Monthly Archives: november 2010

Filmfestival dag 8

 
Winter´s Bone var som en kall handske, lite stel men bättre än ingen handske alls? Lite töntigt, kargt ”hillbilly-bad-ass-skådespeleri” emellanåt men på det stora hela en bra story och ovanlig film. Ibland räcker det.
 
Däremot hatar jag att se hypade filmer (och det har Winter´s Bone verkligen blivit under festivalen). Snälla låt filmerna tala för sig själva. Shut up och tryck på play. 
 
Bibliotheque Pascal av ungraren Szabolcs Hajdu är nog den bästa filmen hittills. Sjukt snygg film om ungersk-rumänska Mona som drabbas av hemska män, men genom en lins av färg, form och bra musik.
Rekommenderas till alla som gör film, den lämnade mycket fantasi åt tittaren man känner sig engagerad och intelligent, samtidigt som man sitter tillbakalutad i filmfestivalens minsta salong (Saga 4!) och njuter. Det är därför jag älskar filmfestival.
 
Idag upptäckte jag dock att det fanns en ännu mindre salong: Grand 4 visade mexikanska filmen Preludio. 72 minuter lång och filmad i en enda tagning. Bättre än förväntat. Regissören Edardo Lucatero var på plats och berättade att förberedelserna tagit ett år – med skådespelarna och för att få manuset på plats. Sen filmade de allt på två dagar, andra tagningen satte de det. I 72 minuter vistas skådespelarna på en balkong i Mexico City strax innan en fest ska börja. Man känner igen sig pinsamt mycket i dialogen. =D
 

Winter´s Bone
 

Bibliotheque Pascal
 

Preludio
 
 

Jag hittade Granik

(OBS! Light spoiler-varning för filmen ”Winter´s Bone”)
Var på det smockfulla seminariet som återges i rubriken, igår. Debra Granik briljerade med amerikansk-intellektuell patos om distributionspolitiken och realiteten för hennes film ”Winter´s Bone”. Ingen Hollywood-dänga direkt, utan en blek realism om söderns fattiga hillbillys (har dock inte sett den än, men så har jag uppfattat den). Granik sa att hon själv förfördes av historien, som ursprungligen är en bok, mycket på grund av den kvinnliga huvudrollen, som utan glamour och makeup ”fully embodied herself” och styr handlingen.

Varför det saknas kvinnliga ”mäktiga” huvudroller (som inte är en Sex & The City-typ, dvs. i hög grad beroende av sitt utseende) var en fråga som diskuterades. Kan det vara så att vi, kvinnor som män, inte vill vara utan den glamorösa kvinnan helt enkelt. Vi vill ha glamoren! Vi älskar henne! Hon pryder varenda magasin, varenda reklampelare, är affischansikte för varje romantisk komedi (medan mannen ofta är ful, lönnfet eller gammal – eller har alla dessa schöna attribut) och hon är bara så god damn hot och skön att vila ögonen på. Skönhetslängtan och gudinnedyrkan ska man inte förringa som underliggande psykisk orsak. Men det innebär också att det är vad som hamnar på repertoaren. Det som syns säljer, det som säljer syns. Därför slår inte Hollywoodproducenterna på stora trumman när filmer som ”Winter´s Bone” presenteras. Inte bara p.g.a. filmens lack of beauty, utan för att den presenterar en ”ful” bild av ett fattigt USA och en del kontroverser som ingen vill ta ansvar för (metamfetamin-användandet), i en tid då alla måste uppmuntras till konsumtion och investeringar som plåster på den ekonomiska krisens (hypotetiska) devalvering av dollarn.

Man kan också försiktigt undra, hade storyn varit mer intressant (och lättare att sälja) om huvudrollen varit en mans? Det är förstås en hypotetisk fråga, och värre så, en obekväm hypotetisk fråga. Ingen vill svara på sådana. Och värt att nämna, moderatorn Vanja Hermeles notering: den unga kvinnan i Winter´s Bone inte bara styr handlingen, utan blir i sin roll representant för människans villkor, inte bara kvinnans, vilket är högst ovanligt. En kvinna i huvudrollen (ensam utan manlig huvudroll) är sällan något annat än en ovanlig blomma, en avstickare, en Boys don´t cry-kvinna, en Jean de Arc, en Lara Croft, en Amelie från Montmartre. Inkapslad i högst personliga intriger och historier som inte kan berättas utan villkoret att hon är en kvinna. Har svårt att avgöra om Kill Bill-Kiddo är en avstickare eller som vilken underdog-hero som helst som söker hämnd. Men nej, hon blir (nästan) dödad för att hon sticker med mannens barn i magen och blir nästintill rituellt avrättad iförd bröllopsklänning framför mannens förtrogna. Skulle inte kalla det att bli behandlad som vilken avhoppad torped som helst.

Så varför finns det inte fler (icke-gravida) Juno’s i manusförfattarnas arma hjärnor? För att de flesta manusförfattare är män, för att de flesta regissörer är män, för att majoriteten av de som jobbar kreativt och icke-kreativt med film är män, för att de flesta som ÄGER pengar som distribueras till film, är män. Intet ont om mannens kapacitet, han är underbar och älskad av alla, och vad jag vet älskar de ”full embodied women” (självständiga, driftiga kvinnor) men för att dessa ska skildras krävs tydligen något utöver en hemläxa i genus. Det behövs driftiga kvinnor på alla positioner. Men man måste ändå börja med att fråga sig, vad kan jag göra? Som Lucy Walker sa (i ett annan sammanhang dock): ”99 is not 100”. Alla handlingar gör skillnad. Varenda gång du låter dig styras av utbudet, styr du efterfrågan.
Jag och Debra Granik!

Har också sett: Gus van Sant ta emot Visionary Award, I´m Still Here med Joaquin Phoenix, och Waste land av Lucy Walker. Den senare måste ses.

Recensionspolitik

Dö, ni som orkar kommentera så här trött:
 
 
Jag skulle vilja se den recension som alla i hela världen instämmer med.
Och jag skulle vilja knipsa en tå av varje människa som anser att varenda filmgenre ska recenseras av specialistrecensenter. Vill en allätande filmälskare verkligen veta vad en insnöad action-recensent tycker om The Expandables, eller vad en romcom-recensent tycker om tja, typ varannan film som kommer upp på svensk repertoar? Nä. Man vill att flera olika personer på olika forum som kan film (ja, film är en konstart som kan bedömas efter fler moment än om den är bra som bakisfilm för att Expressen kryssat en geting), oavsett genre, ska dela med sig av sin åsikt.
 
Jämför med politiken. Jag skulle inte lita på att en journalist som är centerpartist och bevakar centerns kongress, förhåller sig ”objektivt”. Inte heller en journalist som är medlem i vänsterpartiet. Däremot någon som är partipolitiskt obunden.
 
Recensionsyrket är en balansgång mellan ärlig kritik och förmågan att formulera sig underhållande. Det är inte, som en del tycks tro, en bokstavsföljd utan intentioner, där recensenten ”inte får tycka”. Det är en blandning mellan vägledning för läsaren och personlig smak, men också den kunskap som man får utgå från att recensenten besitter, till skillnad från amatören. (Amatörer som recenserar i skoltidningar och dylikt är ofta förtjänta av kritiken dock, och Metro 🙂 ) Å glöm ej, ingen hindrar dig från att recensera film själv, är du tillräckligt duktig får du jobb. Så jävla avancerad är inte branschen.
 
Och, recensenten har knappast någon skyldighet att tänka på alla Bruce Willis-fans när denne ser Die Hard eller tveka att såga Sean Penn bara för att han vanligtvis bjuder på ”allmänt erkänt bra skådespeleri”. Då är hela recensionen ute och cyklar på diplomatisk is och tråkigt vatten och det njuter ingen frukten av, inte ens Bruce Willis.
 
Se recensenten som en vän, någon som gillar film precis som du, men ni har inte alltid samma smak. Dock kan jag tycka, att det finns ”snällare” varianter av filmrecensioner som passar lipsillarna i DN:s kommentatorfält bättre, som faktiskt ger en bredare bild av filmens innehåll. Som här i Onyanserat:
 
 
Hälsningar
/en person vars recension blev sågad en gång och som hatar alla som tar en sågande recension av något de gillar personligt och sedan ger generande, dumma och irrelevanta åsikter i kommentatorsfältet, bara för att de är fyllda med barnslig prestige. Detta kan tyckas ironiskt med tanke på ovanstående inlägg, men det är det inte. Sscchh.

Filmfestival without women

Stockholms filmfestival är min räddning i höstmörkret. Noterat att programmet i år inte är lika stjärnspäckat som föregående år, men det är egentligen inget negativt. Jag saknar några riktigt intressanta American Independents, som brukar vara min svaghet. Däremot en hel hög dokumentärer som verkar lysa extra, som Waste Land, Bhutto, Countdown to Zero, Beijing Taxi m.m. Å kanske ingen överraskning, men det är fanimej inte många kvinnor som regisserar eller producerar eller har huvudrollen i Stockholms filmfestivals utbud. Därför har jag bestämt mig för att se dem som finns och attraherar min feministiska smaklök. På min repertoar finns face to face med regissören Lucy Walker och hennes film Waste Land, Sommaren med Monika (eftersom Harriet får Lifetime achievement-priset), Bhutto – med koncentration på Benazir Bhutto som var Pakistans premiärminister och som mördades 2007. Bibliotheque Pascal tycks vara en underfundigt bisarr film om rumänskan Mona, och lite på avstånd funderar jag på om jag inte borde se Trädet, med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. I övrigt blir det nog mexikanska Preludio, som filmats i en enda tagning samt garanterat Vinnarfilmen, vilken återstår att se vilken det blir.

 

Öppnar festivalen gör jag på fredag i sällskap med Haris, och Monsters: