när du är på bio? It’s your choice.

För du kan faktiskt ställa in själv. Nu gjorde inte jag det för jag visste inte hur man gjorde på min väns teve och därför genomled jag, enligt ryktena, världens mysigaste film med känslan av att befinna mig på en kall bensinmacks-toalett i Sibiren där inte ens kubanska grillmackor kunde få upp temperaturen över noll.

Jag ska se om Chef. Göra om, göra rätt. Jag är inte den första att beklaga mig över detta (testa att googla ”Why HD tv destroys your movie” och läs på, det är din filmupplevelse värd!) Förhoppningsvis är jag inte den sista heller.

Capturing the Friedmans (2003)

Capturing the freedman Efter att ha sett The Jinx kollade jag upp regissören Andrew Jarecki och upptäckte jag att han gjort en liknande dokumentärfilm redan 2003. Capturing the Friedmans handlar om en familj som splittras efter att pappan i familjen blir anhållen för innehav av barnpornografi. Han är inte bara en älskad far, han är också en respekterad lärare som håller datakurser för barn hemma i sin källare, vilket får polisen att fatta misstankar om att det kan ha förekommit övergrepp mot barnen som deltagit.

Moraliskt sett låter detta kanske som ett glasklart fall, case closed, men inte när det gäller de här speciella familjen. Och inte när det gäller regissören, Andrew Jarecki. Precis som i The Jinx finns nämligen en osäkerhetsfaktor som innebär att man inte vet exakt vad som hände. Då jag inte vill jinxa upplevelsen för den som ser den här dokumentären tänker jag inte gå in på detaljer, men jag kan säga så mycket som att det finns mer än en version av sanningen.

Capturing the Friedmans var nominerad till en Oscar för bästa dokumentärfilm 2003, vilket på ett sätt är rättvist, men samtidigt förvånande i en amerikansk kontext. Ämnet som avhandlas är särskilt känsligt för en amerikansk publik tänker jag, där pedofiler hängs ut med namn och bild i vissa stater. Den delen av berättelsen börjar 1987, då Arnold Friedman greps av polisen i sitt hus efter att ha mottagit ett magasin från Nederländerna med barnpornografiskt innehåll. I huset hittades mängder av porr av framför allt homosexuell karaktär, vilket på 80-talet beskrevs som ”sodomi”: ett begrepp som inte längre används för (brotts)rubricering av sex med någon av samma kön i Sverige, men i USA är det fortfarande olagligt i 12 stater (!)

Genom hela filmen rör vi oss fram och tillbaka, närmast tematiskt, mellan familjeliv och brottsfall. Men det är knappast familjefaderns eventuella homosexuella läggning som är det intressanta, varken för mig som tittare, regissören eller familjemedlemmarna –  utan det är hur familjen väljer att hantera anklagelserna om övergrepp. Som utomstående betraktare är det omöjligt att inte känna ett virrvarr av känslor; frustration, misstänksamhet, men också en självklar undran: vem är den drabbande respektive drabbad? Men framför allt är det en ömkansvärd historia om dessa familjemedlemmars människors öden och livssituation. En sak känns viktig att påpeka och det är att man väljer inte sin familj.

Att regissören fått tillgång till mängder av hemmafilmer som Friedmans spelat in under hela uppväxten är en bidragande faktor till att Capturing the Friedmans känns autentisk och värdefull. Och även om jag hade önskat att Jarecki pushat vissa intervjupersoner lite hårdare, och kanske varit mer tydlig med sin roll i det hela (som i The Jinx) går det inte att komma ifrån att det är en intressant och gripande skildring av en krisande familj där till och med en pedofil gestaltas med förlåtande penseldrag.

wp-bat-4

The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 16.50.10Robert Durst – oskyldigt anklagad eller kallblodig mördare?

I’ve been Jinxed!
Efter att ha stirrat på den här gubben ovanför varje gång jag loggar in på mitt HBO-konto bestämde jag mig för att ge den hyllade dokumentärserien The Jinx en chans. Första försöket misslyckades. Det tog max fem minuter innan jag stängde av på grund av ”stötande bilder”. Andra försöket gick mycket bättre. Det stötande materialet kan jämföras med att tvingas köa och prata med en dryg vakt utanför en klubb – ett nödvändigt ont, men när du väl tagit dig in vill du aldrig gå hem.

SerialLiksom den omåttligt spännande podcast-serien Serial är The Jinx en dokumentärserie som kretsar kring ett mordfall (well, i detta fall tre potentiella mordfall) och en huvudperson som man inte riktigt vet är skyldig till brotten eller ej. I detta fall gäller det Robert Durst – som tillhör en av USA:s rikaste familjer. The Durst Organization har skaffat sig inflytande och välstånd genom att äga fastigheter på Manhattans dyraste adresser till ett totalt värde om 4,4 miljarder dollar. Sedan företagets old daddy Seymour Durst dog 1995 drivs företaget av Douglas Durst, familjens näst äldsta son. Så varför föll lotten på honom och inte äldsta sonen, Robert?

Låt mig förklara. År 1982 försvann Robert Durst fru, Kathleen (McCormack) Durst spårlöst från parets sommarhus utanför New York. Robert utpekades som misstänkt, men gick fri från åtal. År 2000 väcktes utredningen till liv efter att Robert Durst gripits i Galveston, Texas, misstänkt för att ha mördat och styckat sin granne. Kort därpå hittades hans bästa vän, Susan Berman, död i sin lägenhet i Los Angeles. Robert Durst har alltsedan Kathleens försvinnande befunnit sig ”ute i kylan” både vad det gäller familjeföretaget och medierna. Men stämmer verkligen bilden av honom? Är miljardären Robert Durst en kallblodig mördare – eller världens mest otursamme man?

Skärmavbild 2015-04-16 kl. 20.46.38År 2010 gjorde regissören Andrew Jarecki och manusförfattaren tillika The Jinx-producenten Marc Smerling en spelfilm som gick lite under radarn; All Good Things, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Filmen är löst baserad på den sanna historien om Kathleen Durst försvinnande 1982 och misstankarna som riktades mot Robert.

Hur filmen slutar  vet jag inte, men det var uppenbarligen något som fortsatte att gäcka Jarecki, för i The Jinx försöker han ta reda på sanningen. Från början till slut. Precis som i Serial zoomar varje avsnitt in på en särskild del av historien; Roberts familjehistoria, relationen mellan honom och Kathleen, mordet på Morris Black i Texas osv. Till sin hjälp har Jarecki huvudpersonen själv: Robert Durst, som för första gången ställer upp på en intervju för att berätta sin historia.

Och vilken historia det är. Familjetragedier, undermåliga polisutredningar och nervslitande researcharbete avhandlas under ledning av Andrew Jarecki som också syns i bild rätt mycket. Det är ingen tvekan om att han är nyfiken på och sympatiserar med det svarta fåret, Robert Durst, vars diaboliska ansikte prytt många löpsedlar genom året, samtidigt som tvivlen finns där. Kan det vara så att  han är skyldig? Eller oskyldig till det ena, men inte det andra? Helt oskyldig?

Jag gillar genomskinligheten i projektet, att man får ta del av filmteamets tankar och processer (precis som i Serial), men det märks att Jarecki och gänget inte är journalister utan filmskapare. De vill vara med och skapa historien. Forma utgången. Ibland hade jag önskat att de stannat upp som Sarah Koenig i Serial och ställt ännu fler frågor, upprepat sig och förlorat sig i detaljer som störde
åtminstone min analys av händelserna. Vissa saker redovisas inte och jag vet inte om det är ett dramaturgiskt grepp eller att de helt enkelt inte hade resurser att undersöka precis allt.

The Jinx

Utan att jinxa något– I promise – men man får en större belöning i The Jinx än i Serial. Liksom en insikt i vad det innebär att tillhöra en av USA:s rikaste familjer. Mycket pengar och ett ryktbart familjenamn är rätt bra att ha när man sitter i skiten, men psykisk ohälsa går inte att pruta sig ut ur. På det sättet påminner historien om Foxcatcher. Precis som John du Pont utstrålar Robert Durst en dåligt rotad självkänsla och en vårdslöshet som i kombination är rätt skrämmande.

Tips! Har du redan sett The Jinx men inte själv googlat ännu (who are you?!) finns en del matnyttig info här.

Tips! Andrew Jarecki har varit inne på ett liknande spår tidigare, med den Oscarsnominerade dokumentären Capturing the Friedmans (2003). På söndag skriver jag om den filmen.

wp-bat-4

Filmspanartema: Western

Jag ska berätta om min relation till western. Jag tittade på Lilla Huset på Prärien, High Chaparall och Dr.Quinn på 90-talet när jag var ung och hungrig på allt amerikanskt som gick på dumburken. Präktig familjeteve där kvinnor är förnumstiga mödrar eller prostituerade medan männen har revolver på höften och tuggar tobak. Min bild av vilda västern har egentligen inte förändrats sedan dess. Jag försökte titta på True Grit, men blev bara irriterad på den förnumstiga Mattie Ross, och stängde faktiskt av.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.04.13

Men, tänkte jag, till westerntemat ska jag minsann göra research och försöka hitta en film jag faktiskt vill se. En western som skulle passa mig. Borde jag se den klassiska Den gode, onde, fule-trilogin? Butch Cassidy and the Sundance Kid? Moderna The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford? Eller kanske försöka hitta en bra western med en kvinna i huvudrollen? Jag har försökt. Jag har läst sida upp och sida ner av artiklar med rubriken ”western with female lead” och ”fierce female roles: women in western”, men de flesta verkar antingen skitdåliga eller missar det där med ledande roll. ”Steven’s Wife (uncredited) in The Good, The Bad, and The Ugly (1966)” känns inte som en indikator för en stark, kvinnlig närvaro.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 16.59.44Sharon Stone i The Quick and the Dead (1995)

Inte ens lättviktaren A Million Ways to Die in the West klarade jag av mer än fem minuter innan jag tryckte på stopp. Och då är jag ändå ett fan av komikern Sarah Silverman som har en roll i filmen. Men jag har mycket svårt för en skådespelande Seth MacFarlane.

Sen är det ju den ständiga frågan: vad räknas som en western? Är Quentin Tarantinos Django Unchained en western? Är det en slump att jag tycker att det är en av hans sämre filmer? Hmm, troligtvis inte. Jag kan bara hoppas att han lyckas omvända mig med kommande The Hateful Eight

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 18.08.29

Jag hade kunnat ta en enkel utväg och skrivit om en film som jag såg i höstas;  The Homesman av Tommy Lee Jones. Det var inte en dålig film, tvärtom. Den var snyggt plåtad i karga miljöer och hade bra skådisar (Tommy Lee Jones, Hilary Swank, David Dencik och Grace Grummer m.fl.) Men inte ens en recension kändes lockande. Vad är det för fel på den här jäkla genren?! Även om jag rent intellektuellt förstår varför man skulle vilja berätta Mary Bee Cuddys story så kan jag inte säga att jag skulle rekommendera filmen till någon. Den kändes mest deppig.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.03.40Kvinnor-som-kavlar-upp-ärmarna-präktigheten kommer man tydligen inte undan om man ska se en western, eller?

Men jag tror  jag vet vad det är med western som gör mig så opepp. Det är en genre vars filmer oftast utspelar sig under en hemsk period i amerikansk historia. Svält, kolonialism och en machokultur som gör att en företagsam kvinna hellre tar livet av sig än förblir ogift. Att vara i western gör mig orolig i kroppen och får mig mest att må dåligt. Så varför ska jag tvinga mig själv att titta på westernfilmer?

Jag överlåter därmed ordet till mina bloggarvänner. Kanske lyckas någon av dem omvända mig?

Filmspanarna logga

Absurd Cinema
Filmmedia
Fripps Filmrevyer
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Bästa filmerna 2004

Filmåret 2004 har nästan ett tvärvetenskapligt värde på sättet det speglar min spretiga filmsmak. Här finns verkligen både högt och lågt, dramatik och humor i en fantastisk mischmasch, men mest framträdande är ändå allvaret. Och kärleken – till den älskade, arbetspartnern, rättvisan – och de mer svårhanterliga känslorna i kärlekens namn: svartsjukan och hämnden. Faktiskt så har hälften av filmerna kärlekspar i fokus. Det är svårt att sätta ordningen helt korrekt, men jag gör ett försök som vanligt.

Mina Topp 10 Bästa Filmer år 2004 är…

10. Starsky & Hutch
Starksy & Hutch

Kom samma år som Anchorman, men har mer Ben Stiller och mindre Will Ferrell och även om jag gillade Anchorman när den kom känns den numera lite tradig. Starsky & Hutch däremot blir jag sugen på att se om vilken dag som helst!  Och som ni vet redan vet; If you can’t beat them, join them.

9. Diarios de motocicleta
The Motorcycle Diaries
Politiskt, poetiskt och äventyrligt när Ernesto ”Che” Guevara goes Into the Wild på en motorcykel genom Latinamerika och upptäcker sociala orättvisor. Det var ett tag sedan jag såg den här men jag får bara fina vibrationer när jag tänker på Gael García Bernal och hans comrade Rodrigo De la Serna som spelar Albert.

8. The Notebook
The Notebook

Filmen med världens töntigaste titel på både svenska och engelska har trots allt något. Jag har sett den en handfull gånger och ja, den dryper av romantiska floskler men Ryan Gosling och Rachel McAdams dysfunktionella kärlek går rakt in i mitt lilla romance-hjärta.

7. The Phantom of the Opera
The Phantom of the opera
Joel Schumachers filmadaption av den klassiska operamusikalen med ett soundtrack signerat Andrew Lloyd Webber. Filmen må vara mindre betydelsefull i mina ögon efter att jag sett musikalen live på Broadway, men det var ändå tack vare filmen som jag fick upp ögonen för den svartsjuka fantomen på operan. Älskar musiken och ryser ihjäl mig till lampstigningen i den långa, inledande scenen än i dag.

6. Before Sunset
Before Sunset

Den svagaste länken i Linklaters trilogi om Celine (Julie Delpy) och Jesse (Ethan Hawke), men den förtjänar ändå en plats på min topp-10-lista eftersom det är härliga Celine och Jesse som babblar om livet, drömmar och besvikelser i 80 minuter.

5. Fyra nyanser av brunt
Fyra nyanser av brunt

Tomas Alfredson och Killinggänget gjorde en svensk och tragikomisk short cut-film om hur det är att vara människa. Och gjorde det rent ut sagt skitbra. Sofia Helins osympatiska Jenny är lysande och det finns många intressanta observationer i denna svenska klassiker.

4. The Aviator
The Aviator 2
Att Leonardo DiCaprio inte har fått en Oscar ännu är ofattbart. Han har varit nominerad totalt fem gånger typ vart tionde år sedan han snodde rampljuset från Johnny Depp i Gilbert Grape 1994. Hans andra nominering var för rollen som Howard Hughes i Scorseses rise of entreprenör-historia The Aviator. En film som Leo bär på sina axlar. Även Cate Blanchett lämnar avtryck som Katharine Hepburn.

3. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Eternal Sunshine

Finns det nån som inte gillar den här filmen? Jim Carrey gör en Kate Winslet-roll och Kate Winslet gör en Jim Carrey. Eller nåt åt det hållet. Med Charlie Kaufman som manusförfattare får denna inte så Notebook-iga kärlekshistoria en psykologisk och humoristisk twist som gör filmen både spännande och obehaglig.

2. Closer
Closer

Skådespelarnas skådespelarfilm där kameran inte lämnar Julia Roberts, Clive Owen, Natalie Portman och Jude Laws rollkaraktärer ur sikte i en enda scen. En intrig så tät att man knappt kan andas, ett kvartettdrama mellan två stiliga britter och två undersköna amerikanskor. Dysfunktionella kärlekshistorier var visst på tapeten 2004?

… och nummer ett på listan är faktiskt en tvåa… 😉

1. Kill Bill Vol. 2
Kill Bill vol 2
Ja men det var väl inte så svårt att räkna ut? Tarantino avslutar Beatrix Kiddos jakt på Bill and I love it! När det begav sig tyckte jag att tvåan var bättre än ettan till och med, trots att nyhetens behag var borta. Hade möjligheten att se bägge filmerna på Stockholms filmfestival i höstas men pallade inte sitta så många timmar i sträck efter F2F med Uma Thurman. Men att se Kiddo ta sig levande ur en grav tack vare stenhård träning hos Chia-Hui Liu (bilden), världens bästa samurajsvärds-fajt i en husbil och five finger death punch ingår i motiveringen.

Filmer som också var bra: Million Dollar Baby, Ray, Along came Polly, Anchorman: The Legend of Ron Burgundy, Garden State, Ocean’s Twelve, Masjävlar.

Årets besvikelse:
Catwoman

Filmspanarna logga
Men det här vara ju bara mina åsikter. Bäst att vidga perspektivet och kolla in vad övriga filmbloggare tyckte om filmåret 2004…

Fiffis Filmtajm

Movies Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

We could watch movies

Spel och film

Fripps Filmrevyer

Filmmedia

Filmitch

Flmr

Louie har börjat igen

Louie

Världens bästa tv-serie började igen förra veckan, åtminstone i USA. Andra avsnittet kommer 16 april. Här i Sverige har fyra säsonger av Louie visats på TV4 Komedi , så jag utgår från att även säsong 5 kommer att gå där. Men det är lite synd att HBO Nordic, som av någon anledning tillhandahåller Lucky Louie (som är förlagan till Louie, fast i en sämre sitcom-variant), inte har Louie i sitt utbud. För visst visar de väl inte bara egenproducerad tv och film? Har inte riktigt koll på det där.

Förra säsongen av Louie var helt suverän och slutade med två romantiska (nåväl, enligt Louie-mått i alla fall, dvs. med en stor portion ångest) avsnitt som hette Pamela part 2 och Pamela part 3. Döm min förvåning när Louie säsong 5 inleds som om det där med Pamela aldrig hänt… fast om jag känner Louis CK rätt så får vi tids nog veta ändå. Men det känns som om tv-serien återigen pendlar tillbaka till lösryckta avsnitt där Louie hamnar i konstiga situationer. Minst sagt. Och även om öppningsavsnittet inte var jättespännande så ser jag fram emot ännu en säsong med min melankoliske favorit-ståuppare.