Bloggpaus pga Rachel-situation

… på obestämd tid. Det här är nämligen mitt tillstånd i skrivande stund:

Och säga vad man vill om min graviditet (den har haft både toppar och dalar) men den har då sannerligen inte inspirerat mig till att skriva långa och intelligenta inlägg om film och serier. Tvärtom har hjärnan tömts på innehåll och allt jag önskar mig nu är ett tecken på att jag får göra som Ross och Rachel och bege mig till förlossningen och be done with it!

När jag återuppstår som skrivande människa igen återstår att se. Tills dess, lev väl och se mycket film och tv! På min tips-lista finns:

  • Better Things (HBO). Fin humorserie av Loius CK och Pamela Adlon med den senare i huvudrollen. Om livet som ensamstående trebarnsmor och skådis i Los Angeles.
  • The Mindy Project (HBO) av och med komikern Mindy Kaling. Upptäckte denna lättsamma komediserie alldeles nyligen och är så glad över att jag har fem säsonger framför mig. Mindy Kaling är ju askul! Oxå roligt att Duplass-bröderna spelar ”flummiga” barnmorskor som konkurerar med läkarkliniken där Dr Mindy Lahiri jobbar.
  • Kommer inte på nåt mer. Tips på värda tv-serier välkomnas! Tänkte testa Westworld trots att jag egentligen inte är särskilt sugen. Har typ lagt ner Walking Dead efter säsongens öppningsavsnitt. Tycker psykopaterna i WDs zombievärld är överskattade och jag är trött på ljudet av utsvultna vandrande pinnar.

CIAO så länge!

Filmåret 2015

best-of-2015-01-164169

Filmåret 2015 var ett höjdarår och jag såg mycket mer film i fjol i jämförelse med nuvarande år. Som vanligt är ordningen på listan svår att försvara, men jag tänker: vad fastnade och vad gjorde det inte?

Svårast var att avgöra vilken årets bästa film var. Ettan och tvåan har utkämpat en lång och utdragen kamp om översta platsen, och jag skulle nog nästan vilja säga att de delar den för de uppfyllde två vitt skilda ”filmbehov” hos mig. Den psykologiskt tunga kandidaten i tävlan mot en fysisk och visuell käftsmäll, vilken tror ni vinner?

Men vi börjar i rätt ände.

 

10.
Star Wars Episode VII – The Force Awakens

Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.32.27
Jag tänkte först inte ha med denna retro-osande present från en galax långt borta, men insåg att det vore orättvist. Jag tyckte den var SVINBRA i allt utom det fantasilösa manuset som mest upprepade sånt vi redan sett i originaltrilogin. Men Rey, Finn, Kylo Ren och händelsen mellan en viss far och en viss son lämnade tillräckligt starka avtryck för att den ska platsa på listan. Äh, who am I kidding, det hade fan räckt med musiken. PLUS för årets bästa klinkande piano- trailer. Gud vilket armrys.

9.
The Big Short
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.03.39
För att jag skulle fatta den amerikanska finanskrisen behövde jag tydligen en slick Ryan Gosling, Steve Carell med högt blodtryck, Selina Gomez på casino, Brad Pitt i mysskägg och Christian Bale i flipflops. Fy satan vad det gick undan och jag älskade varenda minut. Plus att Melissa Leo är med. Se trailer.

8.
Ex Machina

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.09.48
Denna obehagliga, kluriga sci-fi med åtminstone två briljanta skådespelare i huvudrollerna (Alicia Vikander och Oscar Isaacs) lämnade myror i hjärnan kan jag säga. Vem kunde ana att den regidebuterande Alex Garland hade sådan fingertoppskänsla? Vikander hade gott kunna vinna sin Oscar för denna roll i stället för ”The Danish Girl”, även om hennes rollprestation i den senare var välförtjänt. Läs min recension här.

7.
The Diary of a Teenage Girl

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.15.22
Alexander Skarsgård som sympatisk (!) snuskgubbe, en lysande debut av Bel Powley som ung och kåt i 70-talets San Francisco och Kristen Wiig som otillräcklig morsa är en trio som förtjänade mer uppmärksamhet än de fick. Ett riktigt bra bokmanus ligger till grund för denna ”coming of age”-film som lösgör en ung kvinnas sexlängtan och gestaltar hennes sköra inblick i vuxenvärlden på ett sympatiskt och ändå inte förutsägbart sätt. Se trailer.

6.
Spotlight

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.24.20
Journalistmurvlar arbetar noggrant och till en början motvilligt med en nyhet som kan slå det katolska samhället i spillror. Boston-landskapet är grått, murvlarna är bångstyriga men moraldrivna, och ändå blir det aldrig trist eller enkelspårigt. ”Spotlight” är en perfekt komponerad film som lyckas hålla fingrarna borta från sensationssökande effekter och ändå leverera något sensationellt. Läs min recension här.

5.
Efterskalv
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.33.41

För att lyckas med en ångestmarinerad svensk film om ett samhälles och en familjs hantering av skam, manlighet och vad som händer efter att ett mord begåtts av en minderåring krävs tydligen att en svensk regissör åker till Polen och utbildar sig. Magnus von Horn lyckas i alla fall i mina ögon definiera vad som felas i (vissa) svenska sociala sammanhang och hur förödande det är att låsa in sina känslor, vilket gestaltas oerhört bra av skådespelarna Ulrik Munther, Mats Blomgren m.fl. Nästan i höjd med danska Thomas Vinterbergs ”Jakten”. Se trailer.

4.
Tempête (Land Legs)
Skärmavbild 2016-07-06 kl. 22.00.45

Så hur hamnade en vardagsnära, fransk film om en sjöman så här högt upp på listan, undrar ni kanske? Jag vet inte riktigt jag heller, men kanske har det att göra med att jag själv har en far i yrket och förstår både längtan till havet och den komplicerade relationen som filmens fiskare Dom har till sina strandsatta barn. Eller så för att den helt enkelt är en bra film, drabbande i det lilla. Filmen bygger på verkliga personer och händelser, faktiskt så spelar Dominique Leborne och barnen Mailys och Matteo sig själva imponerande väl. Vann två fina priser i Venedig, så det är inte bara jag som finner den sevärd.

3.
Sicario
Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.37.13
Egentligen är det inte så mycket som talar för att jag ska gilla ”Sicario”. Den är macho och våldsam, ”hårdkokt” och träder över den mexikanska gränsen med ett väldigt amerikanskt perspektiv på drogproblematiken, där krigföring framstår som det bästa alternativet. I likhet med ”Prisoners” (av samme Denis Villeneuve) har den dock ett djupt mänskligt mörker som gör den intressant. Den är omöjlig att skaka av sig och jag tror det beror på fyra saker: den laddade stämningen, ljudet (dovt hotfull), precisonsfotot av Roger Deakins – och så Emily Blunt. Man känner utsattheten genom hennes huvudperson som om man själv vore inkastad som agent i en främmande och brutal värld där liv inte är mycket värt. Rädsla är starka grejer. Se trailer.

2.
Mad Max: Fury Road

Skärmavbild 2016-07-16 kl. 16.52.25
George Millers runda, rostfärgade glasögon med senilsnören i kombination med hans baby-oskyldiga leende säger på sätt och vis allt. Bara en optimist kan få ett dystopiskt ökenlandskap härjat av rivaliserande klaner att framstå som ett vanvettigt KUL äventyr. För ”Mad Max: Fury Road” är framför allt en rolig film att titta på, det är lite som att andas lustgas och titta på en rockkonsert samtidigt. Samtidigt är det en berättelse om makt, kanske till och med om religiös makt, där de fattiga hålls i schack av myter om Den Store Ledaren och löften om ett Valhall efter döden. Men ballast av alla är upprorets protagonist, den fåordiga Furiosa, som kör utav bara helvete, och Max, den psykiskt rubbade ensamvargen som följer med. Läs min recension här.

1.
Room
MV5BN2VlYjk2OGItMjkyNi00YThkLWE4MTItNDRlMzYxOTQ3MTRlXkEyXkFqcGdeQXVyNjUwNzk3NDc@._V1__SX1354_SY634_

Årets bästa film kommer från ”Frank”-regissören Lenny Abrahamson. En kvinna är inlåst av sin kidnappare i ett rum med sin femårige son Jack. Han har aldrig sett utsidan av rummet, vilket fungerar både som en skyddande kokong mot omvärlden och ett olidligt fängelse. Den dubbla betydelsen är drabbande.

På ett sätt önskar jag att jag hade läste boken först, jag har sneglat i den efter att jag sett filmen och tycker den verkar oerhört bra skriven, men å andra sidan hade jag kanske inte haft hjärtat i halsgropen på vissa ställen om jag hade vetat vad som skulle hända. Brie Larson och Jacob Tremblay bjuder i vilket fall på årets skådespelarinsatser och ett antal hjärtslitande scener. Om man inte bölar till den här filmen, vad gråter man till då?


Utanför listan, men sevärda: Brooklyn, Cirkeln, Creed, Demolition, Evolution, Inside out, I Smile Back, Mediterranea, Mustang, She’s Wild Again Tonight, Son of Saul, Steve Jobs, The Danish Girl, The End of the Tour, The Hunger Games: Mockingjay Part 2, The Lobster, True Story, Trevligt folk.

Sevärda dokumentärer: The Amina Profile, The Wolfpack.


Årets…

Bättre än väntat: Baskin, Fifty Shades of Grey, Mission impossible: Rogue Nation, Terminator: Genisys, The Vacation, The Walk.

Mest överskattade (om än med vissa kvaliteter): The Hateful Eight,  The Martian, The Revenant.

Sämsta: Burnt, Cinderella, Dark Places, Unfriended.

”Somnade och stängde av”: Ant-Man.


Flera filmspanare har redan bloggat om filmåret 2015 (om jag missat någon, hojta till). Här är deras Topp 10-listor:

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Game of Thrones (S06, 2016)

1466420987_game-thrones

Okej, säsong 6 av Game of Thrones, var börjar man?

Var i Västerås börjar man?!

Förra året såg jag om säsong 1-4 av GoT, men skippade helt att skriva om säsong 5 av den enkla anledningen att jag var väldigt besviken på förra säsongen och inte kände för att ägna den mer tid än jag redan gett den. Tyvärr präglades den av farsartad humor, ologiska och tråkiga intriger samt vältrade sig i barnamord och (onödigt grafiskt) kvinnovåld och frågan var om den nya säsongen faktiskt skulle innehålla något av substans med tanke på att underlaget från GRR Martins böcker sinat?

Dock vände det något mot slutet och i femte säsongsfinalen lyckades serieskaparna ändå skapa ett sug hos mig med cliffhangers rörande Jon Snows död, Sansa och Theons öde, Aryas blindhet och vad som skulle komma efter Cerseis ”walk of shame”.

Jag kan säga med en gång att säsong 6 gav utdelning, med råge. Om förra säsongen präglades av förnedring och svek är detta på många sätt upprättelsens säsong. Och det är ”the good guys” som återtar kontrollen för första gången på ganska länge. Stark-familjen i synnerhet.

Men vi börjar där allt slutade, med Jon Snows likbleka ansikte. Så klart han kom tillbaka! Det var ju väntat, ändå var det spännande in i det sista, fram tills att han verkligen drog där chockartade andetaget i andra avsnittet (”Home”). Och jag vet inte om det är den nya frisyren eller att Jon har slutat kämpa emot sin präktighet, men är inte Kit Harington lite vassare i rollen som sitt nya jag? Inte minst i nionde avsnittet, ”Battle of the bastards”, där han slår sig blodig och lerig och ögonen brinner under världens brutalaste och läskigaste krigsscener.

Jag var rätt trött på honom under omtitten av tidigare säsonger, men nu, tillsammans med Sansa är han (underligt nog) starkare, stadigare och ändå ännu mer sårbar, vilket tilltalar mig. Kanske var den svarta manteln för tung och tråkig? Kanske är han bara snyggare i uppsatt hår. Hur som helst; att de två svagaste valparna i Stark-familjen är de som rest sig ur askan och tagit makten i Norr, säg mig: är det inte vackert?

bastard-battle-game-of-thrones

”Battle of the Bastards” var helt klart ett av säsongens bästa avsnitt. Sorgligt och blodigt, även om jag ska erkänna att Rickons död inte beörde mig allt för mycket. Men det där slaget var så fruktansvärt snyggt gjort. Hästarna. Gyttjan. Otäcka Boltons. En heroisk jätte. Episkt avsnitt som jag sett två gånger nu.

Tycker även att första avsnittet (”The Red Woman”) var riktigt bra och stämningsfullt. Intressant att se en nedbruten Melissandre. Höjdpunkten var dock scenen där Brienne svär trohet till Sansa, som accepterar hennes ed med lite hjälp på traven av Podrick. Då var tårarna inte långt borta kan jag säga. Briennes ed till Catelyn Stark, att beskydda döttrarna Stark har så äntligen infriats.

I fjärde avsnittet (”Book of stranger”) kommer också en heeeelt magisk scen. Den när Jon och Sansa möts i Castle Black. Det har gått SEX år sedan de delade skärmutrymme. Sex år sedan de skildes åt i Winterfell, då Sansa följer med sin far, Ned Stark, på en ödesdiger resa till King’s Landing och Jon Snow beger sig norrut för att bli en del av The Nights Watch. Så mycket som har hänt. Så annorlunda de var då i jämförelse med vilka de är nu. Det är otroligt vad serien har lyckats med, att skapa dessa enorma story arcs, och få ihop både handlingen och känslomässiga trådar som man inte ens visste hängde lösa. Tv-magi!

Sansa-Jon
Tårarna sprutade!

Och så var det det där med Hodor och dörren. Var det inte megasorgligt, hedersvärt och  lite löjligt på en och samma gång? Jag älskar Hodor, men hade lite svårt att smälta logiken i scenariot där Bran hälsar på i det förflutna(-ish), vilket gav Hodor mentala problem efter att ha upplevt sin egen död och hört röster från en annan tid, och därmed döms att upprepa endast den frasen i resten av sitt liv. Jag vet inte varför, men jag tycker det blev en smula enfaldigt.

Tråkigt att Osha inte fick slita halsen av Ramsay Bolton. Tänker att hon om någon hade kunnat överlista den jäveln. Men hundarna fick duga.

Brans återblickar var spännande, jag kände precis som han själv, för att stanna i den gamla världen och utforska den. I flera avsnitt, däribland det allra sista, fick vi se den unga Lyanna Stark som skymtat i utkanten av storyn under så lång tid.

Att man i sista avsnittet slutligen fick teorin om Jon Snows ursprung bekräftad (ja, jag kan ha läst den på internet eller så har någon berättat för mig, för jag hade då inte listat ut det på egen hand) var en riktig armrysare. Jon Snow är inte Ned Starks son, utan systerson. Men även utan alla dessa terorier har det ju alltid verkat lite skumt att den hedersvärde Ned skulle ha varit otrogen.

Vem Jons pappa är råder det ingen tvekan om, om man hängt med i svängarna.

lyanna_stark

Blir allt mer sugen på att läsa böckerna just för att läsningen gör att man kan stanna upp när ledtrådar droppas och lägga dem på minnet. Tv-seriens dialog är ju så snyggt skriven och tidsspannet gör det hart när omöjligt att minnas allt som sagts.

Ska strax knyta ihop säcken om Stark-familjen för att fortsätta med det göttiga som skedde i King’s Landing och Mereen. Men först …

Arya.

7-things-you-might-have-missed-on-game-of-thrones-season-6-episode-10-1036093

Du är ju varken blind eller hjärtlös. Du är en sån jädra hårding bara. Som serverar den gamle Freys hans egna söner inbakad i en paj. Som hämnas ”The Red Wedding” med en kniv över strupen. Bara så där. Jag såg det inte ens komma. Vilken resa hon gjort, och tänk att färdigheten att kunna slåss i becksvart mörker mot en övermäktig flickfiende skulle komma till användning.

Äntligen är Arya tillbaka i sitt mordiska sinneslag, i Westeros. Kan man tänka sig att det är hon som en dag lyckas ta kål på Cersei? För hon är ingen enkel nöt att knäcka.

MV5BNTI2NjQ1MDIxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwODIwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_Bandit queen.

Cersei Lannister är och har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Hennes grymhet, hårdhet, sårbarhet, överlevnadsinstinkt och hämndbegär är så genomsyrande att den närmast blir ren. Man känner verkligen alla hennes känslor, även de som inte är så vackra. Jag förstår alla hennes handlingar och jag hejar på henne, trots att hon är alla mina andra favoriters största fiende och hatobjekt. Tyrion, Arya, Sansa, Margaery, Olenna, Brienne samt alla som kommer att lära känna henne, hatar henne. Kanske har hon även förlorat Jaime.

Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning på när hon spränger en hel kyrka fylld med både bra (Margaery Tyrell!) och mindre bra (The High Sparrow + sekt) människor i luften och känner mig tillfreds på ett obehagligt sätt när hon skrider fram till Järntronen och tar platsen hon alltid förtjänat. Varken Robert Baratheon, Joffrey eller Tommen kommer ens i närheten av Cerseis maktfullkomlighet och förmåga att styra skutan dit hon vill. Lena Headey har skänkt denna rollfigur en uttrycksfull mun och blick som talar för sig själv (där ligger Kit Harington ljusår efter i skådespelartalang) och det är bara att buga djupt för denna brittiska stjärna.

Att Tommen skulle välja den utväg han valde kom inte som någon överraskning EGENTLIGEN, men det var likväl en smärre chock att se honom ta klivet ut genom fönstret.

MV5BMTcwNjY5ODA1Ml5BMl5BanBnXkFtZTgwMzMwNTgyOTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,999_AL_
Dany utser Tyrion till sin ”hand of the queen”.

På andra sidan havet blev Daenerys först bortrövad av dothrakis, men det fixade hon så klart med lite eldsvåda och publikfriande tal. Emilia Clarke är lysande i rollen som benhård drottning och bräcklig känslomänniska som tvingas skicka iväg sin älskade – den stentrista Daario Naharis. Gud så jag stör mig på skådisen som spelar honom. Han är typ det sämsta med hela serien. Allt han säger låter platt och tomt. Kan inte han dö GoT-döden bara?

Det bästa på den fronten hände mot slutet. Drakarna som satte fyr på skeppen och det banbrytande mötet mellan Yara och Dany. Kanske är det första gången man ser två (bossiga) kvinnor skaka hand, eller snarare arm, under seriens alla säsonger? Mycket humoristiska meningsutbyten var det i alla fall. Men den största tillfresställelsen var förstås AVFÄRDEN. Nu jävlar ska det göras upp om den där kniviga tronen en gång för alla.

GO DANY!

Daenerys-Theon-Yara-Game-of-Thrones-Season-6-Battle-of-the-Bastards

Det finns så mycket snaskigt att ta av att allt inte får plats i ett inlägg. Men jag kan inte låta bli att punkta upp några extra finfina drakägg förstås:

  • Det hemliga mötet mellan Sansa och Littlefinger i ”The Door” där hon ställer honom mot väggen och frågar honom om han vill veta vad Ramsay gjort mot henne. Skarpt.
  • Maester Pycelle blir hackad i småbitar av småungar. He had it coming.
  • Olenna Tyrell knipsar av Sand snakes-bruttorna. ”Let the grown women speak”.
  • Davos Seaworth konfronterar Melissandre med mordet på Shirin. En utlösande scen som jag inte riktigt förstått skulle kännas så befriande.
  • Lyanna Mormont må vara den minsta bossen i Westeros, men kanske den klokaste och coolaste unge jag sett.
  • Sandor Clegane lever och är (som vanligt) inte på humör. Dödar ett gäng mördare och springer än en gång in i Brödraskapet.
  • Tyrion dämpar Daenerys vrede och jämför henne med sin far, ”The Mad King”, och utses till Danys ”Hand of the Queen”. Så fint. Tycker det var bra att han hade en mer tillbakadragen roll denna säsong. Inte för att jag inte älskar honom, utanför att andra krävde mer fokus.
  • Tack och lov slapp vi fler farsartade äventyr med Jaime och Bronn. Men trevligt med den korta, men kärnfulla återföreningen av Brienne och Jaime.❤

Det var allt för denna säsong. Om jag hade satt betyg på de olika säsongerna hade denna toppat tillsammans med säsong 1 och 4 skulle jag tro.

För mer läsning om Lyanna Stark och hennes roll i historien rekommenderas denna tänkvärda artikel. Spoilervarning för den som inte vill veta mer än serien visat med tydlighet!

Tjo hej, då var det bara ett år kvar. Sedan följer, enligt serieskaparna, två säsonger till innan sagan når sitt slut.

Här är mina tankar om tidigare säsonger:

Säsong 4
Säsong 3
Säsong 2
Säsong 1

Även mina bloggarvänner Fiffi och Henke har skrivit ett par rader om senaste GoT.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Nice Guys (2016)

The_Nice_Guys_Poster

Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i  svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.

Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.

Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for  someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)

Men framför allt är det två saker som hänger kvar:

1) Kim Basingers ansikte

Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.

2) Alkisfarsan

En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!

Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.

wp-bat-3

Filmspanarna logga

Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Har du inte sett den?

The Angry Birds Movie (2016)

nevqnwolg6tgzb-1-a_4che

Om du är stormförtjust i Angry Birds – spelet – finns det ingen anledning att ta en paus för att se de arga små fåglarna tjöta med varandra om gröna grisar och äggläggning i The Movie. Varken jag eller de godistankade barnen runt omkring mig, som satt på såna där extrastolar för att se över fåtöljkanten på biografen, skrattade särskilt ofta. Tvärtom är jag rätt säker på att en och annan grät. Jag somnade med jämna mellanrum. Då och då tvingade jag mig att glänta på ögonlocken och följa handlingen över mållinjen. Men hade jag inte varit en sådan artig biobesökare hade jag lätt valt att falla i djup sömn i stället för att se stereotyp snubbel-göteborgs-familjehumor i 1 timme och 38 minuter.

Filmen försökte, det gjorde den verkligen. Men jag tror inte att de som knåpat ihop manuset visste vem filmen var till för. Jag kände att den varken talade till mig som vuxen eller till barnen, den var liksom varken Pixar-smart eller Disney-snäll, utan saknade mest fingertoppskänsla. Till exempel uppfattade jag ett pedofilskämt mitt i allt det fluffiga, vilket föll helt platt med tanke på att publiken i stort sett bestod av barn och deras föräldrar. En alltför märklig kombination av oborstat klarspråk och mumlande i skägget helt enkelt.

Det fanns förstås ett gäng moraliska frågeställningar som guppade omkring i fjäderträsket, men inte ens de var särskilt tydliga. Är det bra att bli arg ibland? Är terapi töntigt? Är den som väljer ett ensamt liv egentligen olycklig? Ska man inte öppna famnen för gröna främlingar som anländer till din ö? Är fåglar supertraditionella kärnfamiljer? Och så vidare.

Att vi såg den dubbade, svenska versionen kanske gjorde sitt också. The Angry Birds Movie kommer inte gå till historieböckerna och betyget landar på en grön gris.

wp-bat-1

Filmspanarna logga

Så här tyckte de andra filmspanarna som vågade sig in bland småfåglarna på Sergel …

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (Jennifer)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

The Martian VS The Martian

Skärmavbild 2016-03-06 kl. 16.53.20

Jag skrev om The Martian i december – och gav filmen en 3:a i betyg, med en idé om att jag kanske skulle höja betyget efter en omtitt. Nu har jag sett The Martian en andra gång och kommit fram till följande …

Nope, det blev ingen betygshöjning, tvärtom har intrycket försämrats. Tyvärr köper jag inte Matt Damon i rollen som Mark Watney, då Damon inte alls har ‘glimten i ögat’-schvunget som bokens alias äger och jag skrattade inte en enda gång under omtitten. Men, jag är inte helt säker på att det är Matt Damons fel.

Hear me out.

Andy Weirs Mark Watney är en väldigt tydlig person, från allra första sidan. De första meningarna i lyder så här:

”I’m pretty much fucked. That’s my considered opinion.
Fucked.
Six days into what should be the the greatest two months of my life, and it’s turned into a nightmare.”

Det här tonfallet, och ordvalet, säger ganska mycket om vem vi har att göra med. Problemet är att Matt Damons Watney inte säger ordet ”fuck” en enda gång. Det antyds i filmen att Watney inte drar sig för starka uttryck när han blir upprörd – och jag säger inte att man gör det dåligt, det kräver en viss finess att förmedla att någon uttrycker svordomar utan att faktiskt redovisa dem för publiken – men valet att censurera författaren Andy Weirs språk är ett misslyckande. Att jag tyckte så mycket om boken berodde inte på författarens fablesse att redovisa kemiska formler i all oändlighet – utan på att han piffat upp det nördiga med Mark Watneys oborstade språkbruk och sköna självironi. Därför blir det lite trist när Matt Damon skämtar så snällt. Tyvärr har man inte tvättat språket enbart hos Watney, utan även hos NASA:s mediaperson, Annie Montrose (Kristen Wiig) och Sean Beans Mitch Henderson till exempel – två lysande bikaraktärer i boken.

Nu skulle man ju kunna hävda att Ridley Scott inte bryr sig om boken, utan ville göra en egen tolkning baserad på Andy Weirs förlaga. Fast… det stämmer inte överens med vad jag ser.

Det finns nämligen fler superba biroller som kryddade boken – men som faller platt i filmen. Ta Mindy Park (Mackenzie Davis), den unga NASA-tjejen som upptäcker att Watney flyttat på Marsbilen via satellitbilderna. Andy Weir gör en poäng av hennes insats och byggde en liten dynamik mellan henne och Teddy Sanders (Jeff Daniels), medan hon i filmen degraderas till budbärare. Min poäng är att detta förhållningssätt är genomgående i Ridley Scotts version av The Martian – han redovisar, ”titta, alla är med”, men missar poängen med karaktärernas närvaro. Undantaget är Rich Purnell (Donald Glover).

Det känns helt enkelt som att Ridley Scott och manusförfattaren Drew Goddard inte vågat göra sin egen grej av Andy Weirs berättelse. Att överföra ett ’tilltal’ från bok till film är inte lätt, men i fallet med The Martian tror jag att man hade behövt förstärka publikens förhållande till Mark Watney på ett tidigt stadium och förankra hans röst ytterligare. Så som man gör i boken genom att inleda med hans loggbok – och först senare ta in omvärlden. I filmen gör man tvärtom. Dessutom är tilltalet i boken riktat direkt till läsaren, medan videodagboken som filmens Mark spelar in känns mer ‘officiell’ och opersonlig, enligt mig mening i alla fall.

Jag hade med facit i hand gärna sett en mer vågad tolkning, där man fördjupade det som saknades i boken (psykologi) och satsat på ett något smalare tilltal – korsbefruktat Andy Weirs nördiga innehåll med Duncan Jones psykoliskt betonade Moon till exempel – i stället för att braska på med en créme de la créme-rollbesättning som milsvid överglänser rollfigurernas betydelse.

Och ja – jag hade mycket hellre sett Chris Pratt i rollen som strandad Marsian!

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 09.52.32

 

Med det sagt tror jag att de som sett filmen utan att ha läst boken kanske fick en bättre upplevelse på grund av att de inte vet vad de gått miste om … och inte hade en helt egen film i huvudet uppenbarligen.

wp-bat-3

 

Gästar podcasten Snacka om film

I måndags gästade jag podcasten Snacka om film och pratade om Oscarsgalans vinster och förluster. Alicia Vikander vann – men valde mammsen framför Fassbender. Leonardo fick äntligen sin Oscar, men Stallone blev utan vilket fick Fiffi att börja böla. Och hur kunde juryn missa Sicario från förra årets filmskörd?

Dessutom listar vi remakes som är bättre än originalet – där jag fuskar hejvilt – vi recenserar bioaktuella Brooklyn, dissar/hyllar Matt Damon, tipsar om filmer, tv-serier och aktuella filmfestivaler. Jag ger även Fiffi och Steffo ett saftigt uppdrag som ställer filmvärlden lite grand på ända. Fast å andra sidan är den ju redan på ända, utan att vi tänker på det.

Det var superkul att vara med i min absoluta favorit-film-podd så klart, där de verkliga stjärnorna är Fiffi och Steffo. Se bara så fint uppklädda de var på galan på bilden ovan!

In och lyssna!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Oscarsgalan 2016 – mina favoriter

academy-awards-filmstrip-logo

I natt (svensk tid) samlas Hollywoodeliten i änglarnas stad för att samsas om röda mattan och slåss om guldgubbarna. Med andra ord är det dags för Oscarsgalan. Det yras förstås till höger och vänster om vilka som kommer att ta hem en statyett, många undrar säkert om Leo DiCaprio övat på att behålla ansiktet om han inte får den där Oscarn, once and for all, och herregud tänk om Alicia Vikander tar hem det. Och föreställ er att Eva von Bahr och Love Larson klår Mad Max på fingrarna och kammar hem Oscars för bästa smink och peruk för Hundraåringen! Svenska medier kommer att tokflippa! Jag med.

Då jag själv inte är någon Oscarstippare av rang lämnar jag det åt andra (Betsson, Variety, Hollywood Reporters Scott Feinberg och Indiewire t.ex). När jag anger förhandstippad vinnare är det det namn/film som flest av ovan nämnda siare gissar på. Här följer alltså min lista över förhandstippade favoriter samt de som jag tycker borde vinna – liksom de som borde ha nominerats utifrån förra årets filmskörd.


Vem vinner för Bästa manliga biroll?

Förhandstippad favorit: Sylvester Stallone i Creed

Min favorit: Mark Ruffalo i Spotlight / Sylvester Stallone i Creed

Mark Ruffalo börjar bli en personlig favorit, med sin intensitet och förmågan att gå upp helt i sina rollkaraktärer. Dessutom känns det som ett bra läge för en Oscar; han varit med rätt länge och vuxit långsamt till en jäkligt bra skådis. Men jag skulle inte sörja om Stallone belönades med en Oscar, för det här känns som hans sista chans. Trots att hans filmkarriär i stort sett gått ut på att han spänner muskler och dödar skurkar iförd röda pannband eller svarta baskrar så har han en kvalitet som berör, och i Creed bevisade han att Rocky Balboa fortfarande är någon att räkna med.

Borde ha funnits med i racet: Benicio del Toro i Sicario, Adam Driver i Star Wars: The Force Awakens, Oscar Isaac i Ex Machina, Nicholas Hoult i Mad Max.


Vem vinner för Bästa kvinnliga biroll?


Förhandstippad favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Min favorit: Alicia Vikander i The Danish Girl.

Senast en svensk aktris var nominerad i kategorin ”bästa kvinnliga biroll” var 1990 (Lena Olin i Fiender – en berättelse om kärlek), men senast någon faktiskt vann var 1974 (Ingrid Bergman i Orientexpressen). Alicia Vikanders raketkarriär är ändå rätt unik svenska mått mätt och jag tycker att hon sopar mattan med såväl Hollywood som sina svenska föregångare.  Jag kan inte komma på en annan skådis som för tillfället äger samma integritet och skönhet på vita duken som Vikander – vad hon än är med i så minns man henne mer än någon annan. Hennes rolltolkning av Gerda Wegener i The Danish Girl är inget undantag. 

Visst är Kate Winslet superstabil i Steve Jobs, och även Rooney Mara i Carol är grym. Har lite svårt att ta Jennifer Jason Leighs rollkaraktär i The Hateful Eight på allvar, vilket tyvärr sinkar hennes vinstchanser. Rachel McAdams gör en habil insats i Spotlight, men jag finner nomineringen omotiverad.

Borde ha funnits med i racet: Alicia Vikander i Ex Machina, Charlize Theron i Mad Max, Kristen Wiig i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa manliga huvudroll?


Förhandstippad favorit: Leonardo DiCaprio i The Revenant.

Min favorit: Eddie Redmayne i The Danish Girl.

Egentligen går jag inte igång så där jättemycket på någon av de nominerade i år. Eddie Redmayne  kommer troligtvis inte sno Oscarn från Leo – och på ett sätt unnar jag verkligen Leo vinsten – men Redmaynes Einar/Lili lämnade större avtryck hos mig än Hugh Glass grymtanden. Tråkigt att han kommer få en statyett för The Revenant, för det kommer inte vara hans mest minnesvärda roll när man tittar i backspegeln. (Skäms på er i Oscarsjuryn). Den som minst förtjänar nomineringen är i mina ögon Matt Damon. Efter att ha sett om The Martian är jag ännu mer övertygad om hur felcastad han är som astronauten Mark Watney. Han är inte tillräckligt snärtig.

Borde ha funnits med i racet: Jacob Tremblay (Jack) för sin fenomenala prestation i Room.


Vem vinner för Bästa kvinnliga huvudroll?

Förhandstippad favorit: Brie Larson i Room.

Min favorit: Brie Larson i Room.

Har inte sett vare sig Joy eller 45 years, men Brie Larson är så jävla bra på att spela normala människor (här i en ytterst onormal miljö). Tips: Kolla in henne i indiefilmen Short Term 12. Tyckte mycket om Saoirse Ronan i Brooklyn också; att spela så där jäkla pryd och snäll och ändå trollbinda mig är bra jobbat. Cate Blanchett gör en perfekt Cate Blachett i Carol, men det börjar nästan bli förutsägbart.

Borde ha funnits med i racet: Emily Blunt i Sicario, Bel Powley i The Diary of a Teenage Girl.


Vem vinner för Bästa originalmanus?

Förhandstippad favorit: Spotlight (Tom McCarthy, Josh Singer)

Min favorit: Ex Machina (Alex Garland).

Det är också helt okej om Spotlight vinner, det är välförtjänt, men manuset till Ex Machina rymmer  så många lager och utmanar mig vilket gör det till min personliga favorit. Kul att den animerade Inside Out fick vara med och tävla med de stora gubbarna, även om jag inte hoppas eller tror på vinst.

Borde ha funnits med i racet: Creed (Ryan Coogler, Aron Covington).


Vem vinner för Bästa manus efter förlaga?

Förhandstippad favorit: The Big Short (Adam McKay and Charles Randolph).

Min favorit: Room (Emma Donoghue).

Har tyvärr inte sett The Big Short, men jag kan inte föreställa mig att den slår Room. I Emma Donoghues manus har all sensationell smörja och överflödigt redovisande skalats bort och kvar är relationen mellan mamma och son. Mycket lämnas åt tittaren själv att förstå. Att manusförfattaren är densamma som romanförfattaren ska heller inte underskattas, det är verkligen ingen garanti för ett lyckat resultat. Men den här gången blev det fullträff. När det gäller The Martian tycker jag att Drew Goddard (manus) och Ridley Scott (regi) varken lyckades överföra Andy Weirs sinne för detaljer och komisk tajming till filmens manus, eller att göra en egen tolkning som höll hela vägen, även om det fanns höjdpunkter (”You want to send him into space under a tarp?”). Då Carol var en ganska sömning historia på vita duken misstänker jag att boken är mer läsvärd än filmen var sevärd.

Borde ha funnits med i racet: The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Glockner.


Vem vinner för Bästa regi?

Förhandstippad favorit: Alejandro G. Inarritu för The Revenant

Min favorit: Lenny Abrahamson för Room.

För att Room är så j-a bra! Är så himla trött på Inarritu. Vad är egentligen poängen med en film som The Revenant? Usch nej, om inte Lenny vinner (i min drömvärld) så tycker jag gott att George Miller ska prisas för att han tryckte gasen i botten i Mad Max och gav oss en sinnessjuk sciencie fiction-actionrulle med en fåordig, amputerad Charlize Theron-hjältinna i förarsätet.

Borde ha funnits med i racet: Marielle Heller för The Diary of a Teenage Girl. Hennes film om den sexuellt frustrerade Minnie väckte tusenfalt fler perspektiv, känslor och tankar än Boyhood till exempel, som kramades sönder och samman av etablissemanget. Varför utelämnades denna coming of age-pärla från årets Oscarsrace? 


Vem vinner för Bästa film?


Förhandstippad favorit: The Revenant

Min favorit: Mad Max: Fury Road.

Svåraste kategorin att utse en vinnare för det känns så orättvist att jämföra dessa komplett olika filmer med varandra. Går det ens att utse en vinnare? Att jag inte är ett fan av storfavoriten The Revenant är ingen hemlighet – läs gärna varför i min recension. Av de nominerade har jag inte sett två filmer: Bridge of spies och The Big short. Men om jag går på vilken film som jag fick störst wow-upplevelse av så vinner helt klart Mad Max – och det vore så fett om den vann för att den sticker ut så mycket. Mest kramp i hjärta och mage fick jag av Room. Av Spotlight fick jag härligt rättrådig och intellektuell stimulans. Brooklyn var näst efter Mad Max den mest estetiskt tilltalande filmen och jag är väldigt svag för avsked, ensamhet och längtan som sträcker sig över hav, så den prickade in många rätt i min bok. Bridge of spies verkar dötrist, men jag kan förstås ha fel. The Martian har ett fint budskap och borde egentligen tilltala mig mer, men jag tycker den stannar på ytan.

Nåväl Må bästa film vinna!🙂

Borde ha funnits med i racet: Ex Machina, Sicario, The Diary of a Teenage Girl.

Oscarsnominerade filmer från 2015 som jag har sett och recenserat (bokstavsordning):

Cartel Land
Cinderella
Creed
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
Mustang (ej recension)
The Revenant
Son of Saul
Spotlight
Straight Outta Compton

Spotlight (2015)

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 17.18.25.png

Det är sällan jag känner för att använda uttrycket ”habil”, men ”Spotlight” ger mig en anledning. Det är en journalistrulle som är habil ut i kulspetsarna, lika stadig som tjockdatorerna som stod och surrade på The Boston Globes grävavdelning: Spotlight åren 2001-2002. Det var då journalisterna Sasha Pfeiffer, Mike Rezendes, Matt Carroll, under ledning av Walter ”Robby” Robinson, Ben Bradlee Jr och Marty Baron, nystade upp pedofilhärvan inom den katolska kyrkans präster och avslöjade att deras brott mörkats av kardinaler och biskopar under flera decennier.

Filmen som regisserats av Tom McCarthy bjuder på en fläckfri och njutningsfull upplevelse, som enligt en artikel i The Boston Globe🙂 föregicks av ett lika noggrant förarbete som det som skildras i filmen. Av artikeln att döma har McCarthy och manusförfattaren Josh Singer knackat fram historien med hacka och mejsel på egen hand. Det fanns ingen bok att använda som förlaga som avslöjade hur Spotlight-gänget gick tillväga när de grävde fram storyn – däremot har de skrivit en bok om resultatet (”Betrayal: The crisis in the Catholic church”). Så McCarthy och Singer, och skådespelarna, har själva fått lov att ta på sig reporterrollen och intervjuat journalisterna bakom det stora avslöjandet.

Kanske är det en av anledningarna till att filmen känns så gjuten och genuin. Jag älskar den. Den är habil – men inte på ett tråkigt sätt. Tvärtom blir stringensen och den enahanda fokuset på journalisternas arbete en lättnad, och tonen är hög och klar. Det är så här man gör bra journalistfilm, för det är så här bra journalister gör när de gräver fram och presenterar en bra historia. Rakt upp och ner, inga konstigheter.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 19.07.36Bland skådespelarna imponerar, som vanligt får man numera säga, Mark Ruffalo i rollen som den envisa Mike Rezendes. Gud, den mannen har blivit en äkta karaktärsskådespelare. Han spelar inte, han ÄR sin rollfigur. Tyckte också mycket om Liv Schreibers diskreta intelligens och finstilta akwardness i rollen som den nya chefredaktören – utbölingen – Marty Baron. ”Spotlight” är utan tvekan en av det här årets bästa filmupplevelser. Ett hundra procent murvelmys!

För den som vill läsa The Boston Globes originalartiklar om katolska kyrkans mörkläggning finns de att läsa på tidningens hemsida. Här är också en video med Mike Rezendes och Walter Robinson som pratar om hur det var att tolkas på vita duken av Ruffalo respektive Michael Keaton. Kul va?

wp-bat-4

För fler åsikter om skjutjärnsjournalistik på vita duken, kolla in följande filmboggares recensioner av ”Spotlight”:

Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

academy-awards-filmstrip-logo

#Oscars2016 – spekulationer!

”Spotlight” är nominerad till sex Oscars i kategorierna: Bästa film, manliga biroll (Mark Ruffalo), kvinnlig biroll (Rachel McAdams), regi (Tom McCarthy), originalmanus (Tom McCarthy, Josh Singer) samt klippning (Tom McArdle). Jag tycker den har gjort sig förtjänt av alla nomineringar – med ett undantag. Jag tyckte inte illa om, men blev inte heller särskilt imponerad av Rachel McAdams rollinsats. Jag tror inte den tar hem för Bästa film – den har tung konkurrens och är kanske lite för ”lågmäld” för att vinna (fast med ”Argo” i färskt minne så varför inte?) … Störst chans tror jag att den har för bästa manus. Om Ruffalo får Oscarn är jag den första att hurra, men det lutar väl lite åt att Stallone tar hem den.

 

Son of Saul (2015)

Skärmavbild 2016-02-11 kl. 13.12.15Jag har redan recenserat ”Son of Saul” (Sauls son) för TT – publicerad i Metro – och behöver väl inte upprepa mig på här bloggen. Men jag vill ändå göra er bloggläsare uppmärksamma på filmen genom att skriva ett par ord här ändå.

”Son of Saul” (originaltitel: Saul fia) var en väldigt svår film att skriva om. Jag såg filmen redan i höstas, på Stockholms filmfestival, och lämnade då biosalongen med en känsla av … stum förundran. Illamåendet som bubblade i magen på början av filmen hade lagt sig, men mest av allt kände jag mig tom på känslor. Andra gången jag såg filmens inledning kommer illamåendet över mig igen och jag känner det starkare den här gången. Även sorgen griper tag i mig och jag inser att ”Son of Saul” kan vara en film man behöver se mer än en gång.

Första gången stängde jag nämligen av känslorna efter ett tag, precis som filmens huvudperson, Saul Auslander (poeten Géza Röhrig), tycks ha tryckt på den emotionella stoppknappen. Det är förrädiskt, för det innebär att filmen (eller snarare regissören) utmanar vår förmåga att engagera oss i någon som tycks ha slutat bry sig (eller slutat visa att han bryr sig). Vi är ju vana vid att lotsas genom hemskheter som dessa med stråkar (eller pianon) i bakgrunden, och en stadig hand att hålla i i form av ett manus vars bad guys och good guys säger de rätta sakerna för att skapa konflikt och så småningom upplösning. ”Son of Saul” saknar samtliga av dessa element. Det mest konstnärliga är fotot.

Och det är klart att det kan verka dumsnålt att beröva sina tittare en kavalkad av känslor när man gör en film om en epok – en ideologisk svart fläck i historieböckerna, ett brott mot mänskligheten, ett hån mot miljontals familjer, ett sår i Europas själ som kanske aldrig kommer att läka – som borde röra upp de starkaste av känslor. Men det kan också tolkas som ett genidrag.

Det kan tolkas som att László Nemes vill ge en mer ”sann” skildring av ett koncentrationsläger i krigets slutsked. Och sanningen är väl att verkligheten är en smula gråare, mer förvirrande och ogreppbar än vad som skildras på vita duken. Genidraget är alltså att tvinga oss sitta och uppleva samma desorienterade helvetesvardag som Saul, inte särskilt kul, men sympatiskt.

Det kan också finnas en poäng med att följa den grupp fångar – Sonderkommando – som tillhörde överlevarna och var de som tvingades leva med sina medfångars blod på sina händer resten av livet. Hur hade dom det och hur klarade de av att överleva? Se ”Son of Saul” och du behöver inte längre gissa.

Att filmen inte tilltalar det glupska känslomonstret inom oss alla, vilket Hollywood matar konstant, är väl mindre relevant i sammanhanget. Kan jag tycka.

Så här tycker mina kära bloggkamrater:

Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord (lägger upp sitt inlägg på måndag 15/2)

wp-bat-4

academy-awards-filmstrip-logo

Oscars2016 – spekulationer!

”Son of Saul” är ju nominerad till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Den tävlar mot ”Mustang”, ”A war”, ”Theeb” och ”Embrace of the serpent” – av vilka jag bara sett ”Mustang”. Jag har därför ingen åsikt om hur den står sig mot de andra filmerna, men med tanke på dess popularitet på Cannes och filmens ”impact” tror jag att den har en god chans att kamma hem statyetten. Och även om ”Mustang” är en film som tilltalar mig mer personligen tycker jag att ”Son of Saul” är av tyngre kaliber och vinner åtminstone min röst.