Jag har trots frånvaron från denna blogg på senaste tiden, inte alls lagt filmtittandet på hyllan. Tvärtom. Jag har frossat i sånt som legat på vänt, men som jag tvekat inför att se av olika anledningar. Antingen på grund av att jag haft för höga förväntningar, som sedan krossats av dåliga recensioner, eller för låga förväntningar på grund av till synes klyschiga/ointressanta plots, osv. Med för höga förväntningar riskerar man att döda vissa upplevelser. Därför tycker jag om att låta filmer bero tills stormen lagt sig, men nu har jag alltså sett dessa:
* Känn ingen sorg (Vann Guldbagge för Bästa ljud och klipp, framröstad på Moviezine som Bästa film 2013).
* Monica Z (Vann Guldbagge för bla.a Bästa regi och kvinnliga huvudroll).
* The Hurt Locker (Vann Oscar för bl.a. Bästa regi, vilket var första gången en kvinnlig regissör fick det priset).
* The Blind Side (Sandra Bullock vann Oscar för bästa skådespelerska).
Känn ingen sorg fick vänta länge av två anledningar. Jag är ett gammalt Håkan-fan, och jag har undvikit att se filmen eftersom jag varit rädd för att bli besviken. Men också för att filmen marknadsfördes med en så himla ful affisch. Jag vet att det låter dödumt, men alltså…
den är skitful och får mig att tänka på ”Sune i fjällen” eller nåt annat stojsigt, glättigt, dumt. Men filmen är ju inte alls sådär. Den sticker verkligen ut. Jag har därför lite svårt för den här sortens recension:
Men förstår vad Wanda Bendjelloul menar med att ”… filmens överdrivna femme fatale Eva som får Jessica Rabbit att framstå som en grå mus” i sin
recension i Nöjesguiden, 27 juni 2013. Det tyckte jag var filmens största problem; portättet av Eva, den känslomässigt skadade överklasstjejen som tycktes så överlägsen alla andra att hon omöjligt kunde bli annat än en drömtjej. Hon existerar inte. Kommer inte ens i närheten av en riktig människa, och det är extremt störigt – och onödigt. Håkan Hellströms ”Eva” hade kunnat vara mystisk utan att vara ”skadad”, vacker utan att vara så otrooooligt porslinsfeminin i ALLA scener, till och med när hon sitter ensam i sin säng. Det enda som vägde upp var att hon var en dominant sångerska i ett band och inte enbart ett kuttersmycke. Men i övrigt var filmen bra. Udda. Bra skådisar. Som musikalälskare var det fantatstiskt att få simma i denna uppsjö av Håkan-melodier och stämningar, hänga i Göteborg, Köpenhamn och också roligt att få se manlig vänskap skildras så ömt. Mer experimentiell film i Sverige, ja tack.
(Edda Magnason och Sverrir Gudnason).
Monica Z då. Hej åhå, vad Edda Magnason förtjänade sin Guldbagge. Så in i helvete bra skådespelerska med grym röst och feeling för Monica. Det var härligt att hänga i ett glamoröst och intellektuellt 60-tals Sverige för en gångs skull, det är man inte bortskämd med. Otroligt bra musikfilm, rise-of-historia, och fin balans mellan ikonisering och mänskligt öde. Sen var det nästan omöjligt att inte dra parallellen mellan Monica Zetterlund och Marilyn Monroe, särskilt i scenen där hon ligger i en solstol, stupfull i solglasögon och röker, utanför sitt vackra hus, som är tomt på människor förutom hennes dotter. Ett par promenerar förbi och tittar nyfiket in, med förfäran eller fascination, det är svårt att avgöra. Precis som Marilyn utstrålade Monica en potential, ett löfte om evigt liv, som gör att man inte kan sluta stirra. Ikonen tar form, människan dör. Monica lyckades dock vända utförsbacken medan Marilyn inte kunde det.
The Hurt Locker då? Krigsfilm gjord av en kvinna. Går det? Ha ha, skoja bara. OM det går. The Hurt Locker är en fantastisk film. Macho? JA, men här skildras inte machismon i något förmildrande ljus. Att föra krig har ett pris, och det är i slutändan marksoldaterna samt lokalbefolkningen som betalar med sina liv. Att leva under krigets omständigheter, att ständigt sväva mellan liv och död, att förväntas slåss för sitt liv, att vara beroende av andra soldater, TVINGAR fram rätt jobbiga känslor skulle jag tro. När politik är ett avlägset minne, medmänsklighet en risk och att disarmera en bomb ingår i ens vardag finns väldigt litet utrymme kvar för hjärnan att ägna sig åt intellektuella tankegångar. Att rulla runt i en barack och slå på sina soldatpolare och lyssna på hårdrock är kanske det enda sättet att avreagera sig på. Att skildra amerikanska soldater på utlandsuppdrag har gjorts triljoner gånger, så vad är nytt med The Hurt Locker? Well, först en liten spoilervarning för känsliga läsare… (Stick iväg). Den här filmen lyckas, med en enda scen, vända på hela perspektivet och ställa frågan; vad är det för liv vi lever här hemma egentligen? Avskärmade från världens plågor, ovetande om liv och död, opåverkade (nåja) av ett krig som våra politiker mer eller mindre deltar i, vad fan sysslar vi med? Varför är vi inte alla i Irak eller Afghanistan och desarmerar bomber? Det är kanske inte just specifikt att desarmera bomber vi alla borde syssla med, men jag kände i alla fall att The Hurt Locker sa någonting om privilegier. Vem har vi fått dem av och har vi förtjänat dem? Samtidigt är det så klart så att ingen vill ha krig, men har man en gång varit nära det är det svårt att stänga ögonen. Lite som genusglasögon.
(Verklighetens familjen Tuohy).
Sist, och faktiskt minst. The Blind Side. En feel-good-film där en vit, republikansk kvinna med familj räddar en ung, svart man från gatan och serverar honom en american football-karriär. Baserad på verkligheten. Sandra Bullock vann en Oscar, men kom igen… Den var okej den här filmen, men en Oscar? Det ÄR svårt med vita-räddar-svarta-tematiken, med en så påtagligt ”heroisk” Bullock och underlägsen Quinton Aaron (som spelar Michael Oher). Titeln ”The blind side” antyder på motsatsen, vilket ju är vackert, men det är ju knappast med blindhet för hudfärg som Leigh Anne Tuohy plockar upp Oher, utan faktiskt på grund av den. Nåväl, jag pallar inte gräva ner mig i detta utan lämnar det vid det. Feel-good men fadd eftersmak.
The Nerd Bird 