Tully (2018)

Mitt barn är ju typ döpt efter Jason Reitmans film ”Juno”, så jag tänkte att om ”Tully” är lika bra har vi ett bra namn till ett eventuellt kommande syskon… Skämt åsido. För vem vill skaffa fler barn efter att ha sett denna film?

”Tully” handlar om en nybliven trebarnsmamma. En trött mamma. Eller nej, en u-t-m-a-t-t-a-d mamma med stort U. En mamma som konstant bär spår efter huvudkudden i nackfrisyren, en tung ”post-förlossnings”-kropp och alldeles för litet tid över för sina egna behov. En helt vanlig mamma alltså. Ändå känns Marlo (Charlize Theron) som ett unikum på filmduken. Kanske är hon till och med en pionjär, för jag kan inte minnas att jag har sett följande på film tidigare:

1. Bakdelen på en mamma som bär sjukhusbinda i en gigantisk och elastisk förlossningstrosa (otroligt bekväm kan jag avslöja).
2. Att amning och mjölkstockning skildras så som det faktiskt är. Ibland jättemysigt, ibland smärtsamt, ibland urbota trist. Varken mer eller mindre.
3. En trovärdig barnafödarkropp.
4. Den desperata känslan av vanmakt när bebisen gråter och man vill självantända av utmattning och leda och hormoner i berg-och-dalbana. ”Bara ta nappen”, kvider Marlo i en scen som nog alla föräldrar kan känna igen sig i.
5. Psykisk ohälsa på grund av Familjen AB. Lägg därtill känslomässig och kroppslig utmattning, en klassresa som aldrig blev av, och en make som anser att barnen lämnats ensamma hemma om mamman lämnar huset och han är kvar.

”Tully” är i mångt och mycket verklighetsporr för föräldrar. En film man kan ha lite mys-ångest till. Lägg därtill att Charlize Theron gör sin kanske bästa roll hittills som Marlo. De där stirrblickarna i fjärran skämtar man inte bort. Jag gillar ”Tully” ur det perspektivet, att det upplåtits utrymme i filmens värld åt livsdrabbningen som det innebär att bli förälder. Sedan kanske inte alla blir riktigt så här deprimerade, men det räcker med en släng av det här och där för att man ska kunna känna igen sig.

Så långt är allt väl.

Problemet med filmen är att den känns väldigt konstruerad. Nattbarnflickan Tully (Mackenzie Davies), som lånat ut sitt namn till filmens titeln och dyker upp som Marlos räddande ängel, är orimligt peppad på att sitta uppe om natten och vakta en bebis och glo på Marlo när hon ammar. Hon bakar dessutom muffins med avancerat strössel och städar utan att någon har bett henne. En kontrast till den livströtta Marlo med andra ord, och rimligen framstår hon mer som en fantasifigur än en barnkär 26-åring. Att jag satt och störde mig på henne genom hela filmen fick sin förklaring till slut, men jag tyckte nog att man hade kunnat göra en bra film utan denna twist. Exakt hur bokstavligt man ska tolka vissa händelser i filmen är kanske inte poängen, men ändå. Jag har litet svårt för detta omständliga sätt att beskriva en mamma som ”tappat det”.

Andra invändningar är att filmen emellanåt nästan ursäktar sig för att den försöker sig på ett tungt ämne, och är tvungen att kasta in ”roliga” klichéer för att inte skrämma slag på publiken. Som detta mantra att ”en bra mamma” skulle vara en person som bakar perfekta cupcakes och skaffar platt mage inom en månad efter förlossningen. (Att Marlos magvalkar noteras av familjens 8-åriga dotter kändes väldigt ”skrivet”). Kanske är det den amerikanska kontexten som spökar.

Det som förlåter Reitman/Codys experimenterande är de fina scenerna mellan Marlo och hennes barn. Särskilt Jonah som tycks lida av ångest och har ett extremt behov av rutin. Den där borstfria kramen mot slutet kramade en tår ur min tårkanal i alla fall.

Detta var månadens filmspanarfilm! Klicka er vidare för att se vad mina kära bloggkamrater tyckte om denna föräldraskräckis:

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

Fredrik on film