För några veckor sedan såg jag Lars von Triers ”Nymphomaniac”. Och jag kan bara säga, ta´t lugnt. Det är ingen porrfilm. Det handlar bara väldigt mycket om sex. En kvinna som lever genom sex. Som känner genom sex.
Men jag var lite nervös innan filmen. Rädd för att von Trier skulle exploatera kvinnokroppen. Och det kanske han gör, det är nästan omöjligt att rationalisera de nakna kropparna. Men det är nog inget understatement att säga att han gottar sig i taniga kvinnokroppar. Varför just dem? Är det en del av sadomasochismen han utsätter oss för? Som samhället utsätter kvinnor för?
Hur som helst.
Nymphomaniac är den minst ”krävande” filmen av hans senaste tre, där Antichrist toppar chocklistan, med Melancholia på andraplats på grund av den vråldjupa ångesten som den framkallade i mitt undergångsbultande hjärta.
I Nymphomaniac får man följa sexmissbrukaren Joes (Charlotte Gainsbourg) liv, under ett samtal med Stellan Skarsgårds Seligman. Det är lite som att bevittna en von Triersk frågelåda där han systematiskt går igenom (det hycklande, rättrådiga, motsägelsefulla) samhällets syn på sex och sexualitet, religion, politisk korrekthet, rasism, kvinnligt och manligt. Joe symboliserar den otyglade naturkraften och Seligman den dygdige, den lärde. Intuition vs logik, sanning vs hyckleri. Osv. Ja, det är med andra ord en symboltät rulle von Trier kastat ihop. I bland är den så otroligt övertydlig att jag undrar varför. Det är som om von Trier använder klichéer för att visa hur påverkade vi är av dem.
Det är också en sorglig film. Joes trauma är på ett sätt alla kvinnors trauma. Men det känns som om von Trier vill befria Joe från skuld, och han lyckas göra en heroine av en sexmissbrukande, dålig mamma. Det är inte dåligt.
Men framför allt tycker jag att det var en KUL film. Nymphomaniac är nästan farsartat rolig emellanåt. Och det är faktiskt den känslan jag bär med mig från filmen. Att Lars von Trier är en kul typ. När han gör film i alla fall.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
The Nerd Bird 