Jag såg Evolution i måndags, två dagar efter att Filmspanarna spanat in den på Stockholms filmfestival, en heldag med blogggänget som jag tyvärr missade. ”Min” visning var en F2F (face to face) med regissören Lucile Hadzihalilovic och jag kan väl säga så här: jag hade varit lika förvirrad som de andra filmspanarna (som tweetade och uppmanade mig att förklara filmen) om jag inte hade fått se och höra regissören prata om sin film.
Men vi börjar från början.
Evolution är Hadzihalilovics andra långfilm (eller tredje om man räknar den 52 minuter långa Mimi från 1996 som en långfilm) och det är andra gången hon tävlar på Sthlm filmfestival. Senast var hon här med Innocence (2004), som jag nu är sugen på skulle se. Den ska vara ungefär likadan som Evolution har jag förstått, och att jag vill se den med Evolution som preferens säger väl någonting om Hadzihalilovics mystiska dragningskraft. Jag fattade nämligen ingenting av filmen.
10-åriga Nicholas (Max Brebant) lever på en enslig ö mitt ute i ett stormigt hav tillsammans med sin mamma (Julie-Marie Parmentier) och några andra vuxna kvinnor och deras söner i hans egen ålder. En dag när han är ute och simmar bland korallreven tycker han sig se en död pojke på havsbotten med en röd sjöstjärna på magen. Han springer hem och berättar om det för sin mamma, som ignorerar Nicholas ”syn”. Hon ger honom i stället hans dagliga medicin och stänger fönsterluckorna.
Nicholas kan inte släppa tankarna på pojken och återvänder till havet för att undersöka saken, men hittar ingenting som förklarar hans syn. Kort därefter tar hans mamma honom till sjukhuset på ön, vilket är lika mysigt som hans eget hus, med väggar och golv i karg och våt betong. Utan att förklara så att han förstår läggs han på operationsbordet. På sjukhuset möter han sjuksköterskan Stella (Roxane Duran) som så småningom fattar tycke för Nicholas.
De vuxna kvinnorna på ön håller samman och verkar nästan som en enhet, men är samtidigt helt avskärmade från pojkarna känslomässigt, åtminstone verkar det så på ytan. Den enda som reagerar annorlunda är Stella. En rynka i pannan här, en förstulen blick där. Snart inser Nicholas att kvinnorna; läkarna, sköterskorna och hans mamma, fört honom och de andra pojkarna bakom ryggen och han börjar ifrågasätta rutinerna, sjukhusbesöken, ingreppen. Utan att förstå vad det är de gör med hans kropp känner han att det är fel.
Man kommer väldigt nära Nicholas på ett både fysiskt och känslomässigt sätt och följer (nästan) hela händelseförloppet ur hans perspektiv.
Utan att avslöja mer än så av handlingen kan jag säga att min hjärna gick på högvarv under hela filmen. Teorierna valsade omkring som förvirrade zombies i min hjärnas korridorer och letade efter mening och mål. Ibland hittade jag något mjukt och luddigt som kändes bekant, med större delen av tiden famlade jag i mörker. Som en zombie med svår bakfylla. Och precis som vissa bakfyllor är lite mysiga var det här biobesöket det också.
Sedan var vissa saker ljuvliga rakt upp och ner, så som undervattensbilderna och havets ständiga ”närvaro”, ömsom hotfullt och ömsom beskyddande. La mere, la mer. Vad jag verkligen gillade med filmen och som hon själv satte ord på, var öns ”textur” som skapats av betong, salt, sol och vind.
Man kan säga att Lucile Hadzihalilovic avfärdade mina intellektuella försök att förstå filmen, manuset hade tydligen genomgått flera bearbetningar och ju mer saker och ting förklarades, desto sämre blev det , sa hon under efterföljande F2F. Men hon berättade i alla fall var hennes inspiration kom ifrån och vad hennes intentioner var.
Kort sagt: Tolka inte filmen bokstavligt, låt den vara ett mysterium, precis som omvärlden framstår för Nicholas, så är saken biff.
Långt sagt: Hadzihalilovic ville gestalta barns maktlöshet och förhållande till sin omvärld och den egna kroppen. Ett sjukhusbesök från barndomen inspirerade henne att välja den miljön för övergreppen som vuxenvärlden utsätter pojkarna för. Hon minns hur otäckt det var att vara utlämnad till de auktoritära läkarna som gjorde ett ingrepp på henne, för att hjälpa förstås, men som ändå väckte ett starkt obehag. Inbäddat i detta en tankegång som handlar om vår relation till kroppar, den egna och andras, i synnerhet när de genomgår en förändring, vare sig den kommer organiskt eller genom yttre påfrestningar.
Att det helt saknas vuxna män på ön förklarades med att hon ville att Nicholas skulle sakna förebilder, en förstärkning av känslan att inte veta vad det ska bli av honom som vuxen. Det finns så klart många fler lager och tolkningar, men jag nöjer mig med det som jag upplever som de essentiella.
Hon gav självklart ingen ”förklaring” till filmens handling. Det är öppet för tolkning, sa hon med ett snett leende. Och jag tror att det enda sättet att förstå filmen är just känslomässigt, inte logiskt.
Är mycket nyfiken på teorierna som florerar hos övriga Filmspanare, vad gjorde de av Evolution?
Jo det ska jag tala om.
The Nerd Bird 