Frank (2014)

How to describe Frank?

Den meningen har fastnat i mitt huvud. Och ja, hur ska man beskriva Frank? Det är en feelgood-film av Lenny Abrahamson som någonstans på vägen växlar spår och blir något av en feel bad-film. Som handlar om Jon (Domnhall Gleeson) som så gärna vill bli rockstjärna, eller åtminstone skriva en hygglig låttext. Det går så där va? Han försöker komponera texter om det han ser omkring sig, men det blir aldrig bättre än rader i stil med ”där är en tjej med en röd väska, och där är en brunett, undrar om de känner varandra?”

Nej, Jon behöver inspiration. Ett band.

Av en slump får han chansen att ersätta en keyboardist i det experimentella bandet Soronprfbsvars, vars sångare Frank har huvudet täckt av ett stort låtsashuvud. Han tar aldrig någonsin av sig det, inte ens när han sover. Jon blir imponerad av Franks originalitet och med vilken självklarhet han hänger sig åt musiken. Frank är navet i bandet, deras självklara ledargestalt, en ödmjuk sådan, men som kräver perfektion av medlemmarna och sig själv. Men Jon kan inte släppa taget om vem det är som döljer sig bakom Franks ”mask” och vill att resten av världen ska förstå Franks storhet, vilket leder till att han hamnar i konflikt med den som står Frank närmast, bandmedlemmen Clara (Maggie Gyllenhaal).

Frank känns som en sådan där klassisk, brittisk, nördig musikfilm som det luktar kultförklaring om redan när man ser filmaffischen. Den är corky, rolig, konstig och charmig – och bitvis allvarlig. Vilket är bra, komedin funkar som lockbete och är kanske tvunget för att det inte ska bli allt för pretentiöst, men utan allvaret hade det varit lite för tunt för min smak. Och jag tycker faktiskt att det inte finns så mycket att anmärka på. Frank är en ironisk kommentar till musikindustrin, och ifrågasätter kanske delvis villkoren för att bli känd, och erkänd som artist, i dag. Vad är musiken värd om ingen lyssnar? Och tvärtom – vad är kändisskapet värt om man inte lyssnar på sig själv? Vad är äkta, vem är äkta och vad spelar det för roll? Tydligen så ligger en memoar till grund för filmen, skriven av Jon Ronson, som var keyboardist i ett band med Frank Sidebottom, en karismatisk sångare som liksom sin namne i filmen, gömde sig bakom ett huvud av papir maché. 

Maggie Gyllenhaal i rollen som den svårmodiga, stränga, rasande, överlägsna och icke-inställsamma Clara var magnifik. Sannolikt en rolig roll att spela. Huvud(*fniss*)personen bakom Franks mask är ingen spoiler tror jag – men det är alltså den alltid briljante Michael Fassbender. Men trots att jag visste det hade jag extremt svårt att föreställa mig honom där bakom. Det kändes verkligen inte som han. Om det är ett gott betyg eller inte vet jag inte, det kändes bara inte som en klassisk Fassbender-roll. Vilket på ett sätt blir en metainsikt för mig själv, hur vet jag att det verkligen var Fassbender bakom masken och spelar det någon roll?

Betyg:

 

Jag såg filmen med Fiffi, hennes inlägg hittar ni här. 

 

Palo Alto (2013)

Palo Alto är ett tonårsdrama som är skrivet och regisserat av Gia Coppola (Sofia Coppolas syskonbarn och barnbarn till Francis Ford Coppola) baserat på James Francos samling kortnoveller Palo Alto Stories. När filmen marknadsförs skulle man kunna tro att James Franco och Emma Roberts (japp, Julia Roberts brorsdotter) spelar huvudrollerna, men så är det inte. Det är istället karaktären Teddy (Jack Kilmer, japp, son till Val Kilmer) och April (Emma Roberts) som står i centrum. Liksom Teddys minst sagt obalanserade kompis Fred (Nat Wolff) och delvis den vilsna Emily (Zoe Levin). De är ett gäng vilsna själar som går på high school i Kalifornien, röker braj på fest, i skolan och i bilen, känner sig obekväma, hånglar, begår småbrott, söker sina identiteter. Ja, ni fattar. Sånt som amerikanska indiefilmer brukar handla om. En genre jag vanligtvis gillar, särskilt när Gus van Sant står för regin.

 

Men under den första halvan av Palo Alto händer INGENTING. Det här har jag sett tjugi gånger förut tänker jag. Ja ja, vad synd det är om amerikanska tonåringar som lever ut sina frustrationer genom ogenomtänkt sex, våld och droger. Jag suckar och börjar tänka på annat. Undrar om James Franco (som står med i nån slags producenttitlel i början, men som eg. bara är medmanusförfattare enligt Imdb) har castat sig själv i rollen som den hunkiga fotbollstränaren Mr.B. bara för att få hångla med den unga Emma Roberts (April). Vidrigt, tänker jag. Hon ska väl föreställa en 15-åring i filmen! Det är lite otydligt till en början, ur vilket perspektiv vi ska betrakta honom, är han ”the good guy” TROTS att han är typ 20 år äldre än April, eller är tanken att vi ska tycka att han är en snuskgubbe? Oklarheten kring motivet med hans roll kanske bidrog till de olustiga vibbarna.

Hur som helst är det ett dåligt tecken i min bok. När jag får tid att fundera på sånt är filmen helt enkelt inte tillräckligt bra. Vad handlar filmen om? skriker jag frustrerat inombords. Vad fan är det här för porrifiering av tonårskriser? För det är väldigt mycket high school-brudar i korta shorts och magtröjor, trånande blickar och kärlekstörstande hjärtan. Vilket killarna i filmen utnyttjar. Teddy förkroppsligar alla gräsrökande tonårskillar på film med sin rågblonda rufskalufs och snälla ögon. Jag måste säga att jag gillade Teddy, som är lite hopplöst förälskad i April. Men April kändes så lam på något vis. Jag kunde varken sympatisera eller identifiera mig med henne märkvärt. Och jag gillade INTE hur extremt ytliga samtliga tjejer framställdes. Till och med snacket mellan fotbollsbrudarna handlade om andra tjejers utseende, avundsjuka, killar. De hade rosetter i håret när de spelade. Har man det i USA?Jag har själv spelat fotboll i 12 år. Är skillnaden mellan Sverige och USA (som ju dominerar sporten på damsidan) verkligen så stora? Än en gång, hur som helst stack det mig i ögonen. 

Tyvärr störde alla dessa ”detaljer” och brist på känslomässig utdelning min koncentration och jag kunde inte riktigt fokusera på den större berättelsen, som jag tror i grund och botten handlar om den enorma sprickan mellan ungdomarna och vuxenvärlden omkring dem. Samtliga karaktärer i filmen blir svikna av de vuxna på olika sätt och de är utlämnade åt den hårda tonårsjargongen och rollerna de tilldelats: slampan, oskulden, slackern, hårdingen. Tyvärr är det först i slutet som en liten bubbla av sympati ploppar upp i mitt hjärta, men vem vill sitta och vänta på den lilla utdelningen i 90 minuter? Inte jag. 

Betyg:

 

Jag såg den samtidigt som Fiffi och hon tyckte så här om Palo Alto. 

 

P&LFF x 2

Jag har inte hunnit med att se allt som jag hade velat på Peace & Love Filmfestival. Tyvärr har man ett jobb att sköta samtidigt 😉 Men jag har i alla fall sett ett par filmer som jag tänkte orda lite om, och jag har haft Fiffi, hennes son Mortimer och Jimmy som sällskap på alla visningar hittills. Mycket angenämt att få dela filmupplevelserna med er! 

 

Siddharth (2013)

Regi: Richie Meta

Indisk film som handlar om hur en 12-årig pojke (Siddharth) försvinner efter att familjen skickat honom för att arbeta i norra Indien och om en pappas desperata sökande efter honom. Då Siddharths familj är fattig och det kostar mycket pengar är det inte en lätt uppgift att ge sig ut och leta. Man följer pappan, Mahendra (Rajesh Tailang), i hälarna när han försörjer sig som någon slags ”gatuskräddare”, han fixar folks blixtlås och småfix på kläder direkt på gatan. Mamman, Suman (Tannishta Chatterje) är hemmafru och tar hand om deras dotter, som går i skolan till skillnad från den försvunne Siddharth. Det är på många sätt en hjärtvärmande film, även om jag var lite skeptisk i början, tyckte det kändes som en tv-film och det märktes att skådespelarna inte var så rutinerade. Men allt eftersom växte historien och karaktärerna på mig och Siddharth blev i slutändan en riktigt bra och sevärd film som visar upp ett mångfacetterat Indien, där folk är både hjälpsamma och extremt cyniska. 

Betyg: 

 

 

Hemma (2013)

Regi och manus: Miximilian Hult

Lou (Moa Gammel) får reda på att hennes mormor, Frida (Anita Wall) lever och åker för att hälsa på henne i samband med morfaderns död (som hon också trodde var död sedan länge). Lou är inte som alla andra. Hon är ”egen”, förmodligen diagnostiserad med asperger eller något liknande även om det inte uttalas i filmen. Hemma hos Frida får hon uppleva något helt nytt, en familjär känsla, och hon delar Fridas vardag tillsammans med en mobbad pojke, Tom som är i 12-årsåldern. Frida har tagit Tom till sig trots att de egentligen inte känner varandra sedan innan och försöker hitta något han är bra på, eftersom Frida menar att alla är bra på något. Och så kommer pianisten och antikvariatikern, Henrik (Simon J Berger) in i Lous liv och ställer saker och ting på ända. 

 

Jag blev väldigt förjust i Hemma! Har nog inte sett en så bra, svensk film sedan jag vet inte när. Sparsmakad dialog, rappt klippt, underbara miljöer (inspelad på Island) och en nästan tidlös design, och så blir det så klart extra värdigt och fint när den är inspelad på riktigt film (16mm). Moa Gammel framstår för mig efter den här filmen som lysande, liksom Erik Lundqvist som spelar Tom. Den svagaste länken är faktiskt Simon J Berger, som jag tyckte var svinbra i Upp till Kamp och Torka aldrig tårar. Anita Wall som Frida var kul, hon känns som en skådespelare av den gamla skolan och nästan lite Hollywoodsk. Väldigt närvarande och underfundig. 

 

Det finns flera bärande teman i Hemma; ensamhet, utanförskap, kärlek. Regissören Maximilian Hult har fingertoppskänsla i hur han framställer de lekfullt sammansatta karaktärerna. Tom får vara både en klumpeduns, en rättfram tuffing och snäll. Lou är måhända kantig och regelbunden i sitt känsloliv, men utvecklas och vågar till slut släppa in andra människor. Att foga samman de här karaktärernas egna historier till en större berättelse, utan att det blir krystat och puttinuttigt är begåvat. Når nästan upp till en full pott. 

Betyg:

  

 

Jag skriver om Frank under dagen eller i morgon! Fiffis Filmtajm och gästbloggare Mortimer har också skrivit om Siddharth och Hemma! 

Måndagstipset: P&L Filmfestival

I dag börjar jag jobba som nöjesredaktör på Dala-Demokraten i Falun. Men jag bevakar hela Dalarna förstås. Och i går började Dalarnas egen internationella filmfestival i Borlänge: Peace & Love Filmfestival (22-26 juni). Jag var med på premiäråret 2012 och såg Woody Allen-dokumentären, men inte så mycket mer om jag minns rätt. I år har de två biodukar till förfogande och visar dessutom fem klassiker på en utomhusduk under vinjetten Midnattsvisningar. Jag är hemskt sugen på att gå på allihopa, men jag har i och för sig inte testat midnattsvisningen tidigare år och vet inte om det funkar nå vidare. Kanske blir det Godzilla från 1954 redan i kväll? Annars är ju Spinal Tap är ju jätterolig vad jag minns och Eternal Sunshine en gammal favorit. 

 

I kväll ska jag nog se: 

Siddhart (2013)

 

Midnattsvisningar: 

Måndag 23/6: Godzilla (1954)

Tisdag 24/6: This is Spinal Tap (1984)

Onsdag 25/6: Ghostbusters (1984)

Torsdag 26/6: Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

 

Men, jag inleder festivalen med en repris på recensionen av Woody Allen: A Documentary från PLFF 2012:

Titel: Woody Allen: A Documentary
Genre: Dokumentär
Regi: Robert B. Weide
Medverkande: Woody Allan, Diane Keaton, Sean Penn, Martin Scorsese, Scarlet Johansson, Penélope Cruz, Owen Wilson
Betyg: DDD+
Publicering: Dala-Demokraten Nöje, 25 juni 2012 

Det har aldrig tidigare gjorts en dokumentär om USA:s flitigaste filmskapare. Nu är Woody Allen 76 år och kanske är det för att döden kryper närmare som han låtit sig porträtteras. Han berättar att han var fem år när insikten om att livet en dag tar slut kom över honom, och att han sedan dess har kämpat med frågan om livets mening. Det filosofiska finns med i många av Allens filmer, och jag hade gärna hört Woody Allen utveckla sina tankar kring filosofi och relationer – som varit Allens huvudfokus sedan Annie Hall, 1977.

Otaliga kändisar pratar om Woody Allens speciella personregi, som lämnas åt skådespelaren, han berättar själv om sin rastlöshet och strävan att göra en film som går igenom filmduken på riktigt. Det är den strävan som tvingat honom att göra nästan en film om året sedan 1970-talet. Woody Allen har därför både floppat och flippat ganska friskt, men behållit sin arbetsmoral intakt. Då hans filmer oftast utspelas i New York är det där vi får hänga tillsammans med Woody. Man får se hans privata bostad och ta del av hans idélappar som han förvarar i en låda. Han skriver allt – från skämt (från tiden som ståuppkomiker) till filmmanus – på en gammal skrivmaskin.

Tyvärr får man ingen ordentlig insikt i hans skaparprocess, alltså hur han går från idélapp till färdig film, med undantag för ett kort besök i klipprummet och från inspelningen av ”Du kommer möta en lång, mörk främling”. På det stora hela är dokumentären en intressant biografi, som täcker in hela Woody Allens liv från barnsben till nu, men riktigt på djupet går den inte.

 

 

 

Roma

I dag åker jag på en liten ensamsemester till Rom och Neapel. Jag har aldrig varit i någon av städerna tidigare. Men Rom är ju en klassisk filmstad. Fellinis vackra Roma, Woody Allens småputtriga To Rome with Love, Ridley Scotts våldsbejakande Gladiator och Monty Pythons roliga Life of Brian är några filmer som utspelar sig i nutida Rom eller kejsardömet Romarriket. Därför är min bild av Rom att det är en a) romantisk, b) krigisk och c) religiös stad. Hit åker man för att strosa i trånga gränder, dricka en cortado till frukost, susa iväg på en vespa till Colosseum, äta spaghetti vongole till lunch och middag, dricka vin och skriva en dikt i ljuset från gatlamporna. 

 

Neapel är en helt annan historia. Här regerar Camorran den undre världen i staden som sägs vara pizzans hemstad, havet ligger nära och den vulkanutbrottdrabbade Pompeji ska ju vara vär ett besök sägs det. Skulle väl egentligen ha sett Gomorra när jag hade chansen på Sthlm Filmfestival för ett par år sen, men den är ännu osedd. Filmen Pompeii med bland andra Kit Harrington (Jon Snow i GoT) gick ju nyligen upp på biograferna, men av trailern att döma verkar det vara en riktigt pajig historia. 

      

Om tillfälle ges, och om jag tycker att det är värt att lägga två timmar på att sitta i ett mörkt rum under mina få soliga dagar i Italien, kanske jag gör ett biobesök. Jag gillar att gå på bio utomlands och botanisera i respektive lands biotraditioner. I Thailand spelas en slags nationalsång med bilder på kungen upp inför varje film och publiken reser sig upp i respekt. I Israel gick jag på bio för att fly den envisa värmen (40 grader) och där visar man filmerna på sitt originalspråk, vilket inte är en självklarhet ens i Europa. Såg Sandra Bullock-floppen Premonition och Spider-Man 3 där. Ingen av dem imponerade, inte ens utomlands. Jag befann mig i New York 2008 när Obama valdes till president och såg passande nog även Olivers Stones film om George W Bush: W med en riktigt bra Josh Brolin i huvudrollen. Där är biosalongerna stora, liksom popcornlådorna . I London går folk på bio som om det vore konsert. Högljutt. Minns att jag såg den fantastiska Closer i Wimbledon och föll handlöst för alla skådespelarna som slogs om utrymmet: Jude Law, Julia Roberts, Clive Owen och Natalie Portman. 

    

 

Nåväl, vi får väl se vad Rom/Neapel har att erbjuda. Tanken är egentligen att jag ska försvinna i pocketböckernas värld under vistelsen. Ciao så länge!

Die Hard (1988)

”Only John can drive someone that crazy”.

 

John McLane har inte bara ett namn som passar en cowboy. Han är en cowboy. Som råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle. Eller rätt plats vid fel tillfälle. Det beror på hur man ser på saken. Av en slump hamnar han mitt i ett gisslandrama i Nakatomi Plaza, där hans fru Holly arbetar. De har en fnurra på tråden då Holly satsat på karriären och flyttat till LA utan John. De bråkar, hon går iväg för att hålla ett tal – men kommer inte tillbaka. Ett dussin terrorister har och tagit henne och hela personalstyrkan som gisslan. 

Bruce Willis är perfekt i rollen som NYPD-polisen John McLane. Ingen annan kan prata för sig själv och nästan få det att verka motiverat, jaga bovar barfota, bromanca till höger och vänster (officer Al, chauffören Argyle), göra McGyver-trix och gråta som en riktig man, blodig och svettig med pistolen i ena handen och hjärtat i det andra. I gotta give it to him. Han är helgjuten. 

Jag hade inte sett Die Hard tidigare. Det är inte riktigt min kopp te, då actionfilmer av den här sorten – one man against the world – är rätt förutsägbara och det blir väldigt mycket skjutande och springande.

Eftersom det är 80-tal är det automatvapen som gäller. De sparar inte kulorna till senare om man säger så. Vilket får mina tankar att drifta, och jag börjar fundera på saker som att det här måste de få tinnitus av (men det är det aldrig någon som pratar om) och varför har alla tyskarna långt hår, är det inte mest i vägen för dem när ska pang-panga? Och är Karl verkligen ett tyskt namn? 

Skärpan infinner sig dock när Alan Rickman (i rollen som skurken Hans) är i bild. Hans brittiska snobbaccent skiner igenom den där halvbrutna tyska tungan han försöker sig på, men jag förlåter honom. Han är den slickaste terrorist jag sett. Ung och rätt snygg dessutom. 

Die Hard är hårdkokt action med väldigt mycket humor, som Bruce Willis lyckas skapa till stor del på egen hand. För även om han hinner nacka ett gäng terrorister så är han mestadels ensam filmen igenom, en lone wolf som jobbar med de medel som står honom till buds. En kontorsstol och en dator. Hisschakt. Brandslangar. Europeiska cigaretter. En comradio och en streetsmart snut på utsidan av byggnaden. Resten av världen rullar tummarna eller klantar till det medan John Wayne… förlåt, McLane gör jobbet.  

Och så springer de lite till, de där tyskarna, så att hårmanarna flaxar. 

Underhållningen bestod till stor del i att bevittna den rekordsämsta skådisen som sprang i tysken Karls skor, samt de små sidohistorierna med den charmiga limochauffören Argyle och den klarsynta polisen Al som inte har mycket till övers för varken polischefen eller FBI-agenterna. Och den här repliken förstås: 

 

”You want money? What kind of terrorists are you?”

😀

Att Die Hard har 8,3 på IMDB, beror det på att filmen är nästintill slapstick-rolig? Var det här unikt när den kom? Jag har ingen aning, men jag kan dock inte förmå mig att se förbi klichéerna och ge den mer än godkänt. Kul för stunden och snygg 1980-talslook förstås, med sneda vinklar, motljus – och skurkar som inte kommer från Mellanöstern utan Västtyskland. Ett år före Berlinmurens fall och slutet på Kalla kriget. Lite kul är det att man kan se den politiska historien genom Bruce Willis hektiska kväll i Nakatomi Plaza. Nu är frågan: har jag fastnat i betyg tre-träsket??

 

Betyg:

Edge of Tomorrow (2014)

Jag såg smygpremiären av Edge of Tomorrow i Faluns största biosalong (den är inte så stor, men helt ok), ensam på rad 4 i mitten – redan i torsdags, medan resten av stan var upptagen med att glo på raggarbilar = den eviga invigningen av alla stadsfestivaler som äger rum i Dalarna, i detta fall Falu Folkfest. Men det var inte enbart för att fly åsynen av ass cracks genom bilrutor och smällande avgasrör som jag belägrade mig i biografen, utan för att jag visste att jag annars skulle missa möjligheten att se och recensera filmen tillsammans med Filmspanarna i helgen. Hoppas ni hade kul i lördags! (Jag skriver det här två dagar före, men ni kommer inte läsa det förrän om nästan en vecka, och det känns bara sååå passande, vilket ni kommer att förstå om två dagar. Ahh.)

 

Hur som helst, det började inte så bra det här äventyret. 3D-glasögonen som jag fick låna halkade ner på näsan på grund av att jag bär vanliga glasögon till vardags, och nej 3D fixar inte synfelet. Sen vet jag inte om det berodde på att jag var lite seg i kolan, eller om Edge of Tomorrow misslyckades med att peta in titeln på filmen – inte ett krav, men det vore väl lämpligt? – för jag fattade inte att filmen hade börjat förrän typ 1-2 minuter in. Jag trodde ärligt talat att det var ännu en trailer, och satt och tänkte: ”wow, vilken detaljerad trailer som ändå är lite mystisk… Undrar vilken film det är?”

 

Poletten trillade ner när jag såg Tom Cruise feja! Alltså, mental lavett. 

 

Handling: Jorden är under attack av en utomjordisk art, sk Mimics, vilka är på väg att utplåna mänskligheten. Världens nationer har gått samman och för ett desperat krig mot varelserna, men framtiden ser mörk ut. William Cage (Tom Cruise), en amerikansk major och mediestrateg skickas till London för att hjälpa den brittiska militären som håller fronten i Europa att ”sälja in” kriget till allmänheten, som ju betalar priset i liksäckar. Men den brittiska generalen som Cage träffar vill att Cage ska delta under en attack vid fronten.

 

Cage, som aldrig deltagit i strid eller ens ser sig själv som en soldat, försöker ta sig ur den prekära situationen genom att utpressa generalen, vilket slutar med att han grips och knockas medvetslös. Cage vaknar upp på en militärbas, anklagad för att vara desertör, och under major sergeant Farells befäl hamnar han ofrivilligt i frontstyrkorna som dagen därpå ska göra ett anfall från en strand. Det kallas en ny D day… Cage placeras bland ett gäng soldater (J-squad) som hånar den nya rekryten som inte ens kan osäkra sitt vapen.

 

De landar på stranden. Mimicsarna slaktar dem. Cage dör. Och vaknar upp på en militärbas. När Cage inser att han återupplever dagen gång på gång försöker han först varna de andra soldaterna och sergant Farell om den misslyckade attacken på stranden, men de tror att han är galen. Tills han träffar arméns poster girl, Rita Vrataski (Emily Blunt) aka ”Full Metal Bitch”, som ledde militären till en delseger och är krigets stora hjälte. Hon är den enda som vet vad Cage är med om, eftersom hon själv har upplevt det. 

 

Omdöme: 

Edge of Tomorrow är en actionfilm som fokuserar på två saker: tid och relationen mellan Cage och Vrataski. Det är bra. Jag gillar när man zoomar in på det här sättet och berättar en koncentrerad historia. Och här snackar vi en historia som utspelar sig under ungefär 24 h. Om och om igen. Jag tyckte först att hela historien kring hur Cage hamnar på militärbasen kändes märklig, lite krystad. Samtidigt var det väldigt kul att se en valhänt, rädd och fumlig Tom Cruise desperat ropa ”hur osäkrar man vapnet!” innan han trillar ner på en blöt strand med hjälmen på sned och tittar på med öppen mun medan Rita Vrataski slaktar aliens med ett svärd i robot suit. Ack, sicken njutning.

Och ja, det är mycket tack vare Emily Blunt och karaktären Rita, som gör att den här filmen går hem hos mig. Hon är så kickass att jag typ vill trycka upp posters med hennes namn på (precis som militären), jag vill göra yoga med henne (om ni inte visste det så var det en yogaställning hon gjorde där när hon träffar Cage för första gången) och jag skulle lägga mitt liv i hennes händer alla dagar om året. Och hon har filmens vassaste repliker. Jag tror faktiskt inte jag har sett Blunt i annat än Djävulen bär Prada och jag hade verkligen ingen aning om att hon kunde bära upp en sån här roll – för vilken jag tror att hon kommer att bli ihågkommen för. 

 

Jag hade tänkt undvika tjatet och inte göra ett feministiskt statement, men gör det ändå. Vet ni hur oooooovanligt det är att en actionbrud får behålla kläderna på kroppen, oavsett hur kickass hon är? Men det får Rita Vrataski. Hon får behålla både kläder och värdighet genom hela filmen, medan den som fegar ur, anspelar på romans, ramlar och slår sig hela tiden är Tom Cruise. Och blev filmen bättre för det? Ja, det blev den. 

 

MEN. Som Inception-skeptiker (ja ja den var bra, men liiite överskattad va?) är jag även här skeptisk mot själva idén om att Mimicsarna kan stoppa tiden via sin ”myrdrottning”, Omega, som startar om dagen när en av hennes Alphahanar dör (vad vill hon uppnå med det, det fattade jag inte). Jag är inget fan av ”mind fuck”-filmer där logiken får stryka alltför mycket på foten, med en massa invecklade ”regler”. Nä. Och det är just den biten som drar ner betyget något. Det var också lite smådrygt att saker upprepades hela tiden. 

  

Logiska luckor:

 

1. Varför skickar generalen Cage till fronten? Var han inte där för att hjälpa militären att ”sälja in kriget”? Om Brigham insåg att anfallet på stranden var ett ”suicide mission”, och behövde slänga in så mycket kött som möjligt, vad gör en amerikansk, krigsoduglig soldat för skillnad? 

 

2. Hur kan Cage veta så specifika saker om alla i J-squad? Han borde bara veta sådant som han fått reda på under en dag, inte personliga saker som hänt i deras barndom. Någon?? 

 

3. Hur startar man om dagen? Alien eller ej, men alltså hur?! 

 

Det som lyfte filmen var helt klart humorn. Vanligtvis dör inte hjälten det första han gör. Inte det andra han gör heller. Men Tom Cruise möter döden på många underhållande sätt. 

 

Tompa då, var han i god form and all that? Jodå, jag tyckte han funkade riktigt bra som fegis-soldat som så småningom kom på fötter. Men han charmade inte riktigt brallorna av mig. Blunt var bättre på det. Sammantaget får Edge of Tomorrow godkänt med plus i kanten för humorn. 

 

Spaning: Kul att ”Mrado” (Dragomir Mrsic) från Snabba Cash har en liten roll som en av soldaterna i J-squad. 

 

Betyg: 

 

Missa inte de andra Filmspanarnas recensioner! 

 

The Velvet Café (Jessica)

Filmparadiset (Tommy)

Fredrik on Film

 

Har du inte sett den (Carl)

Har du inte sett den – podcast (Markus, Erik & Jimmy)

Movies Noir (Christian)

 

Rörliga bilder & trycka ord (Sofia)

Jojjenito (Johan)

Fiffis Filmtajm

Fripps Filmrevyer (Henke)

 

 

Beetlejuice (1988)

Jag såg om Beetlejuice här om dagen (som en liten uppladdning inför 1988-listan). Senast jag såg den var jag väl ung tonåring och jag minns den som rolig, knäpp och lite otäck. Not much have changed. Geena Davis och Alec Baldwin är pur unga och söta i rollerna som det äkta paret Adam och Barbara som dör i en bilolycka, men går hem till sitt kära hus i tron om att de överlevde. De anar oråd när de hittar en bok med titeln ”Handbook for the recently deceased” (finns att köpa på Amazon) och inser så småningom att de är döda.

Kort därpå flyttar en ny familj från New York in, som vill riva ut husets ombonade känsla och göra om allt i modern Manhattan-style. Barbara och Adam gör allt i sin makt för att driva ut de hemska människorna ur sitt vackra hus, men de är dåliga spöken. Inte otäcka alls. Via en annons hör de talas om Betelgeuse (Michael Keaton): en ”bio-exorcist” som säger sig kunna driva ut oönskade människor. Men efter att ha avlagt ett besök hos sin kedjerökande handläggare i Dödens korridorer, blir paret avrådda från att kalla på Betelgeuse, vilket man gör genom att säga hans namn tre gånger.

Adam och Barbara lyckas heller inte skrämma den enda som kan se dem – nya familjens tonårsdotter, den svartklädda och dödsbejakande Lydia (Winona Ryder). Tvärtom är hon vänligt inställd till paret och vill hjälpa dem. De iscensätter ett trick under en middag när familjen har finbesök, men istället för att bli rädda fascineras sällskapet av spökena och styvmodern ser vägen in i kultureliten medan pappan vill starta en nöjespark och tjäna pengar på folk som vill besöka deras ”haunted house”. Det tycks inte finnas någon annan utväg än att kalla på BEETLEJUICE, BEETLEJUICE, BEETLEJUICE. 

 

Beetlejuice är en av Tim Burtons tidigaste långfilmer. Det märks. Den oputsade galenskapen hos Betelgeuse, det storvulna svårmodet hos Lydia, den överdrivna oskuldsfullheten hos Adam och Barbara och alla figurer som sitter i Dödens väntrum med nummerlappar som går upp till 9 miljoner… visar en orädd Burton som struntar i epitet som ”smakfullt” och ”måttfullhet”. Han avskyr förmodligen orden. Lydias styvmamma och pappa är karikatyrer på den korrupta vuxenvärlden där status och pengar är viktigare än familjens relationer. För att inte tala om de medvetet tacky ”specialeffekterna”: det fula sjömonstret i typ papir maché, de gummiaktiga maskerna på paret när de ska försöka skrämma de nya husvärdarna osv… 

Allt är lite too much. Men det är gjort med så mycket kärlek och humor att man accepterar alltihopa. Det var också kul att se vilken filmmagi Winona Ryder besitter med sina stora mörka ögon och ”intelligenta” skådespeleri. Det hade jag helt glömt bort. 

 

Michael Keaton som Betelgeuse är både störig och underhållande (kanske mest beror på karaktärens inneboende madness) och hur jag än försöker kan jag inte se Bruce Wayne framför mig. Så jag antar att det är ett bra betyg. Geena Davis är en gammal favorit eftersom hon är med i en av filmhistoriens bästa filmer, Thelma & Louise, men även här ser jag det jag gillar med henne. Hon är oförställd och har en naturlig comic relief. Hon är dessutom lång, vacker och har en djup, cool röst! Varför det inte ”hände” för henne efter T&L och Long Kiss Goodnight vet jag inte, men det är synd. Jag gillar henne jättemycket. 

 

Men trots att filmen är rolig, varm, galen och allt det där så känns den lite skissartad, kanske lite väl putslustig. Kanske är jag förstörd av hur Hollywood-filmer ser ut  i dag: genomtänkta, övertänkta, fyllda med ”smartness” och fina specialeffekter. Beetlejuice bleknar också mot Burtons senare verk, såsom Edward Scissorhands, Batman-filmerna, Big Fish och hans tidiga kortfilm Vincent. Därför blir det bara en stark trea. 

 

Betyg: 

 

Sommartipset: TV-BOXAR

Man kan ju inte räkna med sol varje dag i sommar (om någon som bott i Sverige mer än två veckor missar det), och för mig brukar det innebära: TV-SERIER. Man skaffar en box, plöjer och går in i någon slags parallell värld medan tomatplantorna på balkongen skriker efter vatten, för problemet med tv-serier är att man fortsätter kolla även när solen skiner – men vad ska man göra när man fastnat i intrigavdelningen på Seattle Grey Hospital, på en märklig begravningsbyrå eller varför inte i mitt i en hederlig såpopera med en twist? Man måste ju se klart!! 

Så här kommer tips på ett gäng tv-serier: nya, gamla, tunga, lätta, utan rangordning. Jag blandar friskt! 

 

10 TV-SERIER DU INTE BÖR MISSA:

 

1. De Drabbade (2003)

Skandinavisk miniserie i 12 delar i regi av Måns Mårlind och Björn Stein (Känn ingen sorg, Storm, Spung) samt Dean Tomkins. Utvalda personer upptäcker att de har övernaturliga krafter och måste välja sida i striden mellan gott och ont. I centrum står Expressen-journalisten Jocke Modin (Eric Ericsson, favvo!) och Anna-Lena/Jägaren (Lotta Karlge). Spännande och ovanligt bra samproduktion mellan de nordiska länderna, som var både före och bättre än den liknande tv-serien Heroes. Går att se i Öppet Arkiv. 

 

2. Looking (2014)

Har kallats gayversionen av ”Girls”. Jag håller inte med om jämförelsen, för Girls är så mycket mer flippad än Looking och den senare har mer sammanhängande karaktärer och avsnitt. Likheterna ligger i att huvudrollerna är unga, hippa och lite vilsna i vuxenlivet. Looking handlar om ett gäng gaykillar i San Francisco med fokus på vänskap och kärleksrelationer. Personliga favoriter är Jonathan Groff som spelar Patrick och Murray Bartlett som spelar den något äldre hunken Dom. Kan ses på HBO Nordic. 

 

3. Six Feet Under (2001)

Jag betraktade länge Fishers; Ruth, Nate, Claire och David, som min ”andra familj”. En minst sagt dysfunktionell familj som driver en begravningsbyrå, och ja det är lika deppigt som det låter. Men det svarta har stora stänk av humor. Varje avsnitt börjar med att någon dör, för att sedan hamna i källaren hos Fisher & Sons. Tungviktaren Six Feet Under är skapad av Alan Ball (True Blood, American Beauty) och har riktigt bra skådisar, däribland ”Dexter” (Michael C. Hall). Inledde den nu exploderande trenden av välproducerade HBO-serier. Det markeras om inte annat på det jädrigt snygga introt. Finns på HBO Nordic. 

 

4. Grey’s Anatomy (2005)

Jag började inte kolla på Grey’s Anatomy förrän 2011 då jag plöjde box efter box, och det var som ett gift att följa kirurgen Meredith Grey, Cristina Yang, Karev, Izzy, George och Derek in i detta corky sjukhusdrama. De 4-5 första säsongerna håller hög klass, därefter börjar det dala något. Men det gör inget! Grey/Yang-vänskapen, Merediths depressiva karaktär, Izzys klassresa och alla häftiga operationer (man får veta jättemycket om kirurgi, sjukdomar, senaste utvecklingen inom medicin och modern teknologi) gör det här till sjuhus-seriernas crème de la crème. Bra om man vill ha en långkörare som fortfarande pågår. Säsong 11 börjar i höst. 

 

5. The L Word (2004)

Den här gamla godingen kändes så förbjuden när den kom. En tv-serie om lesbiska brudar som har en massa sex! I dag när jag kollar på serien är den inte lika förbjuden, men fortfarande underhållande, och briljerar med många olika perspektiv på normer och sexualitet. Handlar om ett lesbiskt kompisgäng i LA, med Flashdance-Jennifer Beals i spetsen som den karriärsdrivna Bette Porter. Lite halvflippad är den emellanåt, särskilt när det stormar kring författaren Jenny Schecter. Finns på Netflix. 

 

6. Fargo (2014) 
 
Snöstormar, blodiga vendettor och inkompetenta poliser. Tv-serien Fargo som bygger på filmen med samma namn produceras också av upphovsmännen, bröderna Coen. Deras öga för detaljer, udda figurer och drift med det amerikanska samhället är bara så bra, dråpligt, hemskt och ruggigt orättvist precis hela tiden. Martin Freeman i rollen som Lester Nygaard skickar rysningar ut i tånaglarna. Många bra skådisar överlag! Kan streamas på HBO Nordic.

  

7. Twin Peaks (1990)

Jo, man måste se Twin Peaks innan man dör. David Lynch tog såpoperan tre extra varv och satte milstolpen djupt i populärkulturen med frågan: Who killed Laura Palmer? Amerikansk småstad drabbas av mordet på den unga, populära Laura och FBI skickar agenten Dale Cooper rakt in ormboet. Det vimlar av lysande karaktärer. Mina personliga favoriter är Agent Cooper och Audrey Horne (och musiken som följer hennes svassande rörelser). Bra att se på sommaren, när det fortfarande är ljust ute… (Bob!)

 

8. How To Make it in America (2010)

Två ynka säsonger fick den här New York-baserade serien (med Mark Wahlberg som en av producenterna) innan den lades på hyllan på grund av dåliga tittarsiffror. Synd tycker jag, som gillade att hänga med de unga entreprenörerna Ben Epstein och Cam Calderon samt Bens ex, Rachel (Lake Bell från In A World) i en värld av designers, ekonomiska bekymmer och karriärsångest. Snappy intro med låten ”I Need a Dollar” av Aloe Blacc. Det ryktas om en tredje säsong på ett annat bolag, man kan bara hoppas. 

 

9. Louie (2010)

En av de absolut bästa, smartaste och roligaste tv-serierna just nu. Louis CK är fenomenal på att se och lyfta detaljer i sin vardag och samhället i New York city och skapa historier och karaktärer som drar mungipan uppåt. Han använder oftast sig själv som boxningssäck och låter karaktärerna omkring honom lysa starkast (inte minst hans döttrar). Fjärde säsongen pågår just nu och skiljer sig något från de tidigare (mer allvarlig), men Louie lunkar fortfarande på som frånskild pappa och komiker, en skruvad version av hans verkliga jag. Bör kombineras med hans stand up som finns att tillgå på bl.a. Youtube. 

 

10. Breaking Bad (2008) – Special

Jag kanske sparkar in öppna dörrar nu, men Breaking Bad är ett måste på den här listan. Jag var själv tveksam till serien till en början, var inte det här bara en rip off på Weeds fast med en manlig karaktär? resonerade jag. Men nej, serierna skiljer sig åt markant när man ser på dem i sin helhet.  Visst har de vissa grundelement gemensamt så tillvida att huvudkaraktärerna är vit medelklass, som på grund av yttre omständigheter behöver pengar och börjar deala med droger. Den ena marijuana, den andra metaamfetamin. Båda är rätt usla föräldrar och korrumperas av den nya livsstilen. 

Men då Weeds blev allt sämre för varje säsong gäller det omvända för Breaking Bad. Visst har serien ett rafflande pilotavsnitt, men det är inget mot det sista. Vince Gilligan (The X-Files) som har skapat serien har sagt att han ville skriva om en protagonist som utvecklas till en antagonist. Alltså, Walter White (Bryan Cranston). Han är en alldaglig kemilärare i övre medelåldern med en gravid fru och en handikappad halvvuxen son, han jobbar extra på en biltvätt för att få ekonomin att gå ihop. Och så får han cancer – som han inte har råd att behandla. 

Av en slump kommer han i kontakt med en gammal elev, Jesse Pinkman (Aaron Paul), som säljer ”crystal meth”, metaamfetamin och Walter bestämmer sig för att ställa sig i labbet och producera kristaller för att tjäna lite kosing. Det råkar bli väldigt bra metaamfetamin, bättre och renare än någon på gatan provat förut. Och när Walter väl har korsat den kriminella gränsen är vägen tillbaka svårare att vandra än den som bär honom framåt, uppåt, eller nedåt beroende på hur man ser det, i den undre världen.

Man kan tycka vad man vill om Walter White som karaktär (jag hade väldigt lite sympati med honom, från början till slut) men Breaking Bad är det bland det bästa jag sett på tv. Det är inte en ”vanlig” tv-serie, där saker och ting bara händer för att manusförfattarna hade tråkigt. Det är ett genomarbetat manus och storyn är vattentät och rymmer frågor om demoralisering, normer, begränsningar och samhällsstrukturer. Makt och begär. Det finns otroligt mycket att läsa mellan raderna och att se Walter Whites gradvisa förändring är som att bevittna en psykologisk brottningsmatch. Och det är en väldigt spännande serie – in i det sista. 

Breaking Bad har också ett antal intressanta karaktärer som figurerar runt WW. Jag tillhör gruppen som gillar hans fru Skyler (Anna Gunn). DEA-agenten Hank Schrader som är gift med Skylers syster tyckte jag inledningsvis var en riktig tölp, men ju längre in i serien jag kom smälte jag för denna bastanta karl. Stackaren Jesse Pinkman (Aaron Paul) vill man mest bara ge en kram och stoppa i säng så att han slutar ställa till det för sig själv – och alla andra. Men även han utvecklas till en karaktär som jag slutligen håller som en favorit. Grejen är att jag tror att de flesta personer i serien är tänkta att vara lite irriterande. Man ska inte gilla dem, men man ska lära sig att förstå dem. Ingen är rakt igenom god eller ond. Även den till synes milda och pedantiska droghandlaren Gustavo träder fram som en människa av kött och blod med motiv som jag begriper, även om jag inte sympatiserar med honom.

Obs! Det jag tänker skriva nu kan nog uppfattas som en spoiler. Avstå om du inte vill läsa vad jag drog för slutsatser om Walter Whites och Jesse Pinkmans  karaktärsutveckling. Inlägget fortsätter efter *stjärnorna*

*

*

* 

 

Angående protagonister som blir antagonister, vilket speglar Walter Whites utveckling, finns även motsatsen i Breaking Bad. Aaron Paul i rollen som Jesse Pinkman är inledningsvis en rätt icke-originell figur, en smågangster som varken är vidare smart eller intressant. Men han växer på en. För i takt med att Walters goda sidor blir färre, blir Jesses allt fler. Pinkman fungerar både som en kontrast till Walter och är en slags mätare för vart nålen på Walters moraliska kompass pekar. När den pekar förbi Pinkman vet man att den gamla kemiläraren som Walter var i början är borta. Kvar finns bara Heisenberg. Och i slutet ser vi alltså Jesse som protagonisten och Walter som antagonisten. Stiligt va?

 

*

*

*

Slut på spoilervarning!

 

*

*

*

 

Jag kommer att vara lite mindre aktiv här under sommaren av flera skäl – jag ska ha lite ledigt, sedan ska jag jobba massor och inte ha så mycket tid över för bloggandet. Dessutom tenderar jag att se mindre film på sommaren. Men jag kommer blänka till då och då, likt en isblå Heisenberg-kristall i bloggosfären. 

 Trevlig Sommar!

Moon (2009)

Sam Rockwell är fantastisk. Det är bara att konstatera efter att ha sett Moon (2009). Men hur skriver man om den här filmen utan att spoila? Enligt min mening går det liksom inte om man inte vill stanna vid det allra yttersta skiktet, därför får jag be alla som inte vill veta mer än att den var quite fantastic att lämna rymdkapseln, tack.

 

Ready lo launch.

 

3…

2…

1…

 

 ”250,000 miles from home, the hardest thing to face…is yourself.” 

 

Sam Rockwell, Sam Rockwell, Sam Rockwell. Och Kevin Spaceys röst. Hur i hela galaxen har jag kunnat missa det här? Det här är alltså en film om en austronaut som ensam är baserad på månen för att underhålla utvinningen av Jordens nya energikälla, Helium-3, han har en assisterande robot, bygger modellhus och börjar hallucinera… Om någon hade försökt sälja in det tlll mig hade jag nappat direkt.  Men faktum är att jag inte ens hade hört talas om den förrän Filmspanarnas 2009-listor publicerades för en kort tid sedan. Flera hade Moon på listan och jag anade att detta kunde vara något för me and myself. 

Till en början är Moon inte jättespännande. Sam Bell (Sam Rockwell) befinner sig på en månstation, och gör sånt jag föreställer mig att man gör på en sådan. Äter mat från plastpåsar, tittar på bilder på sin blonda fru och lilla dottern, rapporterar vad som händer ner till jorden (eller upp) och känner sig inte jättepigg efter 3 år på basen. Hans överbeskyddande assistent, den intelligenta datorn/roboten Gerty är det enda som gör att jag anar ugglor i månstoftet. Hans sätt att använda smileygubbar för att kommunicera känns både omodernt och mänskligt. Och de påträngande frågorna är lite för välmenande på något sätt. Liksom det orimliga i att skicka en ensam snubbe på ett rymduppdrag som löper över tre år, med all kunskap vi har om psyket osv, ja det hela är lite mysko helt enkelt. 

Mina farhågor besannades, fast samtidigt inte. Självklart är något fel, man gör inte en film som heter Moon med en ensam skådespelare utan att kasta in a) en alien, b) psykologiska bekymmer c) både och eller d) artificiell intelligens. Men där jag tänkte att Gerty ingick ur i någon slags robotvendetta och försökte förgifta Sam för att själv ta över månbasen eller nåt liknande, var Gerty tvärtom den enda som faktiskt hjälpte Sam på riktigt. Rörande.

 

Men nåt lurt är det förstås. Det inser Sam när han hittar sin klon, eller rättare sagt, blir räddad av densamma. Och det är nu det börjar hända saker. Jag vet inte vad jag skulle tro. Hallucinerar han alltihopa? Är de verkligen kloner? Kanske är det en psykologisk meta-grej som pågår i Sams huvud, där den nya och gamla Sam möts och måste se sig själv(a) i själens spegel. Den ena härjad, men i stort behov av mänsklig kontakt. Den andra i god form, men frustrerad och frånstötande. Den ena Sam får en skymt av den man som han en gång varit, den andra Sam tvingas se vart han är på väg. Det är snyggt.

 

Och även om de faktiskt visade sig vara kloner (finns säkert andra tolkningar) så förtar det inte den filosofiska aspekten. En klonad människa som ärvt minnen känner trots allt samma sak som originalet, vilket gör den benägen att älska, hata, känna smärta – precis som en ”äkta” person. Därför känner jag med Sam, och Sam.

 

Sam Rockwell är den enda skådespelaren i bild under hela filmen, med undantag för videofilmerna från jorden och den korta sekvensen i slutet när besättningen på Elisa hittar den gamla Sam i fordonet. Han spelar alltså mot sig själv och inte en enda gång tänkte jag på det faktum att det var en och samma skådespelare bakom dessa två Sam’s. Alltså jag fattade det rent logiskt, men det kändes inte så. Det är enormt skickligt. Jag gillar att det finns en humoristisk underton i det bisarra mötet Sam har med ”sig själv”. Hur de båda undviker varandra, och sköter sitt. Flyr från verkligheten. Var det så den riktiga Sam Bell hamnade i austronautyrket över huvud taget? Jag är väldigt nyfiken på hela bakgrundshistorien, men känner samtidigt att det kanske är lika bra att inte veta för mycket. Det lämnar mer åt fantasin. 

 

Hur som helst: Applåder och busvisslingar till detta psykologiska rymddrama! Sen gillade jag också hur man lyckats skapa en retro-modern, istället för en futuristisk, känsla i kläder, attribut och maskiner. Gerty t.ex. ser ju ut som en gammal stationär dator, med post-its och kaffefläckar lite varstans. Och Sams kläder känns som en blandning av 1980-tal och 2000-tal, mjukiskläder å ena sidan, och rymddräkten å andra sidan är fräsch och basens inredning likaså. Och trots att mänskligheten lyckats skapa en permanent energilösning och har en bas på månen är det ändå en helt vanlig tröska som gör jobbet. Och just de exteriöra scenerna från månen, där tröskan sakta glider fram över månytan och samlar upp helium-3 och sprutar glittrande stenar ut i atmosfären, är otroligt snygga. 

 

Det blir en stadig 4:a i betyg till Moon.