Filmåret 2009

Då var det dags att kora 2009 års bästa filmer. Det var ett starkt filmår, laddat med mer än en dystopisk framtidsvision, en hel del science fiction, animerat – och många bra och halvbra svenska filmer som vågade sig utanför boxen. Kul! För mig var ganska lätt att sätta topp 5, därefter är det anarki med en vild mix av feelgood och feelbad som spretar åt alla håll. Därför känns 2009 lite svårt att greppa, men nu när jag tittar på min lista ser jag att det är många starka kvinnoroller (avskyr termen, men vad ska man annars säga!?) och samhällskritiska filmer som dragit till sig min uppmärksamhet. 

 

Min lista börjar med plats 10, listans svagaste film och avslutas med nummer 1, där årets allra bästa film koras, hyllas och höjs till skyarna. Därefter kommer ett gäng bubblare som förtjänar att omnämnas men som inte tog sig in på topp-10-listan av olika skäl. Dessutom tips till mig själv, en hög med filmer från 2009 som jag ännu inte sett och de får en Vill se-lista längst ner. 

 

Ok då kör vi!

 

 

… BÄSTA FILMERNA ÅR 2009 …

 

 

 

 

 

 

10 Män som hatar kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

I rollerna: Noomi Rapace, Mikael Nyqvist, Sven-Bertil Taube, Peter Andersson. 
IMDB: 7,8

Svenska krimfilmer är vanligtvis inte min kopp te. Stieg Larssons bok som är förlaga till filmen i fråga har jag inget till övers för heller. Och även en bit in i filmen höll jag ”Män som hatar kvinnor” på en armlängds avstånd, då det inte går att förbise att manuset innehåller en del fåniga repliker och kantiga karaktärer. Men någonstans på vägen smälte jag för den kompromisslösa hackern Lisbet Salander, samhällskritiken och den hårdkokta historien. Det tog en stund för mig att acceptera – men jag gillar det här! Jag tycker också att filmen förtjänar en plats på listan ur ett populärkulturellt och feministisk perspektiv, med Noomi Rapace i rollen Lisbet Salander. Hon har fått kultstatus utanför vårt lands gränser, satte Sverige på filmvärldskartan, väckte David Finchers intresse som ledde till en remake med självaste Bond i huvudrollen, och banade väg för svenskvurmen som just nu pågår i Hollywood. 

 

9 Avatar

Regi: James Cameron

I rollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi. 

IMDB: 7,9

Avatar är en visuell orgie i naturromantik kryddad med en kärlekshistoria, tillväxtkritik och ett krig mellan onda och goda. Om du påstår att du satt oberörd i biosalongen under James Camerons mastodontrulle har jag väldigt svårt att tro dig. Själv lämnade jag bion med tunga steg och blicken i fjärran, bedrövad över att behöva återvända till vår egen planet som plötsligt förlorat all färg. Att storyn berättats förut, och enligt somliga är rena rama parodin på Pocahontas och pysslar med exotism, må så vara. Avatar är ändå en av mina starkaste filmupplevelser från 2009. Så det så. 

 

8 Dogtooth

Regi: Giorgios Lanthimos

I rollerna: Aggeliki Papoulia, Hristos Passalis, Christos Stergioglou, Michele Valley.

IMDB: 7,2

Från Avatar till grekisk, absurd realism. Det är svårt att beskriva vad det är med Dogtooth som är så bra. Förmågan att förmedla både avsky och förståelse för familjens situation? Att jag sällan sett något liknande? Dogtooth är en tyst film där mycket pågår under ytan i familjen, vars vuxna barn hålls inlåsta i familjens hem och trädgård. Världen utanför vet de ingenting om. Men så ser den äldsta dottern Rocky IV, och någonstans inom henne sås ett upproriskt frö… Filmen är både ruggig och rolig, det senare inte minst för att de inlåsta ”barnen” får lära sig helt andra innebörder av vardagliga ord. Som att ”hav” betyder fåtölj. Allt för att göra dem oberoende av den verkliga världen. Smart film som stimulerar hjärna mer än hjärta.

 

7 An Education

Regi: Lone Scherfig 

I rollerna: Carey Mulligan, Peter Sarsgaard, Alfred Molina, Dominique Cooper, Rosamund Pike. 

IMDB: 7,3

Den här listplaceringen är motiverad av främst två orsaker: Carey Mulligan och Peter Sarsgaard. Jag har en rejäl ”sweet spot” för Peter Sarsgaard, för han är alltid bra. Bra på att spela creepy, pålitlig, charmig i ett. Och här lyckas han charma pennkjolen av Carey Mulligan som får sitt stora genombrott i rollen som Jenny Mellor, en ung kvinna på väg in i 1960-talets vuxenvärld. Jag tycker Lone Scherfig lyckas skapa mer av den intrig som på ytan känns rätt ”gjord”, dvs ung kvinna faller för äldre, kultiverad man. Med känslighet, och ett intressant retrospektiv över det då fortfarande strikta och moralistiska London (åtminstone om man var medelklass) levererar Scherfig en riktig kvalitetsfilm. 

 

6 Whip It

Regi: Drew Barrymore

I rollerna: Ellen Page, Kristen Wiig, Drew Barrymore, Juliette Lewis, Marcia Gay Harden, Zoe Bell. 

IMDB: 6,9

Drew Barrymore debuterade som regissör med übermysiga och roliga Whip It, som handlar om hur Bliss (Ellen Page) upptäcker sporten roller derby och börjar träna med de hårdhudade brudarna i The Hurl Scouts i Austin, Texas. Detta gör hon i hemlighet, då hennes mamma Brooke (Marcia Gay Harden) hellre ser att Bliss fortsätter att delta i skönhetstävlingarna som hon för länge sedan lessnat på. Jag gillar Whip It. Det är feelgood och färgstark underhållning med ett bra och smart manus av Shauna Cross, vars bok Derby Girl är förlaga till filmen. Stort plus för belysningen av sporten roller derby, som gett världen många roliga och feministiska förebilder, som här gestaltas av härliga Zoe Bell, Juliette Lewis och Kristen Wiig. What’s not to like? 

 

5 The Road

Regi: John Hillcoat

I rollerna: Viggo Mortensen, Charlize Theron, Kodi Smit-McPhee

IMDB: 7,3

Jag mådde fruktansvärt dåligt efter att ha sett ”The Road”. Fysiskt. Psykiskt. Filmen hängde kvar en lång tid efteråt, och vissa scener kommer jag nog aldrig glömma. Jag vill inte spoila något, men ni som har sett den vet säkert vad jag menar. The Road utspelas i en post-apokalyptisk värld där civilisationen rasat samman. En man reser ensam på vägarna med sin son, på jakt efter mat, skydd och en ljusare framtid. Men filmen är mörk, väldigt mörk. Med Viggo Mortensen i huvudrollen är saken biff. 

 

4 Mary & Max

Regi: Adam Elliot

I rollerna: Philip Seymour Hoffman, Toni Collette, Barry Humphries

IMDB: 8,2

Kärlek vid första ögonkastet!! Mary and Max är en ”claymated” film, dvs animerad med lerfigurer, som handlar om 8-åriga Mary från Australien som brevväxlar med 43-årige Max i New York. Deras liv ser helt olika ut, men de har en sak gemensamt: ingen av dem har några vänner.  Utöver den detaljrika animeringen i svartvitt och sepia, samt det humoristiska anslaget är det manuset i Edgar Allan Poe-anda som gör filmen listvärdig. ”Mary Dinkle’s eyes were the color of muddy puddles. Her birthmark, the color of poo”. Men det är inte bara en gullig historia, utan i botten finns svärtan och allvaret hos en åttaårig flicka som inte förstår att hennes mamma är alkoholist och pappa deprimerad. Som tror att bebisar blir till i botten på ett ölglas. 

 

3 Fish Tank

Regi: Andrea Arnold

I rollerna: Katie Jarvis, Michael Fassbender, Kierston Wareing.

IMDB: 7,3

Mia: ”Keeley, it’s me. What’s going on? I’ve left like three messages. I said sorry, didn’t I? You know what I’m like. I was pissed off. Ring me back, you bitch.”

Fish Tank är en stark historia, om Mia (Katie Jarvis): en obstinat, brittisk tonåring som växer upp i ett gränslöst hem, med en mamma som knappt bryr sig (med resultatet att lillasystern svär värre än en sjöman). Men Mia har en passion, hon gillar att dansa. En ambition hon inte har mycket för, tills mammans nya pojkvän, Connor (Michael Fassbender) kliver in i deras liv. Det är bara att kapitulera. Andrea Arnold förmedlar KÄRLEKSFULLT historien om Mia, som är kaxig, rolig, självständig och skör på samma gång. Debutanten Katie Jarvis ”upptäcktes” på en perrong när hon bråkade med sin pojkvän. Hon hade aldrig agerat förut, men Arnold chansade och gav Jarvis rollen ändå. Arnold lät inte heller skådisarna läsa manus i förväg för att de skulle ”vara i nuet” med sina karaktärer. … Och så lite Michael Fassbender på det! Amen. SE FILMEN! Arnold är f.ö. en av mina favoritregissörer baserat enbart på de två filmer jag har sett av henne; Fish Tank och Wuthering Heights, som båda är fenomenala. Arnold har ett tryck i sina berättelser som inte går att komma undan. 

 

2 Antichrist

Regi: Lars von Trier

I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe. 

IMDB: 6,6 (lägg till en sexa och det hade varit spooky)

En film som jag bara sett en enda gång och förmodligen aldrig vill se igen. När jag kollar på trailern känner jag bara obehag. Men jag minns att jag gick upplyft – UPPLYFT – från biografen och flera månader efteråt gick och nynnade på ‘Lascia ch’io pianga’ (jag kan inte heller uttala det). Antichrist kändes som en fet antidot mot snabba kickar, ”vanliga” skräckfilmer och tunna manus. Lars von Trier satte tamejfan ner foten här, och med hjälp av extrem slow motion tvingade han mig att vara i stunden, att delta i detta psykotiska, mytologiska drama som utspelas i skogen mellan två äkta makar som gestaltas av supertalangerna Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe. Och tolkningarna som ryms i denna film gör saken ännu bättre. Helt klart von Triers bästa av hans ”Trilogy of Depression”; Antichrist (2009), Melancholia (2011) och Nymphomaniac (2013). 

 

1 Inglorious Basterds

Regi: Quentin Tarantino

I rollerna: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brül. 

IMDB: 8,3

Hämnden är aldrig så ljuv som i händerna på Tarantino. Att välja andra världskriget som fond för sin våldsmani är ett häftigt, men också vågat, val av Tarantino. För trots tidpunkt (andra världskriget), plats (Europa) och politisk känslighet (Förintelsen av judar) saknas inte humor, men å andra sidan: när det verkligen gäller är det inte roligt alls, bara enerverande, orättvist, brutalt – precis som i verkligheten. Men till skillnad från offren i verkligheten får de i Tarantinos värld chansen att hämnas. Frågan är bara: kommer Hans Landa låta dem?

 

Men visst är vi långt från verkligheten. Inglorious Basterds gottar sig i hämndens alla färger, leker med en parallell utgång av andra världskriget och rustar sig med en jovialisk Brad Pitt (som jag inte tycker är så bra här) i spetsen för The Basterds. Istället är det Christoph Waltz, Mélanie Laurent och Daniel Brühl som glänser i rollerna som Hans Landa, Shoshanna och Fredrick Zoller, den senare alltjämt charmig och absolut vidrig på en och samma gång. Klar listetta, som jag kan se om när som helst, och njuta av varje filmruta, samt den melankoliska och bombastiska filmmusiken.  

 

BUBBLARE… Fantastic Mr. Fox, Watchmen, The Cove, District 9, Metropia, Coraline, Precious. 

 

VILL SE…  Where the wild things are, Sin Nombre, Brustna omfamningar (alltså svenska titlar på Almodovar-filmer), Amelia, Påven Johanna, Apan, Man tänker sitt, Flickan, Ebbe The Movie (svensktoppen eller vad?). 

 

Så vad tycker mina fellow bloggkamrater om året 2009? Spana in deras listor genast: 

Filmitch

Flmr

Fripps Filmrevyer

Fiffis Filmtajm